Weird Science
Don Drapers och tittarsympatins bortre gränser

2013-06-24  

Denna text innehåller spoilers om Mad Men säsong 6.

Ena säsongen är det som om man medvetet bestämt sig för att svärta ned Don Draper, göra honom mörk, elak, känslokall, svettig och allmänt svinig. Någon som har en kall kyla inom sig som fryser alla hans eventuella känslor för andra människor, inklusive hans familj, till is.
Andra säsongen gör man honom till en rejäl man. En som kan hålla ett företag i rullning, rädda Peggy från sig själv och kanske Joan också i samma veva. En som kan vara make och far om inte klanderfritt så i alla fall hjälpligt och i sina barns ögon underbart.

Det är förstås ingen konstig dramaturgi. Givetvis vill man göra sin hjälte komplex och givetvis vill man också skapa en dynamik hos tittarna som hela tiden aktivt måste tänja på sina gränser för hur många oförsonliga drag man kan stå ut med hos en karaktär (eller människa) och fortfarande bry sig om dennes väl och ve.

Denna sjätte säsong av Mad Men verkar en enad manusförfattarskara ha bestämt sig för att de ska se exakt var den gränsen går någonstans. Man går ut hårt, låter honom redan i säsongsinledningen spy på en begravning, för att sedan glömma bort att han har fru och barn. Ja, så kan alkoholproblem se ut, säger den empatiska delen av min inre tevetittare. Och den delen av mig har givetvis rätt, Dons alkoholism är ett reellt och äkta problem som förvärras under säsongen och som slutar i katastrof. För både honom och de omkring honom. Men att peka på alkoholism som enskilt, isolerat problem för Don är att göra det lätt för sig.

Svårare att sympatisera blir det i tveksamma situationer av sexuell natur. Det är inte enbart alkoholen som får Don att vara en minst sagt bristfällig make och far. En självisk egocentriker som ser kvinnor som antingen horor eller madonnor och så vidare. Ett inte helt unikt problem. I Dons fall försöker man denna säsong att psykologisera det hela ytterligare genom att berätta att hans mamma faktiskt var båda delarna på en och samma gång. Cirkeln sluts en aning när han presenterar detta för sin egen dotter Sally som faktiskt också har antydan till dubiöst förhållande till flaskan, precis som sin far.

Jag upplever att denna säsong av Mad Men fokuserar mer på olika typer av förhållanden (och äktenskap) än tidigare säsonger och jag gillar det. Det kan ju dels bero på att huvudrollskaraktärerna blivit äldre, skaffat sig mer djup i sina förhållanden. Skaffat förhållanden överhuvudtaget. Men också för att strössla ned ännu mer komplexitet hos våra vänner på reklambyrån.

Jag uppskattar detta väldigt mycket, i synnerhet kanske den vacklande balansen man väljer att visa upp i de olika kärlekarna där den gemensamma nämnaren är att någon alltid ger mer men får mindre tillbaka. Dons och Megans förhållande står givetvis i någon slags fokus där Don slåss mot den sida av honom som gärna ser att frun är mer mannekäng, scenografi, barnvakt och tillgänglig sexleksak än en självständig varelse med egna känslor och viljor. Mot detta ställs Bettys och nya makens förhållande på ett intressant sätt, där Betty faktiskt öppnar upp förhållandet och stärker det genom att bli just mer självständig. Och, måste påpekas, stöttande i sin mans karriär. Dons förhållande till den alltmer brådmogna men också tonårsfrustrerade Sally är intressant, liksom Peggys (och Joans) förhållande till jobbet och till karlarna omkring dem. Är de gifta med jobbet? Ett inte helt lösryckt påstående, som också läggs fram, tycker jag, under denna säsong.

Men jag skulle nog också vilja kasta in Pete Campbells och frun Trudys äktenskap på listan över de bäst dissekerade denna säsong. Jag har så svårt för Pete, och det är ju meningen att man ska ha förstås. Någonstans ska man kanske också stundtals tycka synd om honom, sympatisera med hans längtan efter erkännande, hans törst efter att ha det lika soft som Don verkar ha. Kvinnorna kastar sig över honom, han kan spotta ur sig en reklamkampanj i sömnen och ingenting verkar nå honom. Inte på det sätt som saker når Pete.

För Pete har ju egentligen alltid, i hela sitt liv, velat vara Don. Ha Dons jobb, ha Dons status, ha Dons lätt klacksparkande syn på kvinnor. Minns också att det var Pete som luskade fram Dons förflutna, Dons egentliga identitet. Pete vet egentligen massor om Don, och kan inte sluta leta efter mer. Efter receptet på hur man blir Don.

Den här säsongen lyckades Pete. Kanske inte med att helt och fullt laga till receptet och bli en fullfjädrad Don men i alla fall kunde han ta på sig en rock som i mångt och mycket skräddarsytts för Don. Pete kunde låtsas, med mer allvar än tidigare, att vara sin hemliga läromästare. Han förför sin frus väninna Brenda. Men till skillnad från Don så kommer Pete inte undan med sånt här.

Det är det intressanta med Pete. Att han egentligen borde vara nöjd. Han borde, med lite mindfulness och kbt, faktiskt kunna vara en riktigt lycklig person om han kunde ta ett steg tillbaka och se att han har en trogen fru, ett välskapt barn, ett jobb med hög status och en lägenhet med rätt adress. För en statusjägare som Pete borde detta egentligen vara nog. Men hans besatthet av Don gör att det aldrig blir nog. Han inleder en affär med Brenda och Trudy svarar med att kicka ut honom.

För Pete är inte Don. Don är känslomässigt störd. Pete är bara girig, småsint, avundsjuk och besatt. Det är i och för sig egenskaper jag kan relatera till bättre än Dons apati även om jag för den sakens skull inte känner någon särskild ömhet för Pete. Han är för ego för det. Don har allvarligare problem. När han förför grannfrun bara sådär (Lindsay från Freaks & Geeks!) och sedan delar en cigg med henne i sängen drabbas hon av dåligt samvete men inte han. »Jag känner mig hemsk«, säger grannfrun. Don svarar »Varför då? Det här hände aldrig«, och sedan ger han henne några sedlar. Det är alltid smidigare med horerier än känslomässiga affärer.

Men, jag kan inte låta bli att tänka på den eventuella perversa signifikansen i detta. Inte bara det sorgliga i det hela, eller det tunna försvaret i att om man ger någon pengar så blir äktenskapsbrottet mindre allvarligt. Nej, jag tänker på det faktum som nu presenterats denna säsong, nämligen att Dons välmenande och godhjärtade mamma också horade. För Dons skull, för att han och hon skulle kunna få ett drägligare liv. Att Don sedan gör om sin affär, med en faktiskt till synes uppriktigt engagerad grannfru, till ett enkelt sexköp som han kan gå iväg från utan närmare bekymmer, tycker jag signalerar någonting riktigt stört. Antydan om att ligga med sin mor. Antydan om att kvinnor är kvinnor endast tills man ger dem en sedelbunt. Då slutar de vara kvinnor.

Och det är någonstans där som jag tror manusförfattarna lyckats denna gång. Med att se exakt var gränsen går för tittaren i sin ansträngda, krävande och ytterst påfrestande generösa sympati för Don Draper.

[2013-06-24 14:04]
Magnus

Fantastiskt bra säsong, men märkligt nog också den första som fått mig att känna mig bitvis uttråkad. Vissa saker är såå gjorda. Jag saknar utveckling (jo den finns men inte på det sätt jag vill). Jag skulle vilja se en annan sida av Don. Ett utmärkt läge hade varit det när Sally kommer på honom med grannen. Jag var nog långt ifrån den enda som såg det som ett ypperligt tillfälle för Don att överraska men istället får vi bara ännu en bortförklaring. Lite tråkigt.

[2013-06-24 19:39]
Kjell

Jag älskar så oerhört mycket med Mad Men, och mer än någonsin under denna säsong. Vilket också är huvudskälet till att jag inte förmått mig att skriva något ännu. Ty var börja? Skulle ha kunnat ägna inlägg efter inlägg bara med frustration över amerikanska kritikers/bloggares metateorier – och då inte ens påbörjat min egen emotionella dekonstruktion…

[2013-06-25 10:21]
mxm

magnus: att saker var ”sååå gjorda” var ju lite poängen med den här säsongen, som på många vis återkopplade och speglade första säsongen. men jag känner lite som Kjell: det är så mycket att smälta – både teoretiskt och emotionellt – att det blir en övermäktigt att formulera det utan att falla ner i ett ändlöst kaninhål av slipsfärger, Vietnamsymbolik, Freud och tematisk rundgång. men fyfan vad bra det är!

[2013-06-25 11:01]
Fabbe

Wow, vilken text, mycket bra

[2013-06-25 12:05]
Magnus

Vad jag menar är att Dons reaktionsschema inte överraskar längre. Man vet vart man har honom och att han egentligen aldrig kommer att bättra sig, psykiskt, fysiskt eller moraliskt. Tidigare har en del av seriens spänning legat just här (för mig iaf), men inte längre. Men återigen, en otrolig säsong i en av världens bästa serier.

[2013-06-25 12:23]
Kjell

Även om man ”känner” Don tycker jag ändå hans reaktioner och beslutsvägar inte minst i säsongsfinalen var oerhört spännande att följa. Inte överraskande, men heller inte förutsägbara. Fast ”förutsägbara” är kanske ett ointressant ord i sammanhanget. Don är kort sagt en person man bryr sig om, eftersom man umgåtts med honom i många år. Med detta sagt vill jag väl också påpeka att Harry Amster är den märkligaste tv-kritiker jag någonsin läst.

[2013-06-25 12:28]
mxm

magnus: ja, jo, men jag undrar om detta ändå inte var en definitiv vändpunkt för honom. han har ju sjunkit väldigt lågt tidigare säsonger och därefter återupprepat samma gamla visa, men nu har han både 1) förvisat reklamandet (i sin briljanta, bizarrversion av Kodak-pitchen från säsong 1) och 2) accepterat sitt förflutna. å andra sidan känns det också väldigt mycket som Sopranos slutspurt, och vi vet ju hur väl det gick för Tony när han försökte bli en bättre människa…

[2013-06-25 19:13]
Molly

Den mest spännande karaktären efter avslutad säsong är Sally och den direkta motsatsen Megan. Hoppas innerligt att Mrs Draper försvunnit ur handlingen för gott!

[2013-06-26 12:45]
Jesper E

Det jag tyckte minst om denna säsong var nog det övertydliga i scripta, ljussättning och smink. Aldrig förr har jag så uppenbart stört mig på att de så hårt använder dessa till sin dramaturgi. Denna säsong har varit en hällregn av svett, missgynnande ljusvinklar och utsmetat smink (t o m läppstift på tänderna i någon sen). Megan har aldrig varit fulare och Don aldrig mer svettande. Allt sammantaget blir det lite väl övertydligt om vad vi ska tycka om våra karaktärer. Lite trist, lite för enkelt…

[2013-06-29 23:21]
Markus

Riktigt intressant analys kring de olika karaktärernas äktenskap och förhållanden. Själv tycker jag säsongen också handlade mycket om att inte lära sig av sina tidigare misstag, något som ju visade sig bli ödesdigert framförallt för Don och Pete.

[2013-06-30 14:53]
Isabelle

Det som slog mig mest i senaste säsongen är avsnittet där Don håller Sylvia i ett hotellrum – hur det han gjort med sina kvinnor hela serien igenom, liksom sätta dem i små burar tills han tröttnar på dem, bara slår tillbaka på honom. Han kommer dit, nöjd i vetskapen om att Sylvia väntar på honom och hon bara nej, det här är över nu. Nu går jag hem. Hans uttryck där, den totala förvåningen över att hon inte gör som han säger. Att det inte är han som tröttnar och försvinner som det brukar vara. Hur det liksom föll på plats för honom att han faktiskt inte kan få allt han pekar på som han brukar få, hur svinigt han än beter sig. Kändes som att det var en lite vändning.