Weird Science
Strages debila Eagle Eye-recension

2009-01-15  

Någon som såg Eagle Eye på bio?

Ingen?

Trodde inte det heller. Det finns få regissörer som blivit så förbisedda och nedskrivna som DJ Caruso – med underskattade rullar som Disturbia på meritlistan – och Eagle Eye föll mycket riktigt lika snabbt ur SF-reportoaren som den sattes in.

Själv var jag grymt peppad på den, inte bara på grund av DJ Caruso. Med Shia LaBeouf (en personlig favorit) och Michelle Monaghan (som var lysande i Kiss Kiss Bang Bang) i huvudrollerna, samt tevehöjdarna Michael Chiklis (Shield) och Ethan Embry (Brotherhood) i smutta biroller, kunde inte förhandshajpen vara högre – i alla fall inte i mitt huvud.

Nu lyckades den dessutom toppa mina förväntningar. Skådisarna levererade, fotot och regin var superbt stilsäkert, och det framkom rätt snart att Eagle Eye är som en hårt drillad lillebrorsa till Tony Scotts 1990-talsklassiker Enemy of the State, kryddad med skönt 24-vibbande plotknorrar.

Så varför fick filmen bara en etta i betyg av Fredrik Strage i DN? Varför ligger den på inhumana 27 procent på Rotten Tomatoes? Finns det ingen som uppskattar en hederligt utförd actionsmocka längre?

Scenen som varade efter att Shia rymde från förhörsrummet, till det att han och Michelle Monaghan hoppade från en kranuppfäst Porsche Cayenne ner på en sopbåt, var något av det mest högintensiva, adrenalinstinna och nerveggande jag någonsin sett.

Det är med bakgrund av detta som Strages recension blir så provocerande. Det finns en arrogans i hans svepande sätt att fördöma filmen – hans sätt att kalla det välskrivna, för genren passande men givetvis högst osannolika manuset för »debilt« – som återigen borde väcka liv i debatten om en kritikers insyn i den genre hon eller han bedömer. Där Strage yrar om »budskap« och »logiska luckor« borde han istället ta in filmens stilistiska finlir.

DJ Caruso måste vara en av vår tids mest missförstådda regissörer. Det är så få som lyckas ro iland den här typen av supersnygg, högkvalitativ action: Tony Scott, möjligtvis Michael Bay, sen blir listan rätt tunn.

Att som kritiker inte uppmärksamma en högpresterande genrehantverkare som Caruso känns som ett direkt tjänstefel.