Weird Science
Sagor som spårat ur

2012-12-19  

Jag har en eventuellt något hårdnackad syn på det här med premisser. Jag blir vansinnig när fiktiva universa inte håller sig till sina egna regler, särskilt som det är skaparna själva som ställt upp ramarna.

Förra säsongen reagerade jag lite på att Once Upon A Time lite verkade ha lossat på konceptet. Serien handlar alltså  om att sagofigurer på grund av en förbannelse hamnar i vår värld, utan att känna till sina egentliga identiteter – förrän i säsongsavslutningen då en ny förbannelse gav dem minnena tillbaka.

Jag har redan nämnt i en tidigare text att jag störde mig på Disneyfieringen av sagovärlden – namnet Maleficent, Pinocchio som är en bok och inte en saga, de tillrättalagda versionerna av alla berättelser – men bestämde mig för att OK, det är så vi kör det. Det är Disney som är parametern, typ. I linje med det accepterade jag också hattmakaren ur Alice i Underlandet, även om jag fortsatte tycka att det var lite fel egentligen. Kapten Krok är en Disneyfigur ur en bok som här fick en helt annan backstory; Mulán är ju faktiskt en folksaga även om de flesta känner till henne från Disneyfilmen. Så, fine.

Min toleransgräns nåddes dock när Victor Frankenstein dök upp. Frankenstein och hans monster är inte en saga, det är inte en magisk berättelse, och det är inte en Disneyfilm. De eventuella reglerna blir alldeles för luddiga och jag börjar lacka.

Det som OUAT snarare börjar likna är något ur Jasper Ffordes bokserie om litteraturpolisen Thursday Next, som måste se till att böckernas invånare sköter sig, håller sig på plats och gör sina jobb. Och det är en teveserie jag med glädje skulle titta på. Om vi istället för sagovärlden hade multipla världar (som det i och för sig har hintats lite om) där olika lager av fiktion och mytologi existerar parallellt med vår värld; i stället för att varje val och handling gör att tiden delar sig i möjlighetsstrådar så väcker varje roman en ny verklighet. Och Emma skulle i stället för att jaga drakar försöka hålla ordning på uppkäftiga bifigurer som vill leva sina egna liv utan att agera fond åt tråkiga kärlekspar och tragiska hjältar.

Det vore något det.

[2012-12-20 10:50]
Joakim

Håller helt med dig om Jasper Ffordes böcker! Dom är så härligt skruvade och efter ett tag när man landat i hur världen fungerar faktiskt väldigt trovärdiga.

Teveserie nu tack

[2013-01-11 14:36]
Jessica

En till som älskar Jasper Fforde! *räcker upp handen*

Och, ja! Teveserie, plz. Kan man filma Pratchett till en någorlunda kvalitet* så går det att göra Fforde också.

* Som, om än inte superfan så åtminstone, rätt hårt investerad i Discworld borde jag såklart gnälla över alla friheter som Skys Pratchett-produktioner tagit sig med källmaterialet (särskilt andra delen av Going Postal) men jag har det inte i mig. Jag är bara glad att få mer att fänsa över.

[2013-01-11 14:46]
Jessica

För övrigt: Bill Winghams ”Fables” (serie) är en personlig favorit om vi pratar Sagofigurer i Det Moderna Samhället. Jag undrade varför ingen helt enkelt köpt den.

En snabb Wiki visar att det fanns långt gångna planer på en teveserie byggd på den – ett samarbete mellan Warner och NBC – men att den inte kom längre än till manus-stadiet. Istället fick vi Grimm, som liksom hamnar nånstans mellan Fables och Thursday Next.

Jag är inte helt säker på att vi tittare vann något på det.

Därefter plockades Fables upp av ABC, som nästan omedelbart lade ner projektet och istället ”råkade” producera… Once Upon a Time.

Konceptet ”Sagofigurer Nersläppta i det Moderna Samhället” är inte unikt för Wingham på något sätt – men det ser onekligen ut som att trenden hos de större bolagen lika gärna kunnat kallas ”Låt oss Shafta Bill Wingham”?