Weird Science
Diskutabelt dokudrama

2012-10-27  

För ett par veckor sedan såg jag den brittiska dokumentärfilmen The Imposter av Bart Layton – recenserar den här i SvD – och kände mig när jag lämnade salongen smutsig och illa till mods.

Under hösten har bland annat Dagens Nyheter slagit på stora trumman för dokumentärfilmens uppsving, en trend som internationellt (och delvis i Sverige) har pågått i ungefär ett decennium och tilltagit i styrka, med flera fina filmer och besökssiffror i år. Det är därför synd att de moraliska och etiska aspekterna av dokumentären som genre (som inte är lika problematiska när det kommer till fiktionsfilm) fortfarande inte riktigt får plats på agendan.

När jag för ett par år sedan recenserade Maggie vaknar på balkongen skrev jag så här:

»Det finns dock en etisk dimension av filmen som jag inte kan släppa: Många dokumentärfilmare har sett det problematiska i att de – subjektet – står bakom kameran och registrerar ett objekt framför. Att objektet i det här fallet själv får en kamera gör det bara än mer utlämnande. Vad innebär det att – som det står i eftertexterna – Maggie samarbetat på den här filmen? Vilka är de som vill göra en film om henne? Varför kliver inte de in i bild? På senare år har filmer som Cats of Mirikitani (om en japansk-amerikansk uteliggare) och Operation Filmmaker (om en irakisk flykting) vridit och vänt på detta förhållande med utmärkta resultat. Det är inte säkert att Maggie vaknar på balkongen hade blivit bättre av detta – men det är bra att komma ihåg att även högst konstnärliga projekt har ett mänskligt ansvar.«

Jag har tagit upp frågor som dessa ett flertal gånger de senaste åren. Kring filmer som En enastående studie i mänsklig förnedring, nämnda Cats of Mirikitani, Unge Freud i GazaBananas! och andra. Det är alla filmer som på olika vis har brister, eller förtjänster, i dessa frågor. De må sedan vara av ett personligt slag, om förhållandet mellan den bakom kameran och den eller de framför (i fallet med mer personliga dokumentärer), eller en god journalistisk metod (om filmen nu utger sig för att vara en slags undersökande produkt) kring exempelvis politiska skeenden.

Det kan hänga samman med filmens form – allt mer vanligt när det gäller filmer som görs med exempelvis en smartphone (ett snart aktuellt fiktionsexempel är den serbiska filmen Klipp).

Jag menar inte att varje film måste vara en jobbig metastudie där alla ska rannsaka sig själva och sin relation till vad de gör film om (det är för övrigt ingen garanti för någon som helst moral och etik, vilket hysteriskt usla filmer som A Complete History of My Sexual Failures visat) men det är ändå frågor som borde gå hand i hand med en genre som ofta handlar om verkliga människor, och inte sällan om utsatta maktlösa individer. Och det i en tid då allt fler faktiskt kan göra film. För vilken makt har inte den som håller i kameran och klipper ihop det filmade materialet till en berättelse?  Vilket ansvar får inte han eller hon efter filmens premiär och dess fortsatta liv (något Stefan Jarl kommit att exemplifiera både som filmare och människa efter Mods-trilogin). Men trots det ökade intresset för dokumentärfilm – med dokumentärfilmsklubbar, festivaler och fler och allt mer framgångsrika dokumentärer på biografrepertoaren – tas dessa frågor sällan upp, och nästan aldrig av svenska kritiker.

Mycket av det som har skrivits om The Imposter fokuserar på porträttet av bedragaren – vilket är förståeligt; det är kusligt och välgjort – eller på den fantastiska thrillerkänsla filmen har. Men The Imposter handlar (som min Weird Science-kollega Caroline Hainer berör) också om familjens beteende och reaktion. Och det som besvärar mig (från den här punkten i texten inträder ett visst spoilerläge, eftersom The Imposter blir bättre om man inte anar den vändning som kommer) är hur filmen utnyttjar och vinklar en antydan om deras beteende, hur den skissar fram ett visst slags karaktär hos dem, för att skicka kalla kårar nerför publikens rygg. Själva thrilleraspekten i den andra halvan av filmen, det som skapar en stor del av dess nerv och obehag, bygger på ett vridande och vändande av en möjlig handling. Det obehag som redan växt inför den vidrige sociopaten (psykopaten?), vrids upp till elva när filmen börjar antyda varför familjen kanske varit så mån om att han skulle kunna vara deras son.

Redan det New Yorker-reportage som The Imposter delvis bygger på (och delar viss struktur och dramatiserade »verklighetsscener« med) innehåller de antydningar som gjorde filmen svår – men inte dålig – för mig. Vilket inte är så märkligt eftersom det är frågor som snabbt hamnade i fokus när bedragarens rätta identitet uppdagades: för vad hade egentligen hänt med barnet, och varför ville familjen ändå spela vidare i föreställningen om att det var deras son?

Mitt problem är skillnaden – som faktiskt överraskade mig, trots att jag redan kände till frågan – i hur mycket starkare och personlig denna antydan blir i The Imposter än på papper.

Att enbart se dokumentärfilmen som en journalistisk produkt i likhet med ett skrivet reportage är svårt för mig – och en jämförelse mellan reportaget och The Imposter åskådliggör detta på flera vis. I artikeln finns en relativt balanserad skildring av mamman i filmen – en person som har haft drogproblem, men som också har varit hårt arbetande, och lite stöttepelare i sitt samhälle.

Despite these difficulties, Carey says, Beverly was not a bad mother: “She was maybe the most functioning drug addict. We had nice things, a nice place, never went without food.” Perhaps compensating for the instability in her life, Beverly fanatically followed a routine: working at the doughnut shop from 10 p.m. to 5 a.m., then stopping at the Make My Day Lounge to shoot pool and have a few beers, before going home to sleep. She had a hardness about her, with a cigarette-roughened voice, but people who know her also spoke to me of her kindness. After her night shift, she delivered any leftover doughnuts to a homeless shelter.

Det gör att textens antydan om hennes karaktär blir mindre besvärande – även om den läggs fram av dottern som talar väl om mamman även i filmen, och också lämnar det mer öppet för läsaren att dra sina egna slutsatser om hennes (och familjens) roll i sonens försvinnande och död. I filmen används redigering, tystnad (som är en av filmens största tillgångar gentemot texten) och blickar till att i stället lyfta fram hennes eventuella skuld. Och möjliggör till synes osynligt för regissören att göra en antydan utan att klandras för den. Men det är inte så enkelt som att säga att den åläggs oss, att det är en objektiv skildring, eller att vi får välja mellan olika subjekt och deras eventuella tolkningar av vad som har hänt – just eftersom det här sättet att redigera och genom redigeringen driva på berättelsen och den logiska tankekedjan (som kan vara mer övertygande i musik, tystnad och blickar än med ord) inte på något vis är neutralt.

Särskilt inte om det är kopplat till en privatdetektiv som med spaden i högsta hugg ger sig ut för att gräva efter gravar i en trädgård.

Vi är så filmlitterata, vi vet hur starkt propagandainstrument filmmediet är och kan vara. Och ändå tänker vi så lite på hur mycket starkare filmmediet är som uttryck än texten. Vilken makt det har att drabba, påverka och styra en blick, tårar och skratt – och därmed också att lämna ut människor.

En tyst pausering och en blick in i kameran (av vilka det finns fler i The Imposter; på »rätt« ställen) säger så mycket mer än tio spalter pratminus. Det innebär att en regissör har ett ansvar som han eller hon inte kommer ifrån. Bart Layton behöver aldrig säga att mamman i filmen är en svart änka i white trash-skrud. Men genom att lägga fram intervjuerna med henne på det vis som görs i filmen, kopplat till grannarnas »vittnesmål« om familjens stökighet, husets skräpiga skitighet i bild, så blir detta ändå den slutats man snart drar. Kantringen mot en »dålig« karaktär blir svårare att undgå med filmens starkare uttrycksmedel än textens, där intervjun hela tiden balanseras av vad journalisten lägger emellan, men orden i sig står som så mycket mer neutrala.

I min recension av The Imposter resonerar jag kort kring produktionsbolaget som står bakom filmen. De är involverade i många lyckade dokumentärer som på senare år har haft framgångar på biografer, vunnit Oscars och andra priser – och framförallt blivit mycket skickligt konstruerade berättelser. Det här är kanske en löjlig liten farhåga – och kanske är ni fler som har suckat er igenom den här textens gammalmodiga intresse för etik och moral i dokumentära produktioner; konstnären måste ju för faen alltid vara fri och hänsynslös, n’est-ce pas? – men likväl: om stora produktionsbolag, dokumentärvärldens Jerry Bruckheimers, börjar dammsuga klotet på verkliga historier att stoppa i en berättelsetratt, tror inte ni också att risken ökar för att, till exempel, en del av den närhetsprincip som gör att många dokumentärfilmer får en obeskrivbar magi, går förlorad? I denna magi finns nämligen en ömhet i blick och klipp hos den som filmar och följer någon de har en stark/ eller bara viss slags relation till, som gör att de inte kan vara hänsynslösa på samma vis. Det är den jag gärna skulle kalla för etik.

Det är inte säkert. Men det är en risk som finns i jakten på den perfekta berättelsen. (Med det inte sagt att jag inte har sett rena haverier utförda av folk som står mycket nära den de filmat och berättar om).

Men – vilket en dyster debatt på DNs kultursida den senaste veckan har visat – den etiska problematiken kring dokumentärfilmen gäller också de som närmar sig dokumentära skildringar som något slags obehandlat snitt ur verkligheten. Att vi står mitt i en pågående filmrevolution som särskilt påverkar dokumentären eftersom den handlar om att allt fler har tillgång till verktygen som behövs för att göra film, och att frågan om hur man skildrar verklighet och vad det innebär – och vad en dokumentär konstruktion egentligen är – blivit allt viktigare, det tycks märkligt svårt att greppa när man tar del av debatten om Per Andersson bok om Jan Stenbeck, och Malin Lagerlöfs pjäs Fursten.

Det här är en debatt som dokumentärfilmsvärlden bör hålla ögonen på. Där har journalisten och författaren Per Andersson gått till angrepp mot Malin Lagerlöf och Svenska dramatikerförbundet. Andersson har skrivit en reporagebok om Jan Stenbeck – Jan Stenbeck: En biografi över en framgångsrik affärsman – ur vilken Lagerlöf har tagit scener och citat till sin pjäs. Något som inte hade varit problematiskt om det inte var för att Andersson på intet sätt har fått kredd för, eller betalt för detta. »Verkligheten är inte upphovsrättskyddad« skriver dramatikerförbundets direktör Susin Lindblom i ett inlägg som omedelbart skulle få mig att gå ur förbundet om jag var medlem.

Förutom en del andra påståenden jag har svårt för, hoppar jag som filmvetare, journalist, kritiker och dokumentärintresserad främst till inför denna formulering:

» Per Andersson bortser från att verkligheten i sig är detaljrik och består av människors yttranden och beteenden. Dessa kan beskrivas av olika källor, återges i film- och teveinspelningar, berättas i intervjuer och naturligtvis även skildras i en bok. Men detaljrikedom förändrar inte förhållandet att verkligheten inte åtnjuter upphovsrättsskydd.«

Läser man två gånger inser man att film alltså återger, till skillnad från böcker som »skildrar« och intervjuer som »berättar«. Jag undrar vad de dokumentärfilmare som hänger med en person i flera år, och svettas över redigeringsprogram lika länge, anser om den formuleringen.

En film – i synnerhet en dokumentärfilm – klipper fram en berättelse. I den väljs scener ur »verkligheten«, scener som inte fanns där före personen filmade dem; scener som i många fall inte hade skett om det inte hade varit en annan person (eller flera) med en kamera närvarande. (En klassisk dokumentärproblematik som bland annat har diskuterats många varv i förhållande till Maysles-brödernas film Grey Gardens men även långt dessförinnan). Och bra dokumentärfilm bygger på tillgång till en annan människa, en tillgång som inte kan skapas utan tillit, utan att man skapar alla de ingredienser i en personlig relation som i sig har eller får etiska inslag – utan att man för den skull knäfaller, eller skyggar för det svåra: det som gör dokumentärfilmandet svårare än fiktionen är att kunna göra detta mot en person som verkligen betyder eller kommit att betyda något för en, och samtidigt behålla tillit – som i sig sedan innebär att man får tillgång till verkligheter som ingen annan kan se, och därmed kan skapa scener som ingen annan kan skapa.

En dokumentärfilm skildrar i allra högsta grad, och en scen – likt den nyckelscen Lagerlöf tagit ur Anderssons bok och bearbetat för teatern – hade överhuvudtaget inte existerat om inte Andersson hade konstruerat fram denna ur sin egen betraktelse och ur de intervjuer han har gjort för att bygga scenen i sin bok. (Kritikern Tove Ellefsen-Lysander skriver ett bra inlägg om detta, och pekar på att frågan sällan lyfts i teatervärlden). Den här verkligheten hade inte funnits utan erfarenhet och research. Det kallas, vill jag meddela dramatikerförbundet, hårt personligt utsatt arbete för den som verkligen hänger sig åt det.

På samma vis – med eller utan samma blod, svett och tårar som i det ovan beskrivna – existerar alltså inte en förbehållslös objektivt sanning i filmen The Imposter som vi kan välja och vraka ur. Regissören skapar, bygger, ett rum, bestående av blickar, talande tystnader, ljudläggning och valet av att sätta en viss berättelse eller intervju före en annan i klippning och därmed styra oss i vad vi ser för verklighet och hur vi tolkar den. Detsamma gäller en ännu skickligare berättelse som svenska Searching for Sugar Man (en film som på ett förträffligt vis handskas med etiska val genom att inte drilla i ett privatliv – något som dessutom helt stärker berättelsen – men som samtidigt är en mycket smart konstruktion av verkligheten för maximal känsloeffekt; precis som The Imposter).

Och skulle en spelfilmsregissör komma för sig att fiktionalisera en dokumentärfilm, säg Searching for Sugar Man, så är det, förhoppningsvis, en självklarhet att personen vänder sig till regissören Malik Bendjelloul. Men i Sverige skulle alltså spelfilmens regissör kunna backas av dramatikerförbundet om han eller hon valde att inte göra detta. Och kanske växer risken för detta i det hypotetiska fallet Bendjelloul eftersom han just blivit nominerad till stora journalistpriset, ett skrå vars värv dramatikerförbundet tycks tycka handlar om att skära bitar ur en föreliggande verklighet.

Samtidigt är det här, förstås, ingen lätt eller självklar fråga i alla lägen. En av mina eviga referenser är Bob Dylan, en artist som har gjort sig känd för att plocka hej vilt ur verk och använda sig av dem lite som han behagar – och det både i böcker och i låttexter. Men låt gå: det är ofta i en så uppklippt form, och sammanhanget inte så direkt som i föreliggande fall, att det knappast är aktuellt att springa gatlopp över. Kanske tvärtom. För Dylan är ju ett ypperligt exempel på hur viktigt det är att kunna suga åt sig fritt och skapa från det man tar in – att bygga nytt av det gamla.

Ett intressantare resonemang med ekon i Dylans metoder, men med mycket närmare kopplingar till Fursten-Stenbeck, är omständigheterna kring Brynoy Laverys Broadwaypjäs Frozen från 2004 som visade sig bygga på en fiktionalisering av en biografi och ett reportage om denna. (Kära kollegor: när ni lånar den här referensen till Fursten-Stenbeck-debatten och får en slant av DN för texten – sätt in mina tio procent av honoraret på Nordea personkonto 75xx03-9x7x, tack).

När Malcolm Gladwell, som hade skrivit det ursprungliga reportaget, återigen skrev om det inträffade skruvande han till frågan på ett intressant och viktigt vis i en upphovsrättstokig tid. Och även om jag håller med och förstår Gladwell, så är det inträffade i fallet med Fursten särskilt graverande då dramatikerförbundet sanktionerar en oförståelig syn på dokumentära verk.

Det är en syn som nu – när dokumentärgenren dessutom lär växa i Sverige med kommande Oscarnomineringar, ökad dokumentärpott på SFI och nya större befogenheter för dokumentärfilmskonsulenten – måste bemötas även från filmhåll.

»Filmen«, menade Jean Cocteau, »kommer inte bli en konst förrän dess material är lika billiga som penna och papper«.

Vi är inte riktigt där än – men nära.

Och när allt fler har möjligheten att trycka upp en kamera i ansiktet på någon, inte bara låta detta stanna i ett telefonminne utan faktiskt förvandla materialet till en film och en berättelse – då finns det flera nygamla diskussioner väl värda att lyfta till debatt.

[2012-10-27 16:36]
Cyril Tönisberg

Hynek, du skriver, som så ofta, en sådan driven akademikersvenska att man blir helt yr i bollen! Och jag gillar det, även om jag inte alltid hänger med, inte ens efter två-tre genomläsningar…

För att gå in på ”The Imposter”, tycker jag att den är en av årets bästa filmer, i bemärkelsen skickligt upplagd och utförd (spännande, fascinerande, ständiga tvists). Sedan kan, som alltid, frågor ställas, såväl faktamässigt som moraliskt, och det är väl vad din artikel går ut på. För egen del fattade jag aldrig att scenerna med privatdetektiven var fejk/efterhandskonstruktioner (för det var de väl?)förrän jag läste eftertexterna, något klart negativt i min bok. Och så klart hade det varit ytterst intressant att få veta mer om imposterns nuvarande tillvaro. (Vill minnas att jag även saknade lite ”datummärkning”, d.v.s. ”var i kronologin befinner vi oss egentligen?”)

[2012-10-27 16:47]
Hynek

Hej Cyril,

Tack. Jag är inte helt på det klara med vilka delar som är iscensatta eller konstruerade (förutom de helt uppenbara). Sådant har jag sällan problem med, om det inte är för dunkelt genomfört, alltså i betydelsen att man försöker vinna något/ skruva till berättelsen genom en alltför skev tidsomkastning och därmed styr blicken och fakta på ”fel” sätt, eller försöker klandra en person i filmen med det. Jag gillar Imposter, men tycker det uppstår en del del frågor av vad man väl kan kalla för moralisk eller etisk art kring den, ja.

[2012-10-28 09:50]
Erik Holmberg

Inte för att jag egentligen har något att tillföra debatten, men framförallt i en text som handlar om bedragare skulle jag avråda från att skriva ut namn och personnummer inklusive de sista fyra siffrorna.

[2012-10-28 10:07]
Hynek

Apropå Sugar Man så skriver Andres Lokko om en annan aspekt av dokumentärfilm och verklighet / sanning idag; http://www.svd.se/kultur/en-historia-for-bra-for-att-vara-sann_7620924.svd

Det Lokko skriver om är alltså utgångspunkten för det jag kort antyder i min recension av The Imposter – om att lämna saker utanför – när jag jämförde de bägge filmernas metod.

»Dokumentärer täljs alltid fram, och en del hamnar utanför, vrids till, iscensätts. Detta spelar mindre roll när det handlar om en bortglömd musiker, där regissören respekterat privatlivet. Men jag har problem med filmer som bygger verklighetskittlande skräck på antytt misstänkliggörande av den som aldrig dömts.«

[2012-10-28 10:22]
Dokumentären gör comeback? Diskussioner om dokumentärfilmer i Weird Science, SvD och stora journlistpriset « Filmpedagogerna

[…] Det är där denna veckas mest intressanta filmtext kommer in – Hynek Pallas text från: Weird Science » Diskutabelt dokudrama. Läs denna text – för den ställer många viktiga frågor om dokumentärfilmen som […]

[2012-10-28 17:11]
Cyril Tönisberg

Hej själv, Hynek!

För att återgå till din krönika fastnade jag rejält vid dessa dina rader ” om stora produktionsbolag, dokumentärvärldens Jerry Bruckheimers, börjar dammsuga klotet på verkliga historier att stoppa i en berättelsetratt…”

Vi har ju redan lågbudgetversioner av (mer eller mindre märkliga) mänskliga människoöden i form av alla dessa, framför allt amerikanska (såvitt jag vet;, men det beror kanske mest på min kontaktkarta; Filippinerna har säkert också sin egen Jerry Springer), talkshows som planeten matas med.

Men tänk om det uppstår ett HBO Documentary, där riktigt duktiga journalister och regissörer uppmanas scanna sin omvärld, då skulle verkligen (hoppas jag åtminstone!) diskussionen om moral och etik dyka upp på bordet!

Låter nästan som underlag för ett bestsellermanus a la Michael Crichton…

(Ska du eller jag börja fila på det? Eller kanske tillsammans?)

[2012-10-29 12:43]
Allt det där och en påse chips

Briljant text som vanligt, Hynek! Du upphör aldrig att förvåna, belysa och inspirera.

Ska jag bidra med mina två cents om dokumentärfilmer och dess förmåga att leverera en ”objektiv sanning”, tror jag problemet ligger i att besökarna ofta inte är intresserade av alternativa förklaringsmodeller än just den de blir serverade.

På otaliga tillställningar har jag likt en rabiat imdb-debattör testat mina bordsgrannar på hur pass välvilliga de är att få reda på ”sanningen” om välproducerade och fascinerande dokumentärer och oavsett om det handlat om ”The King of Kongs” Tarantino-klippning, ”My sexual failures” rena påhitt eller ”Gates of Heavens” rekvisita-fusk rycker folk mest på axlarna och går vidare.

Tror dessvärre att hela ”Bowling for Columbine”-debaclet har gjort gemene man less på diskussionen om dokumentärfilmers sanningshalt, vilket givetvis är både en smula problematiskt, men också ledsamt. De flesta besökarna känner nog på sig att det är en tillrättalagd ”slice” av verkligheten de blir matade med, men väljer att slänga på sig skygglapparna i hopp om att den här dokumentären i alla fall inte ska sågas längs fotknölarna efter tre minuter på imdb’s luriga diskussionsforum.

På tal om ditt ”subjekt/objekt”-resonemang, Hynek, hade det varit intressant att höra dina tankar om den mästerliga dokumentären”Stevie”. Regissören Steve James problematiserar, i alla fall enligt mig, relationen mellan sig själv som subjekt och filmens objekt på ett intressant, rakt och modigt vis. Jämfört med t.ex. ”Mannen från Jupiter” som i stort sätt lämnar denna fråga obehandlad, är det inspirerande och uppfriskande att få ta del av en dokumentärfilmares moraliska och etiska dilemman.

Trailer för ”Stevie” hittar du här:
http://addoepc.se/2012/07/12/stevie/

Imdb-sidan här:
http://www.imdb.com/title/tt0334416/

[2012-10-29 16:29]
Hynek

Tack. Ha ha. Du får ett svar på din kommentar imorgon bitti, skriver vidare i ämnet och då långt om enbart denna fråga. Nästan. Själv tycker jag dock att det väldigt ofta är så att folk inte vill något annat än höra den ”egentliga” sanningen, eller vad som har valts bort, eller vad som ”egentligen” hände. Mer, snabbare, sannare, närmare. Som att de kan gotta sig i att det finns någon slags gömd skandal i att en dokumentär ”egentligen” inte berättar vad som ”egentligen” hände. Vet inte om jag råkar ut för det mer pga mitt yrke, och att folk tror att jag kan avslöja hur saker och ting egentligen förhåller sig. Eller om det är en allmän tendens. Och tack för tipset – ska kolla upp!

[2012-10-30 16:45]
Allt det där och en påse chips

Vi får helt enkelt enas om att vi är oense angående folks benägenhet att bläddra fram till dokumentärfilmernas facit.

Men kan det möjligtvis vara så att vi glömt bort en viktig faktor? Kanske spelar tidpunkten för ”det stora avslöjandet” också en avgörande roll för välviljan att se sanningen i vitögat? Är ”scoopet” väldokumenterat i samband med filmens release, det kanske till och med står med i recensionerna, är folk kanske mer benägna att lyfta på sanningslocket och ta sig en titt. Men har man redan köpt ”Bowling for Columbine”-tröjan och tipsat halva bekantskapskretsen om verkets slagkraft och sedan får reda på att sanningshalten i dokumentärfilmssoppan är tunn, förstår jag om skygglapparna åker upp snabbare än Lucky Lukes revolvrar.

[2012-10-31 15:01]
Weird Science » Diskutabelt dokudrama #2

[…] efter mitt inlägg om filmen The Imposter och de etiska problem jag såg i dess dokumentära berättande (samt en […]