Weird Science
En liten titt i britt-tablån

2008-04-09  

traceypaulie.jpgAmerikanska sitcoms har blivit ett tråkträsk igen. Den spännande realcom-vågen har ebbat ut helt och avsaknaden av Steve Carells The Office är monumental.

Den bästa av mainstreamserierna, How I Met Your Mother, brukade ha ett par, kanske tre, utslätade avsnitt per säsong – nu är det tvärtom de kreativa inspirationsepisoderna som är satta på undantag.

Och The State of the Union, den enda nya komediserien jag verkligen hade lust att ge mig på eftersom jag har en gammal softspot för Tracey Ullman, var en enda vattnig soppa. Ramhandlingen med voice-over-ledda hopp från en ände av USA till en annan är ett misslyckat lån från Little Britain, den politiska tematiken är bisarrt nog renons på satir, och monologerna saknar både oneliners och punchlines.

Återstår alltså Tracey Ullman själv och hennes unika gestaltningsförmåga, vilket visserligen inte är så lite. Imitationen av Sopranos-skådisen Tony »Paulie« Sirico, i färd med att spela in ett Oscarsaspirerande ödesdrama i eskimåmiljö men totalt oförmögen att gå out-of-character, var svåremotståndlig – men ändå så manusmässigt utkavlad att man hann bli uttråkad innan scenens slut.

freezing1.jpgNej, det är den brittiska sitcomen man ska hålla ögonen på. Fortfarande. Jag hade nästan räknat med en backlash nu, efter de senaste årens bisarrt kreativa britcom-boom, men efter Outnumbered och Vivienne Vyle i höstas har det bara fortsatt under våren med sjukt roliga Moving Wallpaper (som ett The Office i intensiv såpadrama-inspelningsmiljö) och framför allt Freezing, som är realcom på samma nivå som när Larry David och Lisa Kudrow gjort branschiga skrattspeglingar av sig själva. Här är det gamla bratpack-hjältinnan Elizabeth McGovern som jagar skådespelarjobb i London, gift med en medelålders amerikansk bokförläggare och offer för en fullständigt bananas agent, dubbelt speedad efter kokainavgiftning, spelad av en Tom Hollander i sitt livs roll. Ett litet mirakel författat av comedy-debutanten, och för mig okände, James Wood.

Serien gick i endast tre avsnitt, tre kvällar i samma vecka, på BBC 2 för ett tag sedan, men kommer på dvd i dagarna.

Och så har Pulling, som jag gillade så mycket förra året, just inlett en andra säsong – bara ett par månader efter serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Sharon Horgans härliga London-greasy spoon-com Angelo’s. Nån som forfarande anser sig ha tid med Miss/Guided?

[2008-04-09 12:43]
David

Det fantastiska med agenten i Freezing är ju att de lyckas skriva en roll som på pappret är en ren Ari Gold-klon, men som aldrig känns som en tråkig kopia. Frågan är om han inte är bättre än Ari till och med, när de stenhårda affärssidorna balanseras upp med charmigt nervösa drag i vardagslivet.

[2008-04-09 12:59]
Kjell

Ja, det är en triumf för skådespelarkonsten – Tom Hollanders gestaltning är full av små, smarta detaljer, som den där lätta läspningen, som låter som om allt han säger halkar till på den där konstanta lilla svettfläcken på överläppen.

[2008-04-09 15:23]
eff

Jo, How I Met Your Mothers tredje säsong har varit rätt trist. Fortfarande mycket bättre än många av de kackiga sitcoms som väller ut ur USA, men inte alls lika fin som säs. 1 och 2.

I och med att Brittan var med nyligen undrar jag om det inte är så att de fått mer tryck ovanifrån samt en större budget (= större författarstab) och därigenom tappat det där extra. Säsong 1 kändes så tajt och smart att jag undrar om det inte var skaparna själva som skrev i princip allt, lite enligt brittiska skolan.

[2008-04-09 16:16]
HT

Tämligen road men inte direkt fast efter två avsnitt, får se om det blir fler. Men instämmer ang Tom Hollander, härligt att se någon få allt att stämma på det sättet!

[2008-04-09 19:54]
David

eff:
Ja jag är lite inne på samma spår, just Britneyavsnittet tyckte jag kändes väldigt tajt producerat, och 2-minutersdejten var både snyggt filmad och välskriven. Men det kändes just så bra producerat att den här enkelheten i serien försvann och trademark-humorn glömdes bort.
Att döma av hur plotlinesen rör sig (Något större för Barney och ska titelns mamma äntligen dyka upp? så är det väl möjligen så att det kommer bli mer storydrivet och proddat nu, vilket ju brukar innebära att humorn får stå tillbaka lite (Som i scrubs som väl knappt är komedi längre ens).

[2008-04-09 22:59]
Petter

Tack för att du agerar som mitt öga åt TV-England, Kjell. Jag har dig att tacka för Jekyll.

Men! Från det ena till det andra. Jag såg just In Treatment, avsnitt 28, och hur skön var inte inledande scenen med pizzan Paul inte beställt, som han tvingades gissa ingredienserna på? Ett alldeles underbart flyktigt litet komiskt andingshål mitt i allt.

Och hur många avsnitt ska det egentligen komma? Det ligger väl över 50 snart? Kan en andra säsong inledas? Ska den här typen av serie ens indelas i säsonger?

[2008-04-09 23:13]
Martin

Petter: första säsongen av In Treatment är 43 avsnitt lång.

[2008-04-10 00:26]
erika

Tom Hollander är en helt genial skådespelare. Det är synd att han inte fått större roller. Fast då kanske hans charm skulle försvinna lite då han tycks specialisera sig på mindre uddare roller. Någon som kommer ihåg Cambridge Spies där han ändå har en absolut ledande roll?

Annars måste man ju ta upp Spaced när det dissuteras brittiska sitcomes. Helt underbar serie som bara fick två säsonger men verkligen är kult

[2008-04-11 11:36]
Molly

The Office är tillbaka???!

[2008-04-17 21:18]
Weird Science » Kelsey tillbaka i toppform

[…] en vecka efter att jag skrev att »amerikanska sitcoms har blivit ett tråkträsk igen« tycker jag nu precis […]