Weird Science
Skämshyllan: Conan och manligheten

2012-07-05  

På 25-årsjubileumsvisningen av Robocop när filmen strax ska börja vänder sig min vän Valde till mig och säger att det här, det var hans manliga förebild när han växte upp. Öh… vem? Robocop?

»Ja«, svarar han. »Ja, efter Conan då, förstås.«

Det undslipper mig att jag faktiskt inte sett Conan, ingen av filmerna faktiskt, och eftersom kamraterna känner till Skämshyllan hjälps inget annat än att omedelbart boka in en barbartittarkväll. Herrarna enas om att jag inledningsvis ska se den första filmen, av John Milius, och att jag ska se den i HD, eftersom ingen av dem har sett den i HD. (Därmed förpassas den gamla DVD:n omedelbart till historiens skrothög.) Sagt och gjort.

Jag medger att jag har haft en del fördomar om Conan. Visst har jag många närstående som älskar – och gärna citerar – filmen men jag har trott att det är lite samma som när dessa snubbar, ety det oftast är snubbar, också uppriktigt tycker att Dimmu Borgir är riktigt bra musik om man vill chilla lite. Alternativt att Conan-idoliserandet är en kärleksfull nostalgi, som den man kan känna för Willow tills man faktiskt ser om den. (Det har jag inte vågat men rapporterna är oroväckande.)

Orsaken till att jag hade filmen i hyllan har mer att göra med min inneboende komplettionism – den som kan sin fantasyhistoria vet att Robert Howard faktiskt är precis lika viktig som JRR Tolkien. Barbarfilmgenrens inverkan på fantasygenrens livaktighet i vår generation är helt avgörande. Utan Conan, ingen Game of Thrones, för att bara ett självklart exempel. Men i djupet av mitt hjärta trodde jag att det här, det skulle vara skit, och inte nog med det: sexistisk skit.

Jag hade fel. Conan the Barbarian (1982) är ett mästerverk. Jag vill inte spoila upplevelsen för er som inte har sett den, men gör det, och gör det i HD. Precis som Lawrence of Arabia bygger denna nämligen i förvånande stor utsträckning på episka landskap till episk musik (av Basil Poledouris).

Någonstans på de legendariska DVD-kommentarsspåren, som jag inte har hört, sägs det att filmen egentligen är att betrakta som något av en musikal. Trots att ingen sjunger förstår jag poängen: replikerna är få och musiken får tala, särskilt för de stridande männen. Kvinnor och trollkarlar har i något större utsträckning mål i mun. Under Conans hela relation till flickvännen Valeria säger han fem ord till henne on camera.

Detta har nog delvis att göra med den unge Arnold Schwartzeneggers starka brytning. Men inte bara. Det går fan inte att komma ifrån att den här filmen är genomkomponerad och konsekvent, och frånvaron av dialog är inte en fix, den är ett grepp. Bortsett från en kort dialogsnutt i början av filmen då Conan är liten går det hela 20 minuter tills han säger något, och då säger han så här: »To crush your enemies, see them driven before you, and hear the lamentation of their women.«

Conan the Barbarian är en film om ett krigarsamhälle av stam- snarare än feodaltyp, där en ung pojke kidnappas av ett annat folk och uppfostras i fångenskap till den perfekte krigaren. När han är fulländad blir han frigiven och så står han där, i världen, med ganska begränsade handlingsmallar och en enda drivkraft – inte heder, som hos tex Tolkien, utan hämnden. Vad ska han göra? Vem ska han bli? Det är ju rätt uppenbart att det som följer är en äventyrsroadmovie men det är inte dumt.

Även manuset är av Milius och min kompis snack om manliga förebilder blir superintressant när man tittar på vad denne halvt bortglömde filmskapare annars är ansvarig för. Jag skulle våga påstå att Milius är en av de osjungna nyckelfigurerna när det gäller konstruktion av maskulinitet under den senare halvan av 1900-talet. Han har varit inne i manusen till Jaws och Dirty Harry-filmerna (»Go ahead, make my day«), skrivit Apocalypse Now (med några andra) och uppfunnit the octagon (se där ett ord som skriker efter all caps: THE OCTAGON!!!!!), spelplanen eller ringen i Ultimate Fighting.

Milius må vara NRA-konservativ, och filmen innehåller självklart en hel del 1980-talsbyster i den fantasyomslagsestetiska traditionen, men det ska sägas att Conans flickvän är en kompetent doer som inte behöver räddas av honom – snarare tvärtom – och som dessutom skulle platsa på den ypperliga tumblrn Women Fighters In Reasonable Armour.

Men vänta, säger du kanske nu, Conans introreplik, är det inte rape & pillage där? Läs igen. En underlig grej med Conan är att han må vara en krigare med taskiga konfliktlösningsstrategier, men han är inte en douche. Åtminstone inte med genrens mått mätt. Slutscenen är ett fint exempel på det. En kvinna underkastar sig honom och i stället för att markera överhöghet räcker han henne handen.

Det som gör filmen allra mest sevärd är dock varken Arnold eller Milius, utan James Earl Jones i en av sina allra finaste roller. Hans ansikte är så trollbindande att man efter ett tag börjar tycka att till och ned den sinnessjuka pannluggen är fin. Karaktärens namn, Thulsa Doom, är ett slags barbarfilms-shibboleth. Om du aldrig kan ta en figur med det namnet på allvar ska du nog inte se Conan the Barbarian. Men om du kan sätta det åt sidan, eller till och med frammana en inre åttaåring som tycker det är awesome, då ska du bumpa upp den här filmen på tittlistan snarast.

[2012-07-05 03:49]
Erik

Bra text! Måste se om. Och sen genast leta upp det där gamla numret av Svenska Mad där parodin tecknades av Don Martin och Thulsa Doom hette Pölsa Dum. Ah, nostalgi.

[2012-07-05 04:00]
D

Noterade att Schulman och Sigge sågade Koljonen i sin senaste podcast. Kulturbråk!!

[2012-07-05 10:42]
Staffan

@D: Schulman och Sigge kan slänga sig i väggen!

[2012-07-05 10:51]
D

Bra, Staffan! Mer sånt! :)

[2012-07-05 13:05]
Flemming Hummer

Erik: Pölsa Dum! Jag minns också den parodin. Jag tror att jag läste den flera gånger, mycket tarmar, och fick väldigt lust att se Conan. Det fick jag dock inte.

När jag såg filmen första gången var det faktiskt lite sömnvarning. Det var dock på en liten TV, jag har känsla av att den kräver ett mera uppblåst format. Jag är däremot tveksam till att jag har den rätta kärleken till Ur-fascism-nörderi idag.

[2012-07-05 17:52]
Anna M

Struntar blankt i Schulman…Himla bra text om väldigt speciell film..Blir svårt nostalgisk. Vi får aldrig höra Valerias namn sägas av någon i filmen..inte ens av henne själv. För upptagen med att slåss väl..

[2012-07-06 14:07]
Johannes Axner

Har inte sett den på många år, blir genast sugen! Sedan undrar jag vad du tyckte om Robocop, ett i mina ögon satiriskt mästerverk av Verhoeven. :)

[2012-07-06 14:45]
Donny Depp

Conan är en klassiker på så många plan.

[2012-07-06 21:24]
jibber-jabber

Sigge E är en magnetisk podcast-personlighet. Det känslolösa tonläget, kvickheten och brutaliteten. Sveriges svar på den klassiska Stern-karaktären ”Wood Yi”.

[2012-07-08 20:55]
Peter

John Goodmans karaktär Walter Sobchak i Big Lebowski är delvis modellerad på Milius, nåt som han själv tydligen gillade skarpt.

[2012-07-10 21:33]
Johan

”Barbarfilms-shibboleth”! Bra där!

Finns det någon forskning som gått djupare på Milius och maskuliniteten?

[2012-07-11 12:57]
JET

Att bli sågad av Schulman är väl bland det bästa som kan hända en tänkande människa? Och om Sigge E är den där tröttsamme prettobloggaren vars brorsa var bankir och f.d. porrstjärna så är det ju bara att gratulera till en dubbeljackpot i kategorin ”dissad av nollor”.

[2012-07-12 23:23]
Johannes

Håller med fullt ut att denna film är en klassiker. Rakt av.
Även om de bokstavstrogna Conan-fansen anser den vara ett fullständigt misslyckande.

Lite oväntat är att Oliver Stone är manusförfattare tillsammans med Milius.

[2012-07-18 08:57]
Ebbe

Blev sugen att se om den, tack!

Jag kan meddela att Willow absolut håller för en omtitt(var tvungen att se om den efter Life´s too short). Det är en härlig matiné med mycket pajig humor som bärs till stor del av en stilig Val Kilmer.

[2012-07-18 11:21]
Johanna K

Johannes – älskade Robocop. Vilket jag iofs också hade väntat mig. Verhoeven är en annan märklig regissör!

Johan – en snabbgoogling gav inget, dock några intressanta artiklar. Intervju från 1989:
http://articles.chicagotribune.com/1989-02-16/features/8903050911_1_john-huston-poisonous-snakes-orion

Bio, etc hos Focus Features:
http://focusfeatures.com/article/john_milius_born
http://focusfeatures.com/article/john_milius__the_craziness__the_craziness___

Essä om konstruktion av hegemonisk maskulinitet i Stand by Me, Conan och The Empire Strikes Back, men jag har inte hunnit läsa den själv är:
http://www.pageofswords.net/press/?page_id=51

[2012-07-18 11:49]
Johannes Axner

Måste dock säga att när det kommer till Milius så är Red Dawn filmen en bör se för att verkligen uppskatta den mannens crazy.

[2012-07-18 11:57]
Jonas Bohlin

Oj vad jag fick lust att se om den här!

[2012-07-21 12:13]
JN

”Conan” är lätt 80 – talets bästa film. Särskilt James Earl Jones! ”Nail him to the three of woe!” är den bästa skurkrepliken någonsin!

Men VARFÖR detta behov av disclaimers så fort någon författare är tveksam rent politisk? Med tanke på hur många genier som varit fullständigt bonkers på den planen skulle motsatsen snarast gälla: ”X må vara en sund vänsterliberal, men Y är trots detta ett mästeverk…”