Weird Science
Tillbaka från de döda med stark revanschlust

2013-06-07  

The Killing har haft många brister även utöver den lite märkliga relationen till den danska förlagan. Som Joel Kinnamans sanslöst osäkra gangsta-överspel; första säsongens utlovade klimax (visserligen levererat men med »anti-«-prefix); och Lindens son, under i stort sett hela säsong två (vem tog egentligen hand om stackarn?). Men dessa exempel till trots blev jag ändå lite ledsen vid beskedet av dess nedläggning. Jag gillade kemin mellan huvudpersonerna, och kemin mellan varje droppe regn, snutdonut, automatkaffe och cigarett.

Tidigare i år meddelade dock AMC att de bestämt sig för en tredje säsong. Tillbaka från de döda, kanske den här gången för att överbevisa tvivlarna. Och jag måste säga att det börjar bra.

Det inledande dubbelavsnittet avskärmar sig helt från den danska förlagan. Ett nytt fall, länkat till Lindens förflutna, Peter Sarsgaard som dödsdömd mördare med bara en månad kvar att leva. Men är han skyldig? Holder, som kommit upp sig rejält, får ett mordfall på halsen som hävdar motsatsen. Han tar kontakt med en pensionerad Linden, som åter funnit livet och så uppstår den där kemin igen. Till en början är det lite pinsamt, Holder sluddrar och Linden ler så att tandköttet blottas. Hela tiden. Man får för sig att det är dåligt.

Men så lättar det upp och de båda kommer in i sitt samspel. Kinnaman är bättre än tidigare, säkrare, till och med att hans sätt att röka på känns osökt. Dessutom språkligt njutbart, vi snackar inte längre förortsslang à la Petter (fast på engelska) utan Slim Shady 1997. Mireille Enos repricerar sin roll med bravur. Hennes Linden balanserar stadigt flera gränser på samma gång, men den sammanlagda bilden är den av en kvinna som, omedvetet eller ej, fyller sitt liv med besatthet tills att besattheten tar död på henne. En riktig polis alltså.

Än så länge lovar The Killing säsong tre gott och Peter Sarsgaard imponerar som karismatisk »elak« fånge med hat i blicken. I en scen misshandlar han bland annat en präst. För mig är det här lite unikt, jag tror nämligen aldrig jag sett Sarsgaard karismatisk, eller ens intressant, tidigare. Bara det gör det här till ett fortsatt nöje.  Och jo, förresten, jag har inte sett ett enda avsnitt av Forbrydelsen, ännu.

[2013-06-07 22:07]
Palmodovar

Kan man se säsong tre utan att ha sett tvåan?

[2013-06-07 22:25]
KG

Borde inte vara några större problem att se trean utan att ha sett tvåan. Även om vissa referenser görs, så är det en ny story.

[2013-06-07 23:13]
Magnus

Jepps, håller med och det lilla som ändå är av vikt tas upp i prologen till avsnitt ett. Däremot kan det ju vara intressant att se hur serien utvecklats, säsong två är ju tex underbart spännande!

[2013-06-08 20:40]
KG

Tyckte säsong två mest kändes som en lång transportsträcka fram till sista två avsnitten. Men kanske är det minnet som sviker mig.

[2013-06-13 08:54]
Ida

Säsong tre är så SJUKT bra! Hemsk, sorglig, men det bästa jag sett på länge. Se se se.

[2013-06-20 09:46]
mxm

av en händelse råkade jag trilla över detta:

http://www.svd.se/kultur/fler-tv-serier-ramlar-ner-i-relationstrasket_8273284.svd

två frågor: 1)finns det fortfarande folk som tittar på Mad Men på ett så ytligt sätt, och 2)får betalt och blir publicerade i rikstäckade dagstidningar för slika insikter?

vilket leder mig till nästa punkt på agendan: varför inte ett ord om senaste MM-säsongen här på WS? För visst har den – i vanlig ordning – varit helt fantastisk?

[2013-06-20 15:26]
r

Harry amsters krönika var nog något av det mest lågbegåvade jag sett skrivas på kultursidorna. Är ett verk ”sexistiskt” för att det visar en sexistisk person? Förstår Harry inte att kultur ofta innehåller flera lager än det man ser, och att det man ser inte nödvändigtvis är ett plakatpolitiskt budskap ? Förstår han inte diskrepansen mellan författares intentioner och rollpersoners handlingar ? Idiotiskt skrivet.

Sen tycker jag själv senaste säsongen varit ganska tråkig. Men brist på komplexitet och flerbottnade rollpersoner lider den då inte . Problemet ligger väl mer i att den skildrade deprimerade-depraverade medelålderskrisen skildras utan nån framåtrörelse. Det är säkert realistiskt , men tv-drama ska ju vara lite underhållande också.