Weird Science
Se upp för intergalaktiska komplikationer

2013-07-03  

I slutscenen av Falling skies andra säsong kastades en brandfackla in. En ny sorts rymdvarelse, mer humanoid till sin form än de insektsliknande ”skitters” vi tidigare bekantat oss med, anlände i en farkost.

Halvvägs in i säsong tre undrar jag om inte manusförfattarna skjutit sig i foten på samma sätt som Chris Carter gjorde när Arkiv X-mytologin blev för komplicerad för den gängse tittaren och tittarsiffrorna började dala. Den nya rasen – volmerna – säger sig vara här för att hjälpa människorna, och till sin hjälp har de en motståndsrörelse inom skitternas led. Den kraftigt decimerade mänskligheten måste nu alltså förhålla sig till tre utomjordiska spelare. Och då är vi ännu bara komna drygt 20 avsnitt in i Falling Skies utveckling. För Arkiv X tog det fem år och över 100 avsnitt innan mytologin nådde samma komplicerade nivå.

Arkiv X hade dessutom fördelen av att ha varit en av världens mest framgångsrika teveserier under andra halvan av 1990-talet. Det fanns rejäl fallhöjd att ta av, serien riskerade aldrig nedläggning trots att betydande delar av publiken försvann när turerna blev för invecklade med flertaliga rymdraser som slogs mot och allierade sig med olika ljusskygga skuggregeringar.

Nu är tittartappet för Falling Skies visserligen ännu blygsamt, och långa stunder är den intergalaktiska utomjordingspolitiken osynlig när ännu en gerillainspirerad räddningsexpedition måste genomföras under ledning av Noah Wyles professor/president Tom Mason för att återta en kidnappad storfamiljsmedlem. Aktionerna lyckas i regel trots omöjliga odds, möjligen efter att en sällan medverkande birollsfigur tvingats bita i gräset. Ingen kan anklaga Falling skies för att behandla sin ensemble lika skoningslöst som de gör i The walking Dead, här dör ingen i onödan och det mesta ordnar sig bara man håller ihop.

För mig är det detta som får mig att fortsätta se Falling Skies. Jag gillar det sentimentala och familjemysiga som hela tiden puttrar trots alla actionscener och shootouts. Faktumet att serien totalt saknar egna idéer och oblygt plockar än ditt än datt ur den allt mer överfulla sci fi- och postapokalyptiska film- och seriegrytan gör mig inte så mycket. Jag må vara ett stort fan av genreserier, men det är inte där Falling skies finner sitt värde. Jag har de senaste åren bara blivit allt mer lättrörd när det kommer till familjen, och när yngsta barnet Mason bearbetade saknaden av sin döda mamma i senaste avsnittet satt jag där med darrande underläpp och tyckte det var hur fint som helst.

Och även om de har krånglat till det med utomjordingarna den här sommaren, har serien hållit ågan uppe genom ett par roliga nytillskott i rollistan – Robert Sean Leonard som halvgalen vetenskapsman i Charlestons källarregioner och Gloria Reuben som nytillträdd vicepresident. Att manusförfattarna dessutom introducerat hybridbebisar, låtit en av sönerna till Tom Mason bli ond samt tvingar Tom att konkurrera med USA:s verklige president om makten gör inte saken sämre.

Ju mer jag tänker på det framstår faktiskt utomjordingarnas kivande om jordens framtid som Falling skies allt mindre viktiga aspekt. Det är familjemysryset som är grejen.

Men frågan är ändå hur manusförfattarna ska tackla seriens allt krångligare mytologi inför säsong fyra, som i går fick grönt ljus. När jag intervjuade Noah Wyle inför seriepremiären sommaren 2011 sa han att det fanns en övergripande manusplan lagd för tre säsonger. Om det fortfarande gäller hoppas jag på att de inför det fjärde ännu oskrivna året väljer att skala ner i stället för att fortsätta lägga till.

Sådana förhoppningar brukar dock sällan infrias.

[2013-07-03 10:57]
Intergalaktiska komplikationer | Daniel Åberg – Författande, bokbransch, teknik och småbarnsliv

[…] I dag skriver jag om tredje säsongen av “Falling skies” på Weird Science, och risken med intergalaktiska komplikationer enligt “Arkiv X”-modell. […]

[2013-07-03 22:36]
Mimaroben

I slutscenen av Falling skies _första_ säsong kastades en brandfackla in. En ny sorts rymdvarelse, mer humanoid till sin form än de insektsliknande ”skitters” vi tidigare bekantat oss med, anlände i en farkost.

Identiska slut på säsong ett och två. Tre i rad?

[2013-07-04 10:00]
Daniel

Sant! Fast ”the overlord” i slutscenen av säsong ett var ju skittersarnas (skittarnas?) överordnade, så de tillhör ju samma gäng.

Men du har rätt i att det faktiskt är än rörigare än jag gör gällande i inlägget – vi har the overlords, som i säsong ett är humanoida till sin form (bild här: http://en.wikipedia.org/wiki/Eight_Hours) men som nu i säsong tre verkar kunna vara lite vem som helst bara deras hjärnor har tagits över, det är ju Karen som är the overlord nu. Sedan är skitters deras underhuggare, sexfotade insektsvarelser av till synes helt annat ursprung, och så har vi the mechs, som är deras robotar. Utöver det har vi rebellskitters som har lierat sig med människorna, och nu även volmerna, vars avsikter vi nog får låta juryn överlägga ett tag till kring. Mastigt!

[2013-07-05 01:17]
Lina - A Film and TV Freak Like Me

The X Files död var väll ändå inte att den blev komplicerad utan att Mulder försvann. Jag tycket då inte den blev invecklad med åren iallafall.

Falling Skies däremot, den gav jag upp efter 2-3 avsnitt. Inte för att den var invecklad utan bara för att den var tråkig.

[2013-07-05 11:16]
Daniel

Visst skedde ett rejält tapp under Arkiv X avslutande nionde säsong när Mulder inte alls var med bortsett från i finalen, men från toppen under säsong fem tappade Arkiv X nästan var tredje tittare i USA till säsong sju, och det var under just de åren som turerna kring de olika fraktionerna av utomjordingar som slogs om herraväldet på jorden var som intensivast. Så nog tror jag att det spelade en viktig roll i att de tappade många som inte tillhörde seriens kärnfans.

[2013-07-05 17:05]
Mimaroben

Man kan göra det ännu mer förvirrande för sig genom att titta på Defiance också. Där finns utomjordingarna Volge och Votans. Och så då Volm i Falling Skies.

För övrigt är nog min största invändning mot Falling Skies det embarmliga skådespeleriet av alla under 40. Och ganska många över 40 också.