Weird Science
Hade inte haft nåt emot ännu en och annan Drillbit Taylor ändå…

2009-08-07  
John Hughes, Kyle Cooper och sonen James Hughes vid filmningen av New Port South

John Hughes, Kyle Cooper och sonen James Hughes vid filmningen av New Port South

»Det mesta av mina filmer har handlat om vanliga människor. De som bor omkring dig, dina grannar där du växte upp. Människor du ser varje dag men aldrig tänker på. Men om du stannar upp och ser dig om, upptäcker du att det faktiskt pågår fantastiska draman i vartenda ett av dessa liv.«

Ungefär så har John Hughes sagt en gång, och när man tänker tillbaka på hans produktion, och då framför allt det han gjorde på 1980- och tidiga 90-talen, så förstår man precis vad han menade.

»Jag gillar inte collegefilmer« är en kommentar jag hört från åtminstone två personer som inte hade sett någon av John Hughes klassiska tonårskomedier. Kommentaren är i och för sig lätt att förstå, för ser man till schablonen gillar inte jag heller collegefilmer som enbart handlar om några killar (aldrig tjejer) med enda intresse att smita från skolan och istället festa så mycket som möjligt; sex, droger och dåliga underbältetskämt. Men John Hughes gjorde inte ungdomsfilmer, utan filmer om ungdomar. Han förstod att även ungdomar är människor och att även nördar kan ha känslor och faktiskt vara lite coola ibland.»Jag tror det är mer riktigt att porträttera ungdomar som romantiska – att söka relationer, förståelse, hos det andra könet, mer än bara fysiskt sex.« Givetvis är detta anledningen till att filmer som Breakfast Club ochSixteen Candles betytt så mycket för tusentals ungdomar världen över. Ungdomar som deppar över att ens föräldrar och lärare inte fattar någonting, men här är en film som visar exakt hur det är.

En annan sak som tydligt märks i John Hughes filmer är kärleken till familjen. Jag tänker då inte främst på familjen Griswold, utan på filmer som Raka spåret till Chicago och Uncle Buck, men även Ensam hemma. Stora familjehögtider som jul och thanksgiving var ofta återkommande i filmerna, vilket förvisso funkar bra kommersiellt, men samtidigt fyller det sin funktion. Det är givetvis inte lika viktigt för Steve Martin att hinna hem till familjen om det är en vanlig helg, och det är heller inte lika synd om John Candy som får fira den vanliga helgen ensam, men är det thanksgiving blir det genast betydligt mer dramatiskt.

John Hughes gifte sig med Nancy Ludwig 1970, och familjen var verkligen viktigare än karriären för Hughes. Den var så viktig att han lämnade Hollywood när han såg vart hans barn, 15 och 18 år gamla, var på väg, somKjell hänvisade till här. Där nämns även hur John Hughes ansåg att Hollywood överarbetade John Candy till döds. Hughes och Candy var mycket goda vänner, men under John Candys sista år hade vänskapen svalnat en aning. Candy ville nämligen ha fler roller. Han ville vara med i Dutch, Dennis, Ensam hemma 2 samt Bartholomew Vs. Neff (en film som aldrig blev av där Candy och Sylvester Stallone skulle ha spelat sig själva som grannar). Hughes kanske redan då insåg att Candy jobbade för mycket, och därför nekade honom rollerna. Året därpå var John Hughes en av de få inbjudna till John Candys begravning.

Efter flykten från Hollywood till Wisconsin 1994 varvade Hughes ner och slutade regissera. Han skrev manus, producerade några Disneysuccéer samt ett par independentfilmer, men som på Brat Pack- och John Candy-tiden skulle det aldrig mer bli. Vi gamla Hughes-fans behöver inte längre se någon mer Drillbit Taylor som substitut för de storfilmer vi längtar efter och saknar.

Sett endast till hans begåvning slutade John Hughes regissera på tok för tidigt, och på tok för tidigt har han nu gått bort, endast 59 år gammal. Jag hade inte haft något emot att se ytterligare en och annan Drillbit Taylor ändå.

Fotnot: Samtidigt som jag skriver det här hör jag plötsligt Psychedelic Furs brölande saxofon i Pretty in Pink från vardagsrummet. Det är min dotter med kompisar slängt sig i soffan för att se filmen, oventandes om att jag sitter på andra sidan väggen och skriver detta. Jag ska nog göra en kopp kaffe och slå mig ner hos dem en stund.

[2009-08-07 13:43]
Martin

Jättefint skrivet, Stefan!

[2009-08-07 17:01]
Per

Mycket fin text!

[2009-08-07 20:48]
Jerker

Tummen upp. Bara att översätta och skicka till Rolling Stone.

[2009-08-07 21:46]
ellen

Pretty in Pink är min favorit. Eller Some Kind of Wonderful. Jo, den är det nog. Sorgligt att han är borta i vilket fall.

[2009-08-09 16:59]
Pundaren

Har konsumerat ”The Breakfast Club” och ”Planes, Trains & Automobiles” från Hughes intressanta och lovande filmbuffé. Mystrevliga filmer båda två och jag kommer definivit införskaffa ytterliga ett gäng filmer för att se vad han går för.

Det enda jag stör mig på i dagsläget, är att jag får arselt ur vagnen och snöar in på legenders arbete, först när de droppar ner och dör. Vet inte vad det säger om min filmkonusmtion eller mitt förhållande till det morbida. Förhoppningsvis är det ingen ko på isen, och jag kan fortsätta på min inslagna resa.

[2009-08-09 20:33]
The Till

RIP JH

[2009-08-09 20:47]
Palmodovar

Pundaren: Magnus Ugglas ”Varför ska man ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt” borde uppdateras till ”Varför ska man ta livet av sig när man inte får casha in efteråt”.
Michael Jackson säljer ju också mycket bättre när han dog. Döden är good for business.

[2009-08-10 22:18]
Stefan

Psychedelic Furs! Såg dem på AF i Lund, fantastisk konsert. Skulle kunna ha varit runt Pretty in pink året 86 minns inte exakt. Såg förresten filmen i Malmö när den hade premiär.