Weird Science
Nedstigning i helvetet

2010-04-14  

Inför det fjärde avsnittet av¬†Breaking Bads tredje säsong hade jag förberett mig på att hissa eller dissa. Det var, tyckte jag, definitivt dags för Walt att börja koka meth igen.

Egentligen borde väl den inställningen – våra vridna önskemål om vad fiktiva karaktärer ska ägna sig åt – säga tillräckligt om serien: här har vi en lärare och familjefar, på pappret rena mönstermannen, som får svår lungcancer och börjar tillverka droger för att betala räkningen och säkra sin familjs framtid.

Men som Kjell tidigare noterat så är Walt knappast årets pappa, och har aldrig varit det. Redan från början har han varit självömkande, självupptagen och frånvarande. Drogerna och den värld som Walt intalade sig att han klev in i högst motvilligt har bara mejslat fram hans allra ondaste, vidrigaste sidor.

Ironin i den tredje säsongens upplägg ligger i att Walt enligt all klassisk dramaturgi nu borde bli, åtminstone sträva efter att bli, en »god« människa. För ni minns väl hur hans cancer i slutet av förra säsongen plötsligt hade minskat med 80 procent? I stället sjunker han allt djupare – trots, eller kanske på grund av, sina löften till Skyler om att lägga ner methkokandet. Och vi, som borde vilja se hans tid som knarkbagare som något övergående, kan inte få nog.

Om säsong två var en stillastående studie av Walts och de övriga karaktärernas tillstånd, har saker i deras privata liv rört sig betydligt mycket fortare nu. Skyler hämnas på ett utstuderat, men uppenbarligen njutningsfullt vis, hans manipulativa sätt att tvinga sig in i familjen igen – och Walt kan inte längre dölja sina sociopatiska sidor ens på arbetsplatsen.

Men Walt är inte den enda person vars moraliska kompass snurrat loss – säsong tre tycks i allt högre utsträckning mejsla fram det värsta hos alla: Skylers hämnd är knappast familjens räddning (eller barnens, eller hennes egen); Hank håller sina panikattacker borta genom att visa att han fortfarande kan misshandla kriminella bikers – och hans besatthet vid »Heisenberg« känns nu långt borta från något intresse för att upprätthålla lagen. Jesse – som efter flickvännens död kickat drogerna – inleder det fjärde avsnittet med att sötsnacka på ett oskyldigt butiksbiträde lite crystal i utbyte mot full tank och cigg. Det är en inledning som fångar seriens skruvade svarta humor i ett nötskal.

Och över allt och alla ligger känslan av ett samhälle i kris som en ökendammig filt. De blå rosetterna på var mans kavajslag och var kvinnas klänning minner förstås om de samtida amerikanska krigen. Att seriens skapare¬† lyckas koppla en katastrof i det stora – med ekon av ett verklighetens samtidstrauma – till en central intrigtråd är supersnyggt: studera scenen i slutet av avsnitt fyra när man ser skulden bulta i Walts panna medan han febrilt vrider bort de senaste nyheterna om flygkraschen. Eller när han med fruktansvärt resultat, och stigande frustration, försöker relativisera flygolyckan på skolans sorgestund.

Det saknas heller inte snygga och jobbiga varsel om att det kommer att ta hus i helvete i Walts värld – av betydligt värre slag än en arg hustru. Dels trycket från advokaten/ affärspartnern (som fått större plats nu, en efterlängtad comic relief) om att gå tillbaka till labbet, dels intrigtråden med de mexikanska tvillingarna (släkt med den stumme rullstolsbundne knarkkung som ni kanske minns sen tidigare) som doftar av den nihilistiske mördaren i bröderna Coens No Country for Old Men.

Det senare väcker i och för sig tankar kring hur den amerikanska populärkulturindustrin handskas med landet söderöver: det är intressant att kontrastera de mexikanska filmer som på senare år har vällt över filmfestivaler, ständigt om unga män (och ibland kvinnor) på jakt efter ett bättre liv, villiga att arbeta för svältlön – och alltid mer eller mindre goda. (Jag rekommenderar särskilt fjolårets Northless). Och så teveserier som Weeds och Beaking Bad – där samma gräns enbart penetreras för att frakta droger eller mördare.

Hur som helst: efter söndagens avsnitt bryr jag mig inte om Walt någonsin kokar igen eller inte. För att han nu visar sig vara ett ännu större svin utan sina labbkläder gör att Breaking Bad på ett ypperligt vis artar sig till en av tevehistoriens mörkare karaktärsstudier.

[2010-04-14 05:25]
Henke

Mycket bra text! Självklart kommer de börja koka igen, men som du skriver känns det inte som att det spelar någon större roll längre. Jag skulle uppskatta om det här var den sista säsongen även om det är hur bra som helst. Som jag ser slutet av säsongen framför mig skulle det kunna bli ett fint slut på serien.

Ingen på WS som följer senaste säsongen av Damages? Jag tycker fortfarande att serien håller i sig.

[2010-04-14 09:05]
D

Japp, riktigt bra text och angående Damages håller jag inte bara med om att det fortfarande håller utan tycker dessutom att det är bättre än någonsin.

[2010-04-14 10:11]
r

Jag hoppas att Walt inte tappar det helt med Skyler, för både han och serien behöver sin familj för att överleva. Lite samma som i Californication, Hank fri som fågeln får en rad viktiga premisser och drivkrafter att rasa ihop. Jag uppfattar heller inte Walt som ”sociopat” utan mer som et hygglo, i grund och botten en moralisk människa som älskar sin familj. Inte som någon som njuter av att koka amfetamin. Därför tycker jag hans lila utbrott mot Jesse kändes helt fel ”Det är MITT meth”. Den walt vi lärt känna hittills har inte känt ”yrkesstolthet”.

[2010-04-14 10:22]
Hynek

r. jag håller inte med om det med meth: att han säger ”mitt meth” hänge starkt ihop med den tidigare intrigen där han känner sig bestulen på kemiska formler (eller vad det nu var) som han kom på. Det intressanta är att han inte som person inte gör någon moralisk åtskillnad mellan dessa två saker – han ser dem antagligen bara som formler på ett papper och inte deras eventuella konsekvenser.

Han behöver däremot och defnitivt familjen för att det överhuvudtaget ska vara en serie.

Och om sociopat är rätt uttryck – tja, han det kanske bara gör honom lite skadad.

[2010-04-14 14:30]
Molly

Walt, ett hygglo? Möjligtvis en man som levt i skuggan av sig själv, i förnekelse, i limbo. Cancern och meth-kokandet har ju fått honom se meningen med livet, allt det han hittills saknat: självrespekt, yrkesstolthet, människovärde.
Och på tal om Årets Pappa, Skylar är ju inte precis Årets Mama heller. Tror f ö det finns mer begravt där, självrättfärdigheten och den dubbelmoraliska noll-o-intet-självinsikten har en orsak och så syrrans snatteriproblem som aldrig blev förklarat.

[2010-04-14 15:20]
Hynek

Molly: Håller definitivt med, i synnerhet om Skylar. Och den här säsongen tyder på att det kommer att utvecklas.

[2010-04-14 16:44]
johan,karlskrona

Respect the chemistry. Walt har väl verkligen visat yrkesstolthet tidigare, han slängde ju meth som inte såg tillräckligt bra ut trots att Jesse sade det var bra nog. Många spännande stories nu, jag undrar vad det får för konsekvenser att Jesse bestämt sig för att vara ond. Såg ni ”Walt” hos Jon Steward?

[2010-04-14 17:45]
Sudo

Det jävliga för Walter White är att det han anser sig vara bestulen på, de oförrätter som han utsatts för och som gjort honom så arg, knappast kan komma att balanseras ut. Han har kastat bort större delen av sitt liv på att vara arg. På att vara ett offer. Han har bara ilska kvar. Ilska och sitt recept på blå Meth.

[2010-04-14 18:19]
San

Damages är intressant, tidigare har Glenn Close alltid haft underdogperspektivet när hon företrätt sina klienter. Men nu känns det mest som att Glenn Close jagar en familj som kämpar för sitt liv för att behålla en levnardsstandard de alltid haft. Brottslingen själv är ju dessutom död.

[2010-04-14 18:23]
D

”Brottslingen själv är ju dessutom död.” Fast den största brottslingen är ju sonen som inte ens backar för att beställa mord och han lever ju i allra högsta grad.

[2010-04-14 21:17]
r

Jo, klart Walt man ser Walts yrkesstolthet – men den är stoltheten att vara en duktig kemist, inte som methproducent. Det var det jag menade. Jag har inte uppfattat att Walt njuter av att förknippas med resultatet av sitt arbete, eller att vara i den världen eller få respekt i den världen. Det var därför jag kände att det var lite utanför-karaktären-beteende att gnälla om ”det är MITT meth! mitt varumärke” (eller vad han nu sa). Men vid närmare eftertanke så flyter väl det där ihop ganska mycket förstås, så det kanske inte var helt snett ändå.

[2010-04-14 23:42]
San

D

Visst sonen är väl ingen moralisk gigant i klass med Mahatma Gandhi, men det är ju ändå främst en familj som reagerar med ryggen mot stupet. Inte någon psykopat som Frobisher, Tobin eller pappan. Ted Dansons porträtt av Frobisher är underbart.

[2010-04-15 07:43]
Kjell

San: Det är väl ändå främst brottsoffrens förlorade livsbesparingar hon jagar? Men det är intressant hur hon utifrån sitt civilrättsmål bryter in i den parallella brottsutredningen.

[2010-04-16 00:00]
messersmidt

Ett litet inlägg, har jag helt missuppfattat de blå banden? När Walt bli haffad av polisen säger han något som tyder på att det blå bandet står för att man sörjer plankrashen och inte kriget ”over there”. Väldigt skönt att se att även Hyvek har fläckar.

[2010-04-16 09:45]
Hynek

Messer: Kanske är det luddigt, men jag menar absolut inte att de blå banden i serien har med kriget att göra i diegesis (som vi filmvetare säger) – de har med planen att göra.

Men att hela idén med en händelse som skakar ett helt samhälle och banden som uttrycker sorg/stöd/sympati överförs till serien från verkligheten – ”minner” om detta. Krigsbanden – support our troops” – är gula.

[2010-04-20 20:26]
Hynek

Avsnitt fem utmärkt. Än en gång i regi av Johan Renck. Han fångar verkligen Skylars och Hanks sönderfall – närbilder (särskilt de på Hank), inramningar, åkningar (som när Skylar kommer ut ur ett rum med tvättkorgen och kameran långsamt backar – man känner på något sätt tyngden i henne/ kameravridningen i det mörka huset strax innan och under tiden som Skylar kommer in) och subtil musikläggning som allt skapar tät stämning. Perfekt uppbyggnad till vändpunkten vi alla väntat på…

[2010-04-24 00:10]
Pajazzo

Den här serien är så bra att man blir alldeles knäsvag. Man tänker nånstans mellan avsnitten att det nog kommer att mattas av snart, men så är varje avsnitt ändå bättre än det förra.
Att SVT inte köpte in denna serie är ett jävla magplask.
Scenen i avsnitt fyra där Walt och Skyler sitter vid matbordet och ger varann hånfulla blickar var ju rent magisk.

[2010-04-25 20:34]
Hynek

Ja, exakt. Och jag tycker att Renck gör alla rätt som drar växlar på exakt de sakerna i avsnittet efter – även om han mer accentuerar karaktärerna i sin ensamhet så finns det sådana stunder. Bland annat ännu en med makarna vid matbordet, när dottern börjat gnälla och Walt vänder sig för att plocka upp henne. Hans min när vände sig om och Skylar försvunnit visar så tydligt att gesten att plocka upp dottern var lika mycket spel för att Skylar skulle gilla honom, som genuin affektion och omsorg. Det gör att man får riktig jobbiga vibbar när han står och håller henne i famnen.

[2010-04-25 22:35]
Kjell

Ja, en av många oerhört bra scener i B.B. nu. Och en del av det som är seriens stora styrka, hur väl den etablerar och motiverar rollgestalternas reaktioner och handlingar psykologiskt.

[2010-04-26 00:26]
Pajazzo

Fantastiskt att Skyler också får vara en dubbelnatur istället för som i så många andra serier bara ett moraliskt bollplank till den manlige partnern.

Känns som de flesta karaktärerna har rejäl uppförsbacke för tillfället.

[2010-04-26 08:01]
Kjell

Och vilken tragisk livslögn de båda tvingar på sonen.

[2010-04-26 10:18]
Hynek

Japp. (Och varför envisas jag med att skriva SkylAr?)

[2010-04-26 10:47]
r

De ovan nämnda scenerna – och även sådana helt onödiga detaljer som liten-stol-fastnar-på-walt-i-garderob gör att jag älskar den här serien.

[2010-04-26 11:06]
Pajazzo

Ja, scenen med stolen var lite otippad.
Apropå comic reliefs så måste jag erkänna att jag saknar Badger. Han stal ju varenda scen han var med i.