Weird Science
Barnet är bäst i In Treatment den här gången också

2009-05-11  

I kväll börjar SVT sända In Treatments förstasäsong, som vi skrivit om här, här, här och här.

Visserligen var jag uppslukad av serien från start, men när jag i dag tänker tillbaka på den första rundan kopplas minnena mer till irritation än tillfredsställelse. Jag älskade storyn om den trasiga, självmordsbenägna OS-gymnasisten Sophie, så fantastiskt spelad av Mia Wasikowska, och flera av de andra historierna var djupt intressanta – dels Alex och Laura, förstås, som ju var förstasäsongens motor, men också den svårtillgängligare parterapin med Jake och Amy, som låg närmast mina egna erfarenheter. Men jag skulle aldrig stå ut med att se om samma avsnitt igen, eftersom jag innerst inne avskyr huvudpersonen, samtalspsykologen Paul.

Gabriel Byrne gör givetvis en stortartad skådespelarprestation som blir ett med sin roll. Men han är så irriterande otillräcklig, så tafatt, så yrkesskadad, att jag får ont i huvudet av att titta på honom.

Och hans gamla kollega Gina, som han själv till och från går i terapi hos, är precis likadan. Tänker i tablåer. Pratar på rutin om att inte blanda ihop jobb och privatliv men misslyckas kapitalt när det gäller.

Jag hatar Paul. Jag hatar Gina. Deras gemensamma avsnitt har varit rätt bra teve, rätt intressanta ur allmänpsykologisk synvinkel – men mental tortyr.

Så långt säsong ett. Vad värre är: tortyren har tilltagit nu under säsong två (vars upptakt Philip kommenterade här), när gamla barndomskärlekar och föräldrarelationer alltmer grumlar bilden och jag inser att jag plötsligt inte ens längre tror på Paul som rollgestalt. Hans hang-up och minnesbilder kring den här kvinnan som var hans första barndomskärlek och som han nu plötsligt börjar dejta är om möjligt än mer irriterande än hans oförlösta idiotrelation med Laura för ett år sedan. Jag har hatat den här nya storyn från första gången han hastade förbi kvinnan i en sekund när han yrade in till Gina, och frågade… »var inte det där…?« Ja, vad hon nu heter – och givetvis tar Paul sedan miste på hennes efternamn några gånger, säger hennes flicknamn innan han rättar sig, och det är sånt som jag får allt svårare för i den här serien. Detaljer som ska öka trovärdigheten men som blir så många att de klumpar ihop sig och man klibbar fast i dem.

Ett ännu bättre exempel är egentligen när den krisande företagsledaren, spelad av Frasier-pappan John Mahoney, ständigt pratar i telefon med sina medarbetare och man serveras brottstycken av en underleverantörsskandal – det är så fint uttänkt, så genomjobbat, och just därför tror man inte ett skvatt på det, man ser och hör bara ett manus- och regiarbete.Samma sak med cancertjejen, hennes samtal med kompisen och mamman och what-not. Nästan i varje sådan scen tänker jag på hur en skådespelare står och läser manusrepliker med en rekvisistatelefonlur i handen.

Men så finns där ändå årets motsvarighet till Sophie – den överviktige elvaåringen Oliver och hans föräldrar. En dysfunktionell familjearketyp, ett djuppsykologiskt triangeldrama, men också tre fullständigt trovärdiga rollgestalter, tre människor man omedelbart börjar känna för, där alla menar väl men inget fungerar, där allas välmenanden bara förvärrar relationerna, och där grabben är värre däran än föräldrarna förmår förstå.

Här blir även Paul begriplig, trovärdigt, stark. Relationen mellan honom och pojken är gnistrande vackert skildrad.

[2009-05-11 19:05]
Oskar

Ett litet misstag i din post, den överviktiga tolv-åringen heter Oliver, inte Walter (”Frasier-pappan John Mahoney” är Walter :)

Jag måste säga att jag även om jag håller med om mycket av vad du säger, så håller jag absolut inte med om vad du tycker om andra säsongen.

Paul är definitivt en jättesvår person att gilla när man får se hans privata liv, och eftersom i princip tre femtedelar (Laura, Alex och Gina-avsnitten) av första säsongen handlade mer eller mindre om honom och Laura (vilket verkligen var en riktigt dålig story-line) förstördes mycket av den säsongen. Lägg till Jake och Amy som jag bara tålde att se två avsnitt av innan jag gav upp, så var det bara Sophie kvar som var värd att se på. Hon var å andra sidan fantastisk.

Men den här säsongen känner jag att serien har fått ett ordentligt lyft. Framförallt så tycker jag att April-avsnitten är helt makalösa, till och med bättre än Sophies avsnitt. Jag har aldrig sett nåt liknande, Alison Pill är helt spektakulär. Avsnittet där Paul bestämde sig för att ta med henne till cellgiftsbehandling var något av det bästa jag sett på TV någonsin.

Och jag gillar både Walter och Oliver också. John Mahoney är visserligen inte alls lika stark skådespelare som några av de andra i serien (Gabriel Byrne, Alison Pill, Dianne Wiest, Mia Wasikowska, etc. Serien är verkligen skådespelar-skola på hög nivå), men hans story tycker jag ändå är väldigt intressant. Samma sak med Oliver, ens hjärta krossas mer för varje avsnitt.

Mia-storylinen är jag inte hel-förtjust i, men jag tittar ändå. Och Pauls egna sessioner är fortfarande irriterande, men dom har blivit bra mycket bättre den här säsongen. Allt sagt tycker jag säsong två har varit ett fantastiskt lyft.

Förresten, för andra In Treatment-fans finns en jätteintressant blogg jag har börjat prenumerera på som heter Jung at Heart (jag vet, jättefånigt namn) där en riktig terapeut skriver långa recaps och analyser av avsnitten från en terapeuts perspektiv. Det är lite som den där läkeren som gör House-recaps, fast med den här får man en bra mycket djupare insikt i karaktärerna och deras psykologiska problem. Den finns att hitta här: http://www.jung-at-heart.com/jung_at_heart/

[2009-05-11 21:26]
Philip

Håller med dig fullständigt, Kjell. Paul är fruktansvärt irriterande, och Gina-avsnitten en plåga att se på. Men det är en fantastisk serie likväl.

[2009-05-11 21:31]
Kjell

Ja, Philip… otroligt irriterande och fantastisk! Skriver du kanske något snart också?

Själv skriver jag faktiskt en bloggtext till om serien, nu omgående, tror jag… pga Oskars inspirerande kommentar här.

[2009-05-12 00:15]
Weird Science » Paul slits mellan ungdomens Jung och samtidens vetenskap

[…] inspirerande kommentar till min text om In Treatment igår slutade med en länk till en bloggande amerikansk […]

[2009-05-12 16:21]
Molly

För mig är April-storyn absolut bäst (närmast) just för att jag känner igen mig så mycket, så plågsamt. Den här fullständiga oförmågan att be om och ta emot hjälp, stöd, whatever från nära och kära, att visa svaghet, att vara mänsklig med dem hon står nära .. och att kunna exakt detsamma i relation till någon som inte betyder något. Fruktansvärt bra skildrat från min horisont sett åtminstone, men är det inte alltid så att man ser allt från sig själv?

[2009-05-12 16:32]
Philip

Molly: för mig känns också April-storyn otroligt stark. När jag ser på de avsnitten inser man hur svagt det varit med bra dramaserier på sistone (eller så är det bara jag som missat dem?).

[2009-05-12 19:54]
Molly

Philip: ang bra drama så saknar jag fortfarande Sopranos, det säger väl allt :)

[2009-05-13 20:08]
Roger Ololfsson

Jag såg de flesta avsnitten av den israeliska förlagan. Däremot har jag ännu inte sett någonting av den här amerikanska versionen. Utgår från att de flesta av er redan sett de israeliska,, en fråga: är de här amerikanska ett ”lyft”? ..eller bara lite annorlunda? ..eller sämre rent av? Anar annars att am.skådisar är för teatraliska för den här typen av ”underhållning”.
Tycker/tyckte att förlagan var GRANDIOS tv med oerhört kompetenta skådespelarprestationer av yppersta klass!!
…/swerogge@gmail.com

[2009-07-06 20:01]
Birgitta

In treatment är det bästa jag sett på länge. Tyvärr så har jag missat de första avsnitten och hoppas att SVT sänder dessa i repris innan andra delen visas så småningom. Jag har hela tiden upplevt Paul som fantastisk. Den bästa skådespelarinsatsen står Mia Wasikowska (Sophie) för. Jag är så imponerad av hennes insats i serien
/Birgitta

[2010-07-20 23:09]
Jimi

@Oliver: ”Avsnittet där Paul bestämde sig för att ta med henne till cellgiftsbehandling var något av det bästa jag sett på TV någonsin.”
Jag såg precis det avsnittet och jag håller helt och hållet med! Är helt tagen! Fantastisk tv!

[2010-08-12 20:43]
Hannah

Roger Ololfsson: Har sett den israeliska förlagan (sändes väl på Axess, tror jag, under namnet ”Hos Terapeuten”). Serien är mer nedtonad, tyckte jag, än den amerianske efterföljaren, men det är väl det som kan förväntas om en serie görs amerikansk. Liksom de flesta andra i detta kommentarsfält, höll jag April närmast till hjärtat under säsongen. Hade aldrig sett Allison Pill i något förut, men var otroligt imponerad av styrkan i hennes porträtt. Finner Paul en intressant karaktär men min favorit är fortfarande Dr. House. Jag verkar ha svårt att verkligen ogilla någon genom en TV-skärm dock (bra eller dåligt?). De enda karaktärer jag orkat ogilla på senaste tiden är huvudkaratären i ”Accoring to Jim” (Jims Värld) – grottgubbe gånger 1000 med slemmig självgodhet. Nä, fy.