Weird Science
Dags att släppa: House of Lies, Revenge och Cult

2013-03-15  

Egentligen borde jag skriva en vanlig veckolista, med tanke på hur extremt mycket bra teve vi fått från England och USA de senaste veckorna. Men jag sparar lite till på diamanterna och går på kråkguldet i stället – som ett slags självterapi. Jag syftar alltså på sådana serier som glimrar precis så mycket att man inte kan låta bli att kolla på dem,  och inte klarar av att avsluta dem, trots att de egentligen är… tja, skräp. Tomt godispapper som reflekterar solen och förblindar för stunden. Här är mina tre värsta. Måtte jag få kraft att överge dem snart.

 

1. House of Lies

Har aldrig tidigare följt, och bara fortsatt följa, en serie som jag tyckt så intensivt illa om som denna. Jag tycker illa om rollgestalterna (sånär som på den underbare queer-tonårssonen), tycker illa om tonaliteten i stories och dialog, tycker illa om det okänsligt bekymmerslösa hedonistiska, tycker illa om hur illa de mixar in emotionell dramaseriositet tvärs igenom det satiriska… ändå kan jag alltså inte låta bli att titta. Ett tag var det så illa att jag undrade om det var för att jag saknade Veronica Mars som jag tittade, för Kristen Bells skull (hoppas bara inte House of Lies saboterat min bild av henne för mycket inför den kommande Veronica Mars-filmen).

Men, nånstans smyger det sig alltid in en liten, liten belöning just som man är i färd med att lägga ner serien. I år kom den med Matt Damons gästspel som en nidbild av sig själv, i behov av en konsultfirma som kunde ta fram något lagom schysst välgörenhetsprojekt där han fortfarande kunde vara action-cool i de hjärtnupna PR-filmerna. Damon var helt briljant.

Sedan var det dock tillbaka till kråkguldet igen, fullt med usla repliker som »You’re like me but with extra mean-sauce«, och klumpiga placeringar för att leda in till kul oneliners, som att låta en klient säga att han ska ge Marty »a glowing report« bara för att Marty ska få svara med att säga »glowjob«…

Och, vad gäller hedonismen: Californication gör samma sak och där gillar jag det – för att serien har hjärta. House of Life är bara ett stycke pacemakerplast.

 

2. Revenge

Lika mycket som jag älskade första Revenge-säsongen har jag hatat den andra. När allt spann vidare i en ny cirkel av konspirationer utanpå den gamla kände jag bara att här har vi en trädstam som kommer att fortsätta addera cirklar, säsong efter säsong, och allt vi kommer att ha i slutändan är… samma trädstam fast lite tjockare. Av någon anledning sitter jag i en soffa framför ett träd bara för att, vecka efter vecka, se det växa.

Som jag skrev för några veckor sedan var jag oerhört nära att skippa serien när en spänningsepisod byggde på hur snabbt man kunde skyffla tillbaka kaffebönor i en säck (ja, rena Fångarna på fortet) och det är väl att betrakta som den här tevevårens största misslyckande att jag fortfarande är kvar i seriens gråtrist trådiga garn.

 

3.  Cult

Måste erkänna att jag tyckte introt var toppen. En När lammen tystnar-läbbig inledningssekvens som visade sig föreställa en thrillerserie-i-serien, vars Manson-psykologiska seriemördarkult dock har en motsvarighet ute i verkligheten, med serien-i-seriens fankultur som mylla. Och även fortsättningsvis är metaperspektivet intressant – Cult fångar upp fan-fiction och lajvarkultur på vägen mellan fiktiv och verklig kult. Problemet är bara att det så vansinnigt kackigt gjort. Som det där fiket där teveseriefansen samlas och hänger, och specialstuderar random avsnitt av serien på jakt efter dolda meddelanden – en sådan uppenbar skrivbordskonstruktion. Och nu har huvudpersonerna börjat hitta ledtrådar genom att sakta ner den fiktiga teveseriens ljudspår också, och spela upp dem baklänges…

Men återigen finns här en liten detalj som gör att jag har svårt att släppa spektaklet. Nämligen den fiktiva seriens skapare och manusförfattare – en levande legend som inte visat sig för någon utan bara skickar manusen till studion, fyllda med dolda budskap inte bara till fansen utan till en reell våldskult. Man vill ju veta mer om den där manusförfattaren, se hur han ser ut…

[2013-03-15 17:11]
jibber-jabber

Med tanke på vanliga veckolistor … Har du knåpat ihop en åsikt om Monday Mornings än?

[2013-03-15 17:20]
Kjell

Bara på twitter, är jag rädd. Ett par längre diskussioner. Men det ska kokas ner till ett samlat omdöme här!

[2013-03-15 17:33]
jibber-jabber

Ser fram emot inlägget!

[2013-03-16 08:49]
r

Även jag började med Revenge, och släppte Revenge en bit in på säsong2.

Det som många kritiker lyfte fram som dess usp, dvs att den var en ”såpa” i modern fattning, var också dess inneboende dödsstöt. Vi moderna tv-tittare nöjer oss inte med såpan som uttrycksform. Såpan är per definition en berättelse som går i cirklar, den fyller ut tid. Den rör sig inte framåt. I längden har att följa en såpa som att sitta och glo på det där tjocknande trädet. Det var rätt värdelöst egentligen från början att nånsin få för sig att såpan skulle ha en plats i tv-världen idag. Såpan är en outvecklad form av berättande.

[2013-03-16 09:27]
Kjell

r: Nja, årsringarna på trädet är en tämligen exakt metafor för livet vilket också ger ”såpaberättandet” (även om vi nu kanske inte pratar om riktigt samma sak här) ett självklart existensberättigande. Det som oftast, negativt, benämns ”såpa” är ju den sämsta sorten, day time soaps, och när dramaserier får för mycket av den utslätningen blir de irrelevanta – det är mycket möjligt att det är just detta som hänt med Revenge, även om man med ”såpa” i den seriens fall snarare refererat till den historiska ursåpan, Greven av Monte Cristo. Men nyskapande, moderna såpor som Desperate Housewives kan hursomhelst vara fantastiska grotesker, skrattspeglar och psykologiskt skärpta, berörande parallellvärldar.

[2013-03-16 10:26]
Anna M

Borde ge upp ”Revenge”..sista avsnittet innan uppehållet var bra, men nu är vi tillbaka med klysch-såpa och konspirationer..och karaktärer man inte orkar bry sig om blandade med sådana man vill se mer av. Jennifer Jason Leigh slarvades bort vilket var synd. Lär sega mig kvar tills säsongsfinal iaf.

[2013-03-16 11:14]
r

Med såpor syftar jag på 80- och 90-talens evighetsserier vars bränsle är att förhala konflikter och dra ut på dem i evighet, med ganska cirkulär och monotomt resultat. Ett helt annat berättande än det som vuxit fram de senaste decennierna alltså.

Jag tycker inte du kan sätta likhetstecken mellan mustigt berättande/tydliga berättelser/snåriga intriger (a Greven på monte cristo) och såpor i sig. Såpan innehåller i regel den klassiska berättelsen mer sensationella ingedienser, men inte dess berättande.

Dumas knyter ihop en historia som ständigt rör sig framåt mot en upplösning. Såpan går i cirklar.

[2013-03-16 11:26]
Calle

Jag gillade verkligen premissen för Revenge och den var riktigt bra halvvägs in på första säsongen. Hade sett varit en engelsk serie så hade den haft 10-12 delar och vi hade nåt upplösningen och hämndens fullbordan i sista avsnittet. Men det är ju det trista med amerikanska serier att dom inte kan berätta en historia så. Dom får ju spänna bågen längre, över flera säsonger, med risken att publiken tröttnar innan och serien läggs ner innan allt utvecklat sig.

[2013-03-16 15:46]
Kjell

Såpans rötter i Monte Cristo har ju med följetongsformen att göra. Revenge hade kunnat fortsätta bli en reell 2000-tals-Cristo efter säsong 1, men har nu – som jag höll med dig om – snarare hamnat i ett day time soap-status quo.

[2013-03-18 14:08]
Henke

Jag blev mest nyfiken på vilka serier som är dina ”diamanter”. Hoppas inte att det kommer att dröja för länge innan du skriver något. Jag har inte så mycket bra att följa för stunden.

[2013-03-26 01:28]
Pepe

Jag går in här titt som tätt med förhoppning att det ska skrivas några väl valda rader om den fina Svenska serien Molanders. Jag lever i exil och snubblade över dramat helt av en slump när jag testade svtplay. Sedan dess är jag fast.

Det finns en del att invända mot, men det väljer jag att se genom fingrarna med. Istället smånjuter jag av de roliga och välspelade birollerna. Farfar och farmor är lite favoriter hos mig, och naturligtvis den älskvärda oduglingen LG Beern. Det var gripande utan att bli smetigt när hans gamla mamma gick bort.

Kom igen Kjell!