Weird Science
Skämshyllan: Teckningar i marginalerna

2012-09-15  

Jag skäms för att berätta om orsaken till den långa pausen i mitt skämshylleprojekt, men att komma ut som lite ogenomtänkt är väl egentligen hela idén, så here goes: strax efter mitt förra inlägg tappade jag min laptop i golvet, och på grund av många komplicerade orsaker som involverar fraser som »mot bättre vetande« och »osannolikt nog« så hade jag inga backuppar över huvud taget av något på den datorn. Inklusive bland annat alla mina texter, manus och artiklar från de senaste fem, tio åren, en podcastinfrastruktur som inte är att leka med, och de utförliga anteckningarna från mitt färska skämshylletittande av American Splendor (2003). Det snällaste jag kan säga om hur jag har mått kring detta är att det åtminstone känns lite renande att aldrig behöva städa de tretusen filerna som låg på min desktop.

Jag är generellt lite kluven till den amerikanskt öppenhjärtiga neurotiska gnällmanligheten. Larry David har jag knappt vågat ge mig i kast med, Woody Allen får mig ofta att gnissla tänder trots att jag också tycker han är genialisk, och hantverksmässigt felfria filmer som Sideways lämnar mig ändå i grunden kall bara för att jag inte känner mig inbjuden till deras värld. Just Sideways är antagligen orsaken till att jag väntade så länge med att se Splendor. Paul Giamatti är förstås fantastisk, men hans neurosgubbar är liksom inte folk man vill hänga med, tänkte jag.

Det skulle visa sig att American Splendor inte alls är provocerande på samma sätt. Detta beror framför allt på att Harvey Pekar inte är sjukt privilegierad. Han sitter inte på en vingård eller nånstans schysst i New York och gnäller. Till och med när han erbjuds privilegier andra eftersträvar (som uppmärksamhet i teve) saboterar han hellre situationerna än tackar och tar emot eftersom han genomskådar att mycket av statussystemet ändå bara är kattguld. Vilket får mig att fundera över hur mycket av de Plågade Kreative Mannens bitterhet och alienation i de andra gnällgubbshistorierna beror på att de inte vågar erkänna för sig själva hur tomt allt de sträcker sig efter egentligen ekar.

När Harvey Pekar, både den riktige och Giamattis tolkning (bägge har ungefär lika framträdande roller i filmen) är besviken på sitt liv och på världen känner jag att han har ett case – men jag önskar också att han kanske skulle få slappna av nån gång och vara lite lycklig. Huruvida han någonsin är det blir inte helt klart av filmen. Möjligen i någon utsträckning inom sin okonventionella familjekonstellation. Om du som jag har den brittiska dvd:n av American Splendor, missa inte extramaterialet där paret Pekar besöker Cannes-festivalen med filmen. De må vara framstående konstnärer på serieområdet, men de är fanimej också verklighetens folk. Deras inställning till glamouren känns ovanligt sund.

När American Splendor kom ut omhuldades den som ni säkert minns omedelbart som ett mästerverk. Jag missade den då men köpte dvd:n ganska snabbt, under ett specifikt småberusat besök till Borders kvällen efter min sista tenta i Oxford, en kväll då jag kom hem med väldigt många sannolikt mästerliga filmer av vilka jag ännu inte sett någon utom denna. Att filmen mycket riktigt visade sig vara ypperlig är knappast en överraskning så jag försökte närma mig den med en annan fråga i bakhuvudet: är den fortfarande lika bra?

Ja, och nej.

Objektivt sett är det här strålande filmkonst. Skådespeleriet är fortfarande på exceptionellt hög nivå, filmens art direction och de ständiga växlingarna mellan spelfilm och teckningar, pseudodokumentärt och helspelat, allt detta fungerar lika bra som förr. Men det finns också något nästan lite instängt i den genomkomponerade formen som man kanske inte framträdde lika tydligt för snart tio år sedan eftersom den då låg mitt i zeitgeisten.

När tio år till har gått kommer vi antagligen att betrakta American Splendor som ett lysande exempel på en älskad, tidigare estetik. Men idag hamnar den stilmässigt i ett mitt-emellan-tillstånd och känns liksom lite daterad. Den tonsäkra kombinationen av undergroundserie- och indiefilmsestetik blir liksom lite för perfekt, ansträngd på gränsen till krystad. Å andra sidan är det ständiga tomkrystandet och överanalyserandet en lämplig spegling av Harvey Pekars världsbild och den instängda känslan illustrerar förstås hans vardag alldeles ypperligt.

American Splendor är också ett intressant tidsdokument på ett annat sätt, nämligen för ögonblicksbilden av hur Harvey, Joyce och Toby åker till en annan stad för att se Revenge of the Nerds. Detta vid en tidpunkt då »nerd« verkligen var ett skällsord, så fult att det på engelska än i dag undviks av nördar till förmån för det återerövrade »geek«.
Harvey tillämpar något slags narrativ- och klassanalys på Revenge of the Nerds och ser den som föraktfull, dess nördar som karnevalkonungar som ändå ska ligga i rännstenen till kvällen. För Toby Radloff är nördens själva synligheten filmen i stället en vändpunkt, ett monument för självkänslan. Den resan dokumenteras sedan kärleksfullt av Pekar i American Splendor-serierna, vilket gör verklighetens Toby till något av ett kändisoriginal i sig självt – bland annat i Killer Nerd-filmerna – vilket sedan kan fiktionaliseras igen i denna film som i något slags mycket verkligare mening representerar en nördarnas revansch.

Även här är extramaterialet värdefullt, särskilt det gamla MTV-inslaget med Toby (se YouTube-material här) och klippet där han själv hyllar Judah Friedlanders tolkning av honom som klockren. Så blir American Splendor bland mycket annat trovärdig som kärleksförklaring till alla källartrollsoriginal där ute som kanske, men antagligen inte ens idag, fått den sociala upprättelse Revenge of the Nerds uppenabrligen för en del av dem var den första vårbrisen av. En grupp av källartroll som, när jag tänker efter, även Harvey Pekar på andra sätt själv tillhörde.

Harvey Pekar dog i juli 2010. En mycket sällsynt aspekt av American Splendor är att han själv hann medverka i den stora spelfilmen om sitt liv och se hur slutresultatet kom att hjälpa även hans serier att nå en större publik.

Utfall: Har du mot förmodan American Splendor osedd är den absolut värd din tid. Jag gav ändå bort mitt ex av dvd:n för att göra plats i hyllan för den alla seriealbum jag inspirerats att köpa.

[2012-09-15 18:19]
D

Vet inte om jag missuppfattat idén med ”skämshyllan” men här är en film som är ganska unisont hyllad av kritikerna och du håller i stort med om att den är bra även om den just i vår nuvarande tidsperiod känns lite daterad. Var kommer det ”skämmiga” in i bilden här?

[2012-09-15 18:29]
Staffan ifrån Staffars

Det intressanta med American Splendor-filmen tycker jag att de lyckas locka fram en bild av Pekar som är lätt humoristisk vilket jag inte tycker stämmer riktigt överens med hans serier där han är mer irriterande gnällig.

En sak som gör mig oerhört glad med filmen är att det är en av få filmer med seriebakgrund som fått filmfans att aktivt leta upp serierna. Det känns bra när en banbrytande serieskapare får uppleva lite framgång på ålders höst.

[2012-09-15 20:49]
Molly

Lider verkligen med dig ang anledningen till skämshyllepausen. Been there, done that. Fy sjutton vilken ångest.

[2012-09-15 21:57]
Flemming Hummer

American Splendor är en mycket bra film. Den har dessutom en viss subversiv kvalitet i att den lyfter fram någon som i enlighet med de mera fascistiska dragen av vår kultur kan klassas som en ”loser”. Den sklidrar den vanlige mannes vardag dvs, vilket väl också är ide’n med hans serier och det innebär en ovanlig huvudroll för en Hollywood-film.

Det är väldigt skönt hur Pekar sedan förkastar mytologin om att bli lyckad genom att bli en TV-kändis. Han tyckte det var idiotiskt men roligt när han började hos Letterman och han tyckte att det var idiotiskt men roligt när han ”fick sparken” från Letterman. Det är mera karaktär och förmåga till att se stora perspektiv än vad väldigt många har.

Plus att det är en av få mänskliga skildrigarna av en person, som jag inte tror är så mycket klassiskt neurotiskt, som helt enkelt lidande av generaliserat ångestsyndrom: “Ordinary life is pretty complex stuff!”.

[2012-09-16 18:58]
Henrik

Antar du vet, men om du inte skulle göra det: att datorn inte går igång måste inte betyda att just hårddisken är trasig (men det *kan* förstås betyda det). Så det är möjligt att man kan ta ut den, köpa ett externt hårddiskchassi på typ Clas Ohlson för nån hundring, koppla till annan dator och plocka över filer. Och om det är viktigt nog att betala ett antal tusen finns det företag som kan försöka rädda iallafall en del data från trasiga diskar.

[2012-09-16 19:02]
Johanna

D – haha, jag kommunicerade visst inte just det så bra, nä. Det skämmiga är självklart att jag inte sett filmen! Och helt säkert har jag vid olika tillfällen de senaste snart tio åren tex rekommenderat den åt andra, eller åtminstone uttalat mig i självsäker ton om hurdan den är.

Det finns en kulturskribentåkomma att vara så påläst och välorienterad i aktuella filmer (främst så klart på basen av tusen recensenter man litar på eller vars smak man känner) att man känner att man inte BEHÖVER se filmen, eller åtminstone kan skjuta upp det lite grann till förmån för mer osäkra kort. I mitt fall har jag också en tendens att spara filmer jag är ganska säker på att jag kommer att gilla, för att jag liksom inte vill se dem när hypen är som störst eftersom det då känns som jobb.

Problemet är bara att om man missar nåt slags sweet spot har det plötsligt gått flera år och så finns det en massa mer aktuella filmer som pockar på uppmärksamhet. Och DVD:n har förvandlats från en källa för potentiell njutning till en skuldtyngd plikt i hyllan.

Ett tecken på hur bra den här filmen trots allt faktiskt är blir att jag ganska snabbt glömde att jag tittade på den av pliktkänsla och blev helt indragen i handlingen. Och ett ännu bättre exempel på den mekanismen blir min nästa skämshyllefilm, som jag under många år avfärdat som en Tråkig Kvalitetsfilm och, helt oförmodat, älskade när jag såg den.

[2012-09-16 19:06]
Johanna

Henrik – dessvärre vet jag detta, och har redan lagt tråkigt många tusen kronor på att rädda ganska lite data hos ett bolag med expertis på området. Men det var värt att testa, självklart. Ny hårddisk blev det men åtminstone inget oreparerbart i datorn i övrigt. :/ That’ll teach me.

[2012-09-16 19:34]
hp

Är det någon som sett Zwigoffs Crumb? Är den sevärd?

Skämshyllan är ett skoj inslag, ni borde tvinga alla skribenter på WS att skriva ett inslag.

American Splendor är som Staffar säger otippat ognällig för den som är bekant med hans serier. Måste ses som sagt.

[2012-09-17 17:26]
Martin

hp, ”Crumb” är helt outstanding, ett absolut måste. Se den omedelbart.

[2012-09-18 19:25]
hp

Tack, skall absolut kolla upp den.