Weird Science
Om konsten att inte ta genvägar

2013-06-06  

Förväntade mig inte särskilt mycket av dramaserien The Fosters, mer än att den förstås skulle vara idé- och hantverksmässigt intressant att se – på grund av dess motiv och förutsättningar, som ju blivit mycket omskrivna: en serie på den bussigt barnvänliga kanalen ABC Family om ett lesbiskt par som tar in fosterbarn, med en bärande idé att humanisera kontroversiella ämnen för en superbred publik; producerad av en utstuderat sociopolitiskt medveten Jennifer Lopez.

Och, som sagt, det är ABC Family. Vilket betyder att det inte är Rectify eller Top of the Lake, direkt, eller ens i närheten av senare års bättre vardagsdrama typ Men of a Certain Age. Det är, helt enkelt, inte en vuxenserie utan mer än regelrätt familjeserie. Jag kommer att älska att kolla på The Fosters ihop med min elvaåriga dotter.

Med det sagt så älskade jag även för egen räkning pilotavsnittet. Varje rollgestalts story är intressant i sig, och i relation till varandra blir storyn större än summan av sina beståndsdelar. The Fosters har inte bara hjärna och hjärta utan själ: något som vibrerar av äkthet hos skådespelarna, situationerna, vad som uppstår mellan manus och regi.

Samtidigt är det svårt att inte fokusera på det rent tekniska. Det var nämligen länge sedan jag senast upplevde ett så smart och känsligt exekverat manus i en mainstreampilot. Ni vet, när alla karaktärer och relationer ska introduceras så sker det i regel (eftersom man ska hinna få med sig ganska mycket på 40 minuter) via ett antal genvägar i dialogen. Rollgestalterna säger saker som verkliga människor inte skulle säga, så att tevetittaren ska få sammanhangen tillräckligt klargjorda.

Just detta undviks helt, på ett nästan demonstrativt säkert sätt, av de manusförfattande serieskaparna Brad Bredeweg och Peter Paige.

Ta till exempel den förvirrade situationen i början med child services-kontakten Bill, som vi aldrig får möta annat än på andra sidan några telefoner; och de komplicerade inbördes relationerna – efter tio minuter har vi precis allt klart för oss, men ingenting i replikerna har skrivit oss på näsan. Tvärtom skapas en större nyfikenhet, och ett större känslomässigt engagemang, redan från början med den här mer realistiska, jämförelsevis minimalistiska, dialogtekniken.

Eller hur Mike presenterades. Total förvirring på polisstationen, för oss som kollar, men de inblandade där vet ju förstås allt redan. Och vi förstår några minuter senare – på ett fullständigt ljuvligt realistiskt vis.

Och jag älskar småsaker i manus, som spelet mellan Mariana och hennes riktiga mamma Ana, vars backstory av svek och sorg initieras med en scen där Mariana chattar med någon, en kille, tror man, tills hon avslutar med att efter tvekan addera ett »mom«, för att hastigt radera det igen.

I bastardtider av Game of Thrones är The Fosters, för mig, en liten uppenbarelse.

[2013-06-06 13:58]
Olle

ABC Family är ju nya The WB!! Tycker de gjort bra och vågade grejer i flera år nu! Greek och Pretty Little Liars t.ex.

[2013-06-06 15:03]
Kjell

Och Bunheads, givetvis. Just den här måndags-sloten har ju närmast en sådan tradition. Vilken serie var det innan Bunheads? Har för mig att det går några år tillbaka.

[2013-06-06 23:30]
PJ

2008. Måndagar. The Middleman.

[2013-06-09 13:34]
Hans

Som sagt var, ABC family har ju faktiskt en tradition på senare tid av lågmälda och observerande dramer. Två andra sentida exempel är Huge och Switched at Birth. Och Bunheads kommer troligtvis krossa mitt hjärta inom en snar framtid när den läggs ner.

The Fosters verkar definitivt vara i samma anda och jag kommer säkert att titta vidare.

[2013-06-11 20:40]
linus

håller helt med kjell. tyckte även det andra avsnittet var bra. speciellt gillar jag de två mammorna. hur utmejslade de redan är som karaktärer på bara två avsnitt utan att vara stereotyper eller övergjorda. väldigt lovande.