Weird Science
Indiepappor har filmvärldens lägsta stresstolerans

2008-02-04  

34098235.jpgAngående påståendet att »humorn är den nya rocken« så är det ju också så att filmen – och i synnerhet allt som har Sundance-stämpel – är det nya MTV. Jag såg Juno igår och kände mig lite så där som jag gissar att folk som är tio år äldre än jag kände sig när de såg Trainspotting.

Det var en bra film, men måste det vara så mycket musik hela tiden? Jag blev generad av scenen där Ellen Page och Jason Bateman diskuterar Sonic Youths version av Carpenters Superstar, mest för att jag älskade den där låten för ungefär tio år sedan. Dels skapade det en konstig distans i filmen – som om soundtracket hoppade ut och påminde om sig själv – och dels, förstås, innebar det ju att jag är Mark, filmens indiepappa.

Och han är den absolut mest störande rollfiguren.

När kommer vi att få se en gravidfilm (och det finns onekligen många just nu ‚Äù snart kommer Baby Mama med Tina Fey och Amy Poehler) där männen inte får panikångest för att de ska få barn?

Det börjar kännas som en lite för enkel intrigmässig lösning. Faktum är att Dustin Hoffman i Kramer vs Kramer fortfarande är en fräsch filmpappa i jämförelse.

Rast från tråkiga tjejerna

2007-11-19  

Juno är Thank You for Smoking-regissören Jason Reitmans nya komedi – om en sextonårig tjej som, efter ha blivit med barn, beslutar sig för att ta kontroll över situationen genom att hitta ett perfekt föräldrapar åt »the thing«. Perfekta föräldrar hittas: Jennifer Garner och Jason Bateman i tjusig villaförort med pastellfärgade tröjor och välmatchat porslin, men förstås så händer det ganska mycket på sex månader som man inte hade kunnat förutse.

I svallvågorna av Frat Pack-filmerna har det hörts mycket klagomål (ofta berättigade) på de passiva, tråkiga tjejerna i amerikansk smartkomedi, och i samma vända kommer uttalanden från filmbolagsbossar att man ska sluta göra film med kvinnliga huvudroller eftersom ingen är intresserad. För dig som börjat tappa hoppet om att få se schyssta brudar på film: botemedlet heter Juno. Det finns många roliga killar i filmen, varken Michael Ceras försynta babydaddy och Jason Bateman gör bort sig, tvärtom, men de bleknar bredvid Ellen Pages titelroll. Trailern gör henne (eller filmen för den delen) på inget sätt rättvisa: Där framstår hon mest som den vanliga bekymrade tonårstjejen i den vanliga bekymrade indiefilmen, men det är inte riktigt sant. Juno är nämligen helt obekymrad och dessutom hysteriskt rolig. Och bara så vi vet vad vi pratar om handlar inget av skämten om att hon ramlar omkull eller försöker vara snygg – inte konstigt attde flesta i hennes omgivning (inklusive adoptionspappor som är alldeles för gamla) blir förälskade i henne. Brudbonus: ska jag välja en runner up i rolighet så blir det utan tvekan Allison Janneys fantastiska deadpan-plastmamma: »Jaså du är ultraljudstekniker? Själv är jag nageltekniker.« Hurra för manusföfattare som fattat att mammor inte behöver vara tråktanter!

Juno går upp på bio i USA till jul, kommer väl till Sverige så sakteliga efter det, men kan ses redan nu på filmfestivalen (det finns fortfarande biljetter kvar till visningen imorgon). Missa inte!