Weird Science
Ta mig tillbaka till Ze Lake Pöbb!

2013-02-09  

Om exakt ett år börjar säsong 2 av franska Les Revenants, som gjort webbsuccé på SVT Play under titeln Gengångare (där hela serien kan ses i ytterligare 28 dagar).

Detta är, känner jag efter säsongsfinalen i veckan, det viktigaste att konstatera. För lika djupt otillfredsställd som jag blev av slutscenen, lika djup längtan känner jag efter att få fortsätta vara en del av den spöklika lilla alpstaden, vars stämning byggde på en sådan fantastiskt perfekt mix av sinnesintryck: Mogwais musik, människorna, de ödsligt semi-moderna miljöerna, det färglösa fotot.

Handlingen berörde mig på sätt och vis allt mindre ju längre in i serien jag ledsagades av alla dessa samverkande förnimmelser. Den var hyfsat engagerande, men bitvis också irriterande ineffektiv – under de sista epiosderna, som inte längre ägnades specifika personers bakgrundshistoria utan »bara« började leda mot en ödesbestämd final, tappade serien också fart och självförtroende, tycktes röra sig mer improvisatoriskt och nästan för att fylla ut tid.

Ändå älskade jag serien. På en nivå, eller på ett sätt, som kanske bäst låter sig beskrivas genom en spontan uppräkning av några saker som fick Les Revenants att fastna inom mig, ibland som en irriterande tagg, ibland som en skönhetsupplevelse och en känsla av saknad jag kommer att bära med mig ända till säsong 2:

  • Den vidunderliga dammen, avgrundsbetongen, kyrktornet och den »gamla byn«.
  • »Ze Lake Pöbb.«
  • Porten och trappan i lägenhetshuset.
  • Busshållplatsen! Den vidsträckta asfalten och det låga stationshuset där vi en gång fick se en långdistansbuss ankomma.
  • Det kvasireligiösa aset Pierres jobbiga, bubbliga underbett.
  • Snutmakens stumt sårade ögon och gapande guldfiskmun.
  • Den märkliga, ömsesidiga men iskalla, samhörighetskänslan mellan Simon och hans levande dotter.
  • Tvillingsystrarnas relation, och hela den familjens vardagsvakuum sedan Camille kom tillbaka.
  • Att Mogwais musik aldrig modifierades. Samma fyra, fem småstycken som varvades utan någon som helst ljud- eller harmonimässig utveckling – motsatsen till hur den bästa amerikanska soundtrackmusiken (av till exempel Sean Callery i Homeland) fungerar, dock i linje med Angelo Badalamentis musik i Twin Peaks. Först irriterade det mig, sedan insåg jag att det var helt i linje med det instängda stillaståendet i staden, vilket nådde en kulmen när – liten spoiler alert! – bilen bara körde i cirklar och skogsvandringen bara ledde runt, och båda bara ledde till dammen.

Slutligen var det en sak som störde mig oerhört, och kom så tidigt i serien att det fick mig att tvivla på manuset. Det var redan i första avsnittet, och innan Camille hade kommit tillbaka: när gruppen av sörjande satt och diskuterade bygget av minnesskulpturen som snart skulle vara färdig. En skiss visades av hur den skulle se ut – och kom som en fullständig nyhet för församlingen, som klagade på hur ful den var. Men samtidigt fick vi ju veta att det var just denna församling som både projekterat och samlat in pengar till bygget. Man har alltså haft ett antal möten om detta tidigare. Så hur troligt var det att gruppen först nu, när bygget nästan var färdigt, fick veta hur det skulle se ut?

Att jag stör mig mer på den frågan än på frågan som ställdes i slutscenen säger möjligen mer om mig som tevetittare än om Les Revenants. Eller så säger det kanske något om säsongsslutet, ändå – att jag undrar mer över en marginell logiklucka i första avsnittet än över hur säsong 2 ska ta vid.

Lik förbaskat ser jag väldigt mycket fram emot fortsättningen. En del av mig har ju flyttat till Haute-Savoie, där jag bara vill cirkla runt utan att komma ut.

Men se för guds skull till att städa och renovera upp Ze Lake Pöbb igen!

[2013-02-09 12:28]
Linda

Där kom den ja, vad roligt!

Jag håller med dig avseende den fantastiskt perfekta mixen av sinnesintryck, därav min konstanta gåshudsfest i varje avsnitt! På samma sätt kan jag hålla med om känslan av att de sista avsnitten liksom sackade av lite i sin obönhörliga väg mot säsongsfinal, men det var också rätt på något vis, hade man mäktat med mer egentligen… Jag upplevde scenen där bilen körde i cirklar som otroligt mäktigt, den var väldigt drömlik!

Jag tyckte att det fanns ett flertal dynamiska relationer, t ex den mellan Julie och Victor/Toni, den gick rätt in i hjärtat, fantastiskt buren av främst Julie då (eller Céline Sallette). Hela Camilles familj och deras relationer sinsemellan var bra! Och appropå Camilles familj, och din invändning rörande den bristande logiken i första avsnittet, så minns jag det som att det endast var Camilles pappa Jérôme som tyckte minnesskulpturen var ful. Han hade ju heller inte varit särskilt närvarande under gruppens träffar, åtminstone inte mentalt.

Nu tar vi en shot eller två till Ze Lake Pöbbs ära! Det ska bli spännande att se vad de gör av säsong två! Men jag släpper Les Revenants för nu, för att jag måste, och ser fram emot The Walking Dead och Game of Thrones!

Fridens, och tack för krönikan!

[2013-02-09 12:55]
r

Jag blev besviken när jag på näst sista avsnittet fick reda på att det blir en till säsong. Mystik är bäst i en ihopknuten säck – och jag är en av dem som tycker Twin Peaks bara blev sämre och sämre mot slutet. Jag vill ha nån sorts upplösning, nån sorts ”svar” – om än ett svar inom fiktionens egna logik. Jag vill inte att all den tid jag investerat rinner ut i en mysticiserande soppa med ”öppet slut” som kan betyda vadsomhelst. Tyvärr tenderar mysterieberättelser i det längre formatet få de här öppna sluten. Lost, typ. Eller Twin Peaks för all del. Jag hoppas på att serien avslutas iom nästa säsong och får en avslutning där.

[2013-02-09 12:57]
Kjell

Men originalfilmen har väl ett handlingsförlopp som bara nått halvvägs i tv-serien? Gissar jag, utan att ha sett – fast läst rätt utförligt om – filmen från 2004.

[2013-02-09 12:59]
Kjell

Linda, håller med om relationerna, de var intressanta i stort sett över hela linjen. Trots schabloner och en konstant ödesmättnad som knappast främjar realism kändes människorna genuint trovärdiga.

[2013-02-09 13:07]
r

Aha. Jag visste inget om att det var en filmatisering av en bok.
Är det en filmatisering, och de filmat halva boken, så behöver jag ju inte oroa mig.

[2013-02-09 13:23]
Kjell

r: Ingen bok, vad jag vet, men en fransk film från 2004: http://en.wikipedia.org/wiki/They_Came_Back

Jag vill ju inte se filmen nu innan S2. Men som jag tolkar filmens handling leder ju zombiernas plottande till någonting… mer än att hämta en gravid kvinna på en kulle, kantänka. Mer än så vill man ju helst inte veta i dagsläget. Men om någon sett filmen, bekräfta gärna… eller håll tyst! ;)

[2013-02-11 13:44]
Claes Pettersson

Intressant inlägg angående den digitala distributionen av Gengångare på SVT-play här (Göran Danastens kommentar i botten): http://brodersvea.se/2013/02/07/gengangare-i-tablan/

[2013-02-11 16:25]
Martin

Älskar den också, men störde mig ohyggligt mycket på följande megafel i ep 1: första scenen när bussen kör förbi kameran och in i räcket – ingen Camille framme och distraherar föraren.
Men i återblicken på slutet där man får se hur det faktiskt gick till när bussen kraschar – helt plötsligt står hon där och vill ut. Märklig miss i nått som är så välgjort.

[2013-02-16 20:57]
charlotte

Well, jag har sett They Came Back och säger bara så mycket som att den i flera avseenden skiljer sig rätt kraftigt från serien. Sen är det ju möjligt att de ändå kommer sammanfalla handlingsmässigt…
Kul att se den här postningen, jag trodde jag var typ ensam om att ha fastnat för gengångarna. Men det hade jag ju helt fel i.