Weird Science
Pre-code är det nya svartvita

2009-04-14  

Under årets påskhelg valde jag bort de obligatoriska Jesus-rullarna till förmån för annat syndigt späkande, nämligen så kallade »pre-code«-filmer från Hollywood.

»Pre-code« är filmer gjorda innan den så kallade Hayskoden trädde i kraft 1934. Detta var en slags självcensur från de stora Hollywoodbolagen som sedan ljudfilmens intåg utsatts för allt hårdare kritik för sina omoraliska filmer, och därför – genom sin samarbetsorganisation Motion Picture Producers and Distributors of America (MPPDA) som hade grundats på 1920-talet som respons på ett första utbrott av moralpanik över filmen – införde en produktionskod för att avstyra en statlig censur. (MPPDA blev senare MPAA och administrerar det frivilliga klassificeringssystem som finns i USA i dag).
Inte för att katolska kyrkan någonsin har behövt stark grund för att störa sig på något, men faktum är att filmen på 1920 och 30-talet lyckades reta upp dem så pass hårt att de grundade Catholic Legion of Decency för att »rena filmmediet«.

Delvis berodde det förstås på filmmediets natur – det återgav väl verkligheten lite för bra. Här i Sverige ledde det till den statliga censuren 1911. Då skall man veta att en populär »filmgenre« i Sverige var likbärgningsbilder, om någon nu trodde att groteskerier på Youtube och människans nyfikenhet på detta var något nytt. (Den statliga censuren i Sverige räddade branschen från den värsta kritiken, men debatten som följde inom arbetarrörelsen och bland lärare är en orsak till Filmreformen, Filminstitutet och tanken om en kvalitetsfilm. Det kan vara bra att komma ihåg).

Det var inte bara filmerna i sig som var problemet i USA, utan stjärnornas livsstil. Utsvävande sexuella äventyr som letade sig ut i tabloiderna, droger och mordskandaler gjorde sitt. Och filmerna blev allt mer vågade: faktum är att mellan 1929 och 1934 gjordes det mängder av filmer fulla av ämnen som sedan helt suddades ut i Hollywood, eller i alla fall framställdes på ett nytt sätt.

Här finns drogglorifiering, köns- och rasfrågor som behandlas på för samtidens USA mycket franka sätt (okej: frankt innebar alltså att man inte ens kunde ta upp frågan om hudfärg i filmer som visades söder om Mason-Dixon), sex, abort, pornografi och prostitution – you name it. Och man blir faktiskt lite chockerad ibland, särskilt om man ser på vad Hollywood har blivit idag.

De här filmerna har i många fall stannat i valven. Undantagen har främst gällt gangsterfilmer som The Public Enemy (som gjorde James Cagney till en stjärna). Kanske för att våld snabbt fick en ny acceptans i Hollywood – inget kunde ändå vara värre än andra världskriget och det vansinne som släpptes löst – eller för att de var tydliga genrefilmer.

För en annan sak som Hayskoden ändrade på var genre: Pre-code-filmerna är ofta svåra att genrebestämma på samma tydliga sätt som studioprodukterna är än idag. De kan pendla mellan svart komedi och tragedi på ett par scener. Ur marknadsföringssynvinkel är den tydliga genren förstås att föredra.

Under de senaste åren har i alla fall allt flera bolag börjat glutta på sina arkiv. Warner har hunnit till sin tredje box i den fina Forbidden Hollywood-serien.

Den kom häromveckan och tillägnas helt regissören William Wellman som gjorde just Public Enemy. De första (ett, två) boxarna har lyft fram ett gäng underbara filmer som Baby Face, Red Headed Woman och Night Nurse (som bilderna ovan och bredvid är tagen ifrån; en film som innehåller planer på att mörda barn, en moder som är nymfoman och drogreferenser – för att nämna en bråkdel av snasket).

Häromveckan följde Universal Warner i fotspåren. Universal äger nämligen rättigheterna till Paramounts arkiv och de har plockat ut sex filmer därifrån till sin Pre-code Hollywood Collection. Här finns filmer som Search for Beauty där ett par olympiska simmare (spelade av bland andra Ida Lupino) luras att stödja en »hälsotidning« som publicerar porrbilder.

Det är mycket som är spännande med de här filmerna; deras otydliga genretillhörighet, de vågade intrigerna, den svarta humorn. Och det är heller inga okända ansikten vi möter: flera av de här filmerna befolkas av stjärnor (eller blivande sådana – det här är det ångrade Slitz-utvikets motsvarighet i filmvärlden) som Lupino, Cary Grant Barbara Stanwyck, Bette Davies, Humphrey Bogart, Jean Harlow, Cagney med flera.

Jag tror definitivt vi är redo för en Pre-code-boom: dels för att det inte finns en noirrulle kvar att upptäcka (väl?), och dels för att det är ett intressant sätt att se på Hollywoods historia. Lite What if? infinner sig också – what if bolagen inte hade varit så skraja och stått på sig? Hur hade de konventioner och det berättande vi tar för givet sett ut idag?

Både Hayskoden och MPAA-ratings (som är mer eller mindre nödvändiga för att få filmer spelade utanför den krympande independentbiograf-sektorn i USA), liksom den svenska censuren, är naturligtvis oerhört viktiga för hur filmerna vi ser har kommit att se ut, och hur vi tänker kring dem.

Det är därför jag tycker att det är ett sant nöje att sätta mig i de tidsmaskiner som dessa boxar är, och fundera på det filmberättande vi idag tar för givet.

[2009-04-14 16:46]
niklas

Pre-code gör mig aldrig besviken. Dokumentärfilmstips: Thou Shalt Not: Sex, Sin and Censorship in Pre-Code Hollywood http://www.imdb.com/title/tt1200078/

[2009-04-14 17:36]
The Till

det härvar ju en fantastiskt bra text – okej lite smör i solskenet men vadå – fast filmerna verkar inte så kul. inte likbärgningsgenren iaf. Familjen Adams – på riktigt

[2009-04-14 18:05]
Martin Johansson

En mycket bra text Hynek (som vanligt). Visades de här filmerna på bio i Sverige? Kanske läge för en serie på Cinemateket!

[2009-04-14 18:40]
Palmodovar

Martin: jag tror att det gått en sån serie på cinemateket redan, fast det var en massa år sen.

[2009-04-14 18:43]
Hynek

Niklas: Ja visst – och den ligger som extramaterial på Forbidden Hollywood II.

The Till: Jo, filmerna är ofta väldigt bra. Och rätt långt ifrån de svenska filmerna på drunkningsoffer och dylikt.

Martin: Det vet jag faktiskt inte om de gjorde. Men rimligtvis hittade de hit också. Och ja, det är definitivt läge för en Cinemateket-serie.

[2009-04-14 18:47]
Hynek

Palmodovar: Det borde det ju ha gjort i någon form, men de flesta filmer som har dykt upp på senare år (framförallt Paramount-rullarna) har antingen ingen funnits eller har varit i sämre skick. Andra titlar, som den kända Baby Face, fanns bara i hårt nedklippta versioner. Bolagen har inte sett någon ekonomisk vinning i att leta efter sina oklippta original tidigare, men dvd-återutgåvor finns det väl i alla fall en slant i (i alla fall jämfört med den sviktande försäljningen av färska titlar på dvd).

[2009-04-14 23:14]
cineast

Och jag som trodde att WS inte visste att filmen fanns före 70-talet… Skål! Bra artikel Hynek, tack!

[2009-04-14 23:44]
Martin

How dare you.

[2009-04-17 20:03]
r

Ifall någon likt jag saknar betänkligheter finns vol. 1 och 3. på Cinematik.

[2011-06-15 15:39]
She catapults from grace « F I L M K R A M

[…] on a Match (Mervyn LeRoy, 1932) klockar in på 63 minuter och är ett knäckande bra pre-code-drama. Filmen hinner till och med bli gangster under de sista tio minuterna då Bogart gör entré som […]