Weird Science
Spretig dramatrio i sur säsong

2013-06-22  

Senaste säsongens amerikanska draman på networksidan har varit en grådaskig skara besvikelser från början till slut. Bara ett par har hållit för att se, de nyaste båda som såpor. Men mer om det senare.

När David E Kelleys senaste drama hade premiär på TNT i februari gnuggade jag händerna av förväntan. Sällan har jag känt mig mer sviken av en sjukhusserie.

Upplevelsen i nästan varenda del av bygget är den av good enough-tänk. Skådespeleriet är basalt, de medicinska manusspåren fullkomligt grundläggande och de omotiverade närbilderna på enskilda läkares egenheter – gnisslande gympadojor, en inbakad fläta – låtsas bära mening utan att göra det.

Jennifer Finnigan var utmärkt i rollen Brookes oskyldigt storögda tonårsdotter i The Bold & the Beautiful (svensk titel: Glamour). Hon kunde titta precis så där fuktigt anklagande/sorgset i slutet av varje scen som krävs i en dagssänd såpa. Att casta henne som skarp neurokirurg minst sagt förbryllande. Flera andra träiga skådisar dök också upp, Ving Rhames är till exempel akutens egen »House« (svårt att trycka ner tangenterna för att skriva detta, det är så absurt). Jamie Bamber (Battlestar Galactica) spelar en neurokirurg som har gott självförtroende. Och är snygg. Och får ligga. De komplexa personporträtten lät vänta på sig ända till serien lades ner efter tio avsnitt.

Värst av allt var David E Kelleys försök att göra om sjukhuset till en rättssal minst en gång per avsnitt. Då ställde högsta läkarhönset Harding Hooten (Alfred Molina) läkare till svars. De står bakom en liten pulpet av plexiglas och Hooten avrättar dem muntligen, sittande vid ett skrivbord placerat på ett podie, på brittisk engelska. Ibland hällde han upp ett glas vatten j-ä-t-t-e-l-å-n-g-s-a-m-t.

Hela angreppssättet känns väldigt omodernt; modern sjukvård rör sig ju generellt mot att hitta stora patientsäkerhetsbrister i strukturer i stället för att peka ut enskilda syndabockar. Tanken var väl att åklagargreppet skulle vara dramatiskt. Synd att tempot var så lågt att den genomsnittliga tittaren hinner kolla på klockan tre gånger under varje rättegångsscen. Lägg till utdragna bilder på läkarkollegorna i publiken som vrider sig i medkänsla med den som just denna dag står inför rätta. Gäsp.

Manus är inte bra. Valen av ämnen är sådana andra sjukhusserier avhandlat för tio år sedan och mycket bättre. Allvarligt talat, ett helt avsnitt om att nån som förlorat sin mamma inte tycker att det känns bra att hon ville donera organ? 2013? I de första avsnittet trodde jag hela tiden att det skulle komma en twist på slutet, något som ställde allt på sin spets och skakade om mig som tittare. Men nej. Alla avsnitt slutar med att Ving Rhames sitter på samma barstol och tänker över sitt liv. Ibland får han sällskap av chefen för donationsprogrammet som har knarriga gympadojor. The End. Sällan har väl en serie lovat och velat så lite och ändå inte lyckats uppfylla det.

Men ljusglimtarna då? Grey’s Anatomy har haft en habil mellansäsong och The Good Wife har som vanligt hållit hög klass, men på ett sätt som man nu kommit att förvänta sig. Skönt att slutscenen på säsongen indikerade att stora ändringar är att vänta i seriens struktur. Vad gäller de lite yngre serierna är det som tidigare nämnt tunnsått.  Två klarade sig dock riktigt bra. Nashville försökte sig först på något slags nyanserat drama. Connie Brittons (Friday Night Lights) fantastiska sätt att tona ner och hitta gråskalan i de mest uppskruvade situationer kunde ha burit långt.  Tyvärr (eller tack och lov, beroende på hur man ser det) valde manusförfattarna att luta sig rätt långt ner i såpadiket och mot slutet av säsongen kastades nya spår in med blixtens hastighet. Jag hör till dem som tyckte att det var mycket underhållande (men andra på WS tycker precis tvärtom). Utöver Britton har också Hayden Panattiere och Charles Easton skickligt navigerat på randen, och i kombination med riktigt slagkraftig musik var serien mycket njutbar. I finalen stod frierier, graviditeter, faderskapsavslöjanden och nyktra alkoholister med en whisky i handen som spön i backen. Det var härligt.

En mer konsekvent genomförd såpa var Shonda Rhimes Scandal. Serien växte från en närmast urusel nivå i den korta första säsongen till ett högoktanigt, konspirationsteoretiskt, sexualattraktionsdrivet himmelrike i säsong två. Varje avsnitt fullspäckat med serietrådar om det politiska livet kring 1600 Pennsylvania Avenue, inte en lugn stund nånstans. Och dessutom för  första gången på närmare 40 år ett amerikanskt networkdrama byggd kring en kvinnlig afroamerikansk huvudkaraktär. Frågan om hudfärg är för övrigt helt odiskuterad i serien med – vad jag kan påminna mig – endast två undantag. I det ena fallet har  ämnet i ett handlingsspår krävt det, och i det andra har det använts som poäng i en dialog mellan Kerry Wahsingtons drivna fixarproffs Olivia Pope och den president hon har en het romans med. »I’m feeling a little Sally Hemings-Thomas Jefferson about all this«, säger Pope till sin älskare i en ordväxling som hon senare får klart för sig var ett slag under bältet. Referensen gäller förstås annan amerikansk presidents förmodade kärlekshistoria med sin egen slav i slutet av 1700-talet.

I stora drag är Scandal en effektivt berättad såpa med actioninslag och mycket driven dialog, berättad som om manusförfattarna tryckt i sig stora mängder druvsockertabletter mitt i natten. Beroendeframkallande likt ostbågar, men utan den läbbiga beläggningen på tänderna efteråt. Jag har med ålderns rätt slutat använda uttrycket guilty pleasure. Detta är bara pleasure.

[2013-06-23 16:32]
DrApoe

Tyckte också Monday Mornings var ett riktigt bottennapp. Ving Rhames och Alfred Molina spelade karrikatyrer av de roller de brukar spela. Rhames som den kaxige, Molina den anklagande auktoritären. Om man nu tar in dyra, kända skådespelare, varför inte använda dem?

Att låta serien handla om neurokirurger var även det ett snedsteg. Uttryckt väldigt raljant så sysslar neurokrirurger i huvdsak med två saker: blödningar och tumörer. Ibland opererar man in elektroder eller utför epilepsikirurgi men det är jämförelsevis sällan. Blödningar är det enda riktigt, riktigt akuta (väldigt hårddraget). Resultatet blir att varje avsnitt måste innehålla minst en blödning för att bygga upp spänningen. Då håller inte en serie mer än tio avsnitt.