Weird Science
Gamla skolan möter nya och ljuv musik uppstår

2013-02-12  

På ytan kretsar Nashville kring två countrystjärnor, en gammal och en ny. Rayna James (Connie Britton) har gjort skivor i över tjugo år och tillhör den gamla countryskolan som gärna bluesar fram en låt på gitarr och uppskattar det goda hantverket. Juliette Barnes (Hayden Panettiere) är nykomlingen som poppar till sina countrydängor, klär sig sexigt och distribuerar skivorna på Starbucks.

När publiken sviker Rayna läggs idén om en gemensam tour fram. Det gamla ska möta det nya. De två stjärnorna måste dela scen, publik och – ska det visa sig – kanske också delar av sina liv.

Jag älskar hur temat gammalt/nytt är så ständigt återkommande i Nashville, och på så många nivåer. Gammal country versus ny country är den första nivån. Tradition kontra nytänk och så vidare. Rayna i sina storbältade jeans och hes countrystämma, med ett backing band fullt av fårade, livserfarna män. Typ. Mot Juliettes kommersiella glitter och poppiga nycountry. Publiken respekterar Rayna men nynnar på Juliette. Redan i första avsnittet får vi reda på att försäljningen av Raynas skivor dalar medan Juliette ligger på topp. Skivbolaget har en ny VD och han har nya idéer om hur vi ska ta countryn in i den nya tidseran.

Sedan har vi temat gammal kärlek kontra ny, vilket tar sig flera skepnader (spoilers på ingång här!). Som förhållandet mellan Rayna och Deacon, som är djup, grundad och hålls uppe av genuin tillit och starka band. Det ställs mot Deacons nya, flyktiga, snärjande och sexiga passionskärlek med Juliette som är allt annat än grundat men fullt av heta känslor. Och som en tredje parallell finns Raynas make Teddy, som känner sig ganska hjälplös efter att ha strulat i någon fastighetsaffär och inte längre kan bidra till hushållet på det där traditionellt manliga sättet, alltså genom pengar. Kanske kan man gå så långt som att säga att han känner sig avmaskuliniserad. Det skulle i alla fall förklara hans annars hyfsat obegripliga move att sukta efter den mäktiskaste sitsen i staden Nashville…

En fin grej här är också parallellen mellan Raynas mammas kärleksliv och Raynas eget. Det går igen, ungefär som om det är en tradition eller ett arv, att älska på ett visst sätt. Rayna älskar ungeför som sin mor gjorde. Men får då kanske också samma resultat..?

I serien ställs också gammalt liv mot nytt liv. I Juliette Barnes fall är det (också) i form av hennes mamma, som i sin trasighet och irrationella närvaro påminner Juliette om det sociala arv hon själv bär på. Nog kan man tycka att det visas lite väl tydligt ibland, vad resultatet av mammans frånvaro inneburit i Juliettes fall (svar: kärlekstörst och uppmärksamhetsbehov). Men det gör å andra sidan Juliette till mer än bara en diva eller en ny popsensation som fått smaka på för stora framgångar alldeles för snabbt i en tid där kärlek mäts i antal likes på Instagram.

Okej, det sista var mossigt sagt, men många sociala markörer används faktiskt i seren för att betona generationsskillnaderna de två sångerskorna emellan så det är inte en galen sak att ta upp. Man pratar ju faktiskt om att lägga upp »teasers« på iTunes, distribuera musiken bortom »traditionella kanaler« och så vidare.

Jag tycker det är bra med skillnaderna och markörsnacket. I synnerhet när hela serien också sätts mot staden Nashville som backdrop. En stad som inte går att skilja från sitt musikhistoriska arv, som är ett med musiken som lever i den. Som utvecklar traditionen country men också vördar den och håller den hårt.

Allt detta, skulle jag säga, kommer samman i en och samma fantastiska scen. Alltså ren tevemagi där gammal och ny country kommer samman, där gammal och ny kärlek blandas upp och där nytt och gammalt liv vinkar smärtsamt till varandra från olika håll. När Rayna och Deacon sjunger den bitterljuva, törstande, längtande och vackra No One Will Ever Love You (Like I Do) på varsin pall på Bluebird Café, då märker jag inte ens själv hur otroligt rörd jag är förrän jag inser att jag faktiskt håller andan.

[2013-02-12 19:23]
linus

tyvärr har inte jag sett vad du har sett. jag var väldigt förtjust i de två första avsnitten av nashville och speciellt hayden panettieres karaktär.

men sedan var det som att luften långsamt gick ur serien och jag insåg att de flesta karaktärer, trots bra skådisar, var ganska ointressanta. persongalleriet började kännas allt mer stereotypt och det hände liksom inget som inte har hänt hundratals gånger i andra serier. och då med mer dramatik, mer tension, mer berörande än här.

jag gav serien fem avsnitt då jag verkligen tyckte att den hade alla förutsättningar, men fann mig själv uttråkad av alla scener som hayden panettiere inte var med i. och då spelade till slut inte den utmärkta musiken någon roll. den blev mest en ledsam påminnelse om hur lite jag brydde mig om serien.

[2013-02-13 10:55]
Maria

Jag började titta på Nashville bara pga Connie Britton och jag blev överraskad över att gilla det så mycket som jag gör. Samtidigt stör jag mig på många klyschiga karaktärer och tråkiga sidohandlingar (typ Teddys valkampanj).

[2013-02-13 22:37]
Caroline

Mmm, den har ju lite drag av såpopera i countrymiljö ibland. Det håller jag med om. Och inte – ännu i alla fall – fullt så utmejslade karaktärer (scenen där Teddy kastar ”hemliga dokument” i brasan…). Men jag gillar verkligen den behagliga nivån på det hela och – faktiskt – musiken.

[2013-02-15 11:03]
D

Jag har svårt att se den som något mer än just en såpa men det är inte helt fel med lite såpor då och då och jag har aldrig tråkigt när jag tittar på den.

[2013-02-17 16:15]
Anna M

Håller med. Låten är magisk och som såpa har den klara kvaliteter. Storyn med Juliette och hennes mamma griper tag, likaså Rayna och hennes story.

[2013-02-18 13:12]
Struntlillstrumpa

Jag hade inte så stora förväntningar på Nashville, men jag fastnat helt tack vare musiken. Framför allt var det precis den scenen med No one will ever love you. Det händer så mycket under låten och den säger så mycket om deras historia.

[2013-02-19 11:06]
Olle

Har sett 5 avsnitt tror jag och än så länge är den lite väl såpig. Inte för att jag ogillar såpor (jag följer nämligen Revenge slaviskt till exempel) utan för att jag förväntade mig något helt annat. Det är svårt att ställa om och jag hade gärna sett en djupare inblick i countrymusikens värld med mer fokus på industrin, lite som Smash försöker göra med Broadway och musikalernas värld (även om inte de heller lyckas fullt ut så tycker jag att de gör ett bättre jobb på just den fronten). Men jag kommer nog fortsätta titta, eller slötitta åtminstone, mest för att jag gillar Connie Britton så himla mycket. Och musiken är inte dålig den heller.