Weird Science
Starkt, The Walking Dead, men var det meningen?

2013-04-02  

(Varning: Det här inlägget innehåller illa förtäckta spoilers av säsongsfinalen.)

Min starkaste reaktion – och den var klump-i-halsen-stark – på The Walking Deads tredje säsongsfinal har sin botten i en storytråd som serien lämnat besynnerligt outforskad.

Att Andrea hamnade där hon hamnade är en sak. Hon var inte min favoritrollfigur, även om jag nog gillade henne mer än vad många andra verkar ha gjort. Men relationen mellan henne och Michonne var intressant, och det har förbryllat (och frustrerat) mig att serien inte berört den närmare.

Till en början fick jag intrycket att det var en kärleksrelation, av det slaget som kan uppstå mellan två människor i en isolerad, extrem situation. Jag tänker på hur Oz utforskade sådana känslor, på ett sätt som tvingar oss att ifrågasätta saker vi tar för givet om romantisk kärlek.

Men The Walking Dead verkade inte vilja röra sig i den riktningen – verkade inte vilja utveckla Michonne som rollfigur över huvud taget, förrän i de allra sista avsnitten, när hennes relation med Andrea var bittert avslutad.

Tills de ändå fick en sista scen tillsammans. Danai Gurira spelar den på ett sätt som gör mig övertygad om att det inte går att kalla Michonnes känslor för Andrea för något annat än kärlek – djup, innerlig, jag-kommer-aldrig-att-glömma-dig-kärlek. Kanske var den obesvarad. Det är inte otänkbart att Michonne aldrig, trots att de tillbringade så mycket tid tillsammans, kunde släppa garden; att hon gjorde det omöjligt för Andrea att älska tillbaka. Det lilla vi har sett av deras tid tillsammans skulle kunna tolkas så.

Jag vet inte, men jag vet att jag kände med Michonne, och att smärtan i hennes ansikte i den där sista scenen var fullkomligt hjärtslitande. Det var mer känslomässigt berörande, åtminstone för mig, än förra veckans scen med Daryl och Merle, och, till och med, än scenen med Lori och Carl som alltid kommer vara den här säsongens mest omtalade.

Det värsta är att det här subtila berättandet, där viktiga känslor förblir outtalade, är så olikt The Walking Dead. Och det får mig att undra om styrkan i det där ögonblicket är medveten, eller om serien snubblade över den, genom att lägga säsongens fokus på andra, mindre intressanta, händelseförlopp och relationer.

[2013-04-03 13:57]
r

TWD är unikt för mig eftersom jag gillar serien, samtidigt som jag snabbspolar mig igenom hälften av varje avsnitt. De har vissa problem med dramaturgin kan man säga. Mycket utfyllnadsscener som inte för handlingen framåt.

Det handlar alltså inte om tempo nödvändigtvis (jag snabbspolar mig inte genom Mad Men eller Breaking bad, som är långsamma) utan alla dessa totalt pseudospännings scener där någon smyger i en mörk byggnad och liknande. Scener man som tittare VET inte kommer leda till något.

[2013-04-04 20:33]
E-mannen

Klassiskt exempel i säsongsavslutningen på r’s tes om scener man vet inte kommer leda någon vart:
Andrea försöker plocka upp en tång från golvet med fötterna. Otroligt spännande, tror ni hon tappar den när hon nästan fått upp den första gången?
:-/
Spola, spola. (Eller säger man hoppa, hoppa nuförtiden?)

[2013-04-04 20:35]
E-mannen

Tillägg:
Det verkar ju dessutom lagom galet att gå TILLBAKA till fängelset när de vet att det finns 3 galningar där ute varav minst en av dem är så besatt av hämnd att han mejar ner alla sina armekompisar.
Känns det som ett säkert ställe att hänga runt på då eller?
(Jag har inte läst serierna nej. . . )

[2013-04-05 11:53]
Per

Håller med, en väldigt stark scen och en nästan kriminellt outvecklad relation, till förmån för oändliga turer mellan Andrea och The Governor – hennes blåögda längtan efter ett ”tryggt” liv kontra Da Governors manipulativa ondska förstod vi snart. Om det är för att det skulle vara kontroversiellt med lesbisk kärlek i en mainstreamserie (är det det, numera?) eller pga dåliga val av manusförfattarna vete tusan, men jag tror på det senare. Ett ”I love you” från Andrea i scenen hade varit härligt, men också övertydligt, för båda sa det ju utan ord. Ovanligt subtilt, som sagt.

Rätt intressant intervju med Laurie Holden, där hon berättar om att scenen var väldigt stark och känslosam även för skådisarna – Holden fick inte veta förrän bara några dar innan inspelning att Andrea skulle stryka med: http://tvline.com/2013/03/31/the-walking-dead-andrea-dies-laurie-holden-interview-season-3/

[2013-04-08 10:11]
Jonas

Väldigt intressant att läsa serietidningen parallellt med tv-serien. Väldigt stor skillnad på karaktärerna och till stora delar även handlingen. Rekommenderar alla som ser tv-serien att även läsa serietidningen som ges ut på ett flertal olika samlingsutgåvor. Jag gillar paperbacksen som samlar 6 nummer i varje bok, dessa har även börjats ges ut på svenska.

[2013-04-08 20:16]
JET

Den största nackdelen med att läsa den tecknade serie-förlagan är att tv-serien då framstår som *ännu* sämre.