Weird Science
Början på slutet – R.I.P. Heisenberg

2013-08-22  

Denna text innehåller spoilers om Breaking Bad.


Efter fler och värre vändningar än med valfri attraktion på Liseberg, Gröna Lund eller… tja, Six Flags Magic Mountain, är nu världens bästa teveserie tillbaka för att avslutas.

Det är såklart ett faktum värt både tårar och spekulationer. För när man investerat så mycket tid, tankar och tycke i en serie som Breaking Bad, vars explosiva kapacitet man bara måste respektera, då vill man ha ett värdigt slut. Ett slut som känns som den där djupa sucken innan man somnar, eller som en tung, bångstyrig apa på ens axel. Känslan av svettig skräck och trygghet på samma gång… Vince Gilligan, seriens skapare, har gått ut med att slutet kommer bli definitivt. Ett slut utan större tolkningsmöjligheter. Alltså motsatsen till vad Sopranos gav oss tittare.

Och visst känns det som att det kommer att bli så? Andra halvan av säsong fem börjar oklanderligt hoppfullt, även om seriens mörker som sådant är tjockare än någonsin. Den gamla Doors-raden No One Here Gets Out Alive får plötsligt nytt liv, i fetmarkerade versaler, och hade kunnat vara ett bra namn på de sista åtta avsnitten. Alla mår skit, scenerierna andas död och ensamhet, humorn är märkligt avvaktande. Det gäller att stålsätta sig innan varje nytt avsnitt.

Ändå så hoppas man ju på ett »lyckligt« slut. Den förtjänar det. Walt förtjänar det. Märkligt kan man tycka då Walt genomgått en metamorfos av monstruöst slag under seriens gång. Eller har han egentligen det? Det kan diskuteras. Odiskutabel är däremot Walt och Jesses förmåga att besegra till synes omöjliga hinder. Och man är beredd att hålla med Walt när han ber Skyler om att behålla pengarna, för deras barns framtid, med orden: »Please don’t let me have done all this for nothing.«

Man minns säsong två, när Walt och Jesse fastnar i öknen med ett slutkört batteri och nästan inget vatten. Half Measures, där Walt blommar ut i ett rungande, rysningsframkallande, »Run«. Eller förra säsongens finalavsnitt, som även hade funkat alldeles utmärkt som permanent avslut, där Walt slutligen överlistar Gustavo Fring. Samtidigt som han blottlägger ännu ett lager hänsynslöshet.

 Walter White har blod på sitt samvete och inte bara »rätt« sorts blod utan även, i sammanhanget, oskyldigt blod. Barnamord är inte okej. Ändå så vill man att han ska lyckas. Han förtjänar det.

Så vad kommer då att ske? Hank är Walt på spåret, i en tråd som exploderade redan i förra avsnittet, Skyler konfronteras av Marie i en scen som andas brittisk socialrealism och Lydia, prilligare än någonsin ber Walt om hjälp. Mycket ska knytas samman och den negativa stressen stegras varje minut. Det är svettigt och på gränsen till inte alls underhållande att följa. Men man måste.

Alla lovord till trots måste jag ändå säga att jag saknar Walt och Jesse, deras samspel, de två tillsammans, hur de växte och hur de utvecklades tillsammans. Det fanns en ömhet dem emellan som gick genom skärmen. Annars så lever jag just nu för att följa Breaking Bads öde in i evigheten.

Heisenberg för alltid.

SVT kör Homeland dagen efter USA-sändning

2013-08-21  

En mycket trevlig nyhet för oss som följer Homeland i SVT: Göran Danasten, dramaansvarig på SVT Programinköp, har bekräftat att höstens tredjesäsong av Homeland tablåläggs dagen efter avsnitten visats i USA. Det är en klar bättring mot förra året då man låg åtta dagar efter.

Tredje säsongens premiäravsnitt visas i USA söndagen den 29 september och kommer alltså att visas i SVT på måndagar. Avsnitten kommer precis som förra året att finnas tillgängliga på SVT Play i sju dagar efter sändning.

För några veckor sedan släppte Showtime en lång trailer för den tredje säsongen. Lite spoilervarning på den, dock, känns som att det visas lite för mycket?

Det jävligaste med nutida animation

2013-08-16  

Historiedrickarna

2013-08-13  

Av alla komedirelaterade grejer på teve och webb jag sett den senaste tiden är det en specifik produktion jag skrattat allra mest och hjärtligast åt. Visst, jag har garvat åt andra säsongen av Comedy Bang! Bang!, småflinat åt Axe Cop, bitvis roats av Maron, förundrats av Pound House, efter förra veckans avsnitt återfått hoppet om Childrens Hospital (James Adomian!), och åtminstone på ett humorteoretiskt plan uppskattat fjärde säsongen av Arrested Development. Men Comedy Centrals halvtimmesversion av det som en gång startade som en skojig webbserie på Funny or Die är nog min sommarfavorit: Drunk History.

Ingen är mer förvånad över detta än jag. När jag läste om planerna att göra »riktig teve« av Drunk History suckade jag högt av förhandsbesvikelse. Den ursprungliga versionen, skapad av Derek Waters och Jeremy Konner 2007, kändes som en sådan perfekt grej för ett litet format, för en kortfilm eller en mindre serie på nätet. Att blåsa upp det till långa avsnitt och tro att det skulle hålla för en hel säsong verkade dum-optimistiskt, och det kändes också så typiskt gammelmediakannibalistiskt att plocka upp något som gjort succé på nätet och i flytten till nytt medium ta bort all udd och charm från det. Men allt det där fick jag äta upp.

Konceptet med Drunk History är både korkat och smart, ett sant möte mellan högt och lågt: en person, oftast en komiker av något slag, super sig dyngrak och berättar därefter med stor inlevelse för Derek Waters och hans kamerateam om en viktig händelse eller person i USA:s historia. Med den druckna komikern som opålitlig men odiskutabel ciceron klipper sedan Waters och kompani fram och tillbaka mellan spritsessionen och dramatiseringar av berättelserna – halvtaffliga produktioner befolkade av kända skådisar och med ett grandiost anslag som skulle göra Ken Burns stolt. Det hela resulterar i ett antal dråpliga, oberäkneliga och mycket underhållande historieskrönor.

Den främsta anledningen till varför det funkar så bra och blir så roligt är tilltron till berättaren. Inte nog med att dramatiseringarna alltid följer den alkoholinfluerade handlingen till punkt och pricka, oavsett hur faktamässigt felaktig den än blir (som när Mark Twain plötsligt börjar använda en laptop), dessutom låter Waters de skådisar som gestaltar exempelvis Abraham Lincoln eller Richard Nixon mima till berättarnas egna ord. Därför får vi scener där en 1600-talspuritan (Michael Cera) informerar Mary Dyer (Winona Ryder) att »we gotta fuckin’ kill ya«, allt enligt en stupfull Jen Kirkmans utsago om den berömda kväkarens öde.

Förutom lite snyggare och dyrare produktion är teveversionen av Drunk History tämligen lik originalserien. Varje avsnitt består av två-tre berättelser, och som ram har man valt att ge varje avsnitt ett stadstema – vilket funkar okej. Hittills har bland annat Boston, San Francisco och Atlanta avhandlats. Den stjärnspäckade rollistan i dramatiseringarna är imponerande – jag ser till exempel fram emot att se Luke och Owen Wilson porträttera bröderna Kellogg i ett kommande avsnitt. Och Ken Marino som Harry Houdini!

Wheatleys nya – en alkemisk mix av Tecknarens kontrakt, Picnic at Hanging Rock och Wicker Man…

2013-08-12  

Alla som har sett Ben Wheatleys film Kill List förknippar den med en specifik scen, eller kanske två eller tre, eller … ok, om man, säg, under en öl på krogen eller en fika på valfritt kaffeställe kommer in på Kill List och sällskapet säger: »kommer du ihåg när …«, då vet alla som sett filmen exakt vad det handlar om, tre minuters ren och skär ondska.

Bibliotekariescenen, rätt och slätt.

Filmens huvudkaraktär, yrkesmördarna/torpederna Jay och Gal misshandlar och torterar en bibliotekarie med en hammare till döds. Precis lika vidrigt som det låter och här insinueras ingenting. Kameran glider aldrig undan till fördel för fantasin, icke, här bankas det oblygt och generöst på tills dess att det är över och då är det verkligen över.

Kill List blev något av en succé när den kom 2011 och sedan dess har Ben Wheatley fortsatt att imponera. Aktuell just nu med A Field in England som utspelar sig under det Engelska inbördeskriget på, ja, ett fält i England, där ett gäng överlevare äter svamp, umgås och letar efter en skatt. Det låter väl rätt trevligt? Det är det inte. Svampen är nämligen av det mer magiska slaget, skatten en massgrav och umgänget påtvingat.

En mardröm i svartvitt, experimentellt klippt och tacksamt med strobeeffekter (till och med en gammal hederlig varningstext på fodralet). Ben Wheatleys senaste film är ett märkligt collage av mysticism, ockultism och alkemiskt svammel. Allt varvat med långsamma gåtfulla tabloider sprängfyllda av tolkningsmöjligheter. En blandning av Greenaways Tecknarens Kontrakt, Weirs Picnic at Hanging Rock och, såklart, Hardys Wicker Man. Det är långsamt, frustrerande och suggestivt. Knappast en film för alla, men å andra sidan så är det nog en film för alla som väljer att se den. Man får det man utlovas. Och sedan är det så skönt att äntligen se en film där det känns som om upphovsmännen mer eller mindre gett upp, där man låtit verket spåra ur, eller där verket helt enkelt slitit sig loss från trams som manus, logik och underhållningsvärde.

Det är så det känns i alla fall. Att sedan själva inspelningstekniken verkar ha varit lika flummig som resultatet i sig är också värt att notera. För att lyckas få till den rätta antika looken filmade man till exempel vissa scener med extremt billiga linser av plast som Wheatley själv beställt från Amazon. Kollar man igenom extramaterialet till den brittiska utgåvan ägnas en hel del tid åt denna smått anarkistiska metod: som både Wheatley och hans fotograf tycks älska att prata om. Och visst är det en rolig grej (att använda sig av linser för nitton pund stycket till svindyra kameror) som märkligt nog fungerar bättre i praktiken än i teorin. Vilket man kanske också kan säga om filmen som helhet. Passa även på att se Sighteers, om du nu inte redan gjort det. Det är inte varje dag man får möjligheten att se en Ben Wheatley film på bio i Sverige, eller i en liten del av Sverige i alla fall.

Paddy Meehan är tillbaka – uppföljare till The Field of Blood!

2013-08-11  

Ni har väl inte missat att en av de bästa teveserierna från 2011 är tillbaka? Uppföljaren till den fantastiska dramatiseringen av Denise Minas The Field of Blood som handlar om den unga tidningsreportern Paddy Meehan (underbart spelad av Jayd Johnson) visades på BBC  i veckan. Den andra säsongen utspelas några år efter första säsongen och Paddy  jobbar nu nattskiftet och kamperar ihop med veteranen George McVie i »the call car« där de sitter och lyssnar av polisradion efter nästa story som de kan sätta tänderna i.

Samtidigt som de blir rejält insyltade i ett mord på en advokat med specialisering i mänskliga rättigheter köps tidningen upp och en ny kvinnlig ansvarig utgivare tar över rodret för att förbereda för en ny era, vilket givetvis blir en chock för de gamla rävarna på redaktionen och redaktör Murray Devlin (David Morrissey) ställs nu inför tuffa utmaningar med den nya ledningen.

Gillade man första säsongen så kommer man absolut att gilla det här då det är lika välskrivet och spännande från start till slut. Att det första avsnittet inleds med att Paddy och George kör runt i Glasgow-natten till tonerna av Lloyd Cole And The Commotions Are You Ready to be Heartbroken är bara en bonus.

Svensk lågbudgetskräckis levererar mustig zombieaction

2013-08-09  

Det är goda tider för fans av Evil Dead, Sam Raimis lågbudgetskräckis från 1981 som verkar ha evigt liv. Fede Alvarez remake som kom i våras var helt okej (läs WS-Magnus inlägg här) och nu är det dags för Sonny Lagunas och Tommy Wiklunds Vittra, som går upp på bio idag. En helsvensk skogsskräckis, Evil Dead kryddad med ett ruggigt monster hämtat från nordisk folktro och Johannes Brost i en biroll.

Handlingen följer Raimi nästan till punkt och pricka: ett gäng ungdomar (eller, ja, som genren så ofta bjuder verkar de flesta skådisarna vara närmare 30) åker ut till en övergiven sommarstuga i skogen, något otäckt i källaren förhäxar en av tjejerna, och sen förvandlas den tilltänkta hångelhelgen ganska snart till ett redigt slakthus.

Dialog och skådespeleri är inte alltid på toppnivå men det gör inte så mycket eftersom Laguna/Wiklund snabbt kommer down to bizniz och bjuder på massor med slaskig smaskens för vänner av mustig gore. I takt med stigande body count fingrar man också på Raimi-reglaget på kameran och bjuder på lite gottis, även om de tajta ramarna inte tillåter några excesser. Men för en budget på ynka 300 000 kr är det klart imponerande hur snygg Vittra är, och det är en absolut fröjd att se den på bio med mullrande ominös filmmusik och vräkiga ljudeffekter på max.

Vittra lyckas också klart bättre än Evil Dead-remaken med att skapa ett vettigt persongalleri: de flesta är kanonmat men Lisa Henni och Patrik Almkvist i huvudrollerna kommer en bra bit på väg och lyckas skapa rollfigurer man faktiskt bryr sig om.

Det som framförallt gör Vittra så effektiv är att den ganska snabbt avverkar allt det risiga i början och sen koncentrerar sig på blodig zombieaction, och där levererar den fullgott. Det mesta är praktiska effekter med blod och gummi, och det är både väldigt snyggt, enormt geggigt och mycket brutalt. En bra svensk zombiefilm på bio alltså? Groovy!

 

För kort om Breaking Bad i The Writers’ Room

2013-07-31  

Årets höjdpunkt i tevevärlden är utan tvekan avslutningen av Breaking Bad som drar i gång i USA nästa söndag. Jag var inte riktigt med från början och tokpartyknarkade de två första säsongerna en sommar, men sedan var jag fast. Att serien bara får fem säsonger känns tråkigt samtidigt som det är skönt att succén inte fått Vince Gilligan eller AMC att dra ut på den i oändlighet.

Och visst är det så att vi ska vara glada att överhuvudtaget ha fått vara med på den här resan med Walt, Jesse, Hank, Skyler och alla andra i fem år, för det var ju nära att serien inte ens blev av. Showrunnern och skaparen Vince Gilligan har tidigare berättat att han först pitchat idén till FX, HBO, TNT och Showtime utan att någon vågat nappat, men till slut så bestämde sig AMC, som precis var i startgroparna med Mad Men, för att ge den en chans. Denna och många andra fina anekdoter får man i The Writers’ Room, som hade premiär på Sundance Channel i måndags. Jim Rash, Oscarvinnande manusförfattare och skådespelare har i första avsnittet bjudit in Breaking Bads manusförfattare och Bryan Cranston för att bland annat samtala om hur serien föddes och om jobbet i manusrummet.

Det är en väldigt avslappnad och glad stämning under de 23 korta minuter som avsnittet sträcker sig. Jim Rash, som ju har egna erfarenheter från branschen ställer intressanta och smarta frågor. Det stora problemet är just att 23 minuter är för kort, speciellt när de bjudit in åtta personer runt bordet, alla kommer inte riktigt till tals. Jag hade velat haft minst en timme och verkligen fått djupare samtal om den kreativa processen som pågått i ett av de mest briljanta manusrummen i teves historia. Det ska dock sägas att jag gillade det första avsnittet, trots det korta formatet. I de kommande avsnitten har Jim Rash bjudit in manusförfattare från Dexter, Game of Thrones, American Horror Story, Parks and Recreation och New Girl.

Wolverine som grungare på japanska klichéäventyr

2013-07-26  

Inte för att jag tältar utanför Sergel när det ska släppas biljetter till en ny Superman, men jag fnyser inte åt superhjältefilmer. Ser fram emot Thor II som jag ser fram emot julafton. Grät till Superman Returns. Däremot drar jag ofta ihop ögonbrynen till ett slags bekymrad rynkning, inte olik Wolverines, när det blir alldeles för uppenbart att filmstudiorna hostat ur sig ännu en uppföljare av absolut och enbart cyniska skäl.

Som senaste Wolverine The Immortal. Vår hjälte har blivit grungare. Han har långt hår, skägg och shorts. Bor i en grotta. Flyr världen ty världen är som bekant full av känslor (jag hör dig, Wolverine!).

Men av diffusa anledningar befinner han sig tjugo minuter senare i Tokyo. Renrakad och iförd wifebeater som vanligt. Och ytterligare tio minuter senare har en hel arsenal av up-and-coming asiatiska skådisar fått presentera sig så att även den delen av världen också ska kunna bidra till vinstintäkterna för denna usla film (var det Pirates of the Caribbean III vi såg det i senast? eller Fast and the Furious III? Blandar så lätt ihop de där två) och någon minut senare är första svärdfajten i gång. Samurajsvärd. Man kastar faktiskt också in lite harakiri så att vi västlänningar ska få en smak av det äkta Japan också. Rituella bad, »ett möte av gamla traditioner och moderna trender«, högteknologi. Ja, det finns inte en enda liten klyschdel av Nippon som inte levereras under filmens första timme. Just det, yakuza också. Japanska maffian. Fräscht. Jättefräscht. Som att låta en film utspela sig i Rom bland en högljudd familj som lagar pasta, där flickorna har urringningar och männen är hetlevrade kavaljerer och alla gestikulerar vilt med händerna och är med i maffian som styrs av någon tjock gubbe med hes röst… Vänta, den filmen har jag sett.

Hur som helst. Hur bilden av Japan nyanseras i Wolverine The Immortal längre in i filmen vet jag inte eftersom jag lämnar salongen. Det är inte ofta jag gör det men då och då händer det. Någonstans runt en tröttsam svärdfajt ombord och ovanpå ett tåg. Någonstans då en liten asiatisk brud – Yukio – tar upp sitt flera hundra år gamla samurajsvärd och kickfajtas. Läser i en presstext att regissören James Mangold tycker att hennes karaktär är en dödlig kämpe som »är både sexig och som uppstånden ur animevärlden«.

Spare me. Det finns gränsen för hur mycket skit jag tar. Cynism kan jag leva med om den är levererad väl. Klyschor kan man leka med om man har insikt och distans. Nationella karikatyrer är farligare men allra farligast är ett dåligt manus, en ointressant historia, pengadriven regi och pengadrivet skådespeleri. Om inte ens de inblandade bemödat sig med att engagera sig, varför ska jag?

Wilhelm-skriket och Porr-Eva

2013-07-19  

»Aaaäiiööhhh!«

När hörde man Wilhelmskriket – det gälla uttryck för häpen dödsångest som används som ljudeffekt i Hollywood sen 50-talet – i en svensk film senast?

Bara några minuter in på Känn ingen sorg, när en trummis blir biten i handen, slänger Måns Mårlind och Björn Stein in en Wilhelm, och nördhjärtat slår ett extra slag av lycka i bröstet. Då har de nyss bjussat på en fantastiskt snygg scen där filmens tre huvudpersoner blir jagade längs Göteborgs gator i en imponerande lång obruten tagning som skulle fått till och med Brian De Palma att lysa upp.

Att Mårlind/Stein är suveräna (och suveränt… nu skriver jag det: »osvenska«) bildberättare visade de ju redan i den mäktigt mörka science fiction/tidsresethrillern Storm.

Tekniskt är Känn ingen sorg en ren fröjd, foto och klipp är mästerligt utfört och det är rena gottepåsen för filmnördar. Manuset av Cilla Jackert (som ju var huvudförfattare på Spung, troligen den bästa svenska tv-serien någonsin) är smart, roligt, dråpligt, vackert och sorgligt.

Det enda jag har problem med är upplägget: kring huvudpersonen Pål kretsar den snälla ljushåriga kompisen Lena som är hemligt/olyckligt kär i honom, och så den mystiska, mörkhåriga och farligt sexiga Eva som Pål faller handlöst för men som håller honom på halster.

Att den oförlösta manliga huvudpersonen måste testa och till slut välja mellan en go’ tjej och en syndig atombrallis är sega klyschor från coming of age-genren som man önskat att en författare av Jackerts kaliber kunde skippat.

Och jag blir inte klok på rollfiguren Eva. Man får lära känna henne lika lite som Lena, och som Mårlind/Stein skildrar henne i otaliga porriga slow motion-montage blir hon till slut reducerad till en manlig runkfantasi.

Att en i övrigt så smart, sprakande och mysig film dras med en så risig kvinnofigur kan man känna lite sorg över.