Weird Science
Hellre Carrie än Lady Mary och Hannah

2012-12-26  

Efter att jag sett klart tredje säsongen av Downton Abbey har jag seriens catchphrase och butlerns eviga »problems with the new footman« ringande i öronen. Ett återkommande problem för honom, tydligen. Mitt största problem är att jag ogillar seriens främsta huvudpersoner så mycket att jag löper risk för blodpropp. »Problems with the new aristocracy«, snarare, i mitt fall.

De första två säsongerna kunde jag se med den förälskades milda blick och därmed förlåta intrigens Falcon Crest-nivå och Lady Marys allmänna äktenskapsidioti. Misstag gör vi alla i ungdomen. Men det hela sjönk ju sedan till Rederiet-nivå för att nu vara tillbaka i trevlig Falcon Crest-anda igen och alltså borde jag vara nöjd. Men i nyktert tillstånd kan jag numera inte se Lady Mary som annat än jobbig, världsfrånvänd och i behov av en hurring hur mycket jag än försöker. Jag känner inte med henne. Lady Edith kan jag ändå, i viss mån, få någon slags stackars lilla rika flicka-sympati för. Jag uppfattar henne som seriens mesta underdog och en sådan vill man ju alltid heja på. Lady Sybil har alltid sin höga moral och sin besvarade kärlek att falla tillbaka på. Lady Edith bara en väl grundad bitterhet som bara växer tillsammans med känslan av att alla springer om henne. Jag kan, i viss mån, sympatisera.

Sedan ser jag klart Girls på ren trots (jag gillar den inte heller och avskyr tjejerna i den) och blir sängliggande av trötthet. Nostalgisk också, och längtar tillbaka till den bekymmersfria tiden med Sex and the City då huvudpersoner var tillrättalagda och roliga och löste det mesta med en gruppkram.

För även om karaktärerna i Sex and the City var äldre än mig då det begav sig, hyfsat irriterande tunna på sina håll, så kunde jag ändå mycket lättare identifiera mig med dem. Ja, för att de var just endimensionella och därmed lätta att tillskriva egenskaper, säger den skeptiske.

Avbryt inte, säger jag då. Vad jag menar är att i både Downton Abbey och Girls finns faktiskt ett identifieringsproblem. I båda fallen har man försökt att göra karaktärerna inte bara komplexa utan också ge dem svärta. Lady Marys snedtramp med en viss diplomat, till exempel, och vit mans börda. Nej, rättelse: vit aristokratkvinnas börda. Hannahs uppvaknande i en kall och hård värld vi andra kallat verklighet ganska länge nu. Men har man kanske, i detta nymodiga försök att ge karaktärer flera lager, kanske brett på lite för mycket? För jag hittar ingen kärna, inget att tycka om. Faktiskt hittar jag inte så mycket alls utom förvuxna bebisar som sluppit ta snavar för någonting alls länge nog nu. Vad är det jag missar?

Jag är en Charlotte men en hälsosam dos Samantha. Detta vet jag med säkerhet. I Downton Abbey är Ms Hughes, den gamla gråhåriga hushållerskan, den enda jag eventuellt skulle kunna se mig själv liknas vid. Hos det halvt streetsmarta, halvt fårskockliknande gänget downstairs snarare än hos de uppbröstade anomalierna upstairs definitivt men ändå med visst personalansvar. Ja, jag är väl Ms Hughes då men det är ju inte på långa vägar lika kul som att vara en Charlotte. Och hon var ändå den rigida av dem!

I Girls avskyr jag allihop. Om någon jämförde mig med någon av tjejerna skulle den redan nämnda hurringen delas ut. Vem vill vara en tjurig, trulig, oresonlig egoist står med händerna i kors och lyssnar på Feist medan livet och alla möjligheter tickar förbi?

Serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham har presenterat Girls som ett slags osminkad Sex and the City. Det är så här det verkligen ser ut, tjejer och killar. Okej, hur ser den ut då? Den är rätt tom, ihålig, ointressant och allt annat än vad som känns äkta om du frågar mig. I Sex and the City (nu slutar jämförelserna) fick man ändå ganska tidigt köpa att det rörde sig om en fantasivärld, en amerikansk dröm och ett enda långt retuscherat vykort från New York. Brudarna hade å ena sidan fantastiskt overkliga problem som vilket party man bör gå på, men också väldigt verkliga sådana som cancer, barnlöshet och ensamhet. Och ja, man fick se dem jobba också även om det var låtsasjobb på viss nivå. Men i en säsong har Carrie verkliga pengaproblem och i en annan är det Mirandas omänskligt grymma jobbtimmar som pajar förhållandet med Steve. Men framför allt har tjejerna kul ihop, gillar varann och skulle vara roliga att hänga med. Alltså, vem i hela världen vill hänga med Girls-tjejerna? Och hängde jag med Lady Mary skulle jag förvandlas till Branson av ren överlevnadsinstinkt och det vill vi ju inte, naturligtvis.

Girls påstår sig ha verkliga avsändare, till skillnad från Sex and the City. Alltså blir ju tonen annorlunda och förväntningarna likaså. Girls handlar om hur dessa »flickor« (bebisar) måste klara sig själva. För Hannahs del innebär det att klara sig utan att hennes föräldrar betalar hennes hyra. I Downton Abbey handlar det om att Lady Mary ska hitta en make med pengar. Jag är ledsen men jag bryr mig inte. Dessa »problem« är löjliga.

När Hannahs föräldrar talar om för sin vuxna dotter att hon måste börja tänka på att försörja sig själv blir hon tjurig och sur. Precis som Lady Mary när Matthew vägrar ge henne sina arvepengar till en början. Plötsligt står både Hannah och Lady Mary inför en situation vi ska förväntas sympatisera med. De har fått navelsträngen bortklippt, något har ryckt bort mattan från under deras fötter. Men herregud, det var väl ändå på tiden?

Ja, jo. Men Lady Mary levde ändå i en annan tid under andra konventioner. Hon är ju en överklassdam och då förväntas man vara försörjd.

Kanske det, men det betyder inte att hon har mina sympatier. Eller att jag förstår henne när hon tjatar och tjurar till sig Matthews pengar. Eller att jag ska orka bry mig. Då uppskattar jag Lady Edith mer som i mångt och mycket har ännu mer gemensamt med Hannah i Girls. De sörjer bittert sitt tilltänkte, dystra öde som singelkvinnor utan större utsikt för giftermål utan att för en sekund reflektera över de privilegier de faktiskt har. Mer ärligt ändå, kan jag tycka. Jag känner igen den sortens personer mer än Lady Mary-sorten. Och då känner jag mer med poor old Charlotte som fick sig sin perfekta drömprins helt enligt hennes Upper East Side-konventioner men som vidade sig vara oförmögen att ge närhet. Också helt enligt rådande Upper East Side-konventioner. Se? Same same but different.

En genusgrej nu bara också, killarna i dessa serier har jag inte mycket större sympati för heller men det är inte de jag upplever som seriens huvudkaraktärer. En stor höjdpunkt i Downton var till exempel när Matthews skjorta försvann och han nödgades (nödgades!) äta middag i en smokingskjorta. Jag menar, sånt kan jag ju inte förväntas lägga min tid och ork på? Hellre fördjupar jag mig i Dr Treys impotens, hur glattig den än må vara.

Nej, jag måste sluta nu. Jag vet inte ens varför jag plågat mig igenom dessa serier över huvud taget, det är inte bra för mitt blodtryck. Mitt nyårslöfte blir därför att inte se varken säsong 2 av Girls eller kommande Downton om inte Lady Mary och Hannah tvingas ta sig i kragen ordentligt, klippa sig och skaffa ett jobb som får dem att åtminstone lite, lite grann lyfta blicken bortom det egna kvarteret, utveckla en empati för andra människor och en något nyktrare syn på sin omvärld.

[2012-12-26 16:30]
R

Kul text, även om den förstås säger mer om hur det ser ut i Caroline Hainers huvud under mellandagarna, än den säger något objektivt om kvalitén på Downton Abbey och Girls, som tv-serier..

Själv har jag många karaktärer i Downton Abbey som jag (för att parafrasera morsan) ”gillar skarpt”. Även om de förstås är karikatyrer, personlighetstyper. Den Buttre men Godhjärtade Carson och den Mustiga kokerskan är favoriter .

[2012-12-27 21:49]
Hanna

Kan inte identifiera mig på något vis med Sex and the City-karaktärerna, men däremot på olika vis med en rad av karaktärerna i Downton Abbey.

Och jag kunde inte bry mig mindre om huruvida Mary behöver ändra på sig eller inte etc. För det första skulle serien bli för tillrättalagd och trist. För deta andra är det bara en TV-serie.

[2012-12-28 03:30]
jibber-jabber

Angående skribentens objektivitetskompass på temat kvinnodominerade dramaserier/dramedys:

Sågar tjejerna i Gilmore Girls eftersom Lorelai Gilmore är en ”jobbig” karaktär. (ws 100312)

Hyllar tjejerna i Sex and the City huvudsakligen för att ”de har kul ihop, gillar varandra och skulle vara roliga att hänga med”. (ws 121226)

[2012-12-28 13:06]
Kantor Wilhelmsson

Det är fint att Girls vågar utmana den gängse bilden av huvudkaraktärer som är till för att bekräfta oss. Alla serier kan inte vara till för att vi ska projicera oss själva problemfritt för att få lite förströelse.

[2012-12-28 15:22]
Alexander

Jag kan relatera till tjejerna i Girls, och jag är inte ens tjej. Gillade iofs även Sex and the city. :-)

[2012-12-29 12:04]
Isabelle

Intressant efter denna analys är hur karaktärerna som Caroline (med all rätt) sågar håller med henne. I julspecialen av Downton ligger Lady Mary i sängen och konstaterar att de flesta faktiskt inte gillar henne alls – utom kanske då hennes man. Även Hannah ger uttryck för det i Girls.

Jag gillar serierna och kommer fortsätta att titta. Downton just för att det är en sån flykt från verkligheten. Att Lady Mary och Lady Edith är så världsfrånvända är ju det som gör att det blir intressant att titta på. Och för att ta Lady Edith i försvar så för att vara en aristokrat i 20-talets England så är hon ju på väg att ta sig till en intressant situation som frilansande skribent och som även antagligen kommer att inleda en relation med en gift man.

[2012-12-30 14:38]
D

Klart att tjejerna i Girls kan uppfattas som lite jobbiga. Särskilt om man som jag är tio år äldre än dem. Men de är väl inte helt ovanligt att man är självupptagen och bortskämd i den åldern och så hemska tycker jag inte de är.
Tycker nog egentligen att Sex & the City-gänget är jobbigare i så fall. De är äldre och borde hunnit mogna lite mer men ändå sitter de rätt ofta och tycker väldigt synd om sig själva och ältar minsta lilla problem när de egentligen lever drömliv.

[2012-12-30 15:02]
r

Jag kan uppskatta serier även där man inte direkt ska ”gilla” huvudpersonerna eller behöva tycka de är charmiga och mysiga. Det är nästan det jag gillar mest med Girls, den har ett kallt tonfall och är sardonisk och sarkastisk i tonen. Det finns ingen Friends/New Girl-värme där vi i grunden ska känna värme och ömhet inför karaktärer med knasiga drag – det är härligt tycker jag. Och det ena behöver ju inte utesluta det andra. Man behöver inte ställa nån sorts fiktiv ”konflikt” mellan å ena sidan Friends-värmen och å andra sidan Girls-kylan och typ strida vem som är bäst. Ibland är man sugen på det ena, ibland på det andra.

[2012-12-30 19:46]
Hakan

Ärligt talat: Slutade man inte ”identifiera sig” i tonåren?

[2012-12-31 15:53]
mxm

så inga årslistor? alls? även fast ni är sjuttioelva (förvisso inaktiva) skribenter? vaffan, Todd van der Werff på AVClub har ensam skrivit dussinfalt fler recensioner och artiklar än ni tillsammans gjort hela året. en börjar tröttna som trogen läsare.

[2012-12-31 17:46]
Kantor Wilhelmsson

Ja vad är detta WS! Jag har på egen hand rott ihop femton inlägg över årets bästa TV-serier på bloggen jag har tillsammans med en skäggig man. Kom igen nu.

[2012-12-31 17:49]
Kantor Wilhelmsson

Dock ska det väl tilläggas att Todd på AV Club har detta som heltidsyrke… men ja, han och Sepinwall (som skrivit ungefär lika mycket, plus en bok) har en imponerande arbetsmoral.

[2012-12-31 22:30]
Frida

Ja! Äntligen någon som håller med mig om Girls. Min enda reaktion när jag tittade på det första avsnittet var att jag ville klippa till dem – hur man kan se hela serien förstår jag för mitt liv inte. Men men. Dallas, Glamour och Rederiet har ju alla haft stora tittarskaror också vilket jag heller inte ens vagt förstår mig på…
Quirky, fine, men den här totala idiotin de uppvisar…nä. Pallar inte heller.
Downtown Abbey har jag bara fått såpa-vibbar av så det har jag inte ens börjat titta på.

[2013-01-02 00:15]
Helena

Frida: Just Girls kan man dock inte riktigt bedöma efter bara första avsnittet, reagerade på liknande sätt efter piloten men redan i nästa avsnitt visades andra sidor av karaktärerna och sedan växer serien i mina ögon.

Tycker att det intressant och rätt modigt med en serie där det inte är uppenbart att man ska hitta något att sympatisera eller identifiera sig med i karaktärerna. Och även om detta ändå smyger sig in lite senare så är det hela tiden svårt att avgöra vad man egentligen tycker om dem, men så länge det är smart och roligt skrivet ser jag inga problem med det.

[2013-01-02 10:16]
Kjell

Listan kommer…

[2013-01-02 12:06]
Caroline

Hej alla och hoppas ni mår bra!

Jibber-Jabber, jag har också hyllat Phyllis i The Office på WS:
http://www.weirdscience.se/?s=phyllis
…och hyllat Joan i Mad Men offentligt i andra forum även om jag inte ser samma röda, inkonsekvenstråd som du ser i detta.

Isabelle, just julspecialen var faktiskt precis som du påpekar lite av ett summerande triumfavsnitt där Lady Mary är mer as än vanligt men faktiskt också påpekar detta (och får visst överseende från Matthew)!

Hakan, jo det här med att identifiera sig är såklart starkare och viktigare i tonåren men just Girls har ju marknadsförts lite som ”den riktiga bilden” och som en motpol till SATC där identifikationssyftet var mycket tydligt. Så jag tycker inte att det är långsökt att ta upp den tråden. DA har inga sådana uttalade ambitioner, jag tycker det finns en parallell mellan Lady Mary och Hannah, vilken jag hoppades skulle framgå i min text.

Är det någonting annat ni undrar över så går det bra att höra av sig.

[2013-01-02 19:39]
Molly

Tack Caroline för att du tog bort länken till ditt blogginlägg. Verkligen inte sådär jättekul att läsa vad du egentligen tycker om oss som följer här. Sen fattar väl jag också att det inte är så kul att få kritiska kommentarer ..

[2013-01-02 20:14]
Caroline

Hej Molly!

Jag tycker det är kul att skriva på WS, jag tycker det är extra kul när jag får kommentarer där läsare vill prata vidare eller diskutera. Självklart behöver man inte hålla med mig (eller någon annan av skribenterna). Det är inget konstigt med det utan något som såklart välkomnas. Mindre kul är det med personangreppen. Just den typen av kommentarer sållas ofta bort här i kommentarsfälten eftersom det i det allra flesta fall är irrelevant med den typen av kritik. Det har försvunnit några från tråden här redan, du ser inte dem. Just nu syns välformulerade och relevanta kommentarer från engagerade läsare och sånt är kul. Men som skribent här på WS så når de andra typen av kommentarerna mig ändå. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med anonyma angrepp som är riktade mot mig personligen. Vad tycker du?

Länkade jag till ett blogginlägg? Det tror jag inte att jag gjorde. Däremot påpekade någon läsare att jag har en privat blogg, vilket stämmer. Den kommentaren är borta nu, och därför tog jag också bort mitt svar.
Det är inga elaka saker som avslöjas på min blogg tycker jag. Bara att jag blir irriterad när anonyma haters skriver saker om mig som person som jag har svårt att se har med min text att göra. Att läsare som du själv skriver åsikter och reflektioner är naturligtvis bara kul och det är ju därför vi skriver här på WS. För interaktionen. Men inte för att bli förolämpade och kallade för det ena och det andra.

Jag skrev också att jag troligtvis (eller med största säkerhet) kommer att skriva fler saker här på WS framöver som inte kommer att gillas av alla. Kanske uppfattades just det som ”raljerande”, det är ett återkommande ord som brukar användas i kritik mot mig har jag märkt. Men knappast som något slags ”avslöjande” om vad jag ”egentligen” tycker?
Vad jag egentligen tycker är just detta: att det är roligt när folk tycker grejor, men inte roligt när folk hoppar på mig som privatperson.

Men visst, jag kan radera inlägget också eftersom det säkert, på något slags abstrakt plan, kan ses som samma typ av anonymt nättrollande som jag precis uttryckt min ledsamhet inför. Alltså, att jag i ett inlägg på en hyfsat anonym blogg (min) kritiserar hyfsat anonyma kommentarer på en större blogg (WS) skulle eventuellt, med lite marginal, kunna tolkas som två sidor av samma mynt eller liknande.

Jag hoppas att du fortsätter följa oss och jag lyssnar gärna på dig och vad du tycker.

Bästa hälsningar
Caroline

[2013-01-02 20:48]
Kjell

Det var jag som tog bort den autogenererade länken i fråga eftersom jag förstod att den inte var medvetet inlagd. /redaktör’n

[2013-01-02 22:43]
Molly

Caroline, du har tagit bort en del rätt grova formuleringar från det blogginlägg jag läste för några dagar sen, och som tydligen automatlänkats hit. Jag fattar som sagt att det är skitjobbigt med div påhopp på dig som person, hann se ett par här innan de försvann och de var säkert inte de värsta. Inte mår du väl bättre av att idiotförklara dina läsare?

Allt jag vet är att uttrycket ‘it takes two to tango’ faktiskt har en mening. Du känner dig påhoppad av anonyma läsare medan dina texter av vissa ses som ‘raljerande’. Samband? Två sidor av samma mynt?
När jag var mycket yngre och mycket mycket dummare, kände jag mig underlägsen ‘alla’ och trodde ‘alla’ såg ner på mig medan folk i min närhet i själva verket undrade varför jag var så jävla överlägsen. Två sidor av samma mynt om något.
Önskar dig allt gott, Molly

[2013-01-03 16:22]
Chest Rockwell

”I behov av en hurring”? Får ens Ulf Brunnberg uttrycka sig så 2013?

[2013-01-03 18:42]
Fia

Även om jag oftast inte håller med om allt i diina analyser uppskattar jag dem väldigt mycket och jag hoppas du str på dig och orkar fortsätta skriva trots oartiga komentarer. (Menar de som antagligen filtreras bort)

[2013-01-08 12:46]
Identifikation, bästisar och vidriga karaktärer « TV-Klubben

[…] har funderat lite kring det det här inlägget med efterföljande diskussion. Någon menade att allt inte kan handla om identifikation, och att […]

[2013-01-11 14:28]
Jessica

”It takes two to tango” är lika dumt och falsifierbart som ”Ingen rök utan eld”. En meningslös plattityd som i allmänhet används av analys-svaga och/eller intellektuella fegisar.