Weird Science
Historiedrickarna

2013-08-13  

Av alla komedirelaterade grejer på teve och webb jag sett den senaste tiden är det en specifik produktion jag skrattat allra mest och hjärtligast åt. Visst, jag har garvat åt andra säsongen av Comedy Bang! Bang!, småflinat åt Axe Cop, bitvis roats av Maron, förundrats av Pound House, efter förra veckans avsnitt återfått hoppet om Childrens Hospital (James Adomian!), och åtminstone på ett humorteoretiskt plan uppskattat fjärde säsongen av Arrested Development. Men Comedy Centrals halvtimmesversion av det som en gång startade som en skojig webbserie på Funny or Die är nog min sommarfavorit: Drunk History.

Ingen är mer förvånad över detta än jag. När jag läste om planerna att göra »riktig teve« av Drunk History suckade jag högt av förhandsbesvikelse. Den ursprungliga versionen, skapad av Derek Waters och Jeremy Konner 2007, kändes som en sådan perfekt grej för ett litet format, för en kortfilm eller en mindre serie på nätet. Att blåsa upp det till långa avsnitt och tro att det skulle hålla för en hel säsong verkade dum-optimistiskt, och det kändes också så typiskt gammelmediakannibalistiskt att plocka upp något som gjort succé på nätet och i flytten till nytt medium ta bort all udd och charm från det. Men allt det där fick jag äta upp.

Konceptet med Drunk History är både korkat och smart, ett sant möte mellan högt och lågt: en person, oftast en komiker av något slag, super sig dyngrak och berättar därefter med stor inlevelse för Derek Waters och hans kamerateam om en viktig händelse eller person i USA:s historia. Med den druckna komikern som opålitlig men odiskutabel ciceron klipper sedan Waters och kompani fram och tillbaka mellan spritsessionen och dramatiseringar av berättelserna – halvtaffliga produktioner befolkade av kända skådisar och med ett grandiost anslag som skulle göra Ken Burns stolt. Det hela resulterar i ett antal dråpliga, oberäkneliga och mycket underhållande historieskrönor.

Den främsta anledningen till varför det funkar så bra och blir så roligt är tilltron till berättaren. Inte nog med att dramatiseringarna alltid följer den alkoholinfluerade handlingen till punkt och pricka, oavsett hur faktamässigt felaktig den än blir (som när Mark Twain plötsligt börjar använda en laptop), dessutom låter Waters de skådisar som gestaltar exempelvis Abraham Lincoln eller Richard Nixon mima till berättarnas egna ord. Därför får vi scener där en 1600-talspuritan (Michael Cera) informerar Mary Dyer (Winona Ryder) att »we gotta fuckin’ kill ya«, allt enligt en stupfull Jen Kirkmans utsago om den berömda kväkarens öde.

Förutom lite snyggare och dyrare produktion är teveversionen av Drunk History tämligen lik originalserien. Varje avsnitt består av två-tre berättelser, och som ram har man valt att ge varje avsnitt ett stadstema – vilket funkar okej. Hittills har bland annat Boston, San Francisco och Atlanta avhandlats. Den stjärnspäckade rollistan i dramatiseringarna är imponerande – jag ser till exempel fram emot att se Luke och Owen Wilson porträttera bröderna Kellogg i ett kommande avsnitt. Och Ken Marino som Harry Houdini!

[2013-08-13 22:44]
jullan

Håller med, ett mycket bra program. Kirkman är en sån jävla stjärna, konstigt att hon inte fått ett brett genombrott.

Synd bara att så många komiker som skulle varit briljanta i programmet (Chris Hardwick, Jimmy Pardo, Marc Maron, Greg Behrendt) numera är nyktra. Synd för programmet alltså. Bra för dem själva onekligen.

[2013-08-14 00:51]
Larsson

Funkar det även om man inte är bekant med just amerikansk historia och därigenom inte inser alla fel, eller är de så flagranta (läs: Twains laptop) att de blir roliga i sig?

[2013-08-14 09:50]
Martin

Det funkar ändå!

[2013-08-14 13:48]
Kenta

Aha, måste alltså vara detta som utgör förlagan till inslaget i Schulman show. Det där Alex bror Kalle super sig näst intill medvetslös och sedan berättar om nån historisk händelse, som Andreas Wilson och Rafael Edholm iscensätter medelst mimningar och tidstypisk kostymering. Lite småkul ibland, tämligen fånigt desto oftare. Kan sätta en hela Macallan på att det görs bättre i Drunk History…

[2013-08-14 14:45]
Martin

Låter som ett rent plagiat. Trodde den typen av stölder hade upphört.

[2013-08-15 15:53]
PJ

”Kommentar från Amanda
Har en känsla av att det finns en bra historia om när ni kom på inslaget om Fylle-Calle förklarar…?

Alex Schulman: Alltså, jag önskar att jag kunde säga att det var vår idé, men detta är ju en stöld rakt av från funnyordie. Gå in och kolla på de filmerna. De heter Drunk History. Geniala.”

Han är iallafall helt öppen om att han stjäl, inte för att det på något sätt kan anses vara förmildrande…

[2013-08-17 16:11]
Webbutvecklarn

Det är varken fyllan eller felaktigheterna i historieberättandet som gör detta kul. (Ofta verkar de ganska klarsynta och knappast packade nog för att vara roliga i sig)

Humorn kommer sig helt enkelt av att man tar en svepande, sammanfattande återberättning och tolkar det ord-för-ord som ett komplett filmmanus, och hyr in duktiga skådisar som får mima och spela upp det.
Med den metoden kan varenda berättelse bli kul.

[2013-08-17 19:42]
Martin

Jag förstår inte riktigt din kommentar – är det en tillrättavisning? Och i så fall av vad? Tycker din beskrivning låter ungefär som min i texten ovan.

[2013-08-18 07:14]
SweepTheLeg

Måste bara säga att en blogg som nämner ”Comedy Bang Bang” i förbifarten har ett existensberättigande. FFS ”keep up the good work”!
Anti-humor med Scott, Anna Kendrick och Sanaaaa Laaaathaaan är vad som får en cynisk/desillusionerad sit-com nörd att åtminstone lyfta lite på ögonbrynen.
”Please call me Gary”….Paul F Tompkins är ju helt suverän.
Podcast Comedy Bang Bang:
http://www.earwolf.com/show/comedy-bang-bang/