Weird Science
Förortens förlovade famn

2009-03-31  

En av de centrala frågor som legat och gnagt i mitt sinne under varje säsongavBig Love rör seriens skildring av förorten och vad den egentligen står för. Men från helt motsatt håll än Kristians text om pophatet mot villaförorten.

Om Joseph Smith i början på 1800-talet flängde runt USA med fruar, ex-fruar och framtida fruar i sin jakt på det förlovade landet, så har nämligen Bill Hendrickson och hans trenne fruar hittat sitt förlovade land i en villaförort till Salt Lake City i Utah.

Det är talande för en serie som ju inte bara handlar om ett gäng mormoner som fortfarande är polygamister, utan om dagens USA. Liksom icke-vita minoritetsgrupper lämnar underklassen och ghettot för förorten, lämnar Bill the compound för villaförorten.

Hela förutsättningen för serien är att villaförorten – till skillnad från i de exempel Kristian tar upp – i grund och botten är en god företeelse. Serien hänvisar ideligen, i ord och bild, till hur mycket bättre det är i den skinande vita förorten med välansade gräsmattor än i det förmoderna samhälle som Bill växte upp i.

I förorten lever familjen Hendrickson (till skillnad från i ghettot de lämnade) enligt samma demokratiska skydd som alla andra, men – och här träder en annan amerikansk politisk idé in – de tar sig i sin privata sfär rätten att tolka Guds lagar högre än människans förordningar.

Men the compound, liksom ghettot och dess stereotyper, drar Bill tillbaka, om och om igen, precis som ghettot och dess stereotyper drar svarta eller latinos tillbaka. Man kan till och med påstå att den kritik som Harry Dean Stantons skräckinjagande patriark Roman Grant riktar mot Bill – att han döljer vem han egentligen är eftersom han inte lever öppet som polygamist – ekar av kritik mot andra som lämnar underklassens ofta etnifierade ghetton, för att uppgå i »vita« förorter – race traitors som inte lever »äkta«.

Kampen för frihet att vara vem man vill, vare sig den kampen har med religion, sexualitet eller hudfärg att göra är central i USA, och framför allt i amerikansk film. Den som tvivlar kan gå och se Gus van Sants på många sätt imponerande Milk.

Det kanske verkar underligt att jämföra en homosexuell politiker med en fundamentalistisk kristen polygamist, men trots att Bill – eller hans fruar – försöker hålla sitt äktenskap hemligt, så finns det hos Bill en vilja att ta sin kamp offentligt. Komma ut ur garderoben och strida för sina rättigheter som alla andra amerikaner. (Paradoxalt och intressant nog en ovanlig position för en heterosexuell, vit, kristen höginkomsttagare av manligt kön). Det är en av de huvudsakliga orsakerna till brevet som dyker upp i säsong tre, med sin lukt av polygamins egen Da Vinci-kod.

Poängen är att vill man hitta försvaret för villaförorten, får man nog söka den bland dem som tagit sin tillflykt till den, inte till dem som logiskt avancerat dit. De flesta som skriver dessa serier och filmer är helt enkelt rädda för att hamna i villaförortens trygga lugna famn, medans den för många andra är en ouppnåelig dröm.

Big Love är annars en tålamodsprövande serie: När det tjatas om teven som »den nya filmen« hamnar Big Love på gott och ont mycket högt upp på listan i mina tankar. Ingen serie har irriterat mig lika mycket under de fyra – fem första avsnitten varje säsong.

Avsnitten kan heller inte ses som minidramer, alltför många trådar hänger löst eller introduceras per avsnitt – heck, ibland dyker det på ett enda avsnitt upp tre dammiga inavlade kusiner från landet i långklänning och identiska frisyrer som man inte har sett förut.

Allt ingår istället i en lååång dramaturgisk kurva. I mitten av säsong tre var jag tvungen att nypa mig själv i armen och påminna mig hur stor betalningen var efter upptakten till säsong ett och två.

Och jag är tacksam, efter säsongsavslutningen häromveckan hör Big Love nämligen till en av mina favoritserier någonsin. För den solida uppbyggnaden ger ett mycket större tempo till de sista avsnitten, men ingenting blir skissartat – vare sig karaktärer eller händelser – eftersom ingenting har lämnats åt slumpen eller gjorts halvdant. Det gör att serien kan hoppa från ett långsamt konventionellt berättande till slutet på avsnitt 7 där musiken (»This Little Light of Mine« på plastig synth!) ledsagar korsklippningen mellan förberedelserna inför Joeys bröllop och hans frus öde. Det är sensationellt bra.

För att inte tala om den scen när Nicolette slutligen blir påkommen och alla sammanstrålar på gatan utanför huset – trådarna har löpt till just precis den här punkten genom så många avsnitt (och på ett sätt som ingen konventionell film under 180 minuters längd riktigt kan bygga upp).

Då har jag inte ens gått in på hur mycket karaktärerna tjänar på dettaa långsamma och omsorgsfulla berättande. En person som Chloë Sevignys Nicolette – vars utveckling hela tiden har varit fantastiskt fascinerande att följa – sänkte mig fullständigt under sista avsnittet i säsong tre; en osäker manipulerande überbitch med mycket mer i bagaget än man förstod. Och, förstås, en produkt av en högst knasig uppväxt till vilken serien bara har börjat glutta.

Det enda jag som gammal teologistudent egentligen har saknat i Big Love har varit starkare uttryck för religiöst tvivel – eller försök att filmiskt ens spela på några religiösa känslor utanför klyschigt gospelsjungande. Roadtrip-avsnittet var därför högintressant och ett stort äntlogen för mig, eftersom det på ett plan handlade om en spirituell resa för Bill – fylld med prövningar som vandringen, mötet med baptistprästen och så vidare. Bill avslutade också episoden i djupt tvivel, knäböjandes i bön till en Gud som hade övergivit honom.

Detta samtidigt som han vände ryggen till en spektakulär religiös ljusshow och en falsk ängel som hans stora familj hade rest över hela landet för att se.

Ett nog så starkt budskap om var man inte hittar Gud.

[2009-03-31 12:03]
Palmodovar

I extramaterialet till The Wire säsong 3 pratar David Simon om precis detta, nödvändigheten av en långsam upptakt, med små, nästan omärkliga planteringar som sedan exploderar. Han jämför med Moby Dick där det tar en evighet innan de ens kommer ut på havet, för att inte tala om innan den där vita valen dyker upp. Filmer har på grund av sitt naturliga format svårare att frossa i det där.
Jag tycker att vissa filmer hade varit bättre som teveserier på grund av detta, ”Låt den rätta komma in”, är ett typiskt exempel.

[2009-03-31 15:56]
Marre

Moby Dick brukar följdaktligen också rankas som en av världens segaste böcker…

[2009-04-01 14:38]
DP

Mycket bra skrivet om Big Love. Nu väntar jag bara(förgäves?)på Kjells text om den magnifika avslutningen.

[2009-04-02 20:55]
Jenny

Vilka är de övriga all-time-high-favoriterna? Vill gärna ha tips!!!

[2009-06-27 16:25]
andreas

Bra text nu när jag malt Big Love på två dagar. Är följt av the Wire en av mina absoluta favoritserier. Synd att Kjell inte skrivit någon text…