Weird Science
Sitcomlistan, 23/8-30/8: The Mindy Project börjar gåshudsbra

2012-10-01  

Den amerikanska tevesäsongen började officiellt i förra veckan, och den här veckan börjar sitcomsäsongen på Weird Science! Jag kommer att skriva (åtminstone nästan) varje måndag om den gångna veckans sitcomavsnitt. Jag tittar inte på allt, men jag tittar på mycket, och förhoppningsvis kommer det finnas något kul att diskutera varje vecka.

Den här premiärveckan blir det lite mer omfattande än det kommer att bli längre fram. Dels för att några serier tjuvstartat och redan sänt ett par avsnitt eller fler. Dels för att nya serier har haft premiär som kräver lite extra uppmärksamhet.

Jag tänkte från början göra en topp 10-lista, men jag tror att det blir för omständigt. Istället kommer jag att skriva om de serier jag har sett under veckan, från bäst till sämst. Längst ner, för komplettismens skull, noterar jag de serier som jag inte kollar på för närvarande, och de som inte har haft premiär ännu.

OK, då kör vi väl i gång.

The Mindy Project
(Fox, S01E01)

Ni som har läst det jag har skrivit om The Office genom åren vet att jag är ett stort fan av Mindy Kaling. Hon skrev The Injury, som jag håller som seriens bästa någonsin. Hon skrev Niagara, avsnittet med Jim och Pams bröllop, som var ett av de sena säsongernas höjdpunkter. Samtidigt var hon grovt underunyttjad som en av seriens mest effektiva birollfigurer. Kaling har en fantastisk, väldigt oansträngd komisk timing och en närvaro som stjäl uppmärksamhet. Hon har dessutom en rätt intressant bakgrund och utgångspunkt för en komiker (lyssna till exempel på intervjun hos Mark Maron, den rekommenderas). Jag såg helt enkelt väldigt, väldigt mycket fram emot att Mindy Kaling skulle få ge sin begåvning utlopp i en egen sitcom.

Och jag älskade The Mindy Projects pilotavsnitt! Det här är verkligen Mindy’s projekt, förankrat i hennes perspektiv och erfarenheter. Seriens Mindy Lahiri är gynekolog, precis som verkliga Mindy Kalings mamma. Det är tydligt att det är en miljö som är vald för att Kaling känner den väl, inte för att någon på Fox tyckte att det kändes hett med gynundersökningar den här hösten. Kalings alter ego är omedelbart greppbar som rollfigur − inte för att hon är en arketyp utan för att hon känns tredimensionell, för att detaljerna i Kalings porträtt är levda, och ärligt skildrade.

Piloten har ett klassiskt premissetablerande narrativ, men ett elegant sådant, och det är inte i de breda dragen som Mindy Project briljerar, utan i utförandet, i detaljerna. Avsnittet får sitt klimax i en gåshudsstark montagescen där Mindy sticker från sin dejt, springer barfota till sjukhuset, byter om till operationskläder och genomför en förlossning. Det är delvis den inspirerade musiksättningen − M.I.A:s Bad Girls − som gör det, men också detaljerna i foto och klippning när Mindy byter om från dejtsnygg till yrkeskvinna. Huvudrollfigurerna i sitcomserier är ofta framgångsrika yrkesmänniskor, men det är sällan man får en känsla av att deras jobb verkligen är på allvar. Det är en otroligt bra scen, och den etablerar så mycket av personligheten hos en rollfigur som började avsnittet i fyllecell efter sin expojkväns bröllop

Det är livsfarligt att få för stora förväntningar på en serie efter pilotavsnittet. Men jag har dem ändå — det här är för bra, och Mindy Kaling för begåvad både som manusförfattare och som komisk skådespelare, för att The Mindy Project inte ska bli en ny favorit.

New Girl
(Fox, S01E01-02)

Förra årets bästa nya sitcom fortsätter ungefär där den slutade, med väl utvecklade handlingsförlopp och effektiv rollfigursbaserad humor för Jess, Schmidt och Jake… och Winston är också där. Säsongens två första avsnitt är inga klassiker, men New Girl har blivit en väldigt jämn serie, som dessutom vet var den har sina komiska resurser. Förvecklingarna kring Jess utspårade dejtande den här veckan påminner om avsnittet med den trekantskåte vaktmästaren från säsong ett, och är tramsiga på en nivå som de flesta serier inte hade varit i närheten av att hantera utan att kvalitetskollapsa. New Girl gör det frejdigt, ohämmat och med total kontroll. Och det blir skitroligt, utan ett uns av underliggande substans. New Girl gör under bältet så bra att man inte ens reflekterar över att det är en ganska stor del av seriens register.

Ben and Kate
(Fox, S01E01)

Det märks att Ben and Kate till stor del är baserad på serieskaparen Dana Fox egna erfarenheter. Precis som The Mindy Project har den en slags uppriktighet i vad den vill berätta som är påtaglig trots sitcomformatets alla nedslipade hörn.

Ben and Kate handlar om ett syskonpar som växt upp med ständigt grälande föräldrar och fått uppfostra varandra. Piloten etablerar förutsättningarna direkt: Kate växte upp för snabbt, och Ben växte inte upp alls. Nu har hon en femåring och han kan dyka upp mitt i natten klädd i hockeymask med ett trumset i baksätet.

Det är inga komplicerade grejer. Styrkan ligger delvis i en stark personkemi mellan Ben (Nat Faxon), Kate (Dakota Johnson) och dottern Maddie. Dakota Johnson som seriens fasta punkt är riktigt bra − det skulle inte förvåna mig om hon är en av säsongens breakout-stjärnor när vi summerar framåt våren.

Och som sagt: Ben and Kate har dialog, och bredare än så, ett samspel mellan rollfigurera, som känns förankrat i någon slags verklighet. Även när pilotavsnittets handling är sitcommig och full av galna upptåg.

Det är svårt att säga säkert efter bara ett avsnitt, men jag tror att Ben and Kate kan bli riktigt bra.

Parks and Recreation
(NBC, S05E01-02)

Parks & Rec har nått en punkt i en seriens livstid när man kan förvänta sig att kvaliteten börjar svaja, för att så småningom störtdyka. Det är nästan omöjligt att föreställa sig i det här fallet — jag håller ju Parks & Rec som den som helhet starkaste network-sitcommen över huvud taget de senaste fem åren. Men säsong fyra spretade en del, och höstens två första avsnitt är lättglömda. Den här veckans b-story med Bens och hans Washington-praktikanter var nog det minst lyckade jag kan minnas att serien har gjort sen säsong 1. Cameos från John McCain och Olympia Snowe i säsongspremiären var mer plojigt än kul.

Jag tänker inte dra några förhastade slutsatser, och jag kommer hålla alla tummar jag har för att det här bara är en tillfällig svacka, men det är svårt att inte bli lite orolig.

Go On
(NBC, S01E01-04)

Det är så lite som krävs för att jag ska gilla Go On utan förbehåll. Bara en liten nedtoning. Särskilt av Matthew Perry, som ju kan spela innerligt och nedtonat, och vara rolig på samma gång. Här faller han in, inte alltid men lite, lite för ofta, i det gamla, trygga chandlerska överspelet. Jag antar att det är vad som förväntas av honom. Den version av Go On som man skulle kunna bli riktigt entusiastisk över blir inte den sitcomhit som NBC så desperat behöver. Det blir nog, å andra sidan, inte den här versionen av Go On heller.

Men det är en småmysig, småsorglig bagatell som kan bli ännu bättre om manusförfattarna (och Perry) kan få arbetsro och bygga upp ett självförtroende. Bitvis är de fyra avsnitten som har sänts så här långt riktigt engagerande. En sitcom om en stödgrupp för människor i sorg är ju trots allt betydligt mer intressant än en sitcom om en apa, för att ta ett osökt exempel. Här finns ambitioner att båda ta ämnet på allvar och att göra något vettigt med rollfigurernas utveckling och samspelet dem emellan. Jag är inte helt utan hopp om Go On.

The Office
(NBC, S09E01-02)

Herregud, säsong nio. Tack och lov blir det här den sista, och Greg Daniels som sjösatte den amerikanska versionen av The Office är tillbaka för att ta den i hamn med någon slags värdighet intakt. Bortsett från öppningsavsnittet var förra säsongen en enda lång eländig baksmälla efter Steve Carrells avsked. Nu är Robert California borta, och Daniels verkar satsa på att gå tillbaka till rötterna. Nu ska vi få ett tillfredsställande slut på historien om Jim och Pam, och det mer än något annat är nog den här säsongens existensberättigande. Ett par nya ansikten på kontoret, och en bisarr hatsexuell spänning mellan Dwight och Nellie Bertram, är mest utfyllnad. Mest orolig är jag för hur Daniels ska hitta något vettigt att göra med Andy och Erin. Så är långt har Andy tenderat åt självomedveten passiv-aggressivitet som chef, och det är inte särskilt kul.

Så visst, det finns problem kvar att lösa, men det känns ändå lite som att The Office har hittat fotfästet igen.

Up All Night
(NBC, S02E01-02)

Jag gillar fortfarande samspelet mellan Christina Applegate och Will Arnett. Att serien har rebootat deras omgivning i säsong 2 känns mest som ett steg åt sidan, för att inte säga bakåt. Luka Jones som Reagans bror är ny ordinarie rollfigur, och gör inte så mycket väsen av sig så här långt. Han är mest avslappnat snubbig och soft. Avas show har lagt ner (uppenbarligen ville serieskaparna, eller NBC, slippa arbetsplatsmiljön). Men det har löst några problem med hur serien ska använda Ava, och på köpet har de tappat Missy, som trots allt var en ganska charmig birollfigur.

Frågan är hur länge man orkar vänta medan Up All Night trevar efter ett upplägg som håller för mer än enstaka starka avsnitt.

Animal Practice
(NBC, S01E01-02)

Jag är ett stort fan av Justin Kirk och ett ännu större fan av apor, men jag är inte övertygad av kombinationen.

Animal Practice, med Kirk som butter veterinär och apan från Community och The Hangover 2 som hans sidekick, har en del bra beståndsdelar. Kirk är ju egentligen alldeles för bra för en high concept-sitcom på NBC. Resten av rollbesättningen funkar också bra. Serien har en irriterande tendens att klippa till apan för billig komisk effekt, men den är ingen fullständig katastrof (det är en väldigt begåvad apa).

Animal Practice problem är snarare att den är lite för ljummen. Det finns ingen laddning, och det verkar inte pågå särskilt mycket under ytan. Premissen, att Justin Kirks rollfigur älskar djur men hatar människor, är tänkt att skapa nån slags narrativ spänning, men manusförfattarna sticker hål på den alldeles för snabbt. De kan ju inte låta sin huvudrollfigur gå omkring och verka osympatisk.

Om Animal Practice vågar släppa sargen och hitta sätt att engagera är det inte omöjligt att den kan bli en rätt fin liten sitcom. Så länge är den inte värd mer än en axelryckning.

How I Met Your Mother
(CBS, S08E01)

Ted är outhärdlig. Barney är en tröttsam seriefigur. Skämten om att Marshall och Lily har blivit småbarnsföräldrar är så lata och enformiga att man zonar ut fullständigt så fort de är i bild. Skämten i övrigt är billiga, hafsiga och emellanåt rent stötande.

Framför allt: härvan av idiotiska relationsintriger som manusförfattarna har snärjt in sig i får alla inblandade att framstå som så hysteriska och verklighetsfrånvända att man undrar om HIMYM i själva verket är en förklädd skildring av ett utbrott av masspsykos. Hur många gånger kan en och samma serie basera sina storyförvecklingar på att någon blir lämnad vid altaret? Hur kan så lite av vikt och så mycket infantilt flams hända på så många tidsplan samtidigt?

Jag tänkte verkligen härda ut med How I Met Your Mother till det bittra slutet, men efter den här säsongsinledningen undrar jag om jag har tillräckligt mycket av självplågare i mig för att det ska vara möjligt.

Jag kollade inte på:

2 Broke Girls, The New Normal, Neighbors, Partners, Mike & Molly, The Middle, Modern Family, Guys With Kids, The Big Bang Theory, Two and a Half Men

Har inte haft premiär:

Raising Hope (2/10), 30 Rock, (4/10), Suburgatory (17/10), Community (19/10), Whitney (19/10), Happy Endings (23/10), Don’t Trust the Bitch in Apartment 23 (23/10), Last Man Standing (2/11), Malibu County (2/11),

[2012-10-01 12:27]
Peter

Tack för genomgången! Blir förstås spontant pepp på The Mindy Project, och kommer även kolla upp Ben & Kate – jag kan inte låta bli att älska Nat Faxon, och den här premissen är förstås som gjord för honom.

[2012-10-01 17:50]
Tomas

Men… New Girl? Är det bara jag som har jättesvårt för Zooeys ”charm”? Jag sitter mest och känner mig som en grinig gammal gubbe de lätträknade gånger jag sett den serien.

[2012-10-01 19:56]
David

Jag stod inte ut med Zooey Deschanel i början (det finns det bevis för i WS-arkivet…) Men New Girl använder henne väl, och har hittat en balans mellan henne och de andra rollfigurerna. Tror att jag har skrivit nåt på WS om min New Girl-omvändelse också… Ja, här:
”Serien som överraskade mig allra mest i år var New Girl. Jag gillade inte piloten − och i synnerhet inte Zooey Deschanel − men det fanns något slags potential, så jag fortsatte att titta. Och serien hittade balansen hos Deschanels rollfigur, och en dynamik mellan henne och grabbarna i lägenheten som jag inte trodde fanns där. Både Schmidt och Nick är rollfigurer som går genom rutan, och manusförfattarna verkar veta precis hur de ska skriva för dem. New Girl har hittat en röst som är distinkt men inte överdriven, egensinnig men inte flåsig eller flamsig. Det känns som att det finns ett självförtroende och en klar blick där bakom: en säkerhet som är enastående med tanke på att New Girls skapare Elisabeth Merriwether gör sin första serie som showrunner.
Och Zooey Deschanel funkar verkligen. Hennes excentricitet, en aning nedtonad, är trovärdig som en del av seriens universum. Hon må i någon mening vara en seriefigur, men hon är en tredimensionell seriefigur. Och är inte det en beskrivning av alla de riktigt minnesvärda sitcomrollfigurerna? Samtidigt är hon New Girls moraliska centrum, som förankrar serien i ett slags allvar. Till skillnad från en serie som Happy Endings, som kan skoja om att någon i gänget är deppig utan att vara i närheten av någon slags känslomässig verklighet, har New Girl tillgång till ett geniunt vemod.”

[2012-10-01 21:56]
linus

älskade piloten av the mindy project. den enda nya sitcomen jag sett som hållit måttet.

i övrigt tycker jag parks & recreation håller fin nivå. the office är irriterande i hur de fortsätter underutnyttja catherine tate. up all night hade trist första avsnitt, men bättre andra. nya brorsan kan de dock skippa.

[2012-10-02 12:49]
Kjell

Intressant hur olika man kan se saker – jag tycker Catherine Tate segar ner The Office just nu och vill helst inte ha henne med alls. I övrigt tycker jag serien sprudlar av ren, enkel idékreativitet, och jag gillar storyn med Jims hemliga affärsplaner.

[2012-10-02 12:51]
r

Ang New Girl – jag tycker de shabblat bort karaktären Bishop helt. Schmidt har ju en utmejslad karaktär, Nick ska väl vara gängets ”straight guy” antar jag, det är hans roll att vara en vanlig rätt neutral typ. Men Bishop? I första avsnitten var ju han lite crazy och sådär, men jag tycker de tonat ner honom på tok för mycket.

[2012-10-02 13:23]
KG

Bishop? Tog mig en stund att komma på vem det var. Problemet med Winston är att han inte direkt fyller någon funktion i serien. Om de plockade bort honom skulle det knappt märkas. De har haft märkbart svårt att fylla tomrummet efter Coach.

[2012-10-02 13:25]
D

Jag tyckte väl inte att piloten av The Mindy Project var ”gåshudsbra” och jag ”älskar” inte den men däremot tyckte jag att den helt klart var lovande. Särskilt för att vara en sitcom som är så svåra att göra lyckade piloter till.

[2012-10-02 21:07]
David

Ja, Winston är ett svart hål i New Girl. Det är synd. Egentligen den enda punkten där serien inte känns som att den vet precis vad den håller på med.

[2012-10-02 22:21]
SweepTheLeg

Nja, Winston har sina poänger.
Hans ”Theodore K Mullins” rant i säsong 1 är fortfarande en favorit.
Så nog finns det hopp för Winston, likaväl som att Hannah Simone(CeCe) gick från ”eye-candy” i de första avsnitten, till att bli nästan hjärtat i serien nuförtiden, bland alla ”quirks” som inte *bara* Zooey D sysslar med.

[2012-10-02 22:22]
Johansson

KG: Seriously? Menar du att Coach som enbart medverkade i piloten till New Girl påverkade serien stort?

[2012-10-02 23:08]
SweepTheLeg

@Johansson
Hehehe…snygg poäng!
Jag tror det är tillfälligt inne att klaga på Winston, så logiken får stå åt sidan.
Som t.ex att Seth MacFarlane som Oscarsvärd får diverse ”hipsters” på nätet att gå i taket.
Fast han är begåvad, liberal(som hipsters), verkar vara en hyvens kille(i intervjuer), och driver ett Carl Sagan projekt för FOX(?).

[2012-10-03 17:59]
KG

Johansson: Nja, har inte riktigt påstått något sådant. Står dock fast vid att Winston, som den tredje killen i gänget, inte direkt bidrar med något till serien utan känns mest som utfyllnad.

[2012-10-03 19:58]
linus

kjell, tycker inte heller catherine tate tillför särskilt mkt just för att hon inte används tillräckligt rätt. det är som att de inte har sett the catherine tate show och vilken briljant komisk skådis hon är.

[2012-10-04 11:12]
mmmkay

Tycker HIMYM hade den starkaste säsongsinledningen på flera år… vilket i och för sig säger väldigt mycket mer om de senaste tre-fyra säsongerna än om premiären. Tyvärr. Men jag hänger i till det bittra slutet, och lever på minnena av säsong 1-2,5.

[2012-10-04 19:41]
Johansson

Att du har inte kapaciteten att följa en serie som utspelar sig i flera tidsplaner, och multipla storylines är inte HIMyMS fel, och exempel på karaktärer som seriefigurer finns det otal i sitcoms du gillar, som Ron Swanson, Tracy Morgan, Dwight i The office som agerar lika ”galet” som Barney.

[2012-10-04 20:03]
David

@Johansson: 1) Multipla tidsplan är inga problem i sig, men när manusförfattarna hamnar i samma röriga återvändsgränder i flera av dem samtidigt så blir det storykollaps i kubik.
2) Jag skriver om Zooey Deschanels rollfigur i New Girl längre upp här i kommentarerna: ”Hon må i någon mening vara en seriefigur, men hon är en tredimensionell seriefigur. Och är inte det en beskrivning av alla de riktigt minnesvärda sitcomrollfigurerna?”
Nyckelordet i meningen du har synpunkter på är tröttsam. Barney var en strålande sitcom-seriefigur HIMYM tappade förmågan att använda honom på ett bra sätt. Jess, Ron, Tracy och Dwight hade också blivit outhärdliga av så torftigt, hafsigt manusförfattande.

[2012-10-04 22:18]
Bobby

Angående HIMYM: Störde mig ordentligt på första avsnittet när Ted bröt sig in i rummet för att lämna brevet, och kastade nycklarna på bordet. Varför skulle han ha bilnycklarna på samma nyckelknippa? Typ som att manusförfattarna inte riktigt orkade hitta på nån vettig anledning för honom att bli tvungen att gå tillbaka och träffa brudgummen. Serien är full av såna ögonblick sen ett par säsonger tillbaka.

[2012-10-07 21:09]
David

Blir tyvärr ingen sitcomlista i morgon. Trodde att jag skulle hinna med men det är lite speciella omständigheter den här helgen. Ses igen om en vecka!

[2012-10-14 15:41]
Daniel E

Apropå New Girl, älskar det programmet, men visst refereras aldrig någonsin till varför Nick ooh Caroline inte bor ihop längre i första avsnittet nu på andra säsongen, eller gjordes det och jag missade det helt?