Weird Science
En galen Mad Men-Expressentyckare till..?!

2010-06-16  

Det är en skräckupplevelse.

Som en skock zombies stapplar de fram på Expressens kultursidor, de nymuterade Mad Men-mördarna.

I dag tycker sig en viss Anna Hellgren ha sett »något så oerhört freudianskt mellan raderna i hyllningskören«, i det att »seriens främsta tillskyndare är väletablerade, heterosexuella kulturmän (och deras yngre, ännu barnlösa epigoner) som från sina positioner¬†i Stockholms innerstad och/eller villaförorter är noga med att framställa sig själva som moderna män«… och, vi måste citera till slutet, »…svingar sig i tweets och bloggar mellan dagisavslutningar och kultursidesuppslag samtidigt som de ser ljuset i en teveserie där deras motsvarigheter för 40 år sedan dricker sprit till frukost, klappar sekreterare på stjärten och matar frugan med benzo medan de själva kryssar vidare mellan karriärbekräftelse och knapplösa knull… Någon borde ringa radiopsykologen.«

Sedan avslutar människan:

»Nej, jag gillar inte¬†Mad men … för att den trots alla prålverk inte säger något som jag inte redan visste: att västerländska män med makt inte har särskilt mycket till övers vare sig för bögar, blattar eller kvinnor.«

Jag blir galen. Galen. Kan vi komma överens om att bara hålla käften om Mad Men i stället, om alternativet är den vattenpölsgrunda »debatt«¬†som pågår i svensk press? Eftersom kulturjournalister häromkring tydligen inte läser internationell kritik tänkte jag ge en kort for-dummies-introduktion till samtida diskussion om Mad Mens politiska undertoner. Det är ju egentligen helt onödigt eftersom majoriteten av Weird Sciences läsare har mer samtida tevedramatikbildning i sina lillfingrar än… ni kan resten av den ranten utantill vid det här laget. Och anledningen till det är att svenska tidningar fortsätter sin envisa vägran att publicera vettiga artiklar i ämnet. Jag är lika trött som ni på det, men vad ska jag göra? Det var inte jag som började.

Okej. Några grundläggande fakta var det. Mad Men, som har en majoritet kvinnor bland manusförfattarna, anses generellt vara en av de mest kompromisslöst radikala teveserier som sänts. Det finns de som inte håller med. Det är de politiska hardcorebloggarna, som invänder mot att kvinnokampen som skildras i Mad Men har den gamla vanliga vita medelklasskvinnan i fokus, och menar att serieskaparna är kassa på ras.¬† You see, ni svenska skribenter som just insett att Mad Men visar sunkiga könsroller: Det här kom resten av världen på under de första fem minuterna av piloten. Sedan började man fundera på vad som möjligen kunde menas med detta. Man gjorde en så kallad analys.

Det är helt okej att släppa ifrån sig en suck av typen »Åååh vad det är jobbigt att alla gillar den här serien som stryker mig mothårs.«¬†Det är inte okej att dra ut på den i 2 000 tecken och sedan begära att insatta kulturkonsumenter ska ta den på allvar. Min »analys«¬†av till exempel Björn Ranelids litteratur skulle ligga på ungefär den nivån. Jag håller den för mig själv.

[2010-06-16 22:05]
Isak

Träffsäkert och välformulerat. Weird science – Även bäst på queer science.

[2010-06-16 22:45]
Adam

Word.

[2010-06-17 00:08]
Emma

”Weird science – Även bäst på queer science.” Åh. Vilken blurb. (Bra text Teresa, den där Expressen-texten var så oerhört märklig och dum.)

[2010-06-17 01:06]
WSFTW

[…] här är så JÄVLA […]

[2010-06-17 02:00]
Isabella

Först hoppade Andres Lokko av, sedan slutade Björn Wiman från Expressens kultursidor och nu är de helt omdömeslösa. De famlar omkring som skrämda höns under en inkvoterad Ulf Nilsson-aktigt omdömeslös chef som ber sina kompisar skriva lite hur som helst om vad som helst. Synd. De brukade ligga i framkant och var förut den nästan modernaste kultursidan.

[2010-06-17 08:18]
MoD

Jag är inte riktigt säker på att jag förstår hela ditt motargument, Teresa. Om Hellgren menar att västerländska män med makt inte har mycket till övers för blattar m.fl. – hur kan det då vara ett motargument att de som du kallar de politiska hardcorebloggarna menar att Mad Men-författarna är kassa på rasfrågan? Det borde väl snarare stödja Hellgrens tes. Eller har jag missuppfattat ditt resonemang?

[2010-06-17 08:41]
Kjell

MoD: Ja, du missuppfattar bärigheten i själva argumentet. Det är lite som att driva tesen att jorden är 6 000 år gammal och få stöd av hardcore-kreationisterna.

[2010-06-17 08:56]
rebkin

Hellgren skriver inte om serien utan om de som hon tror ser serien samt de som uttalar sig om den. Hon ”kanske inte skulle ha skrivit den texten” – precis.
Istället kan man väl fundera på varför man tycker att en serie ”är tråkig” och ”inte säger något man redan visste”? Speciellt om man skriver om den och får betalt.
Sedan behöver vi som gillar serien inte fler hyllningar av den – bara nya avsnitt. Jag är spänd över nystarten pg av sättet som Weiner brände alla broar i säsongsavslutningen. Han har skapat en helt ny utgångspunkt för serien med Drapers dubbelidentitet desarmerad, familjelivet förlorat, byrån flyttad från etablerad till utmanare och många sköna gestalter uppenbart utskrivna ur handlingen.
Som fan är det svårt då att någon kan skriva att det inte händer något – vilken annan framgångsrik serie har fått så lösa tyglar att gå ifrån ett vinnande koncept? Visst är det väl så att serien lär oss mer om oss själva, när seriens gestalter ställs inför dilemman och omöjliga situationer och vi lever oss in i deras högst mänskliga osäkerhet, än den någonsin vill lära oss om socialhistorisk närhistoria.
Kulissen är viktig men alla detaljer som är så rätt finns där för att skapa ett rum som är nära oss emotionellt, samtidigt som det är långt borta från oss i tid. Med den grunden kan sedan serien handla om människor, och inte alls någon slags akademisk socialhistorisk exposé över 60-talet.

[2010-06-17 09:50]
Teresa

MoD: Hellgren säger att dissekeringen av maktutövningen är irrelevant medan de politiska bloggarna säger att den är ofullständig – en ganska väsentlig skillnad i mina ögon. För övrigt retar det mig att flera svenska skribenter gör så extremt illasinnade och nedlåtande tolkningar av MM-tittarnas avsikter. Jag skulle kolla mina källor rätt noga innan jag anklagade folk som gillar Rötter för att heja på slavhandlarna. Just sayin’.

[2010-06-17 09:53]
Flemming Hummer

Det känns mest som om Anna Hellgren har kläckt den här grejen med Freud, tyckt att det var smart och känt sig tvungen att skriva en artikel på det. I feministiskt avseende är det svårt att se vad man har att invända. Det är lite som om någon klagat över att man skildrat suffragetternas kamp för rösträtt. Det är förstås alltid legitimt att klaga om något sådant görs dåligt, men inte för att det överhuvudtaget görs. Att man använder TV-mediet för att ge en bild över könsrollernas utveckling är mera progressivt än ganska mycket jag kan komma på, inte minst i Kunderas mening ”Folkets kamp emot makten är minnets kamp emot glömskan.”. Personligen tror jag också att det är ganska omöjligt att inte applicera det man lär sig genom Mad Men på nutiden. Det är förstås skillnad på nu och dåtid, men det är inte så att våra könsroller är helt annorlunda idag mot 50-60-talets. Om jag då ska psykologisera verkar det mera vara där pumpsen klämmer för de som så här lättvindigt avfärdar Mad Men.

[2010-06-17 10:01]
Teresa

For reference: Ett (av många) exempel på antirasistiska bloggars bevakning av MM: http://www.racialicious.com/2009/08/14/on-mad-men-and-race/

[2010-06-17 10:38]
Peppe Bergqvist

Nej, jag kan inte hålla med. Mad men är enligt mig en överskattad serie. Jag har svårt att se det radikala, kompromisslösa , de stora berättelserna som gör att man glömmer helt 1960-tals-scenografin. Jag ser exakt det som visas på tv:n, ett gäng vita män som röker och dricker whiskey. Sen finns det någon form av berättande där, men det går inte ens på halvfart, det puttrar på i tomgång. Även om man de första avsnitten var intressant att se miljön, så blev man trött av detta, för det hände absolut ingenting. Karaktärerna stod till mycket still och stampade på samma plats och inget hände. Och inget nytt kom fram i slutet av första säsongen heller (de hade kunnat gjort en bättre hemlighet som han bar på, kom igen).

Om ni som har förstått det stora med serien så får ni gärna dela med det till mig, för jag har inte läst något som får mig att förstå att det skulle vara något mer än en platt serie i slow-motion.

[2010-06-17 11:01]
Teresa

Peppe: Till skillnad från de allra flesta andra serier om den traditionella mansrollens sönderfall, fokuserar MM lika mycket på kvinnornas situation – och den gör det på ett sätt som för mig personligen är fullständigt hjärtskärande och smått omskakande. Det är en andravågsfeminismens origin story – vilket gör det ännu mer intressant att den även delar de blinda fläckar som senare skulle komma att slita kvinnorörelsen i stycken. Man måste inte alls gilla MM, men att hävda att de som följer den egentligen bara bryr sig om rekvisita och förhärligande (!) av gammaldags könsroller känns väl lite sådär.

[2010-06-17 11:08]
David

@Peppe: För mig tog det ungefär en och en halv säsong innan Mad Men grep tag på allvar. Tempot ÄR långsamt, ofta extremt långsamt, men så småningom blir just en av seriens största styrkor.
En intressant grej när man diskuterar Mad Men (och det har man ju gjort en del på sistone…) är att det uppenbarligen finns en rätt stor skillnad i hur folk ser serien.
Peppes upplevelse av serien är ju en som många delar. Jag har också diskuterat med folk som tycker att serien är sevärd, men uppfattar 60-talsytan och Don Drapers superhjältepersona som själva poängen.
Hade dock varit kul att läsa svensk kritik av Mad Men som tar den på allvar, utöver den egna upplevelsen av serien som ”tråkig”.

[2010-06-17 12:10]
Flemming Hummer

Det är ju intressant när folk inte förstår vad Mad Men går ut på eller som Hanna Fahl, för ett tag sedan, inte kan begripa varför man ska titta på en serie där man inte kan hålla på någon. Det motsäger just Hellkvist, och den där Review of Books-recensionen som dök upp i något tidigare inlägg här på WS: tesen om att folk sitter självgoda och samtidigt med viss förtjusning och tittar på mäns svinerier i serien. Att en del bara ser D Raper som en övermänniska (jag kommer att tänka på de pubertetspojkar som blir ”fans av Patrick Bateman”) talar ytterligare för seriens subversiva kvaliteter.

Jag håller också med @David om tempot, som jag upplever som väl anpassat för TV-mediet. Nedslag i viktiga ögonblick, där man visar hur livet flyter på under en visst tid. Det är ett ganska så föredömligt utnyttjande av TV-seriens styrka jämfört med film och litteratur, för att knyta an till tidigare diskussioner.

[2010-06-17 12:31]
Kjell

Det långsamma tempot är en av seriens viktigaste kvaliteter – vardagskänslan av ett status quo innan de stora medborgarrättsförändringarna kom; och med femtiotalets filthattbrättade version av framtidstro i omvänd proportionalitet till kvinnoförtrycket. Själv går jag än mer i gång på det rent allmänmänskliga i detta. Rollgestalterna vet inte vilka slags samhällsförändringar de befinner sig mitt uppe i. De lever riktiga liv i serien, är riktiga människor.

[2010-06-17 13:13]
mxm

det är som med lost: vissa hänger upp sig på förpackningen, men det är det mänskliga som räknas.

[2010-06-17 13:14]
Kjell

Det är som med House.

[2010-06-17 13:42]
Peppe Bergqvist

Teresa, David & Kjell: Tack för era förklaringar och kommentarer.

Jag förstår mycket väl vad skaparna bakom MM försöker förmedla, men jag tycker att inte de lyckas, de låser in sig bakom en fasad och de lyckas sedan inte förmedla det ”mänskliga”. Sen finner jag inte det lilla mänskliga som förmedlas i MM på något sätt intressant.

Vi får väl se om vi ger MM en till chans eller inte;-)

[2010-06-17 14:13]
MoD

Kjell: din kommentar bygger på att du likställer trovärdigheten hos hardcore kreationister med trovärdigheten hos ”politiska hardcorebloggare”. Från någon som ofta lovsjungit kunskapsbasen hos (vissa) bloggare är denna syn något överraskande. För mig var det inte alls uppenbart att termen ”politiska hardcorebloggare” innebar folk som inte var trovärdiga. Och jag är inte alls säker på att Teresa menade så heller.

Teresa: Jag hade egentligen inget att invända mot att du kritiserar Hellgren, utan hade bara lite problem att följa din argumentation. I och med din kommentar fick jag klarhet i vad du menade. Tack för det!

[2010-06-17 14:32]
Kjell

MoD: Jag syftar givetvis bara på dessa bloggares kunskapsnivå när det gäller tevedramatik i allmänhet och Mad Men i synnerhet.

[2010-06-17 14:36]
D

Efter man tröttnat på hyllningarna och sedan på motreaktionerna på dessa så känner jag nu att man börjar tröttna på motreaktionerna på motreaktionerna. Vill nog aldrig mer läsa någon text som överhuvudtaget berör serien men ser mycket fram emot nästa säsong.

[2010-06-17 14:42]
sebb

För mig gav inte Mad Men så mycket herrnjutning utan var lite mer som att ta tidsmaskinen till en annan tid, och att det får upp ögonen för de små detaljerna, som får en att tänka på de stora. Typ: alla rasism som ändå var hemskt stark fortfarande för bara en handfull decennier sen. Och det då i sin tur öppnar ögonen när man sitter och kollar på sina favorit-filmer från 50/60-tal. Typ ”Ungkalslyan” med Jack Lemon. Så tittar man på den igen med Mad Men-ögon och tänker: Var är de svarta? Vilka roller har de svarta som ändå finns i bild? Vilket liv har kvinnorna? Och plötsligt uppenbarar sig en hel skuggarme av slavar i bakgrunden. Såna där aha-känslor och ögonöppnare, så funkade Mad Men på mig. Det var ju inte så att man sitter och njuter av den taskiga kvinnosynen i rutan. Samtidigt är det tillräckligt subtilt för att inte bli en pekpinnesaga.

[2010-06-17 14:57]
Teresa

MoD & Kjell: För tydlighetens skull – de jag kallar för politiska hardcorebloggare är oerhört kunniga och vassa (jag kan till exempel VARMT rekommendera Raciliacious.com). Min poäng är att det faktiskt finns kritiska diskussioner av Mad Men som höjer sig över ”jag tycker den är tråkig”-nivån.

[2010-06-17 15:35]
Kjell

Teresa: Fint, jag syftade på svenska bloggar som kanske inte ens finns. ;)

[2010-06-17 15:36]
rebkin

”Typ: alla rasism som ändå var hemskt stark fortfarande för bara en handfull decennier sen.”
Say what?
Det problem som finns med att se Mad Men som ett avslöjande tidsdokument istället för att se den som en spegel för mänskligt beteende som fortfarande fortgår kan väl inte åskådliggöras bättre än citatet ovan.
Serieskaparna är säkert ”kassa på ras” men vem är inte det? Vem är bra på det?
Kommer ni förresten ihåg HBO-pärlan John Adams där Jefferson och Adams tänker fritt och stort, medan vi tittare kan se hur slavarna bygger Vita Huset.
Jon Stewart visade fullödigt i sitt senaste avsnitt hur Obama inte kan göra något för att tillfredsställa FOX-news demografin. Spelar han golf skulle han gått i kyrkan, och snackar han gud i gulftalet så skulle han hållit käften.
Problemet (för den demografin) är fortfarande att han är svart och inte hör hemma i deras vita hus.

[2010-06-17 15:43]
sebb

I sin vilja att vara smartass tolkar rebkin mig som att jag menar att rasism idag inte existerar. Isåfall förstår han/hon mig fel. Men att USA fortfarande under 50 och 60-tal var ett apartheidsamhälle i klass med Sydafrika under 80-talet är nåt som alltför lite modern fiktion inom film och tv visualiserat. Och nåt som förvånandsvärt få tycks medvetna om. Att visualisera det, det gör mad men. Bland annat.

[2010-06-17 16:04]
Kjell

Att synliggöra förträngd rasism i närhistorien ska inte underskattas. Senaste MM-säsongens mest skakande avsnitt för många amerikanska tittare var den sorglösa blackface-scenen på partyt. Många newyorkers hade faktiskt ingen aning om att det var comme-il-faut med blackface på deras egna föräldrars 1960-tals-Manhattan. Just det MM-avsnittet har också skapat seriös debatt kring rasismen i NYC i dag. Tycker f.ö. kommentaren från Sebb var mycket bra –¬†inte minst ”The Apartment”-exemplet.

[2010-06-17 16:06]
sebb

PS.

Jag ser heller ingen poäng med att som rebkin skapa motsatsförhållande mellan att visualisera historiska miljöer och attityder och att ha ett allmängiltigt konstnärligt värde för samtiden. En del av poängen i historisk fiktion ligger ju i att dels se skillnader, men även likheter.

[2010-06-17 16:25]
rebkin

Problemet är om man förfasar sig över blackface-scenen utan att alls börja reflektera över sin egen samtid och sina egna attityder.
Jag gillar Mad Men just för de spegelbilder av vår tid som jag hittar där. Men jag tror att en del finner den tråkig när de istället ser den som ett tidsdokument där ytan/kulissen är allt.
Förövrigt tror jag stenhårt på att gestalta allmängiltiga sanningar i historiska miljöer! Rökningen, rasismen, sexismen och picknicksoporna mm är dock inga ”historiska attityder” för mig.

[2010-06-17 16:35]
sebb

Jag kan se en poäng att åskådliggöra den institutionaliserade rasism och sexism av den typ som förekom fortfarande på 50 och 60-talet, och att det behövs för att se den mer ”osynliga” ..strukturella.. rasismen och sexismen som vi har att tampas med idag i västlandet. Lite som en chockterapi. Det är inte bara förintelsen som kan vara en god ide att inte glömma, utan även att svarta inte fick gå i vitas skolor i USA på 60-talet.

[2010-06-17 17:39]
Molly

Australiska aboriginals fick inte rösträtt förrän 1967. Har med enga ögon sett skyltarna ‘black pub’ och ‘white pub’ på landsbygden i Västra Australien 1996. Det är mycket vi inte ska glömma.

[2010-06-17 17:39]
Indy

Här leker Sydsvenskans kulturredaktion Mad Men:

http://blogg.sydsvenskan.se/skallarna/2010/02/16/sydsvenskanhuset-segevang-13e-vaningen-en-dag-pa-kulturredaktionen/

Hysteriskt roligt!

[2010-06-17 20:30]
Thomas Renhult

Kan några sådana här artiklar till på Expressens kultursida få Kjell att föredra Aftonbladets i fortsättningen?

[2010-06-18 09:46]
Jessica

För mig är Donald Draper, snarare än den egentliga huvudperonen i MM, en foil för seriens egentliga huvudpersoner: Peggy, Betty och Joan. De speglar inte egenskaper hos honom, utan han understryker och framhäver egenskaper hos dem.

Hans påhitt är som en fronkuliss – något som pågår i förgrunden medan den egentliga historien utspelar sig i bakgrunden. En bait and switch.

Jag är dålig på att förklara vad jag menar, men under den tid som MM porträtterar så handlade allt om vita medelklassmän, medan den verkliga historien pågick i bakgrunden. I sin samtid sågs de här männen som historiens huvudpersoner, medan själva historien hände dem förutan, eller trots dem i vissa fall, på en nivå som inte ingick i det samtida narrativet. I bakgrunden.

Den dagen Rosa Parks vägrade ge sin plats till en vit passagerare kan man gissa att New York Times ledde med något industrirelaterat eller något om Sovietunionen, men prova att googla 1 December 1955 idag och se hur många sidor det tar att hitta ett inlägg som _inte_ handlar om Rosa Parks eller bussbojkotten på ett eller annat sätt.

Medan saker som skulle visa sig vara förgänglighet pågick och obsessades över, så hände själva historien i det tysta, på en buss.

På samma sätt pågår ett Dallasliknande maktspel där anförskaffandet av jobbtitlar och hörnkontor _tycks_ vara av största vikt i förgrunden, medan vad stort sker, det sker tyst. Donald Draper är som bäst en katalysator, men snarast en åskådare.

Mansrollens upplösning är för mig tydligare hos Roger Sterling – han började som Universums Härskare och är för tillfället allas bitch. (En resa som John Slattery ofta tycks få göra i sina roller, casting directors tycks tycka att han har rätt uppsyn för sånt) Women to the left of him, females to the right.

(För övrigt älskade jag hur John Hamm dök upp i 30 Rock och gjorde en inverterad Donald Draper. Istället för att göra en storögd bimbo som Liz Lemons vackra men stockdumma love interest, gjorde han Donald Draper igen, ytligt sett, så att konsekvenserna av hans monumentana dumhet blir så mycket mer effektfull än om han hade gjort den Chris Griffin stylee.)

[2010-06-18 10:19]
Flemming Hummer

Don Dick genomgår ju sedan också förstås en viss resa. Han börjar serien med att kanudla runt ganska care-free för att sedan upptäcka att hans liv kanske inte är så bra ändå, det tvingar honom att förråda sin egen bror, till att uppleva sig använd av en kvinna (agenten), och sedan Bettys uppror. Han står i sin ställning i motsats till förändringarna som sker, men kan ibland av ren rationalitet (hans stöd för Peggy) verka för viss förändring.

Jag tycker sedan att det näst sista avsnittet i säsong 2 är talande, där vi ser Dick avslappnad för första gången, när han får vara just Dick i motsats till Don och kolla in bilar och sånt. I Review of Books-recensionen kritiserar de Hamm för att han projicerar en vekhet som Don. Men om han lyckas med det är det ju väldigt starkt av honom som skådis, då Don rimligtvis måste beskära sig själv till konformism, och egentligen inte ens ha en egen identitet, samt sitta på en känsla att han är fel också i grunden – han kommer ifrån fattigdom och blev nedvärderad som barn. Han balanserar alltså hela tiden på avgrundens brant i en hel del avseenden. Jag tycker att det blir tydligt i avsnittet, där han slipper vara Don en stund.

[2010-06-18 11:20]
Marre

”…att västerländska män med makt inte har särskilt mycket till övers vare sig för bögar, blattar eller kvinnor.”

Detta har väl i ca 20 år varit slutklämmen i samtliga ledare och krönikor i Expressen och övrig svensk press… Så tröttsamt.

Politisk korrekthet är så svår att parodiera, då den ständigt överträffar de mest kreativa överdrifter.

[2010-06-18 12:31]
pelle

Marre:
Det här är en rätt intressant diskussion så du får gärna utveckla det där istället för att till synes dra ner allt till nån slags anti-pk-bottennivå…

[2010-06-18 13:40]
Martin

Du förväntar dig för mycket, pelle.

[2010-06-18 17:01]
Thomas Renhult

Sexismen, homofobin och rasismen i Mad Men framställs inte som något chict utan är verkligen obehaglig. Av de som ser serien är det med all sannolikhet ytterst få som vill att det ska vara så nu. Men inga korkade analyser av tv-serier borde förvåna en längre. En skribent på DN hävdade tex att Homicide och Sopranos var underhållningsvåld.
Han och Anna slåss mot väderkvarnar.

[2010-06-18 23:43]
David

”Sexismen, homofobin och rasismen i Mad Men framställs inte som något chict utan är verkligen obehaglig.”

> Exakt, det är en brutal sexism. Ett våld. Genom hela det här Mad Men-snackandet har jag tänkt på scenen där [SPOILER ALERT!] Joan blir våldtagen på kontoret av sin man. Kan man ha sett den scenen, och sen tro att manligheten i Mad Men är tänkt att på något sätt vara cool?

[2010-06-19 11:42]
Thomas Renhult

Man kan fråga sig vilken syn på män hon har om hon verkligen tror att vi gillar sådant.

[2010-06-19 12:25]
Flemming Hummer

Spoiler säs 2: Det är ju faktiskt en av de bättre våldtäktscener som har gjorts. Sådana brukar tyvärr ligga någonstans mellan underhållning och sexualisering. Här får vi se pojkvän våldta flickvän som en del av maktspelet dem emellan, antagligen den vanligaste formen av våldtäkt. Han tvingar sig på henne, hon säger nej men vill sedan bara att det hela ska vara förbi. Hon borstar av sig och fortsätter som vanligt, men stapplande och tröstande sig med att han är bra på andra sätt. Väldigt långt ifrån t.ex Sergio Leone, Watchmen eller Millenium.

[2010-06-19 12:43]
jeo

Flemming Hummer: Kan vi inte få din tioitopp för våldtäktsscener när du ändå håller på? Du verkar kunna genren…

[2010-06-19 14:09]
sebb

Jag tycker nog våldtäktsscenen i Leones ”Once upon i time i america” är den mest obehagliga jag sett. Det beror nog dels på att den kommer så plötsligt och dels på att man regissörens moraliska ställningstagande till scenen är helt otydliga.

[2010-06-19 14:17]
Flemming Hummer

jeo: Hehe, visst är det lite märkligt att tala om en ”bra våldtäktsscen”, (jag tänkte skriva en liten disclaimer om det, men jag trodde, eller hoppades iallafall, att det skulle vara överflödigt) men det är ju ändå så att de kan göras olika bra. Det är svårt att låta bli att registrera att våldtäkt ofta skildras ganska gräsligt uselt, och när man då ser en välgjord skildring har jag också svårt att inte märka det. Jag har också läst andra som har analyserat skildrandet av våldtäkt mera utförligt, och jag ser förstås inga problem med att göra sådana analyser, om det görs bra, utan tycker att det är värdefullt.

[2010-06-19 14:22]
Flemming Hummer

sebb: Japp, men det finns ju en våldtäktsscen i t.ex Den Onde, den Gode och den Fule där borgarkvinnan svimmar i förtjusning av att bli våldtagen av den råbarkade sällen. Roligt… nä sådär…

[2010-06-19 17:39]
Flemming Hummer

Duck, You Sucker, inte Den Onde…

[2010-06-20 16:56]
Jessica

Flemming: våldtäktscenen i Straw Dogs (originalet)skulle hamna på min lista. (Jag tar mig friheten att åka på din disclaimer så vi inte behöver upprepa diskussionen.)

[2010-06-21 11:15]
Tengil

Ja, men så går det. Anna Hellgren är en av de som hoppade av Arbetaren. Dessa stackars satar måste sälja sin själ till Expressen för att få in sitt dagliga bröd. Expressens kultursidor är inte direkt kända för sin höga analysnivå. Måste säga att det hela är mycket sorgligt.

[2010-06-21 11:36]
Kjell

Så Anna Hellgren har egentligen en högre analysnivå, här bara sänkte hon sig till vad hon trodde var Expressens nivå? Fantastiskt!

Tvärtom har Expressens kultursidor, fram till chefsbytet, varit landets bästa.

[2010-06-21 13:45]
Thomas Renhult

Nej Kjell, Aftonbladets är den bästa. På vilket sätt har den blivit sämre sedan chefsbytet?

[2010-06-21 14:21]
Kjell

Thomas, vi har diskuterat detta ingående på facebook, jag varken orkar eller hinner veva det en gång till med dig här… Men det handlar fortfarande om två helt olika sätt att ta sig an kultursidorna. Expressen framhåller dualism och öppen debatt, AB skyttegravspropagerar; AB diskvalificerar många skribenter pga ideologi och godkänner undermåliga debattörer av samma skäl, Expressen godkände/diskvalificerade (under Wiman) endast utifrån publicistiska kriterier. (Svar på din fråga: Björn Wiman är Sveriges bäste kultursideschef, Karin Olsson är det inte.)

[2010-06-21 15:56]
Thomas Renhult

Tack för att du svarade ändå, även om jag inte kan minnas att vi har diskuterat det grundligt! Jag visste inte om att de inte släppte igenom men jag tycker ofta att de tar in svar på artiklar, nu läser jag den mest på nätet och det är många artiklar som inte publiceras där. Dessutom har själva tidningen ett vid på åsikter eftersom de har en öppen debattsida.

[2010-06-22 10:49]
Thomas Renhult

Och det var inte bara ett tjafsigt inlägg utan ett i själva debatten om kultursidor.