Weird Science
Alla svenska kulturskribenter som inte fattar Mad Men måste skriva minst en krönika om det

2010-06-07  

Som storkonsument av tevekultur läser jag sällan romaner. Det till priset av att jag ibland känner mig en smula obildad, och sällan begriper vad folk pratar om i litteraturkrönikor.

Men visst händer det att jag pliktskyldigt sätter mig med en roman som jag vet att jag borde ha läst. Ibland händer det att jag inte riktigt fattar grejen, och boken blir liggande innan jag hunnit halvvägs.

Att jag med den utgångspunkten skulle skriva litteraturkritik är förstås alldeles orimligt. Ingen redaktör skulle tillåta det.

För att inte tala om hur stolligt det vore om jag utifrån en enda ofullbordad genomläsning av en ny roman skulle dra slutsatser om hela den moderna romankonsten.

Däremot är det tydligen okej att, som Malte Persson i Expressen i lördags, kolla lite halvhjärtat på några avsnitt av Mad Men och med det underlaget avfärda vår tids mest vitala berättandeform som snygg rekvisita och moralkakor om rökning.

Persson konstaterar att det har skrivits en hel del om Mad Men, inte minst på svenska kultursidor. Det har han alldeles rätt i.

Därmed är en hel del iakttagelser om serien redan gjorda. Till exempel den att rekvisitan i serien är snygg och att karaktärerna röker hela tiden. Än viktigare har de allra flesta kritiker som tagit sig an serien förstått att rekvisitan och cigaretterna inte är mer än yta, något man möjligtvis uppehåller sig vid när man slarvtittar på serien bara för att kunna hänga med i vad folk pratar om på fester.

Berättelserna i Mad Men är nämligen så totalt uppslukande att man glömmer det estetiska, manusarbetet och skådespeleriet precis lika minutiöst uttänkt som den 1960-talssnygga scenografin. I botten finns en vision som är helt och hållet konstnärlig. Så har Mad Men också redan fått ett slutdatum. Serieskaparen Matt Weiner vet exakt vart han är på väg och hur många avsnitt han behöver för att ta sig dit.

Problemet är inte att Mad Men med rätta har hyllats, utan att så många av texterna om serien är ¬†skrivna precis som Malte Perssons: utan intresse för seriens tevekulturella sammanhang.

För som vana Weird Science-läsare vet är Mad Men inte unik. Just nu vågar allt fler teveaktörer att satsa på tunga dramaserier. HBO, vars serier brukade trigga den här sortens tvångsmässiga hyllningsbeteende hos svenska kulturskribenter, har förlorat sin särställning och i dess ställe finns en mångfald som gett upphov till makalösa dramaserier. Utöver Mad Men sådana som Breaking Bad och Sons Of Anarchy, väl värda lite av den uppmärksamheten som svenska kultursidor emellanåt skänker tevekulturen.

Dagens bästa tevedrama står för ett avancerat, konstnärligt ambitiöst berättande, med multipla perspektiv och bottnar i politik, filosofi, psykologi och historia. Det är ett berättande som brukade vara exklusivt för romanformen. I dag finns det också på teve.

Att Malte Persson inte fattar grejen med Mad Men är inget skäl att blunda för den utvecklingen. Däremot är det kanske ett skäl för Malte Persson att inte skriva krönikor om Mad Men.

[2010-06-07 14:30]
Thomas Renhult

Bra text!
Kanske lider Malte av det vi som är födda på 1970-talet fick läras oss, och säkert fler generationer än så, att det är ”fult” att titta på tv.
När det gäller kvantiteten av kvalitetsserier håller jag fortfarande HBO högst, även om jag har sett många serier från andra kanaler som är lika bra. HBO överaskar hela tiden och har stor bredd på sitt utbud.

[2010-06-07 15:08]
Jacob

Word. Dock begår du väl samma misstag som Malte när du utnämner tv-serien till ”vår tids mest vitala berättandeform”? Strax efter att du avslöjat att du inte läser romaner alltså. Är svårt att jämföra vitaliteten i samtidstelevisionen och samtidsromanen då? Även om jag förstås håller med om att man kommer undan lättare med att vara ignorant mot tv (och rörliga bilder överlag).

[2010-06-07 15:22]
David

@Jacob: Det har du helt klart en poäng i. Jag funderade på att utveckla vad jag menar med vital, men det spelar ju inte så stor roll. Det är en slängig formulering.

[2010-06-07 15:25]
Flemming Hummer

Jag brukar säga att om folk som Malte sitter på nya böcker som är uppenbart mycket bättre kultur än en TV-serie som Mad Men, så får de gärna tipsa mig (och jag menar allstå då inte de gamla klassikerna). Litteratur är en etablerad konstform, med många fantastiska uttryck. TV-dramat är en yngre konstform, som brukade ha få verkliga toppar, men som börjat få mer av sådana. Man kan väl också säga att TV-dramat är besläktat med teatern, som ju är en gammal konstform, och som i sin tur inte är väsenskild ifrån litteraturen. Shakespeare ses ju, av Bardulterers iallafall, som den störste inom båda områdena samtidigt. Att säga att TV-dramat inte kan mäta sig med litteraturen är lite som att säga att teater, med utökade resurser, inte kan mäta sig med litteraturen.

Personligen skulle jag väl sedan vlija se en renodling av konsformerna. Att litteraturen sysslar med mera kondenserade tankar och fokuserat berättande (hm). Medans TV:n kan tuffa på lite mer som vardagen och ”visa” skeenden och situationer.

I övrigt är det ju märkligt att Malte talar om ”moralism” i Mad Men. Att visa ganska rakt av hur folk betedde sig förr, är inte att moralisera, utan att lägga ett modernt fokus på hur samhället fungerade då. Folk i Mad Men är inte onda, de är människor, som agerar som systemet får dem att agera. Att uppmärksamma det är motsatsen till moralism. Sen kan det väl vara OK att moralisera ibland också. Tolstoj var ju t.ex en stor moralist.

[2010-06-07 16:06]
Flemming Hummer

Bardolator heter det förresten.

[2010-06-07 17:29]
David

En sak som man tydligt ser att icke-tvkritiker (eller icke duktiga sådana) är sämre på är att se framåt i tiden, eller att i alla fall förutsätta att något utvecklas med tid. När man läser bra tvanalyser av kommande tvserier så har kritiker oftast sett en 2-4 avsnitt, och de analyserar utifrån det. Teman som tas upp, fokus för serien, hur den verkar lägga skildringen.

Men vad litteraturkritiker och andra ofta har svårt med är att inse att om du sett 5 avsnitt så har du läst ett kapitel i en bok. Och Malte skulle inte skriva på samma sätt efter ett kapitel i en bok.

Vi som följt tvutvecklingen har sett hur dramat utvecklas till något som har en 4-7 årslängd, en ständigt fördjupning och uppbyggnad. Mad Men är en serie som verkligen tar tid på sig. Att så många kulturjournalister som känt sig tvingade att skriva om serien bara ser yta är inte så konstigt. Det är en serie om att titta bakom ytan, om att visa djupet och givetvis måste en sån serie börja med ytan, börja med det perfekta.

Så i mina ögon är det tiden Malte inte förstått hos tvserier. Han har skrivit utifrån ett första kapitel, och har han bara sett en 3-4 avsnitt så har han bara läst bokens baksidetext. Utifrån Flemmings diskussion (kudos till den!) så har han sett förta minuterna av en pjäs och sen dömt den att vara mycket rekvisita.

Att serien slår en tidigt som extrem yta har dessutom att göra med att den inte handlar om yta. Det hade varit lätt att göra som i Tillsammans och trycka in en massa klassiska 60-talsmarkörer. Men Mad men vill inte försöka fånga vår nutida bild av 60-talet, eller en diffus ”idé” om tiden (så som 60-talsfilmer skldrar 60-talet). Istället vill man vara verklighet och då måste allting vara perfekt. Det är en förutsättning för att sedan kunna gå så långt mycket vidare och skapa en tidsskildring som ingen annan. Rekvisitan är alltså ett måste för att kunna göra något större. Något större som Malte får upptäcka om han fortsätter se serien. Det hoppas jag att han gör..

[2010-06-07 18:25]
Philip

David: fast är det inte orimligt att vänta sig att tv-recensenter ska förutspå vändningen i kommande säsonger av de serier de skriver om?
Visste du alltså redan efter säsong ett av Mad Men att det skulle bli en serie om att titta ”bakom ytan”? Det är klart att man kan vänta sig att en recensent gärna ska se åtminstone existerande säsonger. Men det vanliga är ju att tv-bolagen skickar ut två tre avsnitt (vilket faktiskt kan jämföras med att ett förlag skickar första kapitlet av en roman).

[2010-06-07 18:37]
David

Menade inte att man ska förutse VAD som händer utan att förutse att det man ser i de första avsnitten inte är allt. Jämfört med procedurals där alla avsnitt bara är variationer. Så min poäng var att man måste titta på andra saker än om man recenserar en ”färdig” serie, man kan inte uttala sig om det som att man sett helheten.
Så det var helt enkelt insikten om att man enbart sett första steget i ett skede jag syftade på.

[2010-06-07 18:38]
Philip

… allt det här snacket om att ”tv-serien är den nya romanen” är ju annars väldigt mycket en grej man börjat med för att övertyga t.ex. kultursidesläsare om att det är något man bör ta på allvar. Egentligen är det ju onödigt att jämföra. Kanske är påståendet mest sant i det avseendet att många som jobbar på tv-serier i dag hade skrivit romaner för 30 år sedan.

[2010-06-07 18:39]
Philip

… eller tio år sedan.

[2010-06-07 19:01]
The Linkin’ Park: Snurrdörrkross och vimplar – Ape it up

[…] Alla svenska kulturskribenter som inte fattar Mad Men måste skriva minst en krönika om det Älskar Weird Science-bloggen något alldeles jättemycket, och skrockar förnöjsamt åt David […]

[2010-06-07 19:10]
johan,karlskrona

Idag är Weird Science, hos mig, fullt av horisontella streck.

[2010-06-07 19:17]
johan,karlskrona

Philip: Ja, att Mad Men dök under ytan förstod man redan under första säsongen. Att den handlar om en reklambyrå som säljer en idealbild av verkligheten t ex och Dons äktenskapsproblem och otrohet.

[2010-06-07 19:18]
r

Avslutade tv-serier med max 10-12 avsnitt har väl alltid varit ok. Men det ska då gärna vara från England, gärna med litterär förlaga. ”Brideshead Revisited” och ”Den sjungande detektiven” har väl alltid (med rätta) varit hyllande på kultursidorna. Nutida amerikanskt tv-berättandet som förädlat såpan och är pågående på obestämd tid efter kommersiell hänsyn till tittarsiffror är lite mer misstänkliggjord av det gamla gardet och det kan man ju delvis förstå, även om man inte håller med

[2010-06-07 21:32]
Per

Om ni läser Malte Perssons text så ser ni att han har sett cirka en och en halv säsong av Mad Men. Förvisso inte allt som sänts, men absolut nog för att bilda sig en uppfattning. Sen kan jag tycka att han har fel som hackar på Tv-seriers begränsade uttrycksmöjligheter, de är ju inte mindre begränsade än övrig dramatik, snarare tvärtom. Men att litteraturen än så länge är en mer utvecklad konstform än tv-dramatiken måste väl ändå var oomtvistat?

[2010-06-07 21:45]
Kjell

Per: Nja. Det är som att säga att kinesisk läkekonst är mer ”utvecklad” än modern medicinsk vetenskap.

[2010-06-07 22:05]
Per

Kjell, med all respekt, den där liknelsen haltar. Men den var kul.

[2010-06-07 22:07]
Michael Korine

Tv-serien har fått en enorm utbredning dom senaste 10 åren. Alltifrån kultursidor till regi- och manusutbildningar tävlar om att hylla berättarformen för att inte verka mossiga och förlegade.

Bilden lever dock kvar: tv-seriens anhängare är tappra kämpar som strider ur ett underifrån perspektiv, mot dom pretentiösa, etablerade, kulturjättarna.

Malte Perssons text handlar om kritikers likriktade lovord. I det här fallet Mad Men. Inte om att ”avfärda vår tids mest vitala berättandeform”.

[2010-06-07 22:40]
ellen

Som storkonsument av såväl teveserier som romaner skulle jag vilja se Roman om ett brott som timepiece. Alltså så lik den litterära förlagan som möjligt, SÄRSKILT vad gäller miljö och rekvisita. Finns gott om svenskar som skulle göra den serien rättvisa nuförtiden. För inte sedan Mannen på taket etc etc, men det visste ni ju.

Malte Persson har några gånger bloggat om att han inte ens har någon TV. Jag tror inte det är koketteri, och jag tycker inte att det direkt diskvalificerar honom, han är nästan alltid bra och smart, men det kan ju vara något att ha i åtanke om man läser honom som tevekritiker.

[2010-06-07 22:45]
r

Jag tycker romaner är mer logiskt att jämföra med filmer.

Tv-serier är romanserier.

[2010-06-07 22:51]
Thomas Renhult

Jag håller med Per, jobbare hårdare med liknelserna, Kjell!
För egen del blir jag ofta mer engagerad när jag läser romaner än när jag er på tv. Bilderna man ser skapar man ju själv och kommer på det sättet närmare dem.

[2010-06-07 22:51]
P

Det är också lite lustigt att tv-seriefansen alltid har svårt för att någon kritiserar ”deras” serier. Just Mad Men-fansen tycks vara de som har svårast att förstå att inte alla älskar serien.

Tycker inte att det är ett dugg konstigt att man anmärker på den kollektiva nästan masspsykotiska hyllningskör som så envetet hävdar att Mad Men är mer än bara en tv-serie.

Det är däremot lite konstigt att man ska behöva se alla avsnitt i en serie för att få tycka att den inte är världens bästa.

[2010-06-07 22:57]
hp

I ärlighetens namn är Roman om ett brott svårt överskattade. Det är verkligen ingen stor litteratur, och endast bitvis hyggliga deckare. Dessutom innehåller serien en del rasism och synnerligen fyrkantig vänsterretorik som infogats osmidigt.

[2010-06-07 23:08]
Kjell

Per: Nja, där finns en hälta men inte värre än din. Tevedramakonsten har ju inte uppstått ur intet utan är en utveckling av århundraden av litteratur, bildkonst och dramatik. Därtill är kollektiva konstformer i snabbare och intressantare utveckling, med många fler nyskapande möjligheter, än litteraturens stillastående auteurform.

[2010-06-07 23:17]
Brad Dourif

…men i och med den svenska litteraturhistoriens bästa romantitel – ”Den vedervärdige mannen från Säffle” – är allt förlåtet. ;)
Och alla dessa jämförelser mellan romaner och tv-serier känns, som någon skrev, lite som när tv-krtikerna enhälligt ropade HAMLET! i sina SoA-artiklar – ett försök till guilt-by-association, som om Hamlet-tematik och kopplingar till Den Fina Litteraturen per automatik skulle göra televisionen ”seriös”. Jag tycker nog man bör låta tv få vara ett berättarmedium i sin egen rätt, å att man kan strunta i att definiera den sin relation till litteraturen. Texter som på ett fruktsamt sätt drar paralleller mellan film och tv och litteratur och tv-spel och vad vara månde läser jag dock gärna.

[2010-06-07 23:29]
David

Mad Men är ju egentligen framför allt hyllad av *fler*. Den är crossover-kultur och har fått ett brett genomslag även i Sverige, även bland folk som inte är aktivt intresserade av teve.
Dessutom är den tacksam att skriva om eftersom den har den där uppseendeväckande ytan. Don Draper tar liksom steget in i det kollektiva medvetandet på ett annat sätt än Jimmy McNulty eller Jax Teller gör.
Men här på WS, till exempel, är det knappast den mest hyllade serien de senaste åren.

[2010-06-07 23:29]
Kjell

Men just Hamlet har onekligen mer gemensamt med SoA än med romankonst.

[2010-06-07 23:40]
Brad Dourif

1) Vadådå? Jag skrev litteratur… Hamlet hör ju onekligen till litteraturhistorien snarare än film- eller tv-historien – och i vilket fall var det som exempel på ‘pliktskyldig referens till finkultur’ jag drog upp Hamlet. 2) Själv har jag aldrig sett Hamlet uppförd, men har läst texten ett par gånger. Detsamma gäller inte för SoA.

[2010-06-07 23:47]
Andreas

I veckans Babel gjordes återigen en drapa mot platt-tv:n (regeringens present till viktoria) när man presenterade en kärleksdikt. Det är viktigt att pinkmarkera.

[2010-06-08 00:01]
Flemming Hummer

Alan Ball berättar att SFU är en blandning av grekisk tragedi och Strindberg (Nates familj är Strindberg och Brendas grekisk tragedi). Det betyder nog inte att han jämför sig själv ide’-mässigt eller som författare med Strindberg eller Sofokles. Men det han, tillsammans med andra, åstadkommer bygger på tidigare dramtiker, samtidigt som det innebär något unikt. Jämförbart med en roman i vissa avseenden, och något annat än en roman i andra. Det verkar lite meningslöst att ställa SFU mot t.ex en roman av Saramago, men samtidigt finns

[2010-06-08 00:03]
Flemming Hummer

… hm … det förstås många romaner som SFU slår i saker som berättande och innehåll.

[2010-06-08 00:40]
ellen

hp: Men det är just därför jag vill se den som teveserie. Inte är det särskilt märkvärdigt som litteratur. Däremot är det ett gammalt Sverige (på gott och ont) jag gärna skulle se på teve av nån som tog det på annat allvar än vad det nu är för jävla sopor som tänker Persbrandt och produktplacering istället för på viktiga grejer.

[2010-06-08 01:28]
Thomas Renhult

Romanformen har gått igenom flera experimentfaser och har kanske den tiden bakom sig. Men man kan inte vara säker.
Shakespeare kan inte kallas finkultur, lika lite som Mozart. Finns det någon dramatiker som har fått så många besökare när han/hons verk uppförs på nytt?

[2010-06-08 12:28]
Mad Men, men… | Errata

[…] David Hylander skriver på Weird Science. Och det är ju kul att det blir diskussion. Men hans argument kan tyvärr kokas […]

[2010-06-08 12:46]
Kjell

Största begrava-huvudet-i-händerna-ögonblicket hittills i diskussionen – när Malte Persson uppdaterar sin bloggtext med anledning av Davids text här ovan och avslutar:

”…en tv-serie som Mad Men tvingas ta omvägen kring berättartekniskt klumpiga flashbacks när huvudpersonens bakgrund ska i grova drag förklaras.”

Milda makter. Tv-skapare kan ju få massor sagt om en rollgestalts bakgrund endast genom, säg, en reaktion, en replik, ett röstläge, ett kroppsspråk.

[2010-06-08 13:51]
Flemming Hummer

”Men så vitt jag ser det blir de (och andra visuella media) bara konstnärligt intressanta i den mån de försöker göra något annat än att vara surrogat för romaner.”, skriver Malte.

Men TV-drama är inte bara ett ”visuellt media”. Det är just drama, det har en handling, karaktärer och en dialog. Dvs det har en del gemensamt med romanen.

TV har inte alla romanens grepp att tillgå, men romanen har inte heller alla TV:ns grepp att tillgå. Jag håller med om att TV-drama idealt inte är surrogat för litteratur, men jag menar också att det som görs bra av TV:n inte behöver göras av litteraturen. Berättandet i Dickens och Tolstojs tradition, till skillnad från t.ex Kafka och Prousts, har i vissa aspekter fått ett mera effektivt medium i TV:n. (Och nej det betyder inte att man skall sluta läsa Dickens, han var en genial berättare i ord, det har också ett värde i sig själv.)

Jag tror att det finns en del man kan säga om vad som är unikt för litteratur som konstform, men jag tycker faktiskt att Malte missar det, förutom möjligen hans kommentar om analys.

[2010-06-08 14:00]
ellen

Kjell, Flemming: Exakt så. Roman om ett brott skulle kunna vara BÄTTRE som teveserie än som (tidstypisk, om än med dåtidens mått mätt ovanlig) sommarstugeläsning.

[2010-06-08 14:24]
David

@Kjell: Exakt. För att ta ett exempel ur Mad Men: Don Drapers reaktion när hans bror dyker upp i Sterling-Cooper-lobbyn. Komplicerar hans karaktär flera varv med medel som inte sänker tempot för en sekund.

[2010-06-08 14:28]
David

…eller lådan med foton som brodern lämnar efter sig, och som Don plockar i vid skrivbordet. Helt visuella, och väldigt subtila, grepp för att säga något om karaktärens bakgrund.

[2010-06-08 15:03]
Malte

Okej, utmärkta poänger om möjligheter att presentera (vissa apekter av) en karaktärs bakgrund. Men det är också i stort sett det första som jag läst här ovan som a) utgår från något jag faktiskt skrivit, och b) presenterar en saklig motargumentation som kan nå fram till andra än de redan frälsta i kören. I övrigt håller jag med om åtskilligt av vad Flemming Hummer skriver om skillnaden mellan romaner och tv-serier.

En kort replikväxling med Jan Gradvall lär följa i Expressen också. Tack i övrigt för visat intresse!

[2010-06-08 15:52]
David

Malte: Ledsen om jag känns osaklig, och det är jag kanske också i den meningen att det är din utgångspunkt jag har problem med snarare än ditt resonemang i sig.
Jag har inga problem med påståendet att det finns saker som går att åstadkomma med en roman som inte är möjliga i en tv-serie, till exempel.
Inte heller med att Mad Men har slentrianhyllats på ett sätt som ingen blir glad av (vilket jag hoppas framgår i min text).
Mitt problem är att du tar spjärn mot ditt uttalade ointresse för teveserier, gör en grund analys av en serie du har tagit dig halvvägs igenom, och grundar ditt resonemang på det.
Ett nytt och kritiskt perspektiv på Mad Men hade varit uppfriskande – det hade jag applåderat. Liksom en jämförelse mellan romanen och tevedramat som berättandeformer – om den innehöll en förståelse för litteratur OCH tevekultur, och tog båda på lika stort allvar.
Till exempel som diskussionen här i kommentarerna, som har gett åtminstone mig en massa nya infallsvinklar.

[2010-06-09 18:23]
Malte

David: Ah well, man ska väl inte ta min anti-tv-grumpy-old-man-roll fullständigt bokstavligt… Om jag på något mystiskt vis hade varit först i landet med att se Mad Men, eller om alla på kultursidorna hade sågat den, så skulle jag hellre skrivit om det som jag tycker är bra med serien. Nu försökte jag bara återställa proportionerna något. Och visst, en mer djup/omfattande/nyanserad utläggning av frågan om konstformerna skulle ha varit önskvärd. Men det är ju tyvärr sällan i journalistikbranschen som man har tid och utrymme att göra allt som vore önskvärt.

[2010-06-09 22:08]
Thomas Renhult

Den bästa skildringen av drömmar jag vet är från Sopranos, minns inte vilken säsong. Den fångade precis stämningen och tex plötsliga byten av miljö som känns helt normala i drömmar och att platser man har besökt flera gånger, tom ens hus, aldrig ser ut som de gör i verkligheten. Dalis surrealistiska drömskildringar har jag aldrig känt igen mig i och i böcker kan det vara ett slappt sätt att lyfta fram symboler, även om det naturligtvis finns undantag.

[2010-06-10 00:04]
Scott Tenorman

Thomas: håller helt med angående Sopranos! Skulle även vilja passa på att tipsa om semisurrealisten Sture Dahlströms ‘Stilla dagar på floden’ när vi ändå pratar drömmar – helt fantastisk liten pärla till bok.

[2010-06-10 13:40]
Ow

Kjell pratade om vad han såg som ett ”begrava-huvudet-i-händerna-ögonblick” i Malte Perssons text, men står i själva verket för ett större sådant när han själv skriver: ”Därtill är kollektiva konstformer i snabbare och intressantare utveckling, med många fler nyskapande möjligheter, än litteraturens stillastående auteurform.”

Som om litteraturen inte vore ett oöverskådligt nät av influenser och referentialitet. Kjell när en kliché vid sin barm av författaren på kammaren, som skapar med hela världen utestängd. Det är förstås trams, likaså att litteraturen på något sätt skulle vara en ”stillastående” konstform (!). I högsta grad ett tomt raljerande. Så kan man bara den uttala som inte vet något om litteratur, som inte är intresserad av bildning, som inte har bildningens förutsättningar och därför känner sig trängd.

Då kan man hålla sig till att skriva om ”Entourage”.

[2010-06-10 15:38]
Kjell

Ow: Man får be att gratulera till en riktig grandios kortslutning! Fattar bara inte riktigt hur du bar dig åt. Jag pratar om den kollektiva skapandeprocessen, inte om ”influenser och referentialitet”. Dvs att en lång rad människor varit direkt ansvariga för tillkomsten av ett gemensamt verk (och då inte bara flera författare, och regissörer och skådespelare, utan även scenografer, kostymörer osv) i motsats till romanen som i regel skapats av en människa. Varje skådespelare, varje scenograf, adderar i princip egna lager av psykologi och erfarenheter (och egen influensflora och ”referentialitet”) i inte bara ett teamwork utan ett kreativt patchwork som är just det kollektiva skapandets största unika kvalitet (inte minst när det gäller tv-dramatik). På just denna utvecklingsväg, som ju också tangerar remixkulturen och delas av många strömningar inom film, musik, konst m.m, står romanförfattandet i sig nästan per definition stilla. Vilket verkligen inte är detsamma som att litteraturen står stilla som konstform.
Nej, det där var i högsta grad ett tomt raljerande, Ow.

[2010-06-10 16:44]
r

Jag brukar känna mig som Malte när jag irriterat hetsar upp mig över de några per år återkommande dagstidningstexterna om att ”Spel är också konst” (med undermeningen ”spel är också finkultur, som romaner och filmer!!”)(nu senast i P3 kultur). Jag inbillar mig att min känsla inför datorspelen som ”konstform” är ungefär densamma som Maltes syn på Tv-serier som konstform. Med skillnaden då att jag har rätt gällande spel, medan Malte inte har rätt i sin syn på TV.

[2010-06-10 16:51]
Brad Dourif

Herregud Ow – årtiondets mest uppenbara straw man?

[2010-06-11 01:09]
Thomas Renhult

Scott, tack för tipset! Den ska jag kolla upp!

[2010-06-11 07:35]
JET

Så är ordet ”rollfigur” numera helt dött och ersatt av ”karaktär”?

[2010-06-11 07:50]
Kjell

JET: Det är mycket tack vare dig jag nästan alltid skriver ”rollgestalt”… Tack för att du ligger på.

[2010-10-08 03:44]
Bullen

r: Vem bestämmer vad som är konst? Och måste det vara konst, eller snarare, är det en diskussion om fin, kontra fulkultur. Är vi där igen så är din åtskillnad mellan Tv-serier som accepterad konst, och tv-spel som ickeaccepterad konst samma sak som att klassa litteraturen som det rätta och film och tv-serier som ickekultur utan värde. När man tar sig åsiktsföreträde på detta vis så utestänger man subkulturer och kulturgärningar, som åtminstone jag ser på som likvärdiga

[2011-09-30 15:41]
Maskinen för att tänka tiden | FLM

[…] Persson har uppdaterat sitt inlägg i bildstriden om Mad men, med anledning av en text på Weird science, och slår bland annat fast att ”Romaner kan exempelvis, tack vare språkets olika tempus och […]