Weird Science
Helt uppe i det blå… men så förbannat bra!

2013-03-07  

Alla har sina filmiska milstolpar, hur många beror på hur mycket man tycker om film och hur mycket film man sett. Jag skulle tro att jag ligger över snittet på båda punkterna och har således ett flertal milstolpar att meditera till om kvällarna, lyckost mig… och en av de viktigaste är Wild at Heart. David Lynchs paradfilm och huvudaktrisen Laura Derns överlägset bästa film, ett himmelskt ok att dra. För lyxproblemet med hennes karaktär Lula är nämligen att hon gör den så förbannat bra att alla hennes efterföljande roller bleknar. Jag har försökt att nollställa vår relation, men minnet av henne som vild i hjärtat har varit för starkt.

Fram tills nu. Till Enlightened.

Säsong ett, som hade premiär i oktober 2011, var ett euforiskt, egocentriskt slagskott där Laura Derns Amy just återhämtat sig i tre månader på något slags healing/rehab-center. Nykter och överväldigad av »livet« bestämmer hon sig för att förändra sig själv – och alla andra. Liam Norberg light.

Vi har alla träffat dem, människorna som funnit sitt kall och använder sig av det för att krossa sin omgivning. Självklart för deras eget bästa. På jakt efter sina »högre jag« glömmer de dock bort givna nyckelord som respekt och lyhördhet, eller kanske är det så att de helt enkelt blandar ihop dem med de mindre givna: nonchalans och sorglös arrogans.

De första tio avsnitten låg förankrade i denna sobra egoism som förkroppsligades i Laura Derns Amy. Vi hatar henne och vi älskar henne. Ena stunden skrattar vi åt hennes naiva världsbild för att strax därefter avundas hennes övertygelse. Det går att bli lycklig, det går att slippa »äta, sova, dö«-mentaliteten. Laura Dern agerar totalt hudlöst, med nerver och muskler fullt synliga, genomärligt och ger begreppet »Läsa som en öppen bok« en helt ny mening. Även om hela ensemblen imponerar (Luke Wilson, Diane Ladd och Timm Sharp som världens sämsta chef: Dougie) är det hon som dröjer sig kvar.

Säsong två (som avslutades perfekt häromdagen) är mörkare, en smärtsam vandring in i baksmällans mer plågsamma utkanter. Ett slags vänligare Fight Club som med anarkistiska ambitioner skärskådar dagens samhällsskikt. Fortfarande fenomenalt, såklart, men på ett djupare plan. Amys motiv är hårdare, filantropin har tonats ner: nu handlar det om hämnd. Amy vill fortfarande förändra men hon är inte längre lika nyförälskat blåögt och hög på livet. Den fasen har passerats. Säsong två handlar mer om globala förändringar. Pompöst, visst, men samtidigt håller seriens skapare, Laura Dern och Mike White, fast vid det drömska. Varje avsnitt inleds till exempel med en voice over, Amy som fantiserar om hur det skulle kunna vara, i en perfekt värld. Ett ankare, en trygghet att ta spjärn emot när sedan smällen kommer.

Liksom i säsong ett handlar det mycket om arbetaren och företaget. Hur företagskulturen ersätter liv och parasiterar människors själar. Det är ingen munter bild. Precis som i klassikern (ännu en milstolpe) Office Space handlar det också om att finna sig själv, bortom företaget. I Enlightened heter företaget Abaddon, eller Satan.

Med scener som tuggar sig igenom det mest beprövade av mediehjärtan och ett budskap som samtidigt är en fråga: kan man förändras som människa, korsar kanske Enlightened en cynikers gräns för tolerabel humanism. Med det sagt, Enlightened är faktiskt en av få serier som kan få en att vilja hoppa över vissa avsnitt för att undvika emotionellt blödande sår. Ju närmare katastrofen Laura Derns karaktär kommer desto jobbigare blir det nämligen att se på. För jag ser det som något av en apokalyptisk serie. Från avsnitt ett sitter man där och förväntar sig det värsta. Alla karaktärer har levt för länge utan kärlek, det smärtar att se dem förnedras ytterligare, känna mer smärta: bli upplysta om den tomhet de lever i, som är deras liv.
Som Mike Whites karaktär Tyler. Den blygaste tevekaraktären någonsin, samtidigt den mest frustrerande. Man hejar på Tyler samtidigt som man vill slå honom, hårt i magen. Det finns ingen som kan suga på ett sugrör som Tyler, eller le med ena mungipan som ett litet barn. Han känns obekväm i precis alla situationer. I avsnitt fem, säsong två, The Ghost is Seen, beskriver han sig själv som just ett spöke och hur det är att leva som någon som varken syns eller hörs. Mike White gör det så perfekt, så sorgligt och genuint empatiskt, något som genomsyrar hela hans rollkatalog. Passa på att se Chuck & Buck om ni inte redan gjort det. Och så håller vi alla tummarna för en säsong tre, kommer bli intressant att se vilken vändning serien kommer ta, nu när allting redan känns så avslutat.

[2013-03-07 14:29]
mxm

tack för text! Enlightened har verkligen varit den stora höjdpunkten 2013 såhär länge. vid närmare granskning och eftertanke är det ju en fantastiskt rik serie, helt i paritet med Mad Men, men medan jag tittar på den kan jag knappt sitta stilla så genant det är: hur hon konstant trakasserar stackars Chrysta, hennes vansinniga självupptagenhet, hennes tonårsfasoner, hennes ständiga hycklande… jag hade betalat bra pengar för att få nita Amy i sitt hippiehuvud.

bästa HBO-serien, lätt.

[2013-03-07 14:43]
Jossan - Heart Skipped A Beat

Jättebra text och jag håller med! Har sett båda säsongerna och njutit med skräckblandad förtjusning. Som du skriver – man både hatar och älskar Amy! Enlightened är en serie som både roar och skapar magont.

[2013-03-07 15:32]
mxm

vill också tillägga hur Amy är ett perfekt exempel på hur en kan skapa en olidlig protagonist som en ändå ÄLSKAR att ägna tid med, till skillnad från groteskerierna i Girls, som BARA är olidliga.

[2013-03-07 16:01]
Molly

Håller verkligen med, både om Enlightened och Laura Dern i synnerhet, serien har bara vuxit för varje avsnitt. Älskade verkligen avsnittet med Levi på Hawaii, hade gärna sett mer av honom, Luke Wilson är också superbra!

[2013-03-07 19:06]
Kjell

Enlightened är onekligen en stor favorit. Du fångar Amy fint, Magnus. Och underbart att du nämner Chuck & Buck, ett tidigt storverk av Mike White. White- och Enlightened-fans bör också försöka hitta hans stora crack at mainstream-sitcom, Cracking Up. Fick kass kritik och dåliga tittarsiffror och lades snabbt ner efter något halvdussin avsnitt, men den var riktigt jävla fin! Jason Schwartzman i huvudrollen. Finns inte på dvd men råkar ni hitta den nånstans i nån annan form så hugg till. Jag hyllade den hårt i den första sajt-inkarnationen av WS (innan vi blev blogg), tyvärr är inte de texterna (pre-2005) indexerade i vårt nuvarande arkiv.

[2013-03-08 05:38]
linus

håller så med. enlightened har haft tå utmärkta säsonger. det finns en tanke berättarmässigt som går igenom säsongerna. kan inte låta bli att tänka på mästerverket the comeback, hbo-serien med lysande lisa kudrow som lades ner efter bara en säsong 2005. den hade samma berättarfokus, förtroende för karaktärer och skådespelare och samma gående på gränsen mellan gråt och skratt. och framför allt hade även den en kvinnlig huvudperson som var lika lätt att älska som den var frustrerande och hjärtskärande. precis som amy i min bok.

[2013-03-09 12:41]
SweepTheLeg

Enlightened har jag precis börjat kolla på.
Knappast nån ”humor” i de första avsnitten, men Todd Van Der Werf lovar mig att det blir bra.

[2013-03-09 22:50]
Jan H

Bra text du träffar rätt på många punkter. Har väntat på att det skulle postas något om Enlightened sedan säsong ett startade. Eftersom inget skrevs så tänkte jag att serien saknade intresse. Men jag verkar ju ha fel…
Innan Enlightened började sändas så tänkte jag att det borde bli bra eftersom: HBO+Laura Dern vad kan gå fel? Tillräckligt mycket fel för att jag skulle avstå att se säsong två. Såg dock hela säsong ett.
Ett problem med serien är att den fokuserar nästan enbart på Amy. Vi får inte lära känna någon annan karaktär på ett djupare plan utan Amy’s närvaro. Dock så finns det ett avsnitt mot slutet av säsong ett där vi får följa Amy’s mamma när hon bl.a. handlar mat och träffar en bekant. Tycker att det avsnittet blir så mycket bättre när fokuset på Amy försvinner för en stund och vi får kliva in i någon annans värld. Skulle bli så mycket bättre om vi skulle få en inblick i några av karaktärerna kring Amy. Skulle inte bli sämre om Levi (Luke Wilson) fick mer spelutrymme.
Ett annat problem som ni alla skriver om är att Amy’s karaktär kan vara otroligt jobbig ibland, men om jag förstår er rätt så tycker ni att det blir bra hur som helst. För mig så blir det lite förmycket av den varan, jag kan liksom inte svälja att hon är så jäkliga jobbig nästan jämt.
Dock efter att ha läst texten och kommentarerna så får jag kanske börja se säsong två, känns dock inte som prio ett dock.

[2013-03-10 11:04]
Kjell

Jan H: Säsong 2 har ju gjort exakt det du efterlyser – fördjupat tittarens relationer till framför allt Luke Wilsons och Mike Whites rollgestalter. En episod fokuserade t ex helt på Levi, utan närvaro av Amy öht. En fin serie har blivit storartad.

[2013-03-10 13:00]
Jan H

Kjell: Låter bra, jag får helt enkelt bita i kulan och se säsong två.