Weird Science
Det autentiska allvaret

2012-10-09  

Sedan premiäravsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar har jag två gånger hört den jämföras med Angels in America, eller i alla fall som en svensk motsvarighet av Tony Kushners bizarrodramedi. Men hur lika är de varandra egentligen?

Förutom att en av huvudpersonerna i båda serierna är medlemmar av en kristen homofientlig trosinrikning (mormoner och Jehovas vittnen) skulle jag säga att likheterna är få. Där Angels jobbar med det surrealistiska och humoristiska för att tackla aids och de konsekvenser sjukdomen hade på 1980-talets bögkultur är Torka aldrig tårar menat att vara hyperrealistisk. Allt från de autentiska bilarna och frisyrerna till skådespeleriet. Det ska kännas i hjärtat, att det här är på riktigt. Som så ofta med Jonas Gardell kan ibland allvaret kännas övermäktigt, att det liksom inte går att andas. Då saknar jag humorn och surrealismen i Angels där det drömska faktiskt gör det allvarliga mer begripligt och nära.

Som när huvudpersonen Prior blivit lämnad av sin sjukdomsfobiska pojkvän och ensam tynar bort i en lägenhet på Manhattan, yttrar »You know you’ve hit rock bottom when even drag is a drag«.  Så blir det aldrig riktigt i Torka aldrig tårar, då allvaret och kärleken premieras. Det riktiga allvaret och den riktiga kärleken. Efter ett tag vill jag skrika till teven, ja ja, jag hajar grejen! DET ÄR JÄTTEALLVARLIGT!!! OCH TRAGISKT. Jag tänker på att jag varje gång jag läst en bok av Jonas Gardell kommit på någonstans efter halva, att detta är ju oerhört bra, men får mig att vilja dö.

Missförstå mig inte nu. Ibland är Torka aldrig tårar lysande. Speciellt är det de unga skådespelarna som briljerar. Flera gånger gråter jag bara för att Rasmus och Benjamin tittar på varandra med det där oreflekterade allvaret som man bara kan känna när man är 19. Till och med på gränsen till överdrivna Paul går mig rakt in i hjärtat, med sina tvära kast mellan ironisk dryghet och äkta ömhet. Det är faktiskt lite som att det går en skiljelinje mellan scenerna med de lite yngre aktörerna i bögstockholm och den äldre generationens gråa vardagsscener. Flera gånger kommer jag på mig själv med att tänka: »Jag förstår inte varför Hannes dröjer«. Eller för att fortsätta referensfesten: »På scenskolan fick jag lära mig att tala riktigt onaturligt«. Replikerna ligger liksom inte rätt i mun på Stefan Sauk, Marie Richardsson eller Annika Olsson. (Även om julscenen med den vita älgen är ren tevemagi).

Jag vet inte om det är regin, eller att det verkligen finns ett metodskifte i svenskt skådespeleri där de yngre, nyutexamininerade har sluppit talatydligtsjukan och fått ett mer naturligt sätt att agera. Jag hoppas det. Jag vill älska Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tror att serien, och bokserien den bygger på, är viktig för svensk samtidshistoria. För många som varken var med i kretsarna när det begav sig eller har homosexuella vänner nu kan det kännas avlägset och överspelat och jag håller med Jonas Gardell om att vi ska skämmas för hur de sjuka behandlades av samhället och att vi ska skämmas för att vi inte har koll på vår historia. Vi ska skämmas över tystnaden, både då och nu. Att få oss då att gråta över en teveserie kan faktiskt vara en början på ett engagemang, att få börja ställa frågorna om vad det var som hände. Att serien kan ta sig rakt in i även den homofobaste av tittares hjärta tvekar jag inte heller på.

Någon Angels in America är det inte. Men jag kommer fortsätta titta och grina i varannan scen. Jag kommer fortsätta önska att jag och Paul var bästa vänninor, som den obotliga faghag jag är.

[2012-10-10 10:01]
Jaksimo

Tack för en bra text om serien. Jag får känsla av att serien är bra trots att Jonas Gardell har skrivit den. Jag kom på mig själv med att ryckas med i serien men att de gånger då Jonas Gardells religiösa tonfall anades bakom en replik så togs jag ur seriens stumtals fantastiska skådespeleri. Jonas Gardell har den där obehagliga tonen av att kunna klämma ur sig ”detta är viktigt” och det finns få saker som får en att strunta i saker mer än det.
Tack för att du belyste dessa sidor i TATUH

[2012-10-10 12:23]
r

”Någon Angels in America är det inte”
Svar: Gud vad skönt. Då kanske jag ska titta ändå. Avskydde verkligen Angels in america, allt från Al Pacinos tråkiga ”charmig skitstövel”-monologer, till det uttjatade hbo-greppet ”prata med spöken”, till den charmlöse Patric Wilson som ju aldrig borde få bära upp en huvudroll.

[2012-10-10 12:38]
Molly

Benjamins blick har etsat sig fast i både tankar och drömmar sedan måndag kväll. Fantastiskt av Adam Lundgren! Håller verkligen med om yngre vs. äldre svenska skådespelare och de senares outhärdliga teater-språk och manér.

[2012-10-10 20:55]
Karen

Finns en intressant intervju med skådespelaren David Dencik i senaste Språktidningen. Där pratar han om den drillning han fick i att tala ordentligt när han började på Dramaten. Om en inte är en tillräckligt språkbegåvad skådis kanske det är svårt att gå tillbaka till ”vanligt” tal vid film- och tv-inspelningar? En liten fundering bara. Intressant artikel i alla fall om hur viktigt rätt nivå på språket är för trovärdig rolltolkning.

[2012-10-10 23:42]
Z

Helt off topic:
Kollar sista säsongen av Weeds (mest för Jennifer Jason Leigh) och en sak jag undrat över från och till är vem som egentligen har legat mest av Nancy Botwin, Hank Moody och Vincent Chase…?

Det borde finnas någon som har gjort nån överslagsräkning eller nåt, men hittar inget.

Mitt tips ligger nog på Nancy, trots hårt motstånd. Hon kan ju fan inte hålla vantarna borta ett enda avsnitt.

[2012-10-11 08:31]
h

tack för en fin text. det här gjorde mig dock lite sur: ”Efter ett tag vill jag skrika till teven, ja ja, jag hajar grejen! DET ÄR JÄTTEALLVARLIGT!!! OCH TRAGISKT.” för mig känns det på nåt sätt så svenskt att vara rädd för allt som inte är lagom filtrerat genom distanserad ironi. jag tänker att det är det gardell jobbar mot, alltid. han låter bli att skapa distans till det vanliga, och det skapar i sin tur obehag i läsaren/tittaren när någon pekar på det vanliga och säger att det inte är vanligt utan i själva verket är problematiskt. åtminstone för mig är det en stor befrielse att slippa skratta åt det som faktiskt gör riktigt ont.

[2012-10-11 08:40]
Anna-Karin

Jag tycker inte heller man ska rädas allvaret. Det tycker jag framgår av min text. Allvar är fint. Allt beror ju på hur man gör det, och i detta fallet tyckte jag att det i perioder hade vunnit på en annan berättarton.

[2012-10-11 10:43]
Flemming Hummer

Den vanliga Gardell-problematiken finns kvar i serien. Övertydlighet, överdramatiserande och överdrivna pappiga karaktärer. Jag gillade En Komikers Uppväxt och De Halvt Dolda, men de nådde aldrig riktigt hela vägen fram. Samma sak med den här serien. Jonas Gardell är en institution idag, han kommer att fortsätta skriva drama på samma sätt, och det kommer fortsatt att vara ibland hyfsat och ibland bra, men det kommer aldrig att vara klockrent.

[2012-10-11 13:34]
Johansson

Ett problem som jag ser med Gardells manus är när när han ska förvandla boken till just ett manus. Där boken är drabbande och gripande, och karaktärerna mångbottnade, så blir framställningen på tv rätt klumpig och som Flemming överdramatiserad…När jag läser boken, så blir jag väldigt drabbad och känner med karaktärerna, men i Tvserien känner jag ingenting utan mera tänker att ”jomen, det här var väl snyggt dramaturgiskt”.

[2012-10-12 00:33]
Agneta

Jaja det är ju klart att på den här bloggen så MÅSTE ju det amerikanska perspektivet vara bäst. I min trista Svennevärld med en son som är gay så är Torka aldrig tårar utan handskar (både som bok och TV-serie )det bästa som har hänt på länge i det kulturella Sverige. Men det är ju inte särskilt coolt på det där New York-sättet som väl är det enda som egentligen räknas här.

[2012-10-12 08:05]
Kjell

Löjligt, Agneta! Det ”enda som egentligen räknas här” är, subjektivt sett, vad våra enskilda fasta skribenter tänker och känner när de kollar film och tv. Och vi är flera här på WS, jag exempelvis, som förbehållslöst älskar (det vi hittills sett av) serien (och personligen är jag ingen stor fan alls av Angels in America). Däremot är jag oerhört förtjust i Stefan Sauks rollgestaltning. En fantastisk scen, en av de bästa jag sett honom göra, är när hans fru pratar med sonen i telefon, och får veta att han inte kommer hem till jul, medan kameran växelklipper till Sauk halvt avskärmad men ändå lyssnande i tv-soffan.

[2012-10-12 12:44]
Sigge

I en jämförelse mellan ”Angels” och ”Torka aldrig” bör man nämna att ”Angels” är [en texttrogen adaption av] en pjäs, skriven för scen, medan ”Torka aldrig” inte är det.

[2012-10-12 13:30]
Molly

OT men längtar ihjäl mig efter detaljrik text om nya Homeland! SLutet på ep 2 är ju fullständigt hårresande spännande!!

[2012-10-13 19:31]
hinken

@Flemming Hummer Skriver under på det!

[2012-10-14 00:17]
Elin Lantto

Serien har dom tre vanliga problemen i svensk TV och film:
1. Skådespelar-svenskan. Som Anna-Karin skriver så är detta kanske på väg bort med den yngre skådespelargenerationen. Det hoppas jag vid Gud. Ska man skildra en realistisk situation på ett realistiskt sätt kan folk inte gå omkring och prata som inga människor någonsin gör.
2. Alla pratar stockholmska i Värmland. Skärpning, för faan! Hade det varit en brittisk serie hade samtliga i de värmländska scenerna ansträngt sig för att prata värmländska och blivit hårt åtgångna av tv-kritiker om dom inte lyckats tillräckligt bra. Helt rättvist.
3. 80-talet. Det är 1982, ett år då 70-talet fortfarande spillde över estetiskt på dom flesta platser i Sverige, och folk bär kläder som blev moderna först 1986. I Värmland.
Jag undrar om man någonsin kommer att fatta hur viktiga sådana ”detaljer” är för trovärdigheten inom svensk tv/film-produktion.

[2012-10-14 05:40]
lvrs

”folk bär kläder som blev moderna först 1986. I Värmland.” utmärkt artikel o den kommentaren, ett mästerverk faktiskt. tack.

[2012-10-14 17:32]
Viggo

Kan det inte vara ett medvetet direktiv/val från regissör klippare att försöka återge en skillnad mellan den vuxna generationen i serien och den yngre? Sauk & Co ska ändå föreställa en generation som växte upp på 40-50-talet.
Vad gäller dialekten är det också något jag reagerade på. Men i brittiska/amerikanska produktioner tror jag budgeten tillåter en helt annan kostnad för skådespelarnas respektive förberedelsearbete. För trovärdig värmländska som inte ska avfärdas som parodisk krävs ju träning. Helst hos en logonom och det tror jag inte produktionen prioriterar.

[2012-10-15 11:51]
Tobias

Och apropå att det alltid är detaljarbetet som fäller en produktion, det hade ju varit fint om de faktiskt anlitat en makeupartist som uppenbarligen endast inte arbetat för teater. Sminkningen sabbade hela uppbyggnaden pga det simpla faktum att de aidssjuka var sminkade som zombies. När skall svensk film/tvproduktion inse vikten av just smink/hår/kostym, och att det per automatik inte går att överföra teatertänk rätt av till rutan.

[2012-10-20 03:14]
Elin Lantto

Jag tror inte att det är ett medvetet val från regissören eller klipparen. Det här är som sagt ett återkommande problem i svensk TV/film-produktion. Att den äldre generationen har ett annat tonfall än den yngre borde isf huvudsakligen visa sig genom skillnader i ordförråd eller jargong, inte genom att personerna talar en osannolik dialekt. Jag tror tyvärr att det i Sverige (d v s inom svensk film/tv) finns en bisarr uppfattning om att ett sorts Mälardalsbaserad standardsvenska automatiskt fungerar som lingua franca för alla delar av Sverige, ungefär som engelska i amerikanska/brittiska produktioner får fungera som stand in-språk när serien/filmen utspelar sig i ett icke-engelskspråkigt land.
Om budget inte räcker för motsv voicecoach får man kanske fundera på vad budgeten egentligen ska användas till.