Weird Science
Barnens vän John Hughes

2009-08-07  

Tänkte först leta reda på min stora John Hughes-guide som jag skrev för tidningen Ultra en gång i tiden, men så läste jag den här bloggposten, av en brevvän till Hughes, och kände att det är det enda man ska läsa om John i dag.

Det finaste, eller det som drabbar åtminstone mig mest, är det här stycket:

»John told me about why he left Hollywood just a few years earlier. He was terrified of the impact it was having on his sons; he was scared it was going to cause them to lose perspective on what was important and what happiness meant. And he told me a sad story about how, a big reason behind his decision to give it all up was that ”they” (Hollywood) had ”killed” his friend, John Candy, by greedily working him too hard.«

Hollywood är ju annars det yttersta beviset för att karriär och status, för de allra flesta, faktiskt går före barnens bästa.Att John Hughes inte var sådan rimmar väldigt väl med bilden vi har av honom – som den som skapade en helt ny ungdomsskildrande filmgenre baserad på förståelse, medkänsla och ungdomlig humorvärme, på att hans intresse för familjen hade en tyngdpunkt hos barnen.

[2009-08-07 13:11]
r

Jag har alltid känt att fenomenet John Hughes som ”fenomen” är en sorts tom bubbla som hämtar drivkraft i Darrling-generationens (70-talisternas) behov av en nostalgisk/ironisk ikon för 80-talets ungdomsfilm. Hughes filmer har ju verkligen inte åldrats bra. Det enda som är någorlunda sevärt idag är Breakfast Club, men förutom det? Jag känner att bilden av Hughes överskuggar vad han verkligen presterat.

[2009-08-07 13:29]
Weird Science » Hade inte haft nåt emot ännu en och annan Drillbit Taylor ändå…

[…] när han såg vart hans barn, 15 och 18 år gamla, var på väg, som√Ǭ†Kjell hänvisade till här. Där nämns även hur John Hughes ansåg att Hollywood överarbetade John Candy till döds. Hughes […]

[2009-08-07 13:41]
Martin

Tack för att du uppmärksammade den bloggposten och skrev lite om den, Kjell – jag hade gjort det själv annars. Rös när jag läste den i natt.

Lustigt och passande nog så är det Weird Science (sv. Drömtjejen, väl?), filmen som gett namn till den här bloggen, som gjort störst intryck på mig av Hughes alla filmer. Jag måste ha sett den hundra gånger – Kelly LeBrock! (Så besviken man blev när hon gifte sig med Steven Seagal.)

Den och Fira med Ferris (underbar svensk titel, för övrigt). Två perfekt förpackade fantasier som inte kunde varit bättre tajmade för mig åldersmässigt.

[2009-08-07 13:54]
Kjell

Samma här, Martin – Weird Science har jag vevat ut och in på hundra gånger. Favoritscen: Anthony Michael Halls plötsliga badass-coolhet med de svarta bluesgubbarna på källarklubben… när han sitter och snackar om nån brud som gjorde nåt taskigt mot honom… och en av gubbarna säger, upprört: ”SHE DID WHAT?”

[2009-08-07 22:32]
Thomas Renhult

Jag känner som du r. Men det var å andra sidan många år sedan jag såg dem.

[2009-08-09 16:21]
Anders E

Måste nog säga att jag håller med r och Thomas här. Av en händelse plöjde jag större delen av karlns 80-talsproduktion tidigare i somras, och även om de har en viss charm och ett relativt hyggligt underhållningsvärde så är det ärligt talat ganska mediokra filmer vi pratar om. Varför de skulle vara mer minnesvärda än samtida filmer i samma genre som exv Valley Girl eller Can’t Buy Me Love begriper jag inte. Ett exempel på en film i genren som däremot är bra på riktigt är Say Anything/Snacka går ju, inget i Hughes’ produktion är ens i närheten.
Och att han skulle ha skapat en helt ny filmgenre tycker jag inte heller stämmer. Fast Times at Ridgemont High (1982) och Breaking Away (1979) är väl två motexempel. Det finns säkert fler.

[2009-08-09 18:26]
r

Ah! ”Fast Times at Ridgemont High” är riktig bra! Den har nån sorts torr subtil humor som genomströmmar hela filmen. Att den är fullproppat med en massa unga upcoming skådisar i stil med Sean Penn och Jennifer Leigh är ju en bonus

[2009-08-09 20:37]
Martin J.

Breaking Away är en av mina favoritfilmer. Fast Times är helt OK men inte i närheten av Over the Edge och den typen av tonårsdraman från generationen innan. Men, det är ju en helt annan typ av filmer än Hughes, att dra upp dem här är som att dra fram Titanic i en Göta Kanal-diskussion, eller jämföra Hets och Parker Lewis bara för att båda utspelar sig i skolmiljö.

Det är ingen tillfällighet att folk kan Hughes-scener utan och innan och har sett filmerna dussinvis med gånger, som Häglund och Degrell härovan ger exempel på, medan ingen har samma slags förhållande till Fast Times eller, hemska tanke, Can’t Buy Me Love. Breaking Away däremot har man ju sett några ggr…

Samtidigt är det säkert så att man måste falla för Hughes i en viss ålder för att fortsätta se charmen genom årens gång. Tror inte jag hade sett geniet i hans filmer om jag börjat titta på dem idag, vid 35 års ålder. Eller kanske,förresten. Beror på om jag hade börjat med nån av Anthony Michael Halls bästa…

[2009-08-09 20:41]
The Till

Sorgen är stor, jag skrev en text om hans bortgång, mest för mig själv, personligen gillade jag mest hans nyskrivna förord till Vacation ’58 (som Warner köpte upp och sen blev Päron till farsa på bioduken) när novellen återpubicerades förra året i Coppolas novellmagasin, en otroligt finstämd återblick.

Fast times… är inte så bra som jag hoppats, såg den första gången för några år sen. Jställer så klart upp JH-tvivia-dueller, jag klår nog de flesta, kanske t om Kjell, men man ska ju inte ha hybris kanske

[2009-08-09 20:59]
Kjell

Martin J: Ja, Anthony M.H. är verkligen nyckeln till att förstå Hughes. De filmer som håller raktigenom än idag är ju Sicteen Candles och Weird Science, och då till stor del pga av Hall. Eller, rättare sagt, pga Hughes förståelse för Halls storhet, och hur han formade W.S. helt och hållet kring Halls tragikomiska tonårssnille. Breakfast Club känns mer som en ordinär coming-of-age-film idag.

Till: Fast Times har en skön sälta, ändå. Humormässigt knappast i klass med Heathers, men den har något annat, som r. säger här ovan, en torr subtil ton, som Amy Heckerling sedermera tog med sig till, och fulländade med, Clueless.

[2009-08-09 21:03]
Kjell

Martin J, förresten, visst är Fast Times en se-om-klassiker för många! Själv kan jag definitivt citera direkt ur filmen, Cheap Trick-citatet sitter etsat:

”Can you honestly tell me you forgot the magnetism of Robin Zander, the charisma of Rick Nielsen?”

[2009-08-11 07:11]
Carin

Jag tycker att premissen i filmen Wierd Science är skrattretande, rent ut sagt. Stor chans att ett par skolpojkar skulle kunna uppfinna en sån maskin. Det att man tyvärr inte kan ta resten av filmen på allvar heller, trots en del roliga scener.

[2009-08-11 08:59]
Kjell

Carin, Weird Science är inte ämnad att tas på allvar. Och premissen i sig är dessutom MER trovärdig än mycket annat i filmen, Mad Max-monstren som röjer in på motorcyklar t ex. Filmen är till stor del en bucklig skrattspegel av Hughes-greppen i hans mer traditionella filmer, därtill med en lång rad parodier på andra filmer insprängda.

[2009-08-11 09:32]
Sebie

Är det någon som sett TV spin-offen av Fast Times at Ridgemont High? Heckerling var ju inblandad så då borde det inte ha blivit helt katastrofalt iaf.

[2009-08-11 21:01]
Bine

Carin: Då kan man väl/ju nästan inte se några filmer, om man inte kan tänka sig att ”köpa” vissa konstiga förutsättningar!?