Weird Science
Mer Willy Wonka än Lord Grantham

2013-02-12  

Överspelet redan i inledningsscenen. Herregud. En upp-speedad Jeremy Piven som hojtar »We’re making history!« och använder ord som »razzmatazz« medan de timida engelska flickorna rodnar åt den energiske amerikanens joie de vivre. Rada upp varorna! Blända kunderna med urval! We’re making history here! Stora gester, bländvitt leende, armarna som slås ut. Razzmatazz, alla! Razmatazz!

Jag var faktiskt väldigt peppad på ITV:s nya kostymserie om entreprenören Mr Selfridge (Jeremy Piven) och hans uppfinning »varuhuset«. Här fanns en hel del potential, tänkte jag. Nouveau riche, fina miljöer, roliga nyheter. I synnerhet också som om peppen i brittiska tidningar kretsade kring om detta kunde vara nya Downton Abbey.

Det är det inte. Både kläderna och maneren är mer Willy Wonka/cirkusdirektör än Lord Grantham. Svårt att ta på allvar med andra ord. Det här är en pastisch och en hyllning till alla utanför lådan-tänkare därute, inte en historia om människoöden och plikt kontra vilja eller vad man nu vill kalla Downton för. Säga vad man vill om Downton, och jag är inte seriens största fan, men den är välskriven, har en fungerande dialog, bra skådespelare och ambitionerna att i alla fall försöka problematisera saker som tradition och ärvda plikter.
Försöker i alla fall.

Ibland.

Stundtals.

En sak har dock Mr Selfridge gemensamt med Downton Abbey och det är de enormt många birollerna. Man kan omöjligt hålla reda på alla från första avsnittet. Rikt persongalleri om man är optimist. Förvirring, om man är pessimist. Men tyvärr finns här ingen bitsk farmoder med skarpa oneliners att ändå gilla från början, de bästa replikerna tillhör Mr. Selfridge själv även om de är mer effektsökande än riktigt smarta (»To work is elavating, to accomplish is superb«).

Och en annan sak: Downton ser i alla fall aldrig ut som en enda stor kuliss. Det gör Mr Selfridge. Jag köper inte miljön. Synd, eftersom själva tanken på ett stort, engelskt varuhus anno 1909 verkligen skulle kunna vara något av en visuell fest. Alla kläderna, de vackra färgerna, de nya materialen, färgerna…och visst är det färgglatt men allt ser ju ut att vara i technicolor och överdrivet till seriemagasinestetik. Efter Harry Selfridges initiala utrop om att varuhuset ska komma att »show the world how to make shopping thrilling!« så hade man ju gärna sett mer ur 1900-talsmänniskans ögon, till exempel. Alltså verkligen upplevt känslan av att gå in i en enda stor butik med allt istället för en liten specialbutik. Det är visserligen lite för tidigt att säga något om saken men lite nya pengar versus gamla pengar-problematik skulle inte skada heller eftersom man trycker så oproportioneligt mycket på att han är den tossiga amerikanen med helt galna idéer (en affär med massa småaffärer?!) i en traditionsälskande värld av stiffa britter.

Jeremy Piven saknar knappast charm och karisma, så vad är hans problem? Varför gestaltar han Harry Selfridge som om det var en parodi? Är det en parodi? Jag blir osäker. Jaja, givetvis är det menat att Mr Selfridge, som är amerikan, ska skilja sig oerhört jämte britterna som bara vill dricka te och se till att saker och ting fortsätter vara som de var förut. Men man kan väl skippa överdrifterna för det? (De stereotypa) skillnaderna framgår ju ändå. Han måste sluta få repliker som »Don’t you all look fine and dandy?«. Det är problemet.

[2013-02-12 00:46]
Jossan - Heart Skipped A Beat

Jag har bara sett första avsnittet och kände mig lite kluven efteråt. Ville så gärna gilla det men tyckte (som du) att Piven spelade över.

[2013-02-12 16:36]
Julia

Jag tyckte också att det kändes som scenskådespeleri fast filmat. Väldigt stort, så det ska nå hela vägen längst bak i teatern, och väldigt kitschigt.

[2013-02-12 16:45]
Calle

Grymt besviken. Det var bara genuint trist. Får fråga herr Danasten hur han tänkte när svt köpte in denna. Och lade den efter Schlagern. Denna zappar väl folk bort?

[2013-02-12 18:10]
Kjell

Ska dock sägas att min tioåring älskar serien! Finns tydligen en riktigt ”läskig gubbe” också? (Hon ser den med sin mor, inte med mig…)

[2013-02-12 23:37]
Mona

Mr Selfridge känns tyvärr lika trist och forcerad som Titanic-serien gjorde. Synd, det är ju en väldigt intressant sann historia egentligen. Älskar Downton Abbey för precis vad den är – en intrikat uttänkt, gediget genomförd guilty pleasure-såpa. Antagandet här tycks vara att erbjuder man bara fina kläder och några tillyxade typer har man förfärdigat en sådan. Men utan någon som helst jämförelse i övrigt känns detta försök mest som när Pan Am, eller den där Playboyserien, försökte bli nästa Mad Men.

[2013-02-13 11:37]
Magnus H

Såg bara lite i ögonvrån (makan tittade noggrant), men efter att ha tröttnat mer och mer och mer (OCH MER) på Downton Abbeys nästan självparodiska såpighet känns det ju lite som att, hey, ”Willy Wonka” låter ju som ett PLUS… ;)

[2013-02-13 22:40]
Caroline

Hey, jag tackar inte nej till mer Oompa Loomper i teve-rutan. Det är inte det…