Weird Science
Don lämnar sin Dick i San Pedro

2010-08-11  

I början av den här sommaren läste jag Richard Yates samlade noveller i en fin Vintage-utgåva från Random House. Richard Yates är, som ni alla vet, den mästerliga författaren som var så gott som bortglömd tills Sam Mendes häromåret bestämde sig för att filmatisera debutromanen Revolutionary Road. I dag finns det två Yatesromaner översatta till svenska –¬†Easter Parade kom i våras och är, tycker jag, nästan bättre än debuten. Det är inte minst en bok som alla som tyckte att Revolutionary Road var misogyn borde läsa. Huvudpersonerna är två systrar som växer upp i New York och gör helt olika livsval, den ena gifter sig ung och flyttar till landet, den andra blir kvar i stan och drömmer om att bli författare men får något slags glanslös karriär som sekreterare i stället.¬† Yates livssyn är fullständigt nattsvart och man kunde nästan beskriva boken som »glåmig chick-lit«; en tidig föregångare till Mary Gaitskills mörkt desperata New York-berättelser.

Yates har ett par ämnen som återkommer i så gott som alla hans texter: unga äktenskap i förfall, soldathistorier från andra världskriget, konvalescens på tuberkulossanarorium (Yates blev själv sjuk efter kriget), satiriska arbetsplatsskildringar och semibiografiska historier om förvirrad barndom (Yates mamma var alkoholist och misslyckad skulptris – hennes största ögonblick i karriären var när hon fick beställningen att göra en byst av Roosevelt; huvudet blev för litet och det hela såg bara underligt ut. Läs den alldeles fantastiska novellen Oh, Joseph, I’m so Tired om detta.)

Yates noveller kändes väldigt mycket som ett substitut för sommarens Mad Men-uppehåll och när serien startat igen ser man faktiskt hur nära besläktade de två är. Matthew Weiner själv har sagt att han inte läste Revolutionary Road förrän efter piloten, men att han då blev fullständigt knockad. Inte minst nu när Mad Men slagit an en så dyster ton i säsong fyra kliver manusförfattarna på allvar in i Yates-land. Och jag menar verkligen »dyster«¬†i något slags litterär betydelse – som i det engelska ordet »bleak«. Och samtidigt – precis som med Yates – är det hela tiden sinnessjukt påhittigt, underhållande och roligt.

Senaste avsnittet var så fullspäckat att det egentligen var som två avsnitt i ett.

Det första handlade om Dons resa »hem« till San Pedro. Visst kändes det som att Don hade en chans att visa en helt ny sida av sig själv, men att han sabbade det? Hans gamla persona Dick är allt som Don inte är: om Dick har en möjlighet att faktiskt komma nära dem som han älskar, undviker Don systematiskt allt känslokladd. Det är ju egentligen Don som är mannen »i ett rum med ett checkhäfte« som Anna Drapers syster kallade honom. Just där tänkte man att Don skulle göra något, att han kanske lärt sig från sitt misstag med sin döda bror. Men icke – han tog sin hatt och försvann ut genom dörren, hänförd av sitt eget stolta farväl, medan Anna fortsatte måla blommor och jollra om UFO:n, ovetande (?) om att hon har cancer.

Anna Draper är precis som en av de kvinnor som Richard Yates prosa myllrar av: lite off, lite desillusionerad och framför allt väldigt rolig (underbart tolkad av teveveteranen Melinda Page Hamilton, dialogen medan Don målade väggen fick tiden att stanna). Sådana hittar man inte så många av i Mad Men-världen i övrigt, som befolkas av så många nervösa sekreterare och kvinnor i gyllene förortsburar. I det avseendet var senaste avsnittet också intressant: för första gången fick vi se Joan på riktigt sänka garden. Hennes man ska till Vietnam och man tänker liksom bara: Vietnam, får se vad de gör med det…

Berkley-tjejen som Don/Dick träffade i Kalifornien var också en fint skriven roll. Hon studerar på ett college där¬† medborgaraktivisten Mario Savio bara ett par veckor tidigare hållit ett berömt tal, Don dansar nostalgiskt till en gammal femtiotalslåt som vore han en konservativ lantis (och man inser att han faktiskt blivit gammal: Minns ni när Don ännu var ung?). När han kör hem henne på natten, med ögon som är stirriga av marijuana, säger han den oerhört klumpiga, men så underbart sårbara repliken: »du är så ung«…

Och så, scenbyte: Det är nyårsafton och två män, lite för gamla, ger sig ut i New York-natten. De går på bio och fnissar som två pubertetskillar, äter biff och blir rejält berusade, förolämpas av en ung ståuppare, och avslutar natten med två prostituerade. Nästa dag är det 1965.

Nu är bara frågan: vilken helg är det i nästa avsnitt? De har redan firat Thanksgiving, jul och nyår på tre avsnitt…

[2010-08-11 10:32]
mxm

”Just där tänkte man att Don skulle göra något, att han kanske lärt sig från sitt misstag med sin döda bror. Men icke – han tog sin hatt och försvann ut genom dörren, hänförd av sitt eget stolta farväl, medan Anna fortsatte måla blommor och jollra om UFO:n, ovetande (?) om att hon har cancer.”

poängen med den scenen var ju inte att Don var nöjd med sig själv och sitt farväl. den enda personen i hans liv som känner mannen bakom Don-masken är nu så gott som död, han är nu för evigt fast i sin livslögn. det var snarare sorg än hänförelse med sin egen förträfflighet, non?

[2010-08-11 10:37]
D

Håller med mxm. I övrigt en alldeles förträfflig text.

[2010-08-11 10:50]
JFK

Jag är en av dem som blev helt förälskad i programmet från början. Först för det underbara estetiska och sen för detsom på riktigt är Mad Men. Precis som en vanlig förälskelse med andra ord. Har sedan dess väntat otåligt på varje ny säsongsstart och inte vågat ha för stora förhoppningar då jag undrar hur de kan toppa sig själva år efter år? Första säsongen som var fantastisk minns man som medioker bara för att de som följt den har varit ÄNNU bättre. Köpte precis boxen till säsong 2 så att jag kunde se alla avsnitt i ordning och framförallt med text och insåg hur jävla bra det är precis hela tiden. Säsong 3 var ett mästerverk och med en otroligt dyster(/bleak) början på säsong 4 tänkte jag att de peakat, tills jag såg detta avsnitt som jag vid ett annat tillfälle hade kunnat gråta mig igenom. Dick som helt lycklig för att allt sedan raseras när han får nyheten, Don och underskattade Lane pojklyckliga på ett sätt man inte sett de förr bara för att allt ska vara som vanligt när de vaknar dagen efter. Bästa tv-serien jag någonsin har sett, utan tvekan.

[2010-08-11 11:34]
mxm

bästa tv-serien vet jag dock inte. mad mens stora behållning är dess tajta struktur, hur varje replik är fylld av innebörd. men skulle jag gråta om, säg, roger sterling dog? nej, verkligen inte. cerebral tv, ja, men inte känslomässigt laddad tv (se: breaking bad; the shield)

[2010-08-11 12:09]
D

Nä, Roger Sterlings död skulle väl inte beröra en mer än om Gus dog i Breaking Bad. Personligen skulle jag nog dock bli lika mycket/lite berörd om Don eller Peg dog som om Walter eller Jesse dog. Jag tycker nog att även Mad Men kan vara känslomässigt laddad tv ibland även om de använder andra medel än de flesta andra serier.

[2010-08-11 12:10]
Kjell

För mig är Mad Men i första hand just en känsloladdad serie. Som mångårig samlare av 1950- och 60-talsfilm, och av möbler från samma era, hade jag (när serien kom) svårt att hetsa upp mig över det rent estetiska – det var snyggt, men mer som i trovärdig realism än som en skönhetsupplevelse. Det var snarare just Revolutionary Road-grejen som fick mig att fastna. För mig är Mad Men en serie om avgrunder – mellan fäder och barn, män och kvinnor. I synnerhet det förstnämnda har berört mig väldigt mycket – hur föräldraskap skildras. Så Mad Men är absolut ”känslomässigt laddad”, sen är det tittaren som är mer eller mindre intresserad av vissa ämnen och har mer eller mindre av erfarenheter som gör en mer eller mindre mottaglig.

[2010-08-11 12:24]
Jonas L

”poängen med den scenen var ju inte att Don var nöjd med sig själv och sitt farväl. den enda personen i hans liv som känner mannen bakom Don-masken är nu så gott som död, han är nu för evigt fast i sin livslögn. det var snarare sorg än hänförelse med sin egen förträfflighet, non?”

Lustigt, jag uppfattade snarare att Don grät över sin egen feghet. Att han verkligen, verkligen ville berätta den hemska nyheten, och stanna och ta ansvar, men att han inte var kapabel till något dylikt. Tillbaka i New York gjorde han sitt bästa för att lägga allting bakom sig, och åter gömma sig bakom sin hårda, påhittade fasad.

[2010-08-11 12:42]
Philip

Mxm: du har nog rätt, man upplevde ju det så, att Don verkligen sörjde… min formulering skrevs mest i affekt över att han inte gjorde något.

[2010-08-11 12:50]
mxm

okej, för att förtydliga så jag skulle inte bry mig om don eller peggy dog heller. men så har jag, som kjell antyder, ingen som helst emotionell förankring i mad mens övergripande teman. icke desto mindre är det en fantastiskt välskriven, subtil serie (fastän jag tycker dicks äventyr i kalifornien är lite för mycket skriva-på-näsan: ”såhär kände jag mig när peggy lämnade mig”, tack vi förstod det redan).

men vad tyckte ni om anns kastande av sin systerdotter i armarna på don? jag får inte rätsida på det. ”kolla vilken cool systerdotter jag har” eller ”ligg gärna med min coola systerdotter”?

[2010-08-11 13:20]
JFK

Det som gjort serien så fantastisk är ju just Revolutionary Road-grejen, Mad Men kunde varit baserat på en Yates, John Cheever eller JD Salinger roman.

Att serien inte skulle vara känslomässigt laddad håller jag inte med om. Att inte kunna se bort från den tågkraschen som är Draper äktenskapet måste ju tyda på något emotionellt engagemang? Våldtäkten på Joan, Salvatores självförnekselse osv. Känslorna bubblar sällan upp för karaktärerna i Mad Men och gör det desto mer känslofyllt för oss som ser det. Om inte annat håller nog Harry Crane med efter Don presentatrion av the Wheel.
Om Roger Sterling dog hade jag kanske inte gråtit men jag hade sörjt ett bra tag. Var skulle man annars skrattat i Mad Men utan honom och Freddy Rumsen?

[2010-08-11 13:48]
Philip

Mxm: Peggy? Betty menar du väl. Jag tycker väl snarare att det är BRA att man visar att Don också reagerar på något, är lite mänsklig (som när han i slutet av avsnittet drar loss sängkläderna och lägger sig i sängen).
Det där med Annas systerdotter var oväntat, det var ännu en grej som gjorde Annas karaktär lite verkligare och annorlunda.

[2010-08-11 15:55]
Anton

Jag tycker att säsong 4 öppnat oerhört starkt, men är helt klart den mest riskabla hittills. Det verkar som en stor story arc kommer att vara det gradvisa förfallet i Don. Något som inte minst visas i denna elimineringen av Dick Whitman vi nyss bevittnade.

En till fara är att vi hittills sett väldigt lite av den kreativa processen i SCDP-byrån, i avsnitt tre ingenting. Kommer dett att tappa kärntruppen av tittare, reklamarna och mediafolket?

Jag är rädd att säsong fyra kommer vara den sista, eller näst sista i Mad Men.

[2010-08-11 16:11]
mxm

Reklambyrån är för Mad Men vad ön var för Lost.

[2010-08-11 19:44]
rebkin

Kul att läsa era åsikter om MM och tack för en bra text, Philip! På amerikanska bloggar är annars detta avsnitt ganska risat. Själv är jag så såld på serien att jag har svårt att vara besviken över ett nytt avsnitt: det är bara tacka o ta emot. Och stickspåret till Californien är en favorit sedan det i mina ögon perfekta jet-set avsnittet, som också är allmänt ogillat. Problemet i senaste avsnittet var trots allt att även Californien-fönstret stängdes ganska bryskt. Och firandet i NY var rätt platt jämfört med julpartyts laddning. Kändes som ett avsnitt där Lane och Joan skulle få sina minuter utan några djupare konsekvenser. Det kan man förstås ogilla men som sagt: jag är nöjd så länge säsongen rullar, analysen får vänta! BTW – om nu Anna kände sin hälsa så har hon ju kommit till ett läge att hon bryr sig om två människor i livet: systerdottern o Dick, inte så konstigt då att sammanföra dom. Och hennes tilltro till Dick är kanske större än vårt förtroende för Don?
Förra sommaren har jag för mig att In Treatment också gick, men den verkar vara försenad?

[2010-08-12 06:50]
André

Fantastiskt avsnitt. Och bra text, philip.

[2010-08-20 09:37]
Sigge

Betyg.
Avsnitt 3: ****
Avsnitt 4: *****