Weird Science
Det unga Trollywood

2012-11-26  

»Crowdfunding eller SFI?«

I ett face to face med unga filmare på helgens Novemberfestival i Trollhättan får panelen välja mellan två svarsalternativ: de senaste årens modeord i kulturfinansiering, eller det nästa år femtioårsfirande institut som i praktiken har blivit synonymt med den svenska biograflångfilmens existens.

Det är en fråga som blir särskilt relevant på en filmfestival för regissörer och filmarbetare i åldrarna 16–26 år från Sveriges alla filmregioner. I ett land där filmskapandet fram till slutet av 1990-talet var centrerat kring Stockholm, men sedan dess har blivit en angelägenhet som inte minst kopplats till Film i Väst och Trollhättan. I en tid där film gått från dyr tungrodd industri till en digitalisering som potentiellt placerar ett redigeringsprogram i var hens laptop.

Tillsammans med denna fråga – hur finansiera sin film på bästa vis i ett nytt tidevarv – återkom ord som filmskolor, försörjning och filmplattform flest gånger under samtal, seminarier och föreläsningar under min helg på årets Novemberfestival.

Ja, vid sidan av filmtitlar följda av ett »den måste du se«, förstås.

Den för i år omstuvade och omvandlade festivalen, som föddes 1996, ligger nu över två dagar i stället för tre, har lyft bort lättviktsklassen på under 16 år och, viktigast, strävar efter att bli en ordentlig mötesplats för unga filmare.

Ett smart och nödvändigt drag: Novemberfestivalen (dit filmer nomineras eller kvalificeras efter deltävlingar i regionerna) drar till sig filmarbetare från hela landet, personer som i många fall har gjort sin första eller andra kortfilm. Behovet av nätverkande och nya vänner, och kanske framtida samarbetspartners, är stort – särskilt i en tid där allt fler kan göra film.

 

På fredagens tre stora seminarier stod allt detta i fokus när mikrofonen gick från »Ny svensk film« till Ruben Östlund och landade i det östgötska filmkollektivet Crazy Pictures. Det gav en spridning över etablerade och oetablerade filmskapare som hittat sina vägar in i filmsverige (eller håller på att utforska dem) på sina egna vis.

Filmjournalisten Emma Gray Munthe samtalade i den första programpunkten film med tre av Sveriges intressantaste regissörer (alla tidigare pristagare i Trollhättan) som ännu inte långfilmsdebuterat; Ninja Thyberg (Afro), Johanna Pyykkö (Vi ska plocka Pascal inatt) och Maria Eriksson – som bland annat gjort en spinoff på Roy Anderssons En kärlekshistoria till suverän RFSL-film.

I en grön soffgrupp som bidrog till intim stämning, i en svensk Folkets Hus-miljö som gärna står emot alla former mysifiering, avhandlades regissörernas bakgrund och framförallt var de befinner sig nu: »filmbranschen« – detta mytiska begrepp som flera regissörer på plats säger att de inte riktigt har fått grepp om – och olika filmutbildningar och deras betydelse.

Man återkom till bristen på talangutveckling på vissa orter, som Göteborg, till lyckade satsningar av Film i Skåne som stöttat både Pyykkö och Thyberg. Hur man bäst kommer över glappet efter avslutad skolgång och den dröm om långfilmsskapande som många bär på. Ifrågasatte SFI:s fokus på att ge stora stöd till få filmer, i stället för att satsa mindre pengar på fler filmer i en tid då folk faktiskt kan göra billigare film. Och att därmed få in fler olika röster i filmsverige.

Alla tre underströk vikten av nätverk, av att hitta människor man litar på som kan läsa manus eller komma med tankar om ens arbete. (Något som enkelt och smart kan omsättas i praktiken: över lunch efteråt berättade en annan regissör för mig hur hon tillsammans med några kollegor startat en slags teknikpool – de har en lista på vilken teknik alla har, så att de snabbt och enkelt ska kunna låna av varandra vid behov).

Samtalet gällde också visningsfönster, eller plattformar. Trots allt prat om dessa är det notoriskt svårt att skapa ordentliga och välfungerande visningsfönster på nätet. Visst; man kan lägga upp sin kortfilm på Youtube – men det tycks finnas ett brott när man vill ta sig uppåt och bli mer etablerad i branschen. En orsak är till exempel att många festivaler, som Göteborgs, fortfarande har ett premiärkrav och diskvalificerar filmer som visats i andra former. Trögheten för förändring i filmvärlden sitter i den gamla modellen – en modell som regissörer, även yngre sådana, kommer behöva många år till för att riktigt kunna skaka av sig.

Thyberg är också en av Sveriges mest medvetet politiska regissörer – hennes film Afro (bilden ovan) undersöker och leker på ett både smart och underhållande vis med fördomar och stereotyper – och på frågan om målet som filmskapare berättar Thyberg att hon gärna skulle vara på ett produktionsbolag som inte bara sysslar med film, utan ett sammanhang där filmen är en del av andra saker som berör samhället och politiken.

En av de viktigaste frågorna gällde hur man ska finansiera sin tillvaro som filmare. Alltför många är i dag arbetslösa eller utelämnade till praktikarbete långt under sina kvalifikationer. Så hur arbeta med film utan att kanske kompromissa för mycket med en konstnärlig integritet? Och hur långt räcker lärarjobben, stipendierna och de eventuella reklamfilmerna?

 

En svensk regissör som har fått ihop frågan om konstnärlig integritet med överlevnad är Ruben Östlund. Det är ett känt faktum bland Sveriges filmjournalister att samtal med honom är lite som att trycka på en knapp, men i Trollhättan överträffar Östlund sig själv i ett seminarium lett av Andrea Reuter (som får ställa fyra frågor på två timmar). Det är som Gray Munthe säger till mig i en paus: regissörer blir alltid som bäst när de får tala till unga filmare.

Östlund spräckte tidsschemat och körde på – från de första skidfilmerna när han säsongade i Alperna efter gymnasiet till kommande Turist/ Avalanche – och omvandlade personliga erfarenheter till handfasta råd. Östlund är en tacksam seminarieperson eftersom han tvärtemot de flesta har gjort en poäng av att prata om sina kommande projekt på förhand. Han ser det till och med som en fördel, och berättar för den nästintill fullsatta Hebeteatern om varför han årligen återvänder till filmforumet på Rotterdams filmfestival (»där jag aldrig har fått en spänn«): att pitcha en idé för tjugo personer om dagen innebär helt enkelt att han blir väldigt bra på att berätta den.

Östlund förmedlar vad han lärde sig när han kånkade tunga videokameror i skidbackarna och värmde batterierna under jackan (»det måste låta som om jag kommer från stenåldern«) innan han spelade in skidstunts: att varje klipp ska vara en prestation, att det som ska med till klippbordet måste ha uppstått på plats, att det inte kan fixas till i redigeringen. Historien om hur han har lärt sig att arbeta med team hade kunnat platsa som scen i De ofrivilliga: Östlund förbereder en tagning till kortfilmen Scen nr 6882 ur mitt liv med en avancerat monterad kamera, men inser när han slår på monitorn att det blir helt fel bild, en bild han aldrig kommer använda. Först är han rädd för att berätta för teamet (»jag hade hört att det kan bli myteri«). Slutligen tar han mod till sig – och inser att de sedan får större tillit för honom.

För regissörer som vill gå sin egen väg är Östlund särskilt viktig att lyssna på: hur etablerar man egentligen en karriär med Gitarrmongot och fortsätter med filmer som De ofrivilliga och Play? »Ser du att alla målar stora tavlor«, förklarar Östlund »måla en liten så folk tvingas gå fram och kolla«. Men att bara vara bra eller annorlunda räcker inte när man har med filminstitut och konsulenter att göra – regissören berättar om konsulenten som redan innan han hade hört ett ord om De ofrivilliga hade bestämt sig för att inte stödja filmen. Östlunds strategi, som han varmt rekommenderade, blev i praktiken att tjata. »Få filmer görs för att någon har läst ett bra manus. Folk träffas. Och ju fler gånger du har träffat en konsulent eller finansiär, desto svårare blir det för dem att säga nej. Helst vill de ju bara skicka ett avslag när de kommit tillbaka till kontoret. Så etablera en social kontakt«. Östlund skrattar när han avslutar med att berätta hur samme konsulent började avsluta sina mejl med ett »kram« efter Cannes-nomineringen för De ofrivilliga. En historia som förmodligen är roligare om man har passerat nålsögat, än om SFI tornar upp sig framför en.

Han avslutar med den omtalade lavinscen som ska inleda hans kommande film (arbetstitel Turism, trolig titel Avalanche) som spelas in i franska alperna i vår och där kärnfamiljen blir nästa grupp till Östlundsk rakning. »Vi har föresatt oss att göra tre saker med filmen”, förklarade regissören. ”Sänka siffrorna för alpturismen, höja skilsmässostatistiken – och göra den mest spektakulära lavinscenen i historien.«

Paus.

»Sen kanske vi skickar ut ett pressmeddelande där vi förklarar att vi inte lyckades: ›Det blev bara den näst mest spektakulära lavinscenen i historien‹.«

 

Det är passande nog filmkollektivet Crazy Pictures som får sätta punkt för fredagens seminarier. För de är så tydligt beundrade här: när en av de sex i filmkollektivet frågar om någon har sett deras senaste film, släppt två dagar tidigare på nätet, åker en skog av händer upp i luften.

Det är inte förvånande: det Norrköpingsbaserade kollektivet sammanfattar hur många unga i dag ser på film. Och deras inställning till filmskapande är befriande när så många andra samtal handlar om oron för finansiering, få göra film, försörja sig.

De har sedan starten i slutet av 00-talet, när de själva knappt hade passerat 20-årsstrecket, spottat ut sig populära kortfilmer (av vilka ett flertal har visats, och prisats, på Novemberfestivalen) och har haft över tre sex miljoner tittare på sin Youtube-kanal. De exemplifierar under sin föreläsning med filmer från det första taffliga gangsterdramat Exchange till färska Den blå mannen, full av avancerade tricks och datoranimeringar.

Crazy Pictures pratar om vikten av att leka och testa – att inte låtsas vara för professionell från början – och om att göra saker tillsammans som kollektiv (något som inspirerat fler upphovsgrupper bakom filmer på årets festival). De svarar inte ens på frågor om vem som gör vad i filmarbetet.

Samtidigt har de tydligt professionaliserats under resans gång, inte minst genom att försöka genomföra idéer som ser svåra och dyra ut på pappret – som att precisionsmosa en bil med ett träd. De sätter upp begränsningar; särskilt tidsmässiga sådana, som när de gjorde kortfilmssviten Poesi för fiskar, sex filmer på sju dagar som alla lades ut på Youtube.

Viktigast är att de är riktigt bra. Och att de sammanfattar hur historier komprimeras till ett för sociala medier-samtiden passande format. Det vill säga ett som fungerar för att inte bara för att du själv ska orka se filmen på Youtube; utan ett format du vet är perfekt om de vill dela filmen till en kompis. Filmerna fångar med knivuddsspets och på bara några minuter alltid något skruvat. Vrider humoristiskt om ett till synes enkelt samtal om sexualitet – som i filmen Nakenlekar – eller miljöhot i Miljön.

Gruppen finansierar sig med reklamfilmsarbete (men berättar att de snart ska lansera en sms-tjänst genom vilken publiken kan bidra med en slant om de gillar en film) och har fått till en lyckad synergi där deras egna filmer och virala framgångar blir bra marknadsföring. Men påpekar under seminariet, som stundtals liknar smort väckelsemöte för unga filmare, det viktigaste: »Man ska se till att göra något man tycker är kul«.

Den devisen sammanfattar väl deras senaste kortfilm Övertidskrig (som visades på årets festival) inspelad »vid sidan av« av gruppens första tv-serie (som får premiär på julafton). Övertidskrig utspelar sig i första världskrigets skyttegravar och går från Spielberg till svensk LO-kampanj; den har samma mikrozoom på tillvarons detaljer, med vardagsabsurdistisk slagsida, som alla deras filmer där manus är signerat skådespelaren Christoffer Nordenrot.

Det centrala med en filmfestival är ändå att få visa sin film. För många regissörer är Novemberfestivalen det första mötet med en fysisk publik, och ett sätt att få pröva om en film och de tankar man hade fungerar på andra. En kommentar från en okänd person efter en visning kan betyda mer än något annat – att man har träffat rätt och nått någon med en film man burit och skapar på egen hand.

Det påpekar flera av de regissörer jag talar med som är här för andra eller tredje gången när jag frågar vad som är viktigast med Novemberfestivalen.

Fredagen avslutades med mingel och filmquiz under ledning av Göteborgsbaserade gruppen QuiZadillas. Även en inbiten quiz-hatare som undertecknad måste erkänna att det var extremt bra: QuiZadillas bladning av konferencierer, skådespeleri (små filmscener som omtolkas in absurdum) och DJ:s ligger närmare en burleskshow än ett filmnörderi med siktet på att ställa kluriga frågor om c-skådespelare i blaxploitationfilmer från 1973.

 

Som journalist och kritiker har jag dock länge velat besöka festivalen av en annan anledning än att få stryk i filmquiz av 20-åriga regissörer (ja, de sopade mattan med de tre nationella filmkritikerna på plats): Bevakar man främst långfilm innebär det också att man för det mesta förflyttas många år från de startpunkter regissörerna en gång hade.

För det bästa med filmer av unga – eller yngre regissörer – är att de ofta har kvar en råhet i sitt uttryck: de vågar hålla fast vid både teman och former utan att riktigt ha sneglat på behovet och efterfrågan bland dem som ger stora nationella stöd, producenter, tron på vad publiken vill ha. Ibland för att det inte är tekniskt möjligt – ibland för att de bara brinner av att få berätta sin historia, eller pröva sin idé.

Novemberfestivalen är en tävling i två olika klasser – mellanvikt för 16-19 år, tungvikt för 20- till 26-åringar – dit 46 filmer väljs ut efter en sållningsprocess som inleds med att omkring 400 filmer anmäls till regionala uttagningsfestivaler. Filmfestivaltävlingar är ett tveeggat svärd: vissa jag talar med säger att det vore bättre om filmerna bara visades, att konkurrensen är lite jobbig. Samtidigt innebär en vinst både kulturellt och ekonomiskt kapital. För flera tidigare vinnare – exempelvis Andreas Öhman (I rymden finns inga känslor, Bitchkram) – innebär det en viktig plattform. Och två andra tidigare vinnare jag talar med på plats berättar att prispengarna och tekniken som vinsten innebar, var avgörande grundplåtar för att nästa film blev gjord.

Bredden på ett tioårigt spann – särskilt ett som spänner från regissörer som knappt satt sin fot på gymnasiet till nyutexaminerade elever från Stockholms Dramatiska Högskola – är naturligtvis stor. Men växthuseffekten i Sverige ska inte underskattas: för varje år lyfts lägstanivån på allt yngre regissörers alster avsevärt.

Regiduon Hjalmar Ekström och Tage Hervén (födda 1993 respektive 1994) står till exempel bakom Ägget. En film som utan att kännas pretentiös eller bli det minsta löjlig skapar en scen ur efterlivet, där Gud och en nyligen avliden man samtalar om meningen med livet och om reinkarnation på ett känsligt och vackert vis i både dialog och foto. Dessutom med fingertoppskänsla för scenografi, på samma gång egensinnig, snygg och oansträngd.

Även teamet bakom Rekordsommar (regisserad av Adina Belin) har förstått betydelsen av en scenografi som samtidigt kan säga något om karaktärer, deras relationer och tillstånd – och om barriärerna mellan dem. En ordlös historia med drag av Claire Denis filmspråk som estetiskt, i form och foto, skapar en påtaglig känsla av lust och sensualitet. Som förstår att den bästa erotiken handlar om en antydan, som nöjer sig med att väcka våra tankar och känslor.

Scenografin i David Wramnebys Sandra – filmen om lilla Sandra som har ett stort problem: hon är allergisk mot sin stressade mamma – är likadan; rimmar superbt med historien, precis som den snygga berättarrösten på vers. En fantasifull barnfilm fylld av infall från sidan, som Barnkanalen genast borde köpa och ersätta någon av sina illa dubbade amerikanska serier med.

Den förre STDH-eleven Olof Leths mitterminsfilm Den starkare – en sexuellare Jules och Jim i one-night-stand-version – undersöker manlig sexuell osäkerhet och dramatiserar ögonblick av maktspel mellan två män och en kvinna. En av festivalens mer välspelade, snyggast fotade och välklippta filmer. Med en sexscen av ett slag som inte bara saknas i svensk film, utan lika ofta internationellt.

Välspelad är också Inte blå av Nathalie Álvarez Mesén. En svår syskonrelation där snyggt och känsligt foto fångar svårigheterna och ömheten mellan den psykiskt instabile brodern och systern som får ta hand om honom. En film som liksom Leths inte hade skämts för sig i Folkets Bios kortfilmspaket.

Isak av Jesper Obrelius, Elin Helander, Nelly Hagberg och Martin Ullberg handlar om en ung man som hör röster i huvudet. Huvudpersonen går mot en obönhörlig mental vägg i bildmässig råhet, bland dämoner i bästa uppdaterad Bergman à la Vargtimmen stil.

I sin bedrägliga enkelhet är Ludvig Hedlunds Ett utdrag från Dacke snudd på genialisk: en iMac-kamera registrerar en kväll på Dackegården i Lund som går horribelt fel, och spelas upp i flera lager. Jag kan se en Michael Haneke född på 1990-talet klippa ihop den på sin laptop.

Festivalen bjöd också på en handfull imponerande animerade filmer. I Förintelsehistorien Witness no 501 (regi: Marcus och Mattias Thernström Florin) har autentiska vittnesmål från polska överlevare som kom till Sverige med de vita bussarna lästs in över enkla och naivistiska, men därför lika poetiska som drabbande, animationssekvenser ur lägerlivet, tonsatta med Beethovens 14:e sonata.

Och Beside you in time av Sara Edbom, en surrealistisk animation i bästa Jan Švankmajer-stil, där två flickor är sammanflätade av sitt hår, som den ena äter och spottar ut.

Liksom den skulle Stendungen av Rasmus Ramö Streith lika gärna kunna gå i loop på galleri som i block på Novemberfestivalen. En sömlös väv av abstrakta bilder, animationer och gryniga videoupptagningar ackompanjerade av brus och en berättelse om barndom, en stendunge med döda under gruset och marken, och ett krogbesök. Som bitvis får mig att tänka att såhär hade det blivit om John Ajvide Lindqvist hade valt att göra experimentell kortfilm i stället för att skriva noveller.

Efter att ha avlyssnat och pratat med framtidens svenska filmare – med en genusbalans som det äldre skrået borde beundra – och sett fyrtio filmer, återkommer jag i tankarna på tåget hem till frågan om glappet. Från folkhögskolorna och de regionstödda kortfilmerna, till filmskolorna och det eventuella klivet till en långfilm. Det ter sig efter ett besök i den här miljön – där regionernas hårda arbete på många fronter är så synligt, där den förändrade filmvärlden och dess nya möjligheter framstår i blixtbelysning, där fler regissörer i sitt svarsalternativ tror på crowdfunding än på SFI för sin framtid – än mer absurt att Filminstitutet inte satsar på projekt som Rookie. En satsning som inte bara innebar god avkastning kreativt – utan också visade att under dylika omständigheter kan många nya regissörer behålla sin vision, få testa annat berättande och former än de som landets storproducenter omfamnar, de man tror att distributörer och andra föreställda finansiärer (och den där mytiska »branschen«) vill ha.

Varför inte satsningar på processer och personer i stället för färdiga manus: fleråriga stipendier, något i stil med Filmbasens Talangutvecklingsår, som sedan avslutas med stöd till en långfilm?

Men kanske ska man börja i en blygsammare ända, en som borde vara helt självklar: att de som bestämmer över landets långfilmstöd själva årligen besökte Novemberfestivalen.

[2012-11-26 15:28]
Micke

Jag inser att jag riskerar att låta som en flashbackare som går lös på tidningarnas kultursidor eller vilken genomsnittlig haverist aom helst med detta inlägg men så får det vara.

Jag är helt för användningen av ordet hen, men i meningen i mitten av första stycket ”var hens laptop” så störde det nåt otroligt. Förstår att hynek inte ville skriva ”var mans laptop” men i min bok är hen alternativ till han/hon och man skriver mig veterligen inte ”var hans laptop”. ”Var och varannan laptop”?

Ordet i sig tycker jag däremot fyller en funktion så det är inte viljan eller ordet som sådant utan mer att jag ute tycker att det passar där.

[2012-11-26 16:14]
Martina123

I’m with Micke. Användbart pronomen. Inget substantiv.

[2012-11-26 18:19]
Hynek

Ha ha. Jag undrade hur många minuter det skulle ta. Jag är naturligtvis helt medveten om att hen används som ett pronomen. Jag har använt det ibland (SvD är tack och lov inte DN i det avseendet) men är på intet sätt ideologiskt konsekvent – tycker överhuvudtaget inte att det i alla sammanhang skulle vara bra att byta han/ hon mot hen. Men rent språkligt har det i vissa lägen blivit snyggare. Dock tycker jag att detta lilla pronomen fortfarande (för mig) är så pass flytande som språkligt begrepp att när det nästan helt obemärkt flög ur mina fingrar när jag skrev den meningen, fast jag visste att det var fel, tänkte jag helt enkelt låt gå. Mig stör det inte alls och jag ville i sammanhanget absolut inte skriva ”var mans laptop”. ”Hens” och ”mans” låg så nära varandra att meningen låg rätt i i alla fall mina ögon. Och när jag gick över texten föll inte ”var och varannan laptop” (tar bort det humana) eller ”man eller kvinnas” (klumpigt) i smaken. Så jag lät det stå. Kan ju vara en bra plats att börja på det här, att hitta ett alternativ till ”var mans” som fungerar. Förslag?

[2012-11-26 19:17]
Z

Mens.

[2012-11-26 21:37]
Dave

Jag slutade läsa texten ungefär där. Säga vad man vill, men det stör många något så oerhört. Men såna gottmänniskor vill du väl ändå inte ha som läsare.

[2012-11-26 23:54]
Hynek

Smaken är som det brukar heta delad. Själv tycker jag att det är jobbigare att skriva ut bokstavsförkortningen för Stockholms Dramatiska Högskola, det låter som en könssjukdom.

[2012-11-28 09:13]
Emma

Men kära nån. Ni får läsa om svensk films kommande namn och hakar upp er på ett ”hen”?

[2012-11-28 13:29]
Nekromanen

Håller med, sicket jädra trams! Jag såg det mest som en kul ordlek och sådana bör uppmuntras! Bra text förresten!

[2012-11-30 15:31]
Marre

Emma: eller man har som uppgift att skriva om svensk films kommande namn och sänker hela artikeln med att trycka in ett ”hen”?

[2012-11-30 17:10]
Bobby

Vem har gett Hynek uppgiften att skriva om svensk films kommande namn? Är det vi som läser den här reklamfria bloggen gratis? Har vi rätt att bestämma vad som ska skrivas här?

[2012-12-03 23:37]
Joakim

Intressant text. tyckte det där med ”hens” var lite småkul.

Lite off-topic:

Är det bara jag som tycker att The Good Wife slarvat bort förra säsongens spännande cliffhangerslut till århundradets största ”Men meeehh, kan de inte bara döda den där storyn nu!?! Nu meddesamma!!” Tristare och mer intetsägande story-arc än den där jävla brittens öden och äventyr får man leta efter.

[2012-12-03 23:43]
Joakim

Btw. @nekromanen – beställde din bok nu. Verkar ball!

[2012-12-04 07:23]
nekromanen

Ännu ballare att du beställde! Man tackar!

[2012-12-04 10:00]
mxm

joakim: men absolut, och makarna King har ju medgett att det inte blev som det var tänkt, varför dom knutit ihop säcken i förtid.

det som stör mig mest är dock att Eli går runt med båda kavajknapparna knäppta: det är ett så vansinnigt faux-pas att jag undrar om det inte är på flit. jag menar, hur kan kostymansvariga klä Cary i läckra Brioni- och CK-kostymer, medan Eli tvingas se ut som en bondlurk?