Weird Science
Tomrummet efter en narcissistisk jättebebis

2013-02-08  

Det har varit ganska tyst om Dan Harmon sen han fick sparken från Community i somras.

Så vida man inte lyssnar på Harmontown, podcasten han gör tillsammans med sin bästis, improv-proffset Jeff Davis. Lyssnar man på Harmontown har man hört väldigt mycket från Dan Harmon.

Harmontown, som spelas in inför Harmonfrälst publik, är extremt löst i konturerna, med otroligt tvära kast i både kvalitet och tonläge. Ibland är humorn tight, rent av briljant, och Harmons raljanta, självföraktande bekännelser insiktsfulla, rent av rörande. Ibland är det en kaotisk, fyllefumlande röra. Harmon rappar (om att knulla din morsa), drar upp folk från publiken på ett infall, och bråkar med sin flickvän, podcastkomikern Erin McGathy. Och så spelar de Dungeons & Dragons, med spelledaren Spencer som – i en helt osannolik lyckträff – plockades från publiken i ett av de allra första avsnitten.

Under vintern har hela podcasten åkt på turné runt hela USA, med 20 bokningar – och 20 podcastavsnitt – på lika många dagar. Det har varit en fascinerande resa att följa – ett slags realtidsexperiment i hyperintensivt umgänge mellan Harmons fans och hans eget omogna, bångstyriga jätteego.

Jag ska inte skriva den stora texten om Harmontown – kolla in den här hyllningsartikeln om du är sugen på att läsa den. Jag ska heller inte gå in på det problematiska med Harmons persona, hur han personifierar idén om den känslomässigt och socialt infantila mannen som kreativt geni. Mer än för att konstatera att det skulle gå att säga mycket om den saken.

Men för ett Community-fan ger Harmons podcasteskapader ett intressant extra lager av förståelse. Jag fick förstås under den här perioden av intensivt Harmoniserande ett sug efter att se om Community. Och vissa saker med Harmons serie blir väldigt tydligt accentuerade i ljuset av hans podcast.

Jag har skrivit om det förr, men kärnan i Community, seriens existensberättigande, har ju aldrig varit metahumorn, de populärkulturella pastischerna eller handlingens humoristiska krumbukter. Community är en sitcom om att vara fundamentalt trasig som människa. Och, det blir tydligt när man lyssnar på Harmontown, anledningen till det är att Dan Harmon är så intensivt medveten om sin egen hopplösa dysfunktionalitet, rent av besatt av att analysera och skärskåda sin egen personlighet. Delvis för att han vill må bättre, för att en extremt offentlig självrannsakan verkar vara den enda terapi han är hjälpt av. Delvis för att en av hans största brister är en frustande fullblodsnarcissism. Community var Dan Harmons sätt att expandera det som pågår inne i hans huvud till något som ett par miljoner människor ville titta på varje vecka. Efter att NBC sparkade ut honom får han nöja sig med ett antal tusen podcastlyssnare, men syftet är det samma.

Med det perspektivet är det förstås i någon mening perverst att en ny säsong av Community, utan Harmon, hade premiär i går. Det jag har älskat med Community är hur formgreppen och humorn accentuerat rollfigurernas känslomässiga resa. Om den resan hela tiden pågick inne i Dan Harmons huvud, hur kan den fortsätta utan honom?

Mina förväntningar är inte höga.

[2013-02-08 11:05]
Stefan

Hoppas innerligt att manusförfattarna jobbar utifrån WWDHD (what would dan harmon do) :)

[2013-02-09 12:41]
r

Jag har sett första avsnittet och min bedömning är att det var mycket bättre än befarat.. Helt i klass med de bra avsnitten i tidigare säsonger.

[2013-02-09 19:44]
JET

Jag vet faktiskt inte om jag inbillar mig, men jag känner att det är nåt som var skevt i fjärdesäsongens första avsnitt. Det var som en ytlig kopia av säsong två och tre, men jag kan inte alls förklara *varför*. Kanske var det att det kändes som om det nya showrunnerparet nästan överansträngt sig för att explicit visa att Harmon inte alls skulle saknas, och då lagt så mycket krut på det att resten blev blekt. Kanske.

Vi får se hur det hela utvecklas.

[2013-02-09 21:08]
R

Jag tror det finns en risk att man överskattar showrunnerns betydelse. Ta bara walking dead, som blev mycket bättre när ”stjärnan” Darabont fick kicken.

Ofta underskattas manusstabens betydelse

[2013-02-09 23:27]
Bobby

Kändes som att det var nån form av kommentar till Chevy Chase-Dan Harmon-konflikten i det faktum att Pierce spelades av Fred Willard i Abeds happy place. Men jag kan ju ha läst in för mycket i det.

[2013-02-09 23:45]
KG

Showrunnerns betydelse varierar stort för olika serier. Walking dead baseras till stor del på Kirkmans tidigare verk. Showrunnerns uppgift blir att föra serien framåt, samtidigt som den är ganska låst rent kreativt. Av denna anledning lämnar ju Mazzara nu serien. Vet dock inte riktigt om jag håller med om att serien blev bättre efter att Darabont lämnade. Säsong två kändes mest som ett stort slöseri av allas tid.
Community är annorlunda då serien är Harmons skapelse och hade hans vision. Nu är det inte bara Harmon som försvunnit utan även många andra inom den kreativa staben, vilket även det kommer att påverka serien. Första avsnittet var helt okej, men det var någonting som var annorlunda. Kändes som om det fattades något, men vet inte riktigt exakt vad.

[2013-02-10 11:10]
David

Måste säga att jag tyckte att S04E01 var något av en katastrof. Humorn var platt, rollfigurerna kändes inte som de skulle, handlingen var bara larvig.
Jag fokuserade inte på det i den här texten, men Harmon är ju också en väldigt skicklig (och extremt ambitiös) berättare. Berättarhantverket här (etablering av premiss, väg fram till känlomässig payoff) var inte i närheten av vad han och hans team gjorde med ens ett genomsnittligt avsnitt.
Jag kollar lite till, men det känns som att min första instinkt när Harmon fick sparken – att helt enkelt betrakta serien som nedlagd – inte var helt tokig.

[2013-02-10 12:33]
R

Frågan är om nån skulle ”känt att nåt är fel” osv utan förhandsinfon om att Harmon slutat. Tror sånt tenderar att göra folk överkänsliga och sitta och känna efter . Med den ingången blir ju inget bra.

Rent objektivt så var första avsnittet av samma kvalitet som föregående säsongers genomsnittsavsnitt.

Jag köper inte riktigt den där auteur-tanken med showrunnern som kreativt masternind och manusstaben som utbytbar.

[2013-02-10 16:42]
JET

Om Walking Dead baserades till faktiskt stor del på Kirkmans serie så skulle den inte suga så storstilat.

[2013-02-10 19:42]
r

ps. ”rent objektivt så var” tar jag tillbaka. det är ju ganska förmätet av mig att påstå mig ha en autentisk närkontakt med Det Absoluta.

[2013-02-12 09:16]
ola

JET: right on. Make till att slarva bort en guldförlaga har jag inte stött på. Hade ju bara vara att slaviskt följa serietidningen och det hade blivit strålande, istället ska det karvas ut egna förvirrade stigar.