Weird Science
Hämnarna 2

2013-04-12  

Någon gång kring lunch torsdagen den 11 april tog den svenska debatten om film ytterligare några pinnkliv ner efter Carsten Jensens DN-artikel om Kathryn Bigelows film Zero Dark Thirty.

Men orsaken var inte Jensens text i sig, utan snarare den twittermobb som började och slutade läsa artikeln någonstans mot slutet, där den danske journalisten på ett idiotiskt misogynt sätt beskriver filmens kvinnliga huvudperson så här:

»Man ger henne två ansiktsuttyck. I filmens första hälft, som utspelar sig i olika tortyrkammare, möter hon åsynen av de kravlande, smuts- och blodindränkta offren amerikansk rättfärdighet med ett lätt förvirrat uttryck som om hon just upptäckt att hon fått menstruation och glömt tampongera. I den andra hälften är det bara den stålhårda underkäken som talar.«

Jag har full förståelse för (vissa) reaktioner men hör inte till skolan som anser att en bisats stjälper en i övrigt briljant text. En text av vilka det – vill jag påstå – skrivs alldeles för få i Sverige.

Jag tror nu inte att reaktionerna enbart handlar om den här bisatsen. Vissa av kritikerna – som Emma Gray Munthe – vänder sig helt och hållet emot att Jensen senare i texten diskuterar skådespelaren Jessica Chastains utseende. Emma går till och med så långt att hon menar att detta är en ickedebatt. Och jag tror att det är här vi måste börja bärga möjligheten till framtida filmdebatter som kan innefatta alla de viktiga pusselbitar vi behöver för att tala om film som film.

Först och främst: naturligtvis färgas Jensens senare resonemang om Chastain av hans misogyna bisats. Men med det sagt bör det vara möjligt att hålla isär saker i huvudet, eller åtminstone kunna diskutera vikten av det senare. Och eftersom flera kritiker tycks tycka att det senare resonemanget är minst lika illa (»en misogyn dansk sandlåda jag vägrar sätta min fot i« för att citera Emma) så vill jag börja där.

Mårten Schultz frågade mig via twitter apropå att jag påpekade väsentligheten i att skriva vilka reklamkampanjer en skådespelare medverkar i, om jag menade att Chastains »förflutna reducerar henne från att vara skådespelare till ett slags militarismens tvåreklam?«.

Nej. Det är inte en reduktion att beskriva vilka val en skådespelare gör i sitt yrke eftersom dessa val alltid  – i det yrket – blir en del av den persona hen bygger upp gentemot publiken, liksom mot arbetsgivare in spe. I min avhandling tar jag upp manskroppar en hel del: diskuterar kvalitet på magmuskler i bild hos Brad Pitt och Joakim Nätterqvist. Tar upp Pitts kalsongreklamer. I föreläsningar gör jag detsamma med Mikael Persbrandt, och jag drar in löpen om hans »superkropp« i diskussioner om Hamilton-filmerna. När jag pratar om mediabilden av Alexander Skarsgård i USA talar jag enbart mediakampanjer, reklam, True Blood och kropp.

Det är helt väsentligt för vilka dessa män och skådespelare är som mediala produkter och hur vi uppfattar dem.

När Bigelow bestämmer sig för att Chastain ska spela huvudpersonen i sin film gör hon ett aktivt val – »vad ska x utstråla, och varför«. Det är aldrig en slump i film. Till och med den regissör som inga pengar har, gör ett val bland de gratisarbetande vännerna för att ta den hen tror spelar rollen och situationen bäst för syftets skull.

Och Jensens diskussion om Chastain är i det här avseendet ett direkt svar på hans egen – med tanke på hans artikels uppbyggnad och dominerande tes, som jag snart landar i – väsentliga och högst relevanta fråga:

»Kathryn Bigelow, regissören bakom Zero Dark Thirty, historien om jakten på Bin Ladin, stod inför en av filmhistoriens mest utmanande uppgifter. Hur heroiserar man en flock inkompetenta psykopater?«

Jag ska för att exemplifiera ytterligare  (och kanske börja ge Jensen och läsarna och kritikerna, ett tydligare svar på just den här frågan, ett svar med rötter i mediet själv) återvända 40 år i filmhistorien – och till min gårdagskväll. Då plockade jag nämligen fram den nya Blurayutgåvan av Terrence Malicks debutfilm Badlands från 1973.

Att överhuvudtaget ge sig in på en diskussion av Badlands och den spänning och laddning som finns i filmen och mellan paret som spelas av

Martin Sheen och Sissy Spacek är helt omöjlig, utan att diskutera Sheen och, i synnerhet, Spacek. Vi satt i soffan och talade om vad som gjorde Sheen attraktiv; om hans tätt sittande ögon var en fördel eller nackdel. Självfallet funderade vi lite grann kring vad James Dean-personan betyder i sammanhanget – det är ju den Sheens karaktär är uppbyggd kring. Vad säger denna om det USA filmen skildrar, och om den irrande duons tillvaro? Vad betyder symbolen James Dean – och vad skulle han ha betytt utan sin fysionomi som Malick filmen igenom låter Sheen riffa på?

Men mest tänkte vi på Spacek. Hur skulle en framtida filmdebatterande generation överhuvudtaget kunna komma åt att beskriva laddningen i Badlands utan att prata om hur Spacek ser ut? Den otroligt späda, nästan genomskinliga, fräkniga flickan med det röda håret – en bild som i den nya restaurerade kopian är nästan löjligt tydlig när Malick placerar Spacek mot allt det blåa i Sheens denim och mot himlen – hon som balanserar mellan oskuldsfullt naivt barn och erotisk, sexuell, kvinna.

Bara att skriva den meningen får mig efter gårdagen att känna mig dansk.

Men utan den meningen, eller variationer av den, kommer vi inte åt vad Badlands är. Så enkelt är det.

Och vi kan för tydlighetens skull fortsätta: utan Badlands, och utan sitt utseende, hade Spacek aldrig spelat Carrie tre år senare. Den filmkritiker som inte drar i de trådarna, och diskuter vad Spaceks kroppsliga uppenbarelse betyder för de två rollerna, hen är inte värd sitt salt. Precis så enkelt är det i vårt yrke; skådespelare är kanske inte boskap, men vi har rätten och uppgiften att diskutera dem och deras kroppar.

Deras kvinnliga eller manliga attribut har avgörande betydelse i filmer – väldigt väldigt ofta.

Liksom reklamkampanjerna de medverkar i (varför tror ni att de flesta amerikanska skådespelare hellre medverkar i japanska reklamfilmer än inhemska?).

Det är grunden till vikten av att diskutera hur den allt mer härdade huvudpersonen ser ut – eller att hon ser ut som att hon har varit hos frissan, eller att hon bevarar sin hy. För faktum är ju att Jensen tyvärr har rätt, och det är vad jag menar med att filmen skulle få en helt annan läsning om huvudpersonen var en man, eller en kvinna som inte bara härdades lite utan skitade ner sig rejält.

Här vill jag väva in något Kerstin Gezelius skrev i morgonens DN apropå tortyr på film, och torterande amerikaner (för övrigt anser jag att DNs betalvägg bör förstöras) och som skär in i de olika teorier om vithet och vita män och kvinnor jag skriver om i avhandlingen:

»Amerikanen fick inte längre representeras av en muskelbyggande österrikare utan måste framstå som moraliskt överlägsen, en tänkande humanist och man av handling (som Jack Bauer i 24 timmar) som mot sin vilja är tvungen att tortera och behandla människor som djur för att rädda västerlandet.«

Så mycket bättre kan inte situationen i Zero Dark Thirty beskrivas. Möjligen med tillägget att vår huvudperson för det mesta kan slippa få sina händer skitiga genom att det görat läggs på de vita männen (som just för att de står i kontrast till kvinnan i huvudrollen, kan framstå som rätt villiga – i synnerhet i ett fall).

Precis så framställer Bigelow psykopaten (för att tala med Jensen) i chefsställning som heroisk. För i slutändan handlar det inte – som till exempel Emma på ett svart/vitt sätt vill få det till – om att filmen säljer in eller inte, har hjältar eller inte. Nej: det handlar om att filmen skildrar tortyren som ett nödvändigt ont, men att den gav resultat. Och jag hade varit betydligt mycket gladare om Zero Dark Thirty  – som genom det budskapet kör en käpp rätt in i en sårig amerikansk samtidsdebatt (som i allra högsta grad borde vara relevant för oss också) – var mindre låtsasliberal och mer konservativt tydlig.

Här sällar jag mig till Slavoj Žižek som i en upprörd intervju med Cinema Scope (#53/ 2013) apropå den senaste dokun om hans filmintresse, »The Perverts Guide to Ideology», dels uttryckte sin beundran för just 24 på grund av seriens tydlighet – både Jack Bauer och den liberala presidenten bryter samman eftersom det inte finns några enkla lösningar – dels sa så här:

»I despide what is usually called ‘the Hollywood Left’, like James Cameron or Robert Redford, and so on. I’m opposed to that liberal Left. Probably we use this example: All the President’s Men (1976). It appears Left, like ‘Ooh, even the president can be corrupted!’. But where is ideology in the film? In the underlying message, which is, ‘My God, what a great country we are, where two ordinary guys, journalists, can overthrow the most powerful man in the world.’I hate it.«

Så hamnar vi och filmen då – äntligen – i samtidspolitiken och samhällsdebatten. Manusförfattaren Peter Birro twittrade – även han upprörd över Jensens »USA-hatande«-text – igår och undrade varför konst skulle ses i ideologisk/ politisk ram. Det första svaret är det självklara: all konst produceras i ett sammanhang; den går inte att lösgöra från sin samtida kontext och får i många fall sin styrka från denna. Guernica är en fantastisk tavla – men den bär sin politik i sitt namn, det kan ingen tvivla på. Vi kan inte ens börja spekulera om den utanför sitt sammanhang.

Det gäller Zero Dark Thirty också. Och det gäller alldeles oavsett om man gillar filmen eller inte. Jag har aldrig riktigt fattat det där hos dem som vänder sig mot ideologikritik: visst finns det filmer där ideologin blir väl magstark och förstör mycket annat i en upplevelse – diskussionen om Leni Riefenstahl kommer väl till exempel aldrig att lägga sig – men i det stora hela kan jag se en film som skrotar runt med lite tveksamma budskap jag inte är helt nöjd med, och ändå njuta av den. Så var till exempel fallet med Zero Dark Thirty – en film som är bra men mycket långt ifrån Bigelows Hurt locker

Problemet med Zero Dark Thirty för mig var i och för sig högst ideologiskt (och hur kan någon se filmen utanför sitt sammanhang: hur roligt och spännande är dramat egentligen: vitingar torterar araber i ett decennium tills de kan skjuta en gammal gubbe?): jag minns lite för väl hur inte bara FOX log sina hyenasmil, utan hur även SVT lät postmordfesten fortgå (en kritisk text om detta här på Weird Science när det begav sig).

När bin Laden dog var det svårt att ens försöka diskutera vidrigheten i sanktionerade statsmord i cowboy-stil:  jag skrev en annan text där jag satte UBL och mediabevakningen i liknande sammanhang som Jensen gör och funderade kring filmer, media och jämförde med andra avrättningar och deras syften.

Att sätta Zero Dark Thirty i de sammanhang som Jensen gör i sin text är det enda rätta: vad har hänt med demokratierna som förr ordnade rättegångar, och som nu iscensätter både krig och mord i enlighet med westernfilmer (det sista tillägget mitt från den här texten)? För det är vad större delen av Jensens text handlar om. Man kan sedan, som bloggaren Jessica som står bakom The Velvet Café, ohederligt kapa citat ur texten för att stärka sin egen politiska vinkel:

 

@hynekpallas Enligt förf var BL”bara en beskedlig hantverkare”. ”Tvingad av omständigheterna, främst bristen på pengar, nödgades han…”

— Jessica (@thevelvetcafe) April 11, 2013

…för att påstå att:

@hynekpallas Han uttrycker stark förståelse för bin Laden. Relativiserar, bagagelliserar, demoniserar USA och filmen. Extrema åsikter.

— Jessica (@thevelvetcafe) April 11, 2013

Det är rätt osmakligt, vilket var och en som faktiskt bemödar sig om att läsa hela Jensens text förstår.

För det Jensen gör, är något som idag nästan helt saknas i svensk filmdebatt: han bygger först upp ett resonemang av en politiskt samtid och ställer frågor om hur vi hamnade i denna, i en förändring av hur en demokrati agerar. Och sedan visar han  hur ett populärkulturellt verk samspelar i detta. Det är dels att ta populärkulturen på betydligt mycket större allvar än gårdagens twittrande kritiker, dels att sätta den i ett viktigt sammanhang där den samspelar med vår egen utveckling som varelser i nationer och i det globala.

Som till exempel i fråga om tortyr och mänskliga rättigheter.

Att då kalla den texten – som Emma gör – för »opublicerbar« och »vidrig«… ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det.

Men om det finns saker jag ska invända mot Jensens text, och då inte det uppenbara som lätt klarades av på 140 tecken twitter igår om vad man skriver och inte skriver när man beskriver en kvinnas reaktion på film, så är det att Jensen, liksom Hollywood, förenklar. Vi har idag minst ett krig som ett direkt resultat av terroristattackerna den elfte september 2001. Och drönarmord kan vi sedan kalla för vad som helst, dödar gör de, även civila. Det är en rätt allvarlig situation som Jensen målar upp som bakgrund till Zero Dark Thirty i sin text. Och jag tycker inte att Zero Dark Thirty är tillräckligt komplex och utmanande kring de trots allt två timmar tortyr filmen handlar om – eller hur de involverade reagerar på detta. Jag tycker att Bigelow kunde vara betydligt mycket tydligare istället för att fegt låta detta landa i de amerikanska sofforna; och då menar jag inte att hon har ett politiskt ansvar, utan att jag faktiskt tror att dramat skulle ha blivit bättre då. Vilket i sin tur får en politiskt effekt, men åtminstone är tydligt.

Ändå finns det ett försök till komplexitet som jag tycker att Jensen missar: hur Chastains karaktär härdas (om än rätt ytligt och minimalt) och det rätt öppna slut kring hennes känslor, och vad dessa betyder. Jensen läser den som en individuell karriärsproblematik (»var ta vägen nu«) som är lite fånig. Samtidigt är det en lockande läsning till skillnad från den existentiella kris som jag och antagligen många andra läser slutet som: »tio år av slit och sedan tomhet; vad är det värt?«

Problemet är att soldater är människor med yrken som går vidare. Så att läsa som Jensen gör är inte fel; jag hade kanske önskat att han hade varit filmkunnigare och knutit ihop svansen med Bigelows förra film då, som ju nämligen handlar om just omöjligheten i att lämna detta yrke och hur det gör folk till galningar.

En annan aspekt av twitterreaktionerna igår (som i praktiken ignorerade den politiska aspekten)  är skillnaden mellan att se och debattera Zero Dark Thirty i USA och Sverige. Vi kanske inte riktigt förstår att det är ett nationellt trauma att presidenter sanktionerat tortyr, att det finns en spänning mellan olika politiska falanger om huruvida detta var okej. Nej – förlåt: huruvida detta är okej. För att vara amerikan idag innebär att du vet att presidenten i demokratin du lever i fortfarande inte har stängt det lilla tortyr-Disneyland man håller sig med några nautiska mil söder om landets gränser.

Det är rätt allvarligt.

Men det kan inte vara det enda svaret. För oviljan att se och förstå de ideologiska budskapen och deras konsekvenser är inte begränsad till Zero Dark Thirty. Fjolårets amerikanska storfilmer har gnagt i mig ända sedan jag var i Hollywood i vintras. När Argo vann Oscar för bästa film gick mina tankar till Žižeks ord ovan. Att Argo – som i mina ögon blir etter värre under resans gång eftersom inledningen har ett liberalt anslag av att vara mer förstående mot Iran men resten av filmen innehåller stereotyper så grova att de i praktiken sliter Gezelius hoppfulla framstegsteorier i stycken, vilket gör dessa stereotyper till än värre självklarheter på grund av inledningens urskuldande – vinner handlar både om »fy fan vad vi [amerikaner] är bra«, men också – vilket regissören John Landis mycket noga underströk när vi åt middag dagen efter galan och diskuterade akademins sammansättning – om att Hollywood älskar att vara the good guys som räddar USA.

I det här fallet var det inbyggt i handlingen. Men kikade man på skörden i fjolårets filmer ser vi om och om igen den fiber av mobiliserad amerikanism – patriotism – som gjort Hollywood till den tydligaste nationella filmindustrin någonsin. Förutom Zero Dark Thirty, som hur man än vrider och vänder på det firar ögonblicket då nationen torterade människor i ett decennium och sedan sköt UBL, och Argo (som när jag såg om den nyligen mjäkade ihop lite mer och irriterade skiten ur mig) har vi exempelvis Lincoln. En film som firar hur en vit gubbe avskaffade slaveriet och i förlängningen rasismen (»fy fan vad vi är bra«). Men det är är filmerna som enligt både LA Times och Quentin Tarantino (som i och för sig mest talade om sin egen irriterande ursäkt till film) signalerar att det går att göra »film för vuxna igen« eftersom de har haft stor publik på bio.

Det intressantaste är också vad som förenar dessa mer modesta kassasuccéer, som alltså också kramats av kritiker, med de riktigt stora pengafilmerna på bio i fjol: Hunger GamesDark Knight Rises och – framförallt – The Avengers. Om Batmanfilmen är Slavojs lilla husdjurshat, så är min den allmänt kramade Avengers. Kanske för att den ser så oskyldig och gullig ut i alla sina grälla färger och klatchigt komiska repliker. Den bär sin patriotism så oförblommat på – bokstavligt – vapenskölden att man förleds att tro att den är harmlös. Här finns lager av nostalgisk amerikabild (liksom traditionell manlighet) i Captain America och här finns den moderne kapitalisten (Starck) som tillsammans räddar USA (och världen).

Här finns extremt mycket mer att gå in på, men framförallt vill jag understryka att Avengers är en film som, än en gång, sondmatar världen med New York som ett ställföreträdande slagfält för just »världen«. Och att jag tror att det är den evigt vevade bild (och än mer så de senaste 12 åren än någonsin förut) som gör att man likt Jessica på twitter kan påstå att Jensen (i hennes ögon) reducerade och förringade elfte september genom att placera det i relation till 1900-talets industriella massmord. Hur är det ens möjligt att – 140 tecken eller inte – ens jämföra sådana saker?

Så: nej, filmer »säljer« inte bilder på det tydliga vis som ordet signalerar – den säljer dock in en idé om den, filmen, i en het samhällsfråga gör ett val (i synnerhet om filmen gör ett val som står mot historiska fakta i fallet – som i frågan om vilken roll tortyr spelade i att fånga in UBL).

För filmer existerar alltid i ett sammanhang om vilket man måste vara medveten. Man kan störas av detta; det kan hjälpa en att läsa en film, det kan stjälpa en film (jag älskar hur New Yorker ger sig på Judd Apatows This is 40 utifrån den socioekonomiska frågan om hur dagens vita amerikanska fyrtioåringar egentligen lever och hur svårt detta gör att ta filmen ens som komedi på allvar) men det är ofrånkomligen en del av filmen. I synnerhet när filmen släpps i sin omedelbara samtid.

Detta bör och ska diskuteras. Och det är i allra högsta grad relevant att föra sådana diskussioner utifrån skådespelarna som sätts i centrala roller i de historier som speglar vilka vi i dag är – och hur vi hamnade här.

[2013-04-13 11:21]
Christoffer Holmbäck

Bra text och viktig poäng, men jag får ändå intrycket att du övervärdera Jansens text.

Nu har jag inte hängt med i twitter-debatten för jag läste Jansens text först idag men jag är ändå inte överraskad över reaktionerna. För det jag tog med mig mest var just formuleringar där Jansen reducerar nyhetsankare till gnäggande hästar och kopplar ihop förvirring med menstruation och glömda tamponger. Det är faktiskt det enda i texten som känns anmärkningsvärt och oväntat.

Kritiken som Jansen riktar mot filmen är ju annars ytterst relevant men egentligen bara en längre version av något som många redan varit inne på, fast för flera veckor, om inte månader, sedan.

Det finns inget i kritiken som gör att det verkligen känns motiverat att ges en helsida i DN. Vilket gör textens mer provocerande inslag än mer synliga.

Visst, att några inte verkar vilja placera ett verk i ett större sammanhang för att analysera ur ett omvärldsperspektiv är tråkigt, men det är nog ändå Jansen som drog ner nivån, genom att på en helsida i DN glänta på dörren till sin egna skeva kvinnosyn i en text som egentligen handlar om något annat.

[2013-04-13 15:01]
Hynek

Det finns en avgörande skillnad mellan debatten (i Sverige) för ett par månader sedan och den här texten. Det är det utförliga historiska perspektivet om demokrati, och att sätta UBL i sammanhang. Det ger definitivt fog för utrymmet.

[2013-04-13 20:58]
Hans

Det var ett väldigt utförligt och specifikt försvar av en text som inte var någotdera. Om någon läsare av CJs text inte var lika väl insatt i jakten på Usama eller de inkompetenta psykopater som bedrev den som författaren, blir texten mer eller mindre obegriplig. Det som blir kvar blir bara artikelförfattarens egen upprördhet. Som läsare tycker jag att den typen av texter helt enkelt är ganska kassa.

[2013-04-13 22:15]
Hynek

det som i mina ögon ”blir kvar” är jämförelsen med t ex Nürnbergrättegångarna och Eichmann och utvecklingen som skett. Och någon form av förkunskap kan man rimligen begära av läsare om grundläggande historiska frågor. Dessutom ser jag personlig upprördhet som ett plus i texter av det här slaget, annars torkar det ut. Men det är jag.

[2013-04-14 11:08]
Malin

Självklart ska en film diskuteras. Ändå är det något som får mig att fundera över om filmen hade fått en liknande diskussion om det varit en manlig regissör och en manlig protagonist. Men det är omöjligt att veta.
Det som jag upplevde var styrkan med Zero Dark Thirty (jag brukar inte gilla krigsfilmer och tyckte inte alls om Hurt Locker) är att Kathryn Bigelow gör det vågade valet att inte ta ställning (vilket är ett tydligt ställningstagande i sig). Hon vill på något sätt väcka debatt och få sin publik att tänka själv. Resultatet blir att många anser att det är en film som är för tortyr eftersom de läser den med sådana ögon.
Jag baserar min åsikt om att Bigelow valt att inte ta ställning på filmens huvudkaraktär. Det är ett mycket medvetet val att casta Jessica Chastain. Jag tänkte flera gånger under filmen på hur välgenomtänkt det valet är. Om jag bara ser till filmens berättande så är det viktigt att urskilja filmens huvudkaraktär från de andra, ge den fysiska attribut som gör den annorlunda. En del regissörer skulle ha nöjt sig med att casta en kvinna eftersom det i de flestas ögon avviker från normen. Här väljer Bigelow inte bara en kvinna utan en rödhårig tjej som inte utstrålar någon fysisk styrka (tänk actionhjälte). Hon ser snarare ut som en person som jobbat hela sitt liv på ett kontor, men där hennes röda hår sticker ut och gör att vi läser in alla de fördomar som vi har matats med (ex. att rödhåriga är mer temperamentsfulla m.m.) vilket gör att vi uppmärksammar henne på ett helt annat sätt. På så sätt leker Bigelow med våra fördomar. När vi ser Chastain för första gången så är hon annars ett blankt kort. Vi vet i stort sett ingenting om henne. Och vi får inte direkt veta något om henne under hela filmens gång. Vi får inte ens tillgång till hennes känslor, för varje gång det kommer en känsloreaktionsbild så klipper Bigelow och lämnar oss ovetande om hennes reaktion (något som filmen fått kritik för på flera ställen), istället handlar det bara om vad vi själva tycker och tänker. Det är detta som jag gillar med filmen och får mig att tolka huvudkaraktären som en slags spegling av publiken. Vi läser in det vi vill, och får uppleva filmen utifrån oss själva.
Den enda gång som Chastains karaktär visar känslor är mot slutet i filmens antiklimax. Detta val att här visa en tår som faller längs Chastains skulle däremot kunna tolkas som ett ställningstagande från Bigelows sida. Utifrån min tolkning skulle i så fall tåren stå för den misslyckade operationen och att det inte finns några hjältar i det här dramat.

[2013-04-14 12:45]
Christoffer

Tycker absolut man kan ta upp reklamkampanjer och liknande när man talar om vilket bagage en skådespelare har med sig. Skillnaden här tycker jag är att Jensen framställer det som att Bigelow har satt, säg, Sofi Fahrman i huvudrollen. Svårt att se att den dominerande kollektiva bilden av Jessica Chastain, som jämförts med Meryl Streep, gjort Tree Of Life, Take Shelter etc. skulle vara ”hon från Yves Saint Laurent-reklamen”. Det känns extremt förminskande, som att avfärda George Clooney som han som gjorde tequilareklam med Cindy Crawford. Det kan man nämna, men handlar det om en manlig skådespelare är det alltid som en kul anekdot, lite vid sidan om. Vi gör alla våra misstag ungefär.

[2013-04-14 15:51]
Molly

Malins kommentar är otroligt intressant och får mig att vilja se ZDT, trots att jag konsekvent avskyr krigsfilmer.

[2013-04-15 11:29]
bug

Jag tror det största problemet med Jansen text är utgångspunkten att filmen nödvändigtvis måste handla om inkompetenta psykopater. Där tappade han omedelbart 80 % av läsarna. Att raljera över Chestains utseende och reklamavtal känns också rätt billigt och onödigt.

Och det är synd, för Jensens poäng om demokratins bakåtmarch och jämförelse med Nürnbergrättegångarna (fast jag antar att han inte tar upp rättegångarna mot förbrytarna i forna Jugoslavien eftersom de i någon mån spräcker hans kronologi) är relevant och väldigt upprörande. Men precis som Malin pekar ut i sitt briljanta inlägg ovan, Zero Dark Thirty är kanske inte det bästa exemplet.

[2013-04-15 11:35]
Flemming Hummer

ZDT tycker jag är ganska tydlig i sitt budskap, vilket är detsamma som t.ex ateisten-skeptikern Sam Harris sätter ord på här:
http://www.huffingtonpost.com/sam-harris/in-defense-of-torture_b_8993.html

Dvs, explicit: det går inte att hitta absoluta argument mot användandet av tortyr, och implicit: USA verkar för det goda på bästa sätt och araber är irrationella galningar.

Harris betonar också hur jobbigt han tycker det är att det inte finns något absolut argument mot tortyr, och att han önskar att det inte var så. Han förespråkar en ide’ om tortyr med förnuft och medkänsla. Vid ett annat tillfälle har Harris också argumenterat för användandet av kärnvapen mot araber (eftersom de är så ko-ko gäller det att slå till först).

Som Zizek har konstaterat är den intressanta förskjutningen här att man faktiskt diskuterar en gråzon där tortyr är möjlig, snarare än att se tortyr som tabu.

Bilden av västs och USA:s godhet som frammanas i mittfåreliberala sammanhang, från filmer till debatt, skapar en stark känsla av moralisk rättfärdighet. Pågående konflikter och en historia av dödande ger det sin rationalitet. Vi måste, tyvärr, våga tortera. Vi är upplysta, och den politiska verkligheten kräver det. Det är ganska precist vad ZDT också säger.

[2013-04-15 11:50]
hynek

Ja. Just det jag menar med att diskutera hur en skådespelare ser ut/ har för funktion istället för att prata om rövhattar.

Även om jag inte läser Chastain på samma sätt. (Mina tankar handlade bl a om det rödhåriga, men det finns i vissa bilder och poser ngt nästan sarah connor anno terminator 2 över henne).

När jag sågZDT kastades jag in och ut i hur JC spelar – jag tycker helt enkelt inte att hon bör upp det hon är satt att bära upp med sin roll (i praktiken det du beskriver) och är direkt dålig när hon ska bryta igenom den lugna ytan (som när hon ska klottra 100 på sin ches kontorsfönster). Där faller t ex ZDT mot Hurt Locker för mig – som på många sätt handlar om liknande saker.

Det är överlag intressant med rödhåriga på film förstås. När det gäller Chastain här, tror jag poängen är att hon ska kunna hållas i bakgrunden av actionvåldet – en slags fältbyråkrat. Problemet är att även detta spelar in i hur jag läser filmen politiskt: hon betraktar mer än utför tortyren, och männen som njuter av den nästan hånar henne. Det är en dikotomi som skulle kunna vara en läsning av den påstådda effekten av tortyr: hantlangarna som utövar våld, de som utnyttjar informationen som kommer av detta för att fång the bad guys.

Nej – det hade överhuvudtaget inte blivit en diskussion och det hade blivit en film som gick direkt till dvd, eftersom det hade varit mycket mycket tydligare vad ärendet var om en man med manlig huvudperson gjort denna film. Som du skriver kommer försöken till att inte ta ställning av vem hon castar iu huvudrollen. Det skapar och den spänning som finns i filmen.
problemet är fortfarande detsamma: KB tar visst ställning när hon väljer att göra en film med ett så pass laddat påstående som att tortyr fungerade för att fånga in UBL. Sedan kan man göra vad man vill med den informationen, och man kan tolka tårar hur man vill – men det är mot detta CJs text ska läsas. För mig blir ZDT, även om Jensen använder sig av tydliga överdrifter, ett utmärkt exempel eftersom det inte är en dussinaction utan en film som kritikerkramas och hyllas och länge spelade ut autenticitetskortet för att skapa kittlande PR (den ansvarsfrågan spelar också in här).

När det gäller den dominerande offentliga bilden av JC; jag tror att hennes YSL-reklam är något mer känd än Tree of life. Det är inte, i mina ögon, förminskande. Och svårt att jämföra med Clooney som har en något mer känd offentlig persona. Om, när, JC är lika känd som GC och har den publika persona som står över enskilda verk och reklamkampanjer – DÅ är det förminskande att göra jämförelsen/ exemplifieringen på det här viset eftersom det förminskar hennes publika persona.

[2013-04-15 11:54]
hynek

Och hoppas det där blev förståeligt trots stavfel och syntax error. Och bra där flemming, intressant.

[2013-04-15 12:00]
hynek

mer diskussion här, parallellt http://hynek-pallas.blogspot.se/2013/04/hamnarna-eller-nagra-ord-om-ideologins.html

[2013-04-15 21:05]
Emma

Har ju redan svarat på din blogg, och vi kommer aldrig att mötas angående vad Zero Dark Thirty säger/inte säger, men: jag tycker det är oerhört märkligt hur du vill sätta filmen i en politisk kontext, men går till stenhårt försvar av en text som du verkar oförmögen/ovillig att sätta i någon form av kontext öht. Den kommer t ex ungefär samma vecka som dansk public service-teve finner det för gott att göra farbröder-tittar-på-naken-brud-tv. För att bara ta ETT exempel.

Han hade kunnat formulera sina åsikter – som ju ändå, som det påpekas här ovanför är gammal skåpmat – på ett annat sätt. Han hade t ex kunnat uttala sig om Chastain och hennes utseende som Malin här ovanför gör. (Är som sagt också helt enig med Malin rörande ställningstagandena filmen gör.) Att han nu inte kan formulera sig bättre kring de här sakerna gör honom till en rätt tafflig skribent. En rövhatt, om man så vill.

[2013-04-16 09:06]
Kalle

Är inte det största problemet med ZDT dess existens? CJ angriper i sin artikel jakten på UBL och de metoder som användes, med rätta. Ganska okontroversiellt skulle jag påstå. Sedan tycker jag egentligen inte att hans text innehåller någon relevant kritik av Bigelows film överhuvudtaget. Filmen tycks vara dålig by association. Därav min inledande fråga. När Bigelow väljer att göra filmen uppstår en situation där hon inte kan undgå kritik. Tortyr användes och hon hade fått kritik om hon mörkade det. Såvitt jag vet är det högst oklart om och i vilken utsträckning tortyr bidrog till att man hittade UBL. Jag tycker inte heller att filmen ger några entydiga besked på den punkten. Om Bigelow hade velat göra en politisk film och tydligt uttrycka vad hon anser om tortyr hade hon kanske behövt göra en annan film. I det avseendet kan man kritisera henne. Om man bortser från den politiska kontexten (vilket inte fullt ut är möjligt) så är ZDT en bra och spännande film, som dock inte når samma höjder som The Hurt Locker. CJ:s inlägg tillför inte så värst mycket nytt i debatten, vare sig i den som handlar om de högst tvivelaktiga metoderna som utvecklats post 9/11 eller den som handlar om Zero Dark Thirty.

[2013-04-16 11:57]
hynek

Jodå – och jag tänkte på den slags kontext igår när jag studerade dansk public service senaste haveri. Men jag tycker bara att det är mindre relevant att diskutera de meningarna än resten av CJs text. Inte minst för att svenska twitter klarade den biten fint när artikeln kom – och det var också anledningen till att jag skrev mitt inlägg.

Kontexten ”Dansk man antagen sexism” dömde nämligen en text som till 80% inte handlade om det. Och även i de stycken där de handlade om att beskriva en kvinna, så tycker jag inte att det var felaktiga skildringar, eller glirningar som inte hade med sammanhanget att göra. Malin gör en förtjänstfull analys, men det är inte samma som CJs och jag kan se bådas åsikter/ bilder som lämpade.

Att döma CJs text för att den är från samma land som Brachman (blachman?) och fäller ett sexistiskt uttalande är i mina ögon skrevt bruk av kontext (om vi ska uttrycka det så).

Att i kontext sätta en film som under sin tillkomst och ett tag i sin lansering påstod att den hade en journalistisk approach till en av de senaste årens största händelser; en film med koppling till en händelse som förändrade det politiska landskapet i modern tid, med koppling till hur minst en stat började använda tortyr – en film vars drama berättar för oss att tortyr är ett nödvändigt ont (det finns ingen föregiven neutralitet här, eftersom det skildras som att tortyr gav svaret – tårar eller ej) – det har jag mindre problem med. Tvärtom anser jag att det är ohederligt att inte sätta filmen i det sammanhanget.

Sedan kan jag fortfarande tycka att filmen är både bra och dålig när jag ser den – mikroanalysera vissa bitar utan att tänka på vissa sammanhang, medan jag inte kan det med andra.

Precis som jag kan läsa Carsten Jensens text och se var han är uppenbart dansk (utan att för den skulle se honom med uppknäppt skjorta i soffan med naken kvinna i förgrunden), och var han är extremt på pricken.

Och, vilket jag nu tillbringar alldeles för mycket tid med, skriva om varför jag tycker det är en viktig artikel.

[2013-04-18 15:23]
Anders E

Apropå sammnahang så hörde verkligheten av sig härom dagen i form av en rapport i vilken det framgår att amerikanerna verkligen ägnat sig åt tortyr och den varit systematisk och omfattande. Ändåmålet helgade inte heller medlen eftersom man inte fick fram någon signifikant information.

http://www.huffingtonpost.com/2013/04/16/torture-report_n_3092775.html

[2013-04-22 15:01]
Jansson

Vilken bra text av Hynek (jag gillade också Jensens text i DN)! Varför inte kalla en spade en spade? Man kan försvara och gilla ZDT som flera kommentatorer gör, men frågan är vad man i så fall bör kallas? Mitt förslag är: ”fascist”.