Weird Science
Smash och »sanningen«

2013-03-14  

Smash har ett problem som blir större allt eftersom serien går, och som i de senaste avsnitten blivit väldigt tydligt.

Det är inte ett unikt problem, men det är inbyggt i seriens själva premiss. Det handlar om bedömningen och värderingen av kulturell och kommersiell kvalitet, där man diskuterar ett verk men inte egentligen vill låta publiken kunna avgöra vad de själva tycker. I vissa serier får man bara se genialiska tavlor metaforiskt speglade i åskådarens ansikte. I andra på sin höjd höra förordet och spridda citat ur fantastiska romaner, men mest bara omdömen och recensioner. Och så vidare. Vi får helt enkelt acceptera de beskrivningar vi matas med.

I Smash får vi se sångnummer efter sångnummer repeteras, med och utan kostymer och scenografi, både diegetiskt och fantiserat. Låtarnas kvalitet kan vi få något slags uppfattning om, ha åsikter om. Men det som diskuteras mest, det som skapar drama och motsättningar – processen och produktionen – får vi aldrig egentligen se. Den omtalat träiga dialogen sker i princip bara utanför berättandet. Låtarnas ordning, den dramaturgiska strukturen, hur helheten flödar, det får vi bara till oss i andra och tredje hand. Det är där den huvudsakliga konflikten legat under andra säsongen, och vi har ingen aning om hur mycket vi ska lita på de olika figurernas omdöme. Kan det kreativa teamet  vara objektiva? Kan producenten ha rätt i att det inte är tillräckligt kommersiellt? Kan det bli för kommersiellt? Vilken variant är bättre, är mer Broadway, är mest rättvis mot Marilyn, mest nyskapande eller sevärd eller rytmisk, vilken kommer att placera rumpor i stolarna och vilken kommer att självdö efter fyra föreställningar? Är det männen eller Marilyn som är intressanta, är det den naivt trasiga Norma Jean eller den perfekta koketten Marilyn som är viktigast?

Vi bombarderas med olika versioner och argument för dem, men det är omöjligt att avgöra vilken hypotetisk variant som faktiskt är bättre – för den delen ens vilka låtar som får vara med var – och i förlängningen vem som har rätt. Vi vet väl vem vi håller på, eftersom serien har tydliga skurkar och hjältar – men vi vet inte vem som har rätt. Tom och Julia har själva ändrat sig mer än en gång under arbetet, så det är inte som att de automatiskt har tolkningsföreträde.

Det här hypotetiska kvalitetsproblemet gäller förstås lika mycket den nya sekundära musikalen, som bygger en ganska konstig historia om en popstjärna. Är den bra? Är den töntig? Ska vi heja på den för att upphovsmännen är söta och innerliga? Samtidigt är det många musikaler och pjäser som låter ganska konstiga om man försöker koka ner dem till bara några meningar, så vem vet.

Första säsongen handlade mycket om att slipa och förbättra, och då var det helt okej att bara få se sångnummer. Nu, när det börjar spetsas till och verkligen handla om vilket av två eller flera manus som funkar, blir det lite svårare att fortsätta svepas upp i dramatiken och känna sig delaktig i processen.

(För övrigt: Musikalnördgasmen i att Jesse L Martin, som var med och workshoppade fram och spelade i Rent, fick vara teaterchefen som gick igång på underdog-genierna… En fin liten detalj som i sin metanivå kanske lyfter en ur illusionen i några sekunder, men som ändå blinkar till en insatt publik.)

[2013-03-14 22:48]
Marta

Ja, trots att jag älskar smash håller jag med om problemen. å andra sidan är det inte alltid bättre när verken-i-verket skildras: ett av de största problemen med Studio 60 (som jag minns det, iaf) var ju att själva komedi-scenerna inte var särskilt roliga. och då föll ju liksom en stor del av trovärdigheten.

[2013-03-14 22:58]
Palmodovar

Jag har bara sett tre, fyra avsnitt av tvåan men ett annat problem – förutom det du påpekar – är att den är så spretig. Man bollar redan med två olika musikaler plus ett soloframträdande av den svarta sångerskan. Ettan var liksom så ”ren”. En musikal ska försöka ta sig till Broadway och så huvudkonflikten, vem ska spela Marilyn?

[2013-03-15 05:34]
SweepTheLeg

Det stora problemet är väl att inte så många TV-tittare är särskilt intresserade av musikaler som konstform.
Hade serien ens varit *bra*, så börjar den ändå i underläge pga det.
Vore ju intressant om det kom en del svar nu där någon minsann känner någon som är intresserad av musikaler och vill bygga nån slags statistik på personlig anekdot.
Annars är jag helt övertygad om att jag har rätt.

[2013-03-15 08:04]
Julia

SweepTheLeg: Jag tänker inte komma med statistik utifrån personliga anekdoter, däremot borde ju försäljningssiffrorna på musikalbiljetter antyda att det finns folk som är intresserade av musikaler. Antingen lite grann eller väldigt mycket.

Sen om folk är tillräckligt insatta i musikal- och teatervärlden för att förstå och vara intresserade av alla led i processen, är en annan sak. Men intresset för musikaler finns, och likaså ett intresse för bakom-scenerna-berättelser.

[2013-03-15 10:13]
Kjell

Musikaler är, för mig, en av de allra högsta konstformerna och jag är så jäkla glad och tacksam för att intresset uppenbarligen räcker till för att utgöra underlag för en NBC-serie som dessutom får en andrasäsong.

[2013-03-15 12:42]
SweepTheLeg

@Julia
Försäljningen av musikalbiljetter är nog inte i närheten av vad en TV-serie strävar efter rent publikmässigt, eller om det ens är samma målgrupp som följer TV-serier slaviskt.
Ett Venn-diagram på det tack!…:)
Gör en polis/advokat/läkarserie till istället.
@Kjell
NBC är väl desperata, så hankar man sig fram runt 1.0 verkar det räcka nuförtiden.
Yupp! det finns ett solit intresse….:)

[2013-03-15 13:18]
Julia

2011 såldes nästan fjorton miljoner biljetter till föreställningar bara i West End i London, varav många är musikaler. Senaste statistiken för Broadway säger strax över tolv miljoner biljetter på ett år. Har inte hittat specifik musikalstatistik, men när man tittar på grafer och trender ser man ofta att musikaler går bättre än vanlig teater, dvs att de har större andel av besökarna.

Sen spelas musikaler även på andra teatrar i England och USA, och i resten av världen. Det blir ganska bra tittarsiffror, skulle jag vilja påstå.

På Broadway League kan man också se att den genomsnittliga musikalbesökaren sett fem andra föreställningar under de föregående tolv månaderna, så det går inte att hänvisa till bara turister som går på en föreställning för att man ska.

[2013-03-15 14:42]
SweepTheLeg

@Julia
Du vill gärna ha ca 5 miljoner *TV* tittare/vecka dock,då blir den statistiken ganska ovidkommande.
Och Venn-diagrammet för dessa två grupper av människor kan ju i värsta fall bilda två separata cirklar för att förvärra situationen?
För det var åtminstone det *jag* pratade om.
Men Aaron Sorkin uppskattar nog iaf din statistik om musikaler, Aaron gillar musikaler.

[2013-03-15 15:47]
Palmodovar

Jag tycker snarare att det är ett smart och bra ämne för en teveserie. Dels känns musikaler, till skillnad från sjukhus som en ny miljö, sen är den dramatiskt tacksam. Vilket för övrigt är viktigare för en teveserie än huruvida många är direkt berörda av ett ämne. Det finns exempelvis många som tittar på fängelseserier utan att själva vara fångar, besökare eller vakter.

[2013-03-22 10:22]
Olle

Älskar musikaler. Älskar Smash. Älskar att NBC ändå gav den en andra boost och chans. Älskar dock inte att serien fortfarande har problem med både tittare och manus. Det är tråkigt. Men jag håller verkligen med Julia om att publiken borde finnas. Problemet ligger snarare i att manuset inte är bra nog för en bred/stor publik.