Weird Science
Dags att släppa taget om Sons of Anarchy?

2013-11-01  

Denna text innehåller spoilers om Sons of Anarchy säsong 4 och 6.

Varje serie har sitt slut, ibland sker det långt innan det faktiska. Det blir som ett personligt avslut där ens bättre jag slutligen bestämmer sig för att strunta i dess motsvarighet. Det är då man har fått nog.

Jag kände så med Dexter redan efter säsong fyra, även om jag höll ut till det värdelösa, själlösa slutet och jag känner så nu inför Sons of Anarchy. Jag har helt enkelt tröttat på kollagen (som väl snittar på en fem, sex minuter vid det här laget) de repetitiva actionmomenten, blickarna som inte betyder något längre, alla bleka löften och våldet som bara blir mer och mer sadistiskt och förnedrande. Samtidigt som konsekvenserna oftast uteblir eller portioneras ut över ett par säsonger, och då har man redan glömt bort vad som föranledde dem. Ett problem som även gäller karaktärerna. Vart står Tara till exempel? Hennes överarbetade intrigerande för att ta sig ur klubben ter sig bara omständligt och lite löjligt.

Och Jax Teller, vem är han? Å ena sidan en filosofisk välgörare, å andra en grym våldsverkare utan någon som helst ånger. Ingen omöjlig ekvation visst, förutsatt att den ena sidan erkänner den andra. Jax Teller har tappat det djup, den komplexitet han än gång hade. Han väcker inte längre min nyfikenhet. Mystiken är borta, kvar finns bara en gangster som fastnat i ett mönster han själv verkat tröttna på. Detsamma gäller serien som helhet.

Till skillnad från andra tevegangsters som Nucky Thompson eller Walter White har Jax Teller slutat rannsaka sig själv. Plötsligt är det upp till tittaren att spekulera i vem han egentligen är och det är inte roligare än att fantisera om vilken anonym badguy som helst.

Det håller inte längre. Sons of Anarchy var länge en av mina serier jag längtade efter varje vecka. Jag trodde på den. Nu spelar jag hellre senaste Grand Theft Auto. Ändå så har det knappast saknats möjligheter till försoning. Som när Teller avslutar vapenaffärerna med irländarna och man tror att det har att göra med dåligt samvete (eftersom ett av deras vapen just spelat huvudrollen i en skolmassaker), men det visar sig vara enbart »en affärsfråga«. Eller när Jax plötsligt hamnar mitt uppe i någon slags bisarr pedofilring och löser det hela med att skjuta ledaren utan den konfrontation man hoppats på. Och som varit mer logiskt.

Jag stör mig på allt det här, men framför allt förvånas jag över hur man bara kan med att glömma bort – och tro att tittarna glömt bort – tråden Jax och Clay emellan. Vart tog uppgörelsen vägen? Det brinnande, brännande agget (som tidigare närt serien till stor del) har runnit ut i sanden. Kommer ni ihåg scenen från sista avsnittet säsong fyra. När Jax håller en kniv mot Clays hals. Allt det hat som byggts upp tillåts koka upp, men aldrig över. Vi tror att detta är slutet för Clay… men icke, han är kvar fortfarande, som en irriterande bifigur utan tydlig funktion. Och ja, jag vet att det finns skäl till att Clay finns kvar, Kurt Sutter ser alltid till att backa upp med skäl. Nödskäl. Men vid det här laget har skålen börjat rinna över.

Slutligen alla dessa pinsamheter. Scenen från fängelset där Clay tvingas ha sex med Gemma framför två vakter, från den ofrivilliga komikens värld, kommer vi minnas som en av tevehistoriens mest genanta. Mina fängelsekunskaper begränsar sig visserligen till amerikanska filmer med Van Damme eller Stallone, men till och med dessa ter sig högst realistiska i jämförelse med Charmings institution. Och sjukhuset ska vi inte tala om …

Fem avsnitt kvar på säsong sex, fem chanser att styra upp, göra om och rätt och allt det där. Fem försök till att få mig intresserad av avslutande säsong sju. Mitt sämre jag skriker: Kom igen nu!

[2013-11-01 21:07]
Hans

Jag är ungefär som du, bara att jag gav upp för ett par avsnitt sen. Inte för att det var särskilt uselt, och SoA kan fortfarande när de vill, utan för att jag inte längre brydde mig tillräckligt mycket. Vi har sett vissa turer upprepa sig till leda och det finns ändå på tok för mycket att se på tv så jag tog ett hårt och rationellt beslut. Och så här i efterhand känns det bara bra och jag kan inte säga att jag saknar SoA särskilt mycket.

[2013-11-02 01:28]
D

Känner tyvärr ungefär samma. Vad hände med en här serien? Hypade upp starten på säsong 6 hårt men kände redan i första avsnitten att det var nåt som inte längre stämde. Avsnitten sedan dess har inte lyckats ändra på det intrycket och nu börjar jag störa mig på allt i serien. Inte minst den nästintill obligatoriska rocken som pumpar igång så fort den vankas fajting eller biljakt. Och hur många avsnitt kan man egentligen avsluta med slowmotion kollage och sentimental sång?

[2013-11-04 10:39]
Staffan

Instämmer med föregående talare. Gav upp efter fyra säsonger men borde nog egentligen ha gjort det redan efter två.

[2013-11-04 15:53]
Kalle

SOA har lyckats med att balansera på avgrundens brant tidigare, förra säsongens fängelseavsnitt var ju ett av seriens bästa (där Opie dog). Samma sak med säsong 3 när Jax följde efter familjen som adopterat Abel, världsklass.

[2013-11-04 16:14]
Magnus

Kalle, absolut och det är väl det som ändå får en att fortsätta titta. I alla fall säsongen ut …

[2013-11-04 19:32]
r

Jag tycker hela irlandsbiten tillhörde seriens svagare stunder

[2013-11-05 09:41]
Molly

Känner också att pågående säsong är snudd på helt ointressant men som Kalle säger, SoA har levererat med råge förr och jag ger därför inte upp ännu. Tror att Gemma/Tarafeuden kommer bli av episka grekisktdrama-propotioner.

[2013-11-05 10:07]
r

Jag undrar när ”shakespeare” och ”grekisk drama” ska sluta funka som bortförklaring för överskattade tv-serier på tomgång. I SoA:s fall räckte det med att Sutter droppade nåt om ”Hamlet, typ” och sen hade han kritker med bildningskomplex i sin hand (trots en otroligt ojämn serie med väldigt låg högstanivå.)

[2013-11-05 10:39]
Kalle

Jag saknar också konsekvens i SOA. Vad de än gör verkar inte ha några riktiga konsekvenser. Man mördar FBI agenter och lämnar tonvis med spår, man skjuter öppet på gator, man misshandlar poliser (men de var korrupta så det händer inget), Man mejar ner ett helt kollektiv av vit makt medlemmar som skulle ge nationella rubriker osv osv. När de är sönderslagna går det med plåster något halvt avsnitt sedan är det glömt. Efter ett tag bryr man sig inte för inget spelar någon roll.

Jämför med breaking bad när varje handling, hur liten eller stor den en är, alltid hade en konsekvens.

[2013-11-05 11:39]
linus

jag gav upp efter säsong 3 just av anledningarna som listas i texten. har försökt ge serien chanser efter det, men tycker mest det är sorgligt att ständigt bli påmind om att serien har förlorat sin själ. kvar är mest bara omotiverat våld som de kommer undan med gång efter gång.