Weird Science
Ett hatknull i 92 kapitel

2012-03-28  

Jag har tappat räkningen på hur många sådana här texter om Californication jag skrivit. Jag är som den där som inte kan sluta prata om tjejen/snubben/aset som dumpat en. Eller som om jag fått en one-fix (om du läst The Game fattar du) på en kille som bara inte vill ha mig. He’s just not that in to you, and all that. Jag har dumpat tillbaka. Tänkt att nu är det verkligen slut. Slängt igen dörren och skrikit att jag aldrig mer vill se dig, och sen alltid krypit tillbaka, skamsen, förnedrad.

Jag vågar inte berätta för mina vänner att jag börjat igen. Jag vill inte att de ska titta på mig sådär. Med blicken lika delar fylld av medlidande och avsmak. Varför fattar jag bara inte?

Varför är det så svårt att förstå att Californication är inte skriven för mig? Är inte och har aldrig någonsin varit skriven för mig. Californication är skriven för sköna snubbar som gillar att knulla; som innerst inne är goa killar, med hjärtat på rätta stället men som tycker att om lite fitta erbjuds så vem är man att tacka nej, liksom? Den tänkta målgruppen för Californication har en skön killsnopp, inte snippa.

Jag googlar. 92 avsnitt. 77 skrivna av män. Antal avsnitt en kvinna tar av sig kläderna av ingen som helst anledning annat än att få priviliegiet att humpa Hank Moody: 92.

Varför fattar jag inte?

Jag är så jävla nere i Californication. När Hank åker upp för att läsa lusen av Tyler och träffar de gräsodlande, lesbiska mammorna. När Hank, Karen och Becca har sitt stillsamma familjebanter i köket. När Hank skriver om en scen så att skådespelerskan blir ett handlande subjekt. När Samurai Apocalypse pedagogiskt förklarar varför han ursäkta så mycket behöver slå Hank på revbenen. När jag generat asgarvar över Marcy och Stus förnedringssexlekar (där det är Charlie som förnedras). När Hank och Karen hånglar på stranden. När jag undrar om den här säsongen slutar med att Hank och Karen blir ihop igen, eller med att Hank åker iväg i en bil? När jag myser över detta.

Och sen: Bam! Rakt ned i verkligheten igen. I gubbsjukan där medelålders män ooglar knappt myndiga, trådsmala tjejer med bröst som liksom säger Hej! (om du läst Liv Strömqvist fattar du). I förnedringen där det utan att generas läggs växlar på storylines som börjar med att en ung skådespelare frågar om Hank vill se hennes bröst och sen masserar hans axlar medan han skriver och kallar honom geni. När kvinnor gång på gång på gång framställs som lycksökerskor som bara tar av sig kläderna utan åthävor. När Hank Moody får rädda en lyxprostituerad från att bli våldskissad på och vi förväntas skratta åt det, som ännu en av tokerierna i serien. När vi ska skratta åt trashiga strippan Holly, så långt från det blaserade intellektuella Hollywood.

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag har ingen självrespekt kvar. Jag är en spillra av mitt forna jag. Du kom, du drog över mig och här är jag nu, förvirrad men hoppfull, lite äcklad, och med en fadd smak av sperma i munnen. En smak av ett riktigt dåligt knull. Igen.

10 tankar: Californication »The Ride-Along« (säsong 5 episod 5)

2012-02-07  

20120206-203413.jpg

1. RZA låter och uppträder, i sin meta-»raptor«-roll här, som en kopia av J.B. Smoove i Curb Your Enthusiasm. Exakt samma sätt att prata, samma tempo, otydlighet, tonfall, jargong och röstläge.
2. Intrigen har blivit mer Entourage den här säsongen, hade hoppats på utveckling åt motsatt håll.
3. Dialogen mellan Hank och Runkle har tappat all bromancetrovärdighet från tidigare säsonger. Inte bara i vad de säger utan i blickarna. De tittar på varandra med tomma ögon, har båda ledsnat – och det är kappast inskrivet i manus eller regiinstruktioner.
4. Bryan Callen som »riktig« Santa Monica-snut är ett lyft, han är tokbra direkt, och det uppstår en metaeffekt det nästan går att ta på, med tanke på hans roll i MTV-komediserien Death Valley. Men jag tänker ännu mer på hur suverän Callen var i Kirstie Allens underskattade Fat Actress. Och den märkligt oförlösta pedofillärarrollen i Oz… och min storfavorit, likaledes lätt negligerade Significant Others… inte så bra för Californication, kanske, att tankarna vandrar iväg så här så fort det kommer in lite gästklass.
5. Första repliken med riktigt hög studs: »Of course he was black! Why d’ya think I shot first…« hyfsad chock- och d-bag-nivå på den.
6. …underbart att det ändå visar sig att de fått åka med en riktig fegsnut!
7. Men vad är det här för snut egentligen?! Nu med hysteriska chestpains. Vilken kul roll för Bryan Callen! Att kunna göra så mycket med en klackspark.
8. »Polisinsatsen«, runkles blowjobsurpris och gråtattack… detta är generisk Californication som mest irriterande och billigt. Många döda minuter här. Men halvokej Sting-dialog, kanske. Eller inte. Eller, vet ej.
9. Två gånger har avsnittet behövt styras någon annanstans – först blir Sam uppringd, sedan får Hank ett samtal. Slött skrivet.
10. Jahapp, där kom Batesys man-gina-scen från förra veckans trailer. Vad är detta? Vad vill de? En haj är hoppad här. I en serie som just fått förlängt med ännu en säsong…

Californication-katastrof i sikte?

2012-01-13  

Visst presenteras ett intressant tema direkt i säsongsinledningen av Californication: Beccas tendens att välja boyfriend som liknar hennes pappa. Och som, precis som Hank med sin senaste avbrutna relation, kräver att få ta det »lite casual« eftersom de är en »casual guy«. Men i övrigt var det en helt hopplös halvtimme där hart när varenda sekvens var trött och illa skriven, trött och illa spelad:

Från flygplansscenerna (och dess koppling till hiphopstjärnan i slutet) till porrslapsticken hemma hos Marcy och, värst av allt, mötet mellan Hank, Karen och Karens nya, stadige sambo.

Jobbigast var i och för sig den trötta nörddialogen mellan Hank och Runkle, men den är ju medvetet corny och det på ett ganska trovärdigt sätt – i samklang med hur två longtime friends pratar med varandra. Och jag gillar det faktum att de bara pratar så där med varandra.

Det är väl spår av sådan hyfsat kvalitativ grundpsykologi som gör att jag någonstans inom mig fortfarande vågar hoppas lite på ännu en säsong av Californication.

En liten anspråkslös interndialog om Californication-finalen

2011-04-20  

Kjell: Jag har svårt att få in i huvudet att Californication fått förnyat för en femtesäsong. Inte för att tittarsiffrorna sjunkit så lågt de två senaste säsongerna utan för att hela den här säsongen vi just sett, och framför allt finalen i sig, kändes så mycket som ett serieslut där allt knöts ihop. Därtill med ett bärande tema om det mänskliga arvet, från Becca till Marcys graviditet; om Hollywood som samhälle, om dess familjekultur, framför allt om föräldraroller.

Anna-Karin: Ja, och för mig hade detta varit en fin slutsäsong eftersom det nu verkligen kändes som att Hank en gång för alla fick möta sig själv och komma till något slags insikt. Den insikten vill jag tro på, att han åker iväg i bilen för att på riktigt förändras och bli en bättre människa. Men en femte säsong, då är vi tillbaka till seriens premiss: Hank Moody ligger med snygga tjejer och fuckar upp. Nä, det kan inte bli bra. Det här slutet var precis det jag inte visste att jag ville ha när jag rasade över serien i vintras. Vad tycker du egentligen om seriens premiss, håller den?

Kjell: Jag tänker nog lite tvärtom, faktiskt. Har inte varenda säsong slutat med att han dragit iväg i en bil? Okej, en av gångerna var det i en polisbil mot häktet, men ändå… Sen är det ju faktiskt så att de flesta människor aldrig ändrar sig, att destruktiva ränder ofta sitter i. Även när det gäller livspartners som om och om igen förlåter, och så vidare. Så, nej, jag har inga problem med att Hank sannolikt snubblar in i nedåtspiralen i ytterligare ett år!

Anna-Karin: I och för sig tror jag inte att jag kommer att leva med samma skräck under femtesäsongen som jag gjorde under större delen av säsong 4. Alltså, det här med att man gör en serie som bygger på att en person fuckar upp allt han rör vid, och slänger in en älskad före detta flickvän, och så blir det ett evigt på och av. Jag blev så rädd att de skulle få ihop det på slutet, att manusförfattarna inte skulle kunna hålla sig, för att de gillar karaktärerna så mycket. För att publiken krävde att Hank och Karen ska bli HanKar igen. För familjens skull. För att man ville knyta ihop säcken. Sen kom jag på att det där hände redan i säsong 1! Det är gamla nyheter. Men ändå fasade jag för säsongsavslutningen. Skulle de? Skulle de inte? När jag skrev min arga text om Hank Moodys absoluta rövighet i början av säsongen var det bara det jag såg framför mig. En sista säsong där Karen och Hanks strul- och svekfyllda kärlek får ett lyckligt slut. Jag ville inte se den historien. Den hade aldrig känts äkta. Men jag fortsatte titta. Och hoppas på att de skulle låta det sluta annorlunda. Men jag trodde inte de skulle våga. Är det för att Amerika inte klarar av slut där hjältarna inte får varandra som man nu drar i gång en femte säsong?

Kjell: Det är intressant att prata om vad som känns »äkta« i en sån skruvad serie, men det handlar såklart om det mänskliga. Om manus och regi, och var och hur skådspelarna kunnat fylla på med egna erfarenheter. Kompisskapet mellan Runkel och Hank kändes helgenuint, liksom det mellan Marcy och Karen. Jag älskade hur deras tvåfamiljsmiddag – var det i näst sista avsnittet? – påminde både dem själva och mig som tittare om »hur det brukade vara«, om de där enkla, mysiga familjemiddagarna de brukade ha i farten och flykten under säsong 1.

Anna-Karin: Ja, Hank och Karen var i de scenerna lite de personerna som jag ville vara när jag som tonåring tänkte på att bli vuxen, eller som jag ville ha som kompisar. Så olika vuxna från min barndom. De var vuxna men ändå inte. Det finns en oerhörd lockelse i deras sätt att vara med varandra. Vinet, obscena skämten, lättsamheten.

Kjell: Någon klagade på barnskådespelaren som gör Becca, vad tyckte du om henne? Jag tyckte hon var strålande, och tänkte du också på att hon pratade precis som Hank och Karen? Mest som Karen, men när Hank umgås med dem båda faller han också in i det där speciella tonfallet… Jag kanske inbillar mig? Kanske är det bara för att jag såg dem som en verklig familj som det kändes så?

Anna-Karin: Ja, Madeleine Martin som spelar Becca måste ju bokstavligen ha växt upp med rollen. Undrar hur mycket av hennes egen tonårstrulighet som finns i hur hon spelar Becca?  Och hon var en väldigt viktigt del av säsongsslutet.

Kjell: Du skrev ju efter säsongspremiären att du skulle fortsätta kolla på säsong 4 om så bara för nöjet att få se Hank falla!

Anna-Karin: Ha ha, det var det som var mitt hopp. Och med sista avsnittet i ryggen känns det faktiskt som att Hank Moody fick fan, men inte på det sättet jag trodde att jag ville. Jag trodde jag ville se Hank förnedrad. Att han skulle få smaka på sin egen medicin och på så sätt nå upplysning. Jag brukar inte vara en moraltant, men Hank Moody tvingade mig till att bli det. Så det fina med sista avsnittet är hur de har hanterat det faktum att serien bygger på Hanks uppfuckande av saker och att man ändå ska tycka att han är en bra kille med gott hjärta. Här kändes det faktiskt som att manusförfattare, regissör och alla inblandade verkligen tänkt. Hur avslutar vi det här trovärdigt? Utan att det slutar i yttersta misär eller tramsigt rosa skimmer?

Kjell: Jag hade i och för sig svårt för att Hank tuppade av i rättssalen. Jag trodde inte på det, hur det var gestaltat. För mig var det samma sorts illusionsbrytare som tillbakablicken till Hanks och Karens första tid tillsammans – var det i Berlin? Tidigt 1990-tal, de lyssnade på Nirvana… det avsnittet var egentligen helt okej skrivet, en jättebra idé på manuspappret, men det skorrade nästan löjeväckande falskt i teverutan. Å andra sidan har Californication alltid kunnat ta sig direkt ur sådana scensekvenser och rakt tillbaka in i illusionen. Finalen var ett mästerverk, fjärde raka säsongsfinalen som tårade mina ögon…

Anna-Karin: Samma för mig. Jag grät när Hank hade sex med kvinnan som spelar Karen i filmatiseringen av hans bok Fucking and Punching. För att det var så oerhört sorgligt. Och perfekt. Han kan inte laga det han har slagit sönder. Men han kommer ägna resten av sitt liv till att försöka återskapa det. Det liv han borde ha haft. Jag grät när Karen och Becca såg en person som körde samma bil som Hank och för en sekund hoppades att det var han. Såg hans rygg och hoppades… Men han dyker inte upp. Han kommer inte springande med utsträckta armar. Det är försent. Pappa kommer inte hem I kväll. Faktum är att han aldrig kommit hem. Så nu när han vill det så finns det inget hemma. Så han har sex med kvinnan som spelar hans förlorade fru, hans kärnfamilj som han inte visste att han ville ha förrän den var borta. Det är ju helt hjärtekrossande.

Kjell: Ja, hjärtekrossande och gripande på ett episkt, filmiskt sätt – men bara några minuter dessförinnan utspelades den galnaste middagen man skådat sedan italienska filmen Brakfesten 1973… blod, sex och sarkastisk bizarrohumor som bara Californication kan göra det utan att falla sönder.

Anna-Karin: Humorn i Californication har legat mellan rakt av förolämpande och briljant hela tiden. Jag såg sista avsnittet på tåget och satt och skrattade högt för mig själv som en ensam galning – Rob Lowe! Kan inte hans Eddie Nero få en egen serie? Han är så over the top att det bara blir fantastiskt. När han dyker upp på middagsbjudningen med skägget avrakat och klädd precis som Hank! När han får ryck och skriker obsceniteter, när han hånglar med Runkels galna reboundgirl precis efter att hon knivhuggit Runkel i handen! Alltså, jag vill ha mer Eddie!

Kjell: Och jag vill lätt ha en till säsong Californication.

Anna-Karin: Inte jag. Men tro fan jag kommer titta ändå.

Mellan zombie och suicidal

2011-01-17  

Under den förra, tredje säsongen fick Californication problem, både existentiellt och praktiskt, ungefär som David Duchovnys huvudperson Hank Moody: serien drabbades av hård mediakritik för en allt vulgärare sensationalism och tappade publik.

Förståeligt i båda fallen. Californication blev lite mer acquired taste, lite mer kabelteveexhibitionistiskt svåruthärdlig. Men när smaklöshetens krutrök lagt sig framstod säsong 3 ändå som seriens hittills bästa, där själva dramaseriositeten djupnade och förtätades fram till den hjärtskärande finalen – med Hank hämtad av polis och familjen i nya spillror just som den återförenats.

Den nya säsongen, vars ankomst Anna-Karin skrev om här, börjar på riktigt allvar i det andra avsnittet, som faktiskt kan ses som hela seriecykelns stora nyckelepisod.

För er som inte sett den än ska jag inte säga mer om den starka slutsekvensen än att den var ett enda desperat slag i magen, och att den illustrerade att det som Anna-Karin utelämnade i sin text trots allt är det mest centrala i serien: Hanks föräldraroll. Det är ju också för att Karen har barn med Hank som hon inte för länge sedan klippt alla band; därför att dessa band är knutna kring hennes hals och hjärta vare sig hon vill eller inte. Det handlar inte det minsta om sexuell dragningskraft, och är nog något de allra flesta separerande föräldrar förstår innebörden av.

Rakt igenom avsnittet genomförs en underbart övertydlig metapoäng, i det att hela seriens dåraktiga dubbelhet speglas i omgivningens reaktioner på Hanks fiktiva självbiografi, som i säsongens inledning just kommit ut. Precis som en grabbvärld uppfattar Californication som en ascool sexkomedi full med snygga brudar hyllas nu Hank Moodys självutlämnande bokpersona – fast han själv bara känner sig som skit – som en machomanlig förebild. Först är det den sliskige läsaren utanför bokbutikens skyltfönster som kallar honom sin »hjälte«; sedan ser vi – på filmbolagsmötet om filmatiseringen av Hanks bok – den tilltänkte regissören, lätt hög, associera projektet till hur han som sextörstande tonåring tokdiggade Fast Times at Ridgemont High; sedan tvingas Hank barhänga med Rob Lowes dumdryge Brad Pitt-liknande machoskådis som ska spela honom i filmen, och denne går på om att »Hank, du förstår mörkret…«, och »man, you have seen some shit!«, och »vet du vad grejen är, att du är snygg, vi bär det som ett ok«… och som slutligen utbringar en skål för »hard cocks and handsome men«.

Hank traskar som en zombie förbi alla dessa sexkåta »fans« för att till slut få en elektrochock av liv, och genast bli suicidal, när de verkliga känslorna tränger sig på, dem han har för sin dotter, och den stora smärtan fångar honom, i form av ångern över allt som är oåterkalleligt i sveket mot henne.

Californication fungerar likadant. Den skämtar och knullar sig kommersiellt förbi allt »graphic content« samtidigt som den gräver ner sig i en av tevehistoriens mest vilsna moderna mansdepressioner.

Öppet brev till Hank Moody

2011-01-10  

Hank Moody. Jag kan inte vara tyst längre. Du är verkligen min värsta mardröm till man. Oansvarig. Omöjlig att ha att göra med. Den där killen som man bara hoppas att ens vän gör slut med. Men de gör aldrig slut. Ni bryter ihop, bryter upp och sen tar hon tillbaka dig. Och själv kan man bara stå bredvid och knyta näven i fickan och tänka »vad faan«.

Du är killen som ber om ursäkt med darr på stämman, hela din uppenbarelse stukad, för att nästa sekund fucka upp igen. Serien bygger på det. Jag förstår det.

»Dude, jag är ändå körd. Jag förstår att du blir arg, frustrerad och ledsen, men det kommer inte att hjälpa. Det är synd om mig. Jag är oförmögen att ta ansvar. Så låt mig bara ligga lite. Jag kommer aldrig att bli bättre, aldrig ändra mig. Jag är så här. Det kommer att hända igen. Det finns inget du kan göra. Förlåt. Ligga?«

Hank Moody. Och Karen. Serien har tagit ert »will they, won’t they«¬†så många varv nu att det enda jag vill skrika till dig är – DON’T! Länna henne ifred. Du skulle göra henne en tjänst. Men serien bygger så mycket på din kärlek till Karen och hennes oförmåga att inse att du, Hank Moody, alltid kommer att vara en idiot. En loser. En sån som krossar henne, långsamt. Att vara ihop med dig är som att malas ned i en kaffekvarn. Jag lider med henne, så jävla mycket. För att hon älskar en man som kommer att göra henne illa. Igen och igen och igen. Om ni lappar ihop förhållandet i den här säsongen igen, om hon förlåter dig, så kommer jag att gråta.

Jag vet inte vad jag som tittare förväntas tycka. Ska jag heja på dig? Tycka synd om dig? Hata dig? Och din polare Runkel som sätter på sin exfru när hon sover? Vad ska jag tycka om honom? Att han är en skön kille? Vad förväntas jag tycka om alla de där smala snygga kvinnorna som kaxigt säger till dig att de aldrig kommer ha sex med dig och sen ändå har det fem scener senare? Hur ska jag tolka den här seriens kvinnosyn? Är vi verkligen så där korkade? Samtidigt som du är mer full, orakad och illaluktande (kan man anta) än någonsin.

»I happen to like nice men«, säger Prinsessan Leia i Star Wars.

»I’m a nice man«, svarar Han Solo.

Du skulle ha svarat:

»Then I’m not your type«, och sen skulle ni ha haft sex.

Hank Moody, du är så jävla obehaglig. Jag vill gilla dig. Men faktum är att jag kan inte. Jag brukar heja på skurkarna. Jag gillar ofta de struliga männen, de charmiga knullrufsiga killarna. Men när det gäller dig, Hank Moody, känner jag mig som en arg, tillknäppt moster. Jag snörper på munnen och vägrar le åt dina konster. Tycker att du borde klippa dig och skaffa ett jobb.

I Californication så har kanske den mest osympatiska karaktär jag sett fått blomma ut ogenerat i tre säsonger. Och nu en fjärde. Och fan, jag vet ju att jag kommer titta. Jag kommer att återvända till dig och låta mig manglas av din fullständiga kukighet. För manuset. För humorn. För att du är som en drog. För att jag är som Karen. Jag hoppas på att du ska axla ansvaret nån gång. Jag vill se dig lyckas rycka upp dig. Men det kommer inte att hända. Den enda som kan mäta sig med dig i vidrighet är Nancy Botwin i Weeds. Kanske en crossover skulle vara lämplig? Jag tänker att du skulle behöva möta din like. En kvinna som är lika rutten som du.

Hoppas du får fan i fjärde säsongen. Verkligen får fan. Jag kommer att vara där och se dig falla.

Mvh

Anna-Karin

50-årskrisernas tevevinter

2009-12-27  
Nej, jag ställer nog inte alls upp på hatet mot Californication den här säsongen.
Länge och väl hade jag i och för sig en helt annan vinkel på serien än jag har nu efter säsong 3 har slutat. Jag ville se på den som ännu en serie som – likt Drop Dead Diva tidigare fast i XXX-rated-version – hämtat kreativ inspiration från Boston Legal. Kathleen Turner som Runkles nya vulgoboss var ju sjukt mycket kvinnlig Denny Crane, jag älskade varenda mörkröstad stavelse som kom ur hennes mun. Årets rollgestalt i amerikansk dramateve, utan tvekan.
Men mot slutet, när Turner mer eller mindre försvunnit ur serien, tog sig Californication tillbaka till rötterna, till Hank Moodys fördömda livsekvation där han famlar efter en själslig matematisk formel för att få ex-frun och tonårsbarnet och karriären och Los Angeles och sina svarta hål att gå jämnt upp.
I denna slutfas av säsong 3 förekom ett par avsnitt som jag tycker blev oförtjänt utskällda här i våra kommentartrådar. Dels episoden där Hanks alla älskarinnor sprang ut och in genom dörrar och mellan gömställen som i en Folkanfars. Delst den där Hank och Karen bjöds in till absurt brittiska brittiskan Felici-aaah för att luncha och dricka Pimms i trädgården.
Spytt färdigt? Bra, då går jag in på vad som fick till och med dessa episoder att fungera, för mig.
Och det var inte bara att 1) ingen Folkanfars hittills kunnat matcha en naken, knarkig, sadistkåt Rick Springfield i rollen som sig själv (årets realcom-rollgestalt, no doubt!), och 2) det dröjde blott en halvminut in i den borgerliga gardenparty-scensekvensen innan jag började tänka på tablåsexsamtalen i Eric Rohmers La Collectionneuse.
Nej, det var snarare hur det rena larvet roterade runt med en genuin känslighet, hur väl det briljant skrivna soffsamtalet mellan Hank och Becca fungerade jämte det bisarra palavret när skolans dekanus utmanade Hank på enactment-inspirerad duell och den klassiska tablåmusiken bryts för ett kort Jethro Tull-kaos när Hank, dekanen och gonzoförfattaren börjar rulla runt som ett mänskligt krocketklot över gräsmattan.
Finalepisoden adderade drömsekvenser som förde tanken till Ken Finkleman, och ett soundtrack som böljade poetiskt mellan förtätad ambient musik och classic rock. Jag älskade hur miljö- och dialogljudet togs bort under slutminuternas upprivande avslöjanden, ångestbråk och polishämtning ute på gatan, och allt i stället ljudsattes av Elton Johns Rocket Man. En sån fin linje och kontrast från den både olycksbådande och familjevackra inledningen, där Becca hade sjungit med i Warren Zevons Carmelita, som ju Hank Moodys liv är ett karbonpapper av, innan mardrömmen gled över i frukostvardagsglädje med Ronnie Lane i frukostscenens Ooh La La… »I wish that i knew what i know now, when i was younger…«
Just den låten var förresten väldigt fint placerad även i Xxxxs nya 40-something-serie Men of a Certain Age, som jag verkligen gillar.
I 1990-talets bästa snutserie Uppdrag: mord var Andre »Pembleton« Braugher lika smärt som smart. Efter några års frånvaro dök han upp igen med kraftig övervikt – vilket slätades över av kameravinklar och kostymörer. Men i nya serien dröjer det bara en minut innan han visas helnäck, i rollen som en trött bilförsäljare som inte riktigt orkar sköta sin diabetes. Och de raka rören fortsätter raktigenom. Skillnaden mellan en 32-årig Braugher och en 48-årig är inskriven i serien, som handlar om ett gubbgäng som varit polare sen college men nu 50-årskrisar tillsammans, med gravallavarliga vardagsrepliker som »you cannot lose 2 pounds just by peeing!«. Serien är lätt rörande och smårolig, men storheten ligger i att det småroliga också är rörande och det rörande också är roligt.

01Nej, jag ställer inte alls upp på Californication-dissen den här säsongen.¬†Länge och väl hade jag i och för sig en helt annan vinkel på serien än jag har nu efter säsongsfinalen. Jag ville se på den som ännu en serie som – likt Drop Dead Diva tidigare, fast i XXX-rated-version – hämtat kreativ inspiration från Boston Legal. Kathleen Turner som Runkles nya vulgoboss var ju sjukt mycket kvinnlig Denny Crane, jag var fallfärdig för varenda mörkröstad stavelse som kom ur hennes mun. Årets rollgestalt i amerikansk dramateve, utan tvekan.

Men mot slutet, när Turner mer eller mindre försvunnit ur serien, tog sig Californication tillbaka till rötterna, till Hank Moodys fördömda livsekvation där han famlar efter en själslig matematisk formel för att få ex-frun och tonårsbarnet och karriären och Los Angeles och sina svarta hål att gå jämnt upp.

I denna slutfas av säsong 3 förekom ett par avsnitt som jag tycker blev oförtjänt utskällda här i våra kommentartrådar. Dels episoden där Hanks alla älskarinnor sprang ut och in genom dörrar och mellan gömställen som i en Folkanfars. Dels den där Hank och Karen bjöds in till absurt brittiska brittiskan Felici-aaah för att luncha och dricka Pimms i trädgården.

Spytt färdigt? Bra, då går jag in på vad som fick till och med dessa episoder att fungera, för mig.

Och det var inte bara att 1) ingen Folkanfars hittills kunnat matcha en naken, knarkig, sadistkåt Rick Springfield i rollen som sig själv (årets realcom-fynd!), och 2) det dröjde blott en halvminut in i den borgerliga gardenparty-scensekvensen innan jag började tänka på tablåsexsamtalen i Eric Rohmers La Collectionneuse.

Nej, det var snarare hur det rena larvet, absurdismen, roterade runt med en genuin känslighet. Hur väl det briljant skrivna soffsamtalet mellan Hank och Becca fungerade jämte det bisarra palavret när skolans dekanus utmanade Hank på enactment-inspirerad duell – och den klassiska tablåmusiken bröts för ett kort Jethro Tull-tumult när Hank, dekanen och gonzoförfattaren började rulla runt som ett mänskligt krocketklot över gräsmattan.

Finalepisoden adderade drömsekvenser som förde tanken till Ken Finkleman, och ett soundtrack som böljade poetiskt mellan förtätad ambient musik och classic rock. Jag älskade hur miljö- och dialogljudet togs bort under slutminuternas upprivande avslöjanden, ångestbråk och polishämtning ute på gatan, och allt i stället ljudsattes av Elton Johns Rocket Man. En sån fin linje och kontrast från den både olycksbådande och familjevackra inledningen, där Becca hade sjungit med i Warren Zevons Carmelita, som ju Hank Moodys liv är ett karbonpapper av, innan mardrömmen gled över i frukostvardagsglädje med Ronnie Lane i frukostscenens Ooh La La: »I wish that i knew what i know now, when I was younger…«

02Just den låten var förresten väldigt fint placerad även i Ray Romanos nya snart-50-serie Men of a Certain Age, som jag verkligen gillar.

I 1990-talets bästa snutserie Uppdrag: mord var Andre »Pembleton« Braugher lika smärt som smart. Efter några års halv frånvaro, med rollen som Marcellus i Hack som främsta gig, dök han upp igen i fina Thief häromåret med kraftig övervikt – vilket faktiskt tycktes slätas över en smula av kameravinklar och kostymörer. Men i¬†Men of a Certain Age dröjer det bara en minut innan han visas helnäck, i rollen som en trött bilförsäljare som inte riktigt orkar sköta sin diabetes. Och de raka rören fortsätter raktigenom. Skillnaden mellan en 32-årig Braugher och en 48-årig är inskriven i serien, som handlar om ett gubbgäng som varit polare sen college men nu 50-årskrisar tillsammans, med gravallavarliga vardagsrepliker som »you cannot lose 2 pounds just by peeing!«. Serien är lätt rörande och smårolig, men storheten ligger i att det småroliga också är rörande och det rörande också är roligt.

Cassavetes i Californication

2008-10-20  

Kommer ni ihåg Californication-förstasäsongens middagsbjudningssekvens hos Bill och Karen? Jag älskade den och skrev att det var kring den, i andra avsnittet, serien första gången fördjupades och blev berörande.

Och nu fick den en uppföljare i gårdagens avsnitt, en riktigt slirig middag hos Karen och Hank, komplett med ungar, self-help-flummare och kokainister. Och hela avsnittet flöt omkring på stora, hopplösa känslor och ett lika stort, hopplöst status quo – en rätt fantastisk skildring av kronisk-neurotisk Hollywoodvardag.

Och det som gjorde det så jäkla bra var hantverket. Kolla gärna igen hur hela den långa sekvensen runt middagsbordet är skriven, regisserad, scenograferad, filmad och klippt.

Det var John Cassavetes som gjorde ett gästbesök i den amerikanska tevehösten 2008.

Runkles kokain-kräft-orgie rivstartar Californication

2008-10-09  

Charlie Runkle är i upprorstillstånd. Han är nästan naken, har en hakklapp på mysmagen och är kladdig av kräftsaft över hela kroppen. Hans fru har upptagit sitt gamla kokainsnortande. Själv har han just förlorat jobbet – tack vare att chefen smygfilmat hans upprepade runksessioner bakom skrivbordet – men han är oförmögen att tala om det för henne.

»You never LISTEN TO ME!«, gormar han, varpå frugan försöker locka med lite sex: »You could choke me if you want… but only a little.«

Nej, det går inte. I sin febriga knarkyra vänder han på klacken och låser in sig i hotellrummets badrum.

Ja, ni gissade rätt –Californication är tillbaka.

Och om förra veckans premiäravsnitt av andra säsongen var ett kärt återseende – den ofrivilliga »mouth rapen« var visserligen hysteriskt rolig, men ändå klassisk Moody – kändes det här som den verkliga säsongstarten. En fördjupad inblick i Charlie Runkles skadade psyke, givetvis gestaltat i en fullkomligt osannolik kokain-kräft-orgie, där det bästa, det som gör det så rart och Californicationskt, är att dekadensen är inslagen i en varm, familjär medelåldersgemenskap.

När Hank Moody till slut kommer till undsättning, och grabbarna får en one-on-one vid badkarskanten och börjar diskutera nya karriärmöjligheter, var det som om serien fick sitt nya, extremt Entourage-doftande tema: den långsamma resan tillbaka till toppen.

It’s all about the personkemi

2007-10-31  

californication.JPGOm vi har lärt oss något av Californication är det att ett one night stand befinner sig i en helt obetydlig moralisk kategori jämfört med att svika löften till sina barn.

Ingenting får Hank Moody att tappa masken som hans tolvåriga dotter Becca. Så i finalavsnittet utsätter han sig för ett slagsmål för att få det sista paketet tamponger till dottern, som precis fått sin första mens.

Och när Karen frågar hur han tagit hand om situationen, säger han, förstås: »I handled the fuck out of that shit.«

Är det här den nya mannen? Det känns lite som att Californication handlar väldigt mycket om att visa att Hank, som dricker och knullar runt, är den enda som är Vuxen, eftersom han – på något konstigt vis – har Integritet.

Min fru säger att Hank Moody är som huvudpersonen i en Stieg Larsson-deckare – en medelålders snubbe som utan ansträngning får ligga hela tiden, och som sedan döljer sina misstag bakom en charmig lowlife-naivitet.

Mitt enda problem med serien var egentligen de första minuterna av pilotavsnittet som innehöll flera par bröst och nunnor än vad som är brukligt ens i Showtime-sammanhang. Men i slutändan blev det ju en ganska traditionell kompisgäng-serie med hög trivselfaktor. »Take care of her vagina«, säger Hank när han avräcker Marci Rumkle (fantastiska Pamela Adlon) till hennes man Charlie. Sällan ser man vänner på teve som verkligen känns så här mycket som vänner.