Weird Science
Trasigt äkta och galet bra

2013-03-01  

Jag råkade i ren entusiasm nyligen beskriva miniserien My Mad Fat Diary som Adrian Mole möter Dawn Weiner (från Welcome to the Dollhouse) möter Sugar Rush. Det är kanske lite väl mycket high concept, men samtidigt är det just den där mittipricksvidande tonårsskildringen som britterna kan vara så fantastiskt bra på, den som är både satirisk och verklighetstrogen på en gång, som erkänner att ungdomstiden är en sån absurd liminal-limbo att överdrifterna nästan alltid överträffas av verkligheten.

Det handlar om 16-åriga Rae, som kommer tillbaka från några månader på mentalsjukhus och upptäcker att hennes mamma sagt att hon varit i Frankrike, och ska försöka hantera vardagen och att att bästisen hittat ett nytt gäng. Serien bygger på en självbiografisk bok med samma namn, men har puttat fram handlingen till 1990- i stället för 1980-tal, puttat ner Rae några år i ålder, och puttat upp henne några kilo.

Det som kanske gör den så träffande är att den tar känslor som de flesta 16-åringar upplever i någon utsträckning – att känna sig galen och trasig, att känna sig som att man har jobbiga hemligheter som man inte kan prata med någon om, att känna sig tjock – och tar dem till sina extremer. Rae är inte lite knubbig, hon är fet. Hon är inte lite deprimerad, hon har varit riktigt trasig och inlagd. Och då blir det liksom mer relaterbart. Att få se sin egen upplevelse tagen till något slags ytterlighet, att få känna den extra mycket, gör att det igenkänningsilar lite extra i magen.

Att dessutom få se en tjej som får vara den halvperverst frustrerade oskulden är alltid en trevlig omväxling, likaså en huvudpersonstjockis som slutar berättelsen med samma kläder och hår (och vikt) som hon började med.

Serien funkar minst lika bra för den som är 16 nu som för den som någon gång har varit det. Om man dessutom är gammal nog att minnas 1990-talets musik och mode blir det kanske lite extra pinsamhetsnostalgiskt. Eventuellt varning utfärdas för att vissa tittare kommer att behöva ta en drink när minnena av olycklig kärlek blir lite väl närgångna.

[2013-03-01 13:44]
Jessica

Jag har just sett klart MFMD för mindre än en vecka sen. Utan spoilers kan jag säga att jag grät som en bitch i över tio minuter under sista avsnittet. Inte av själva slutet, som (spoiler) är rätt väntat, utan av händelser och välskildrade känslor som pågår fram tills dess.

Det kändes, för mig, som ett väldigt tillfredsställande slut och som en väldigt avslutad berättelse, så jag blev rätt förvånad när hallåan meddelade att det blir en andra säsong. När, är inte klargjort för de har bara precis fått klarljus; det är oklart om det ens finns manus för en andra säsong men vi är alltså lovade en fortsättning.

Du beskriver det som en Zolondz-Adrian Mole. En beskrivning som jag kan känna igen mig i – fast för mig kändes den även lite Degrassi. Om Degrassi hade haft riktiga manusförfattare, som faktiskt någon gång i sitt liv träffat en tonåring.

[2013-03-02 09:56]
Molly

Tack för tipset, låter precis som något jag längtar efter att se!

[2013-03-02 10:00]
Maria

Åh, jag såg också MMFD nyss. Älskade Rae och att hon får vara som hon är utan att ”göras om”.

[2013-03-02 23:10]
Jimmy Jazz

Såg de två första avsnitten nu ikväll. Fucking brilliant! Tack för tipset, Julia! Lätt bästa jag sett på TV i år. Slår Girls flera gånger om :)

[2013-03-04 09:35]
Tips: My Mad Fat Diary | Julia Skott - pangbrud och skjutjärnsjournalist.

[…] skrev lite om serien My Mad Fat Diary på Weird Science. Läs min spoilerfria hyllning. Och se den om du kan. Dela:GillaGilla Laddar… from → texter, tips, TV ← Girls […]

[2013-03-05 09:49]
Z

Ååh. Cronemans sågning av SVT:s fredagsunderhållning idag i DN. Poetry in motion.

[2013-03-13 10:18]
Molly

SPOILER:
Helt orealistiskt att gängets sötaste kille blir ihop med tjockisen Rae, hur underbar och verkligen värd det hon än är så är det en ren omöjlighet. Hallå, minns ni inte högstadiet??
Synd på en annars helt fantastisk serie.
Suck. Ett drömscenario för en tonårsknubbis som mig men så långt från verkligheten. Tyvärr.

[2013-03-14 17:58]
Jessica

@Molly

Det reflekterade jag inte ens över. Så länge jag har bott i England har det där med övervikt kontra knullbarhet varit en ickefråga i vissa grupper. Särskilt i norra England, som har en tradition av stora kvinnor sen innan industrialismen. Jag kan på rak arm räkna upp fem ”stora” tjejer i min – tonåring på nittiotalet – bekantskapskrets som landade åtråvärda snubbar utan problem, även hemma i Sverige. Antingen var vi en ovanlig grupp eller så var folk inte fullt så ytliga då som de blev runt 2000 kallt. Det var före instagram och före ”läckta” porrvideor. Före Biggest Loser. Före denna bisarra _fixering_ vid tjockisar som råder just nu.

Jag har inte möjlighet att veta hur det känns inuti en tjock tonåring, förstås. Det måste upplevas i realtid. Jag kan bara veta vad jag såg. De större tjejerna i mina kretsar kanske bara låtsades att de mådde bra och gillade sig själva? Killarna de var i hop med kanske fejkade att de föredrog någon som var lite framåt och glad framför någon som behövde manus för att ringa ett telefonsamtal? Men de var verkligen inte alls lika ifrågasatta som nästa halv-generation blev och de var ofta populära. Särskilt i tidiga tonåren när bröststorlek var hårdvaluta.

[2013-03-14 19:50]
Molly

@Jessica OBS mer Spoilers!
Det låter helt fantastiskt och otroligt det su beskriver. Lycko dom, säger jag bara. Själv var jag tonåring på 80-talet och inte tjock som Rae men mullig. I en svensk småstad. Det var verkligen inte som du beskriver, men ok, inte heller som det blev när internet exploderade. Fast fixeringen vid tjockisar är definitivt inget nytt. Ingen ‘snygg’, av något kön, skulle nånsin våga bli kär i en tjockis och trilla ner i status. Även om man kanske inte var lika utsatt som stackarna är nu. Det du beskriver låter som ett paradis :)