Weird Science
The No. 1 dramaserie på svensk teve just nu

2010-01-10  

Kanske är det mina tre dagars tältcampande mitt ute i okavangodeltat som gett mig ett överdrivet intresse för Botswana, jag vet inte, men det är i alla fall inte enbart för att tevetablån just nu inte innehåller vare sig House, Lost eller 24 som jag ser på varje avsnitt av Damernas detektivbyrå på SVT1, trots att jag sett det förut och har dvd:erna.

Inget ont om vare sig Lejonet Elsa, Mitt Afrika eller Hotell Rwanda, men de har bidragit till att vi har en bild av Afrika som en kontinent där allt utvecklingsarbete sker av européer, och utan europeisk inblandning får vi grymma militärregimer. Lägg därtill rapporter om stamkrig i Kenya, tjuvskyttar i Tanzania, korruption i Sydafrika, valfusk och förtryck i Zimbabwe samt aids, hungerkatastofer och inbördeskrig lite runt om så ha vi täckt in det man brukar höra om afrika.

Att se Damernas detektivbyrå (The No.¬†1 Ladies’¬†Detective Agency)¬†känns då nästan som science fiction. Här ser vi en helt annan värld än vi är vana vid; Ett stort, torrt, fattigt, ökendominerat och, hör och häpna, lyckligt land. Ja, lyckligt så gott det går. Hårt drabbat av hiv och med extremt låg medelålder, men ändå. Botswana har sedan det blev självständigt 1966 vuxit från ett av Afrikas fattigaste länder till ett av de rikaste (jämför med grannlandet Zimbabwe), och man har en väl utvecklad infrastruktur, sjukvård och skola. Det som gjort detta möjligt är landets tillgångar av diamanter, koppar och guld… eller är det det? Det finns ju andra länder som haft goda tillgångar och förutsättningar men totalt misslyckats. Nej, vad jag tror är den egentliga anledningen till framgångarna är människorna i Botswana och deras demokratiskt valda ledare.

Men ett land utan rasism, korruption, inbördeskrig… Vad kan man då göra film om? Ja, kanske kan man tappa en läskflaska i kalahariöknen och se vad som händer när den dimper ner bland san-folket. Både Gudarna måste vara tokiga och dess uppföljare är bra och roliga, men givetvis kan man inte nöja sig med några urtrevliga och charmiga bushmen, utan vi får också dras med en vit skolfröken, en vit journalist, en vit djurforskare och ett gäng afrikanska gerillasoldater. Som vanligt bjuds vi på den gamla kolonialsynen på afrikanerna som antingen krigiska militärer eller primitiva infödingar. Utan europeisk inblandning skulle allt falla samman.

Damernas detektivbyrå må vara en brittisk/amerikansk produktion med mestadels amerikanska och brittiska skådisar och baserat på böcker av en brittisk författare, men det kan nog inte bli mycket mer afrikanskt än så här. I stället för att visa på hur eländigt många har det med fattigdom och vattenbrist, för att inte tala om alla dessa föräldralösa barn, så ser vi här en serie om lagom lyckliga, ambitiösa, framtidstroende afrikaner. Hur ofta har vi sett det? Och dessutom så oerhört vackert filmat!

Jag har visserligen bara varit i Afrika i tre veckor varav en i Botswana (och då i de norra delarna, en bra bit från Gaborone och Zebra Drive) men känslan är densamma: Det här är Botswana! Och där blir Damernas detektivbyrå plötsligt mer än bara en vanlig teveserie.¬†För Alexander McCall Smith var en detektivbyrå ett utmärkt sett att kunna få med olika miljöer på ett naturligt sätt. För det här är, som förhoppningsvis alla förstått, ingen deckare. Det handlar inte om brotten i sig, och i grunden inte ens om huvudkaraktärerna, utan det handlar om Botswana. I böckerna kan det ibland gå ett par kapitel utan att de pågående utredningarna ens nämns, men i teveserien kretsar det kring dessa i stort sett hela tiden. Det lugna tempot, som alla som läst böckerna brukar tjata om, blir då inte riktigt lika påfallande men i stort fungerar det alldeles utmärkt. I stället får vi de underbara bilderna från ett mycket vackert land och med miljöer som om man inte varit där kan vara väldigt svåra att bilda sig en rättvis uppfattning om med bara textens hjälp.

Men även om jag tycker att filmatiseringen är lyckad så sväljer jag inte allt, för hur sjutton kunde man skriva in den homosexuella frisören BK? Han finns inte med i böckerna och jag har också svårt att tro att han kan finnas i riktiga Gaborone. Precis som i så många andra afrikanska länder är homosexualitet olagligt i Botswana, och även om landets befolkning är toleranta har förmodligen de som alltför öppet visar sin läggning det inte särskilt lätt. BK verkar lite för bekymmersfri för att verka trovärdig. Kanske hade serien (och böckerna) mått bra av att i stället ha med en dyster, trakasserad gayfrisör, för att visa lite mer av de negativa sidorna av dagens Botswana? Förutom några föräldralösa barn i förbifarten så är det bara Mma Makutsis bror som fått bära den bördan, som om hans aids inte vore nog.

Men jag klagar inte på den positiva snedvridningen utan njuter av det fantastiskt snygga fotot och tycker att Jordens mest fantastiska kontinent behöver all positiv reklam den kan få. Teveserien består av en långfilmslång pilot samt sex stycken avsnitt varav de två sista släpps på dvd i Sverige i februari, och förhoppningsvis ska ryktena om en andra säsong stämma.

[2010-01-10 14:16]
Sofia.

Bra och mycket intressant skrivet och jag håller med. Det är svårt för oss västerlänningar att se igenom de postkoloniala dimmorna när vi tänker på fattigare länder. Självklart ska problem adresseras, men man önskar att de fick angripas på andra sätt än de gamla dammiga. Och det positiva behövs. Vi skulle antagligen reagera ganska starkt om det enda som visades om norden och Sverige i mediasammanhang är hemlöshet i städerna, barn som skickas runt bland fosterfamiljer under sin uppväxt osv. Men det är så klart alltid enklare att hålla en ”upphöjd” distans till problem i länder långt borta, då kan vi i alla fall inbilla oss att de inte sörjer och älskar på samma sätt som oss, och därför kan vi också lättare distansera oss från fattigdom och krig.

[2010-01-10 14:29]
Dennis

Stefan: Inte för att bli alltför mycket off topic, men din teori om Botswanas utveckling är nog hyfsat (och jag skulle nog kunna stryka det ordet) korrekt. Googla ”resource curse” och ”institutions” så hittar du ganska mycket belägg för dels ett mer generellt samband, men även mer specifikt då Botswana brukar användas som exempel.

[2010-01-10 15:45]
Stefan

Intressant att det fanns ett vedertaget uttryck för denna ”resursförbannelse”. En jäkla tur m.a.o. att det var Seretse Khama som valdes till president 1966 och inte någon Mugabe-typ.

[2010-01-11 03:42]
Ola

Författarens namn är alltså Alexander McCall Smith, inte Anthony. Han är skotsk britt, född i Zimbabwe. Att han är född i Afrika och i just Zimbabwe är en rätt viktig ledtråd till varför han valt att förlägga handlingen där den är. Alexander alltså.

[2010-01-11 09:16]
Stefan

Ojsan, visst heter han Alexander. Vet inte vad som störde tankarna där, men jag ska rätta så snart jag får möjlighet (kommer inte åt att göra det just nu).

[2010-01-11 11:10]
Kjell

Fixat!

[2010-01-12 13:15]
Joel

Stefan: Jag vill syna påståendet att Botswana är ”ett land utan rasism [och] korruption”. Det stämmer inte. Mindre korruption än sina grannar vore kanske ett lämpligare uttryck (se ex. http://www.transparency.org/policy_research/surveys_indices/cpi/2009/cpi_2009_table). Fortsatt vill jag vända mig mot det föreställningsproblem som uppvisas i meningen ”men det kan nog inte bli mycket mer afrikanskt än så här”. Vad är Afrikanskt? För dig är det Botswana, men är då Egypten afrikanskt enligt samma kriterier? Och om människorna är anledningen till framgångarna i Botswana blir den logiska tankeföljden att människorna i mindre utvecklade länder bär ansvaret för situationen. Det vänder jag mig emot! Tack för en annars bra blogg.

[2010-01-19 01:10]
JET

Jag håller i stort sett med om det mesta utom, ”Både Gudarna måste vara tokiga och dess uppföljare är bra och roliga”. Nej, de är faktiskt varken eller, även om man skulle ta bort den sunkiga kolonialismen.

[2010-01-21 15:17]
Stefan W

Joel: Jag tycker plats 37 ser riktigt bra ut. Trodde dock att Namibia skulle vara högre upp…
Förstår hur du resonerar ang föreställningsproblemet, men faktum kvarstår: Det kan inte bli mycket mer afrikanskt än så här. LITE mer kanske, och definitivt lika mycket, men hur skulle det kunna bli MER afrikanskt? Däremot en golf- och vingårdsresa i sydafrika eller all inclusive på Zansibar eller i Hurghada, nja, då kan man ju vara var som helst i världen.
Den ”logiska tankeföljden” har inte jag tänkt, utan den vänder jag mig också emot.

JET: Smaken är som baken. Jag blev positivt överraskad när jag såg dem, och kanske var det mina lågt ställda förväntningar som spelar mig ett litet spratt här, men jag tyckte de var helt okej. En svag trea i betyg, kanske (fast jag skulle behöva se om dem för att ge en riktigt rättvis bedömning).

[2010-01-24 10:22]
johan,karlskrona

Jag tycker också serien är väldigt bra, är du säker på att skådisarna är amerikaner och britter? Har de rötterna från området? för dialekten är bra. Att BK finns med är kanske för att ge en positiv förebild, sådant behövs. Förstår dock att det stör dig om han inte finns med i böckerna. Tycker det är bra att han inte har problem, då det skulle dra ned feelgood-känslan. Skönt med snäll-tv. Precis som årets Stjärnorna på slottet, -inga fåniga kontroverser utan alla är glada och snälla.

[2010-01-25 10:24]
Stefan W

Ramotswe och Makutsi är amerikaner, medan Matekoni är från Zimbabwe och BK från Sydafrika. Så det är både och. Läste någonstans (minns ej var) om någon brittisk skådis som var med, men kan ej komma på vilken roll det kan ha varit, så även bland de mindre rollerna kan det vara lite både och.

[2010-04-27 12:38]
Trippelironi?

”Både Gudarna måste vara tokiga och dess uppföljare är bra och roliga”

WTF!?