Weird Science
Skämshyllan: Om debattklubben må ni berätta

2012-08-03  

Feelgoodfilmen är min alldeles särskilda guilty pleasure, träningsfilmen min stora passion, och står det dessutom »baserad på en sann historia« på DVD-omslaget är jag såld, hur ointressant filmen i övrigt verkar eller hur tråkig dess namn är. Och där får man ju börja, att The Great Debaters (2007) inte är någon rafflande titel, hur oroligt koncentrerade Denzel Washington och Forest Whitaker (som bägge egentligen spelar biroller) än ser ut på bilden.

Att Oprah är filmproducent är ingen nyhet och vi som gillar pedagogiska snyftare med ryggradsstärkande och själaboostande budskap vet förstås vad man har att vänta när hennes namn dyker upp i förtexterna. Men detta att Denzel Washington regisserar? Vad betyder det? Jag vet inte vad jag ska vänta mig. Han har bara regisserat Antwone Fisher (2002) tidigare. Jag tyckte om den filmen, det är jag relativt säker på, men jag minns inte mer än så. Det var nåt på ett skepp och att nån, kanske Antwone Fisher, blev djupt orättvist behandlad. Någon får upprättelse. Det är möjligt att huvudpersonen dör. Som jag minns det var den till sin genre ett så kallat Viktigt Drama. Nu ser jag att manuset är av Antwone Fisher. Den filmen tycker jag att ni ska hyra om ni inte har sett den.

The Great Debaters tillhör också genren Viktigt Drama, dock undergruppen Viktig Film Producerad Av Oprah, och det betyder att allt det brutala också ska innehålla ett specifikt slags värme och skönhet, ett lite softat skimmer över vintagekostymerna och gärna inslag av rå och köttigt genuin blues på soundtracket. Man skulle kunna argumentera för att denna mycket välskådespelade films största stjärna egentligen är dess production designer, som heter David J Bomba, och jag menar det inte ironiskt – allting är väldigt snyggt, och snyggt filmat också. Men någonstans där mellan inspelningsmiljö och kamera uppstår ändå en liten biton av Hallmark-sentimentalitet som jag vet gör denna typ av film outhärdlig för många tittare. Själv är jag däremot van från många år av sportnostalgifilmstittande så hos mig slinker det ner utan motstånd.

Filmen utspelar sig kring svarta Wiley College i ett trettiotals-Texas där afroamerikaner kan vara professorer och tala sju språk men fortfarande tilltalas »boy« av lusfattiga kriminella vita småbönder och bli lynchade hipp som happ medan sheriffen ser åt ett annat håll. Fackföreningarna är på väg in och bygger vissa broar över hudfärgsgränserna, men tidiga aktivister möter brutalt motstånd från de landägande klasserna, och de som engagerat sig i rörelsen utpekas sedan gärna som kommunister i samhället i övrigt. På Wiley finns en dröm om att bekämpa förtryck med utbildning och våld med vältalighet och filmen följer en debattlubb genom sin mest framgångsrika säsong någonsin – laget blir det första från en högskola för afroamerikaner att möta en rosahyad, det vill säga »vit«, debattklubb. Filmen kulminerar i en radiosänd debatt på självaste Harvard.

»Debating is a blood sport«, förklarar Denzel i filmen, som gör ett relativt förtjänstfullt case för att det här faktiskt var på liv och död. Det finns ögonblick, specifikt en lynchningsscen och en bild på ett brutalt misshandlat polisvittne, som skär rakt igenom den där propra sötman jag tidigare beskrev. Och det känns intressant, till och med Viktigt, att få bekanta sig med den här eran, den generation och intellektuella miljö som skulle producera medborgarrättsrörelsens stora kämpar.

The Great Debaters lider som historiska dramer så ofta gör egentligen bara av två problem. Att den är fullständigt förutsägbar även för den som inte känner till den aktuella berättelsen. Och att plikten att berätta om Det Viktiga överskuggar plikten att tex få karaktärerna att kännas som verkliga människor av kött och blod. Denzel Washington själv kör på ren charm – han kan bättre men är väl distraherad av regiuppdraget – och Forest Whitaker på lättheten som kommer från att spela en roll som är så okomplicerad att han hade kunnat ringa in den. Det finns en fin scen mellan herrarna där de plötsligt börjar kännas som verkliga människor, med resultatet att resten av filmen framstår som ganska tvådimensionell. Faktum är att alla i debattlaget också är väldigt bra, särskilt en ung skådespelare vid namn Nate Parker, som jag skulle ha förväntat mig en mycket större karriär av på basen av den här prestationen. (Möjligen var det en felbedömning från hans sida att året efter spela ena titelrollen i Rome & Jewel, en moderniserad musikalversion av Romeo och Julia som är rankad 3.7 på IMDb).

Manusförfattaren Robert Eisele, tidigare inblandad i ett asiatamerikanskfranchise som heter Vanishing Son och latinodramat Resurrection Blvd, skulle två år senare skriva sportfilmen Hurricane Season som jag omedelbart blir pepp på att hyra – den handlar om ett skolidrottslag av Katrina-flyktingar. Inte för att han är ett geni, utan för att han identifierat en nisch där jag som tittare känner mig hemma.

Följande dag ger jag bort mitt ex av The Great Debaters utan betänkligheter och har därmed tjänat in en extra centimeter hyllplats, men det betyder ju inte att filmen var dålig. Om du är en sån som gillar att gråta till Remember the Titans eller har en oförklarlig kärlek till filmer där medelklasskvinnor lär barn i ghetton läsa genom att öppna lyrikens eller självbiografins magiska värld för dem, då kommer nog även denna film att kännas helt sevärd. Dessutom har den för mig en liten bonuston av samma njutning man kan få av West Wing eller av en John Grisham-roman: att det helt oavsett kvalitet alltid är trevligt med berättelser där högutbildade, välformulerade människor jobbar långt in på natten bland högar av böcker och papper för att möta en omöjlig deadline.

[2012-08-03 21:04]
D

”Filmen utspelar sig kring svarta Wiley College i ett trettiotals-Texas där afroamerikaner kan vara professorer och tala sju språk men fortfarande tilltalas »boy« av lusfattiga kriminella vita småbönder och bli lynchade hipp som happ medan sheriffen ser åt ett annat håll.”

Det är naturligtvis för jävligt att någon tror sig ha rätt att kalla någon annan vuxen människa för ”boy” men implikationen att det kanske är ännu mer jävligt att någon blir kallad det trots att den är högutbildad av någon som är ”lusfattig” vittnar för mig om ett klassförakt som jag inte är säker på att jag tycker är så jäkla fräscht heller.

[2012-08-03 21:26]
Shaken

Den här såg mina elever på engelskan i våras. ”It was boring and I learned things.” var ett av omdömena.

[2012-08-04 09:17]
Johanna

Hej! Förstår din synpunkt, det var kanske inte så smidigt formulerat. Jag försökte beskriva den lögnaktiga ytan i relativ status i det samhälle de levde i. Å ena sidan kunde man till synes uppnå mkt hög status enligt den tidens normer, tex hög utbildning. Å andra sidan var den bara värd något inom det parallella samhälle svarta tilläts bygga upp. Filmen utspelar sig vid en brytpunkt då svarta började kräva mänskliga rättigheter och en likbehandling, eller åtminstone en PLATS, i majoritetssamhället. Det inkluderade att inte alltid, automatiskt, tillhöra den lägsta samhällsklassen. Det finns en plotline just kring the Tenant Farmers Union och religiöst och politiskt anstrukna klassmotsättningar inom det svarta samhället också, även om det inte är särskilt utvecklat.

[2012-08-05 00:17]
Paul Stjernberg

Apropå guilty pleasures, har du sett ”Listen to me” som handlar om ett gäng ungdomar som studerar politisk debatt i USA ? Kolla gärna upp den filmen.

[2012-08-06 14:06]
Marre

D: exakt min reaktion.

Känns s a s som om ”summan av lasterna är konstant”, den som värnar en viss grupp riktar istället sitt förakt mot någon annan grupp. Hur många gånger har man inte läst hur förment fördomsfria och toleranta krönikörer slänger ur sig något i stil med ”fruktansvärt hur invandrare kränks av uttalanden från några arbetslösa jävla inavlade skånska bönder”?

[2012-08-06 20:55]
hp

Klassförakt? Really? Har ni inga poliser att kasta knallskott på istället?

[2012-08-07 13:09]
D

Vilken otroligt trött oneliner.

[2012-08-07 19:02]
Julia

Samhället har olika strata av prestige och status. Oavsett vad vi tycker om att det är så, och oavsett om vi tycker att status bygger på rätt saker, så kan de flesta nog hålla med om att utbildning och inkomst ger högre status. Med det i åtanke är det då talande i sammanhanget att hudfärg negerar både utbildning, bildning, inkomst, och andra statussymboler, för att kontrahenten som saknar alla dessa statussymboler råkar vara vit.

Eller?