Weird Science
Sorkin startar dialogmaskinen

2012-06-30  

Sigge Eklund sa någonting intressant i det senaste avsnittet av podcasten Alex & Sigge: att Aaron Sorkin i The Newsroom skildrar en arbetsplats där människor tror på vad de gör, där människor i grunden känner sig motiverade i sina yrkesidentiteter.

Eklunds poäng var att det naturligtvis inte är så på väldigt många arbetsplatser, och det fick mig att tänka på skillnaderna mellan Sorkins värld och den som Matthew Weiner och hans manusteam har skapat i Mad Men.

Ett av spåren i femte säsongen av Mad Men handlade ju om att Don Draper förvandlades till en medioker chef, inte på grund av sprit eller kvinnor, utan bara för att han liksom mer outtalat verkade vantrivas på jobbet. Först när firman skulle fixa Jaguar-kontraktet kunde han för en stund iklä sig rollen som Don Draper igen och trivas där. Hela femte säsongen av Mad Men tycktes handla om den där obehagliga frågan som säkert inställer sig i de flesta vuxna människors liv ibland: var det här allt?

Det är ett problem som Sorkins karaktärer knappast behöver formulera. Och om de gör det så är huvudsaken att frågan är snyggt formulerad. Hos Sorkin älskar man alltid att höra sin egen röst, som om livet var en pågående retoriktävling på ett Ivy League-universitet (i Mad Men är det bara Roger Sterling som pratar som en Aaron Sorkin-karaktär – eller snarare, vilket är nästan samma sak, som en karaktär ur en gammal screwball-komedi).

Den retronostalgiska öppningsvinjetten till The Newsroom – och Jeff Daniels omtalade ursinnesrant à la Network – fick mig att tänka på sentimentaliteten hos David Simon när Treme var som sämst: idén om att det någonstans där ute finns äkta, mer genuina värden som är värda att försvara i vår twitterfierade samtid. Märkligt nog känns Mad Men aldrig nostalgisk trots att serien är en orgie i dåtidskorrekt scenografi.

I Sorkins tokhyllade Fincher-samarbete The Social Network fungerade det, eftersom filmen saknade just det nostalgiska patoset. Det var film som var avstrippad alla känslor (som om Sorkin försökte säga att Facebookgenerationen består av psykopater). Men hur ska vi tro på de genuint goda motiven hos Sorkins nyhetsteam om de beter sig som om deras enda måttstock i livet är snygga formuleringar?

Som Kjell skrev i Expressen var säsongsöppningen av förstås starkt dramahantverk. Rent tempomässigt känns serien onekligen mycket samtid, precis som Facebookfilmen gjorde. Det är spännande hela tiden, även om man knappast kan upprepa samma formel i särskilt många avsnitt – just det här nyhetsteamet kan ju inte scoopa fem dagar i veckan, på varje nyhet? Och en sak jag aldrig förstod: vad hade de tänkt sända om de inte hade kunnat ägna en timme åt oljekatastrofen?

Det mänskliga kändes mer daterat. När regissören Greg Mottola zoomar in på relationsproblemen mellan de unga medarbetarna Maggie och Don, i början av avsnittet, märkte jag att började sakna Lena Dunham och den personliga fingertoppskänslan i Girls – det fanns absolut ingenting roligt eller originellt med en intrigtråd som handlade om att pojkvännen inte ville träffa tjejens föräldrar samma kväll. Nu kan man kanske säga att Aron Sorkin har ett annat ärende här, men för mig blir det för mycket konstruktion kring det hela: som om Sorkin rent tekniskt förstår att dramakaraktärer behöver inre demoner och privata liv, men inte förmår komma under huden på dem – som det heter – eftersom de alla egentligen bara är kugghjul i hans välsmorda dialog-maskin.

 

[2012-06-30 06:11]
SweepTheLeg

Har jag kommit in på internet nu?
Ogillar vi Sorkin nu?
Kan någon höra mig?…Va?
*övergår till ett Sorkineskt ”rant” på teckenspråk istället*
…….
Aaron Sorkin har antagligen alla bokstavskombinationer som finns(knark hjälper ALDRIG) , men inte så mkt av I och Q som han tror själv.
Med ordentliga skådespelare är hans retorik fortfarande njutbar.
http://www.youtube.com/watch?v=fX3gMDJCZ-4
Men med fd finansminister Bosse Ringholm hade det varit värre(referens 10 år för sent)….

[2012-06-30 09:03]
Kjell

”Knark hjälper aldrig”? Sammanblanda inte Sorkins missbruk med evidensbaserad adhd-medicinering, tack.

[2012-06-30 09:33]
SweepTheLeg

Måste du blanda in intelligens, kunskap och logik i resonemanget?
Buzzkill!…:)

[2012-06-30 10:04]
Richard

Mad Men och Girls, som för mig är mer förnuft än känsla, jobbar på helt andra plan än The Newsroom och bör därför inte användas som referenser. Sorkin är och har för mig alltid varit mer känsla än förnuft och bör istället hamna i ljuset av annan ”smart” underhållning, som exempelvis Game Of Thrones och Downton Abbey.

[2012-06-30 10:48]
SweepTheLeg

@Rickard
Jag vet inte om det går att polarisera det så, och det gör du kanske inte heller när jag läser noggrannare f.ö.
Tycker väl Sorkin i sina bästa stunder är en expert på att förena BÅDE känsla och förnuft.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att hans små ”rants” är just den perfekta blandningen.
TV-serierna i helhet, som du kanske menade, är däremot en annan fråga.
Men låt oss vara ärliga ett tag, karlfan ÄR duktig, vi utgår därifrån eller hur?
Det är ju inte precis som att NÅGON i Sverige klår honom på fingrarna.
Man bör ju komma ihåg det när internet har sina öppettider.

[2012-06-30 19:46]
Flemming Hummer

Sorkin är lite grand som The New Yorker för mig. Jag kan sympatisera med många av intentionerna, och jag kan tycka att det är piffigt formulerat. Men i slutändan har man inte fått i sig så mycket mer än självgodhet och konventionella visdomar.

Detta samtidigt som verken möjligen utger sig för något annat, det är jag dock inte helt säker på – och för den som uppskattar upprapade klyftighter är det säkert mumma.

[2012-06-30 22:33]
Philip

Sorkin berättar om serien för Jimmy Fallon: ”It’s about a lovable bunch of underdogs”. #finntvåfel

[2012-07-01 21:35]
kebabylon

Folk som brinner för och ser mening i sitt jobb är väl ändå det vanligaste temat i tv-serier.

[2012-07-02 08:29]
Target Demo

Fy fan vad dåligt serien är, nästan skrattretande. En reporter, och nu rättare sagt en reporter i en chefsituation som rest runt hela världen och jobbat vet knappt hur man använder email? Och hur lyckas man att skriva en asterisk omedvetet på ett tangentbord?

MVH

Medlem i värsta generation.

[2012-07-03 15:42]
JET

Pekoral. Att inleda med en situation som aldrig skulle uppstå (nyhetsankare pressas att bekänna politisk färg) och får ett resultat som inte är det minsta sannolikt (skulle inte åtminstone republikanen avbryta minst en gång?). Sorteras under Fantasy.

[2012-07-03 17:03]
matte

JET: Han blev tillfrågad om han kunde tala om det, det han pressades för var ju ett ”human moment”, något som inte var slätstruket och trist. Sen vad är det egentligen republikanen ska avbryta? Han kritiseras, med rätta, för att han menar att ”frihet” är vad som gör USA till världens bästa land, och sen övergår ju Daniels till att babbla rent allmänt om hur super USA faktiskt var en gång i tiden, och där ger det ju knappast något att bryta in. Sen la ju den tidigare så tystlåtne och godmodige Daniels in en rätt hög växel helt plötsligt så republikanen var väl en smula chockad helt enkelt. Det enda jag hatar med den scenen är hur de musiksatte den sista biten av hans rant. Så smetigt och in-your-face att jag mådde fysiskt illa

[2012-07-04 21:13]
JET

Ingen skulle ens komma på att pressa ett nyhetsankare på att avslöja sin politiska inriktning. Att åtminstone ge intryck av opartiskhet är otroligt viktigt för en nyhetsuppläsare (inte bara i USA). Så fort sedan USA kritiserades hade vilken republikansk politiker värd sitt salt flugit upp i ett ”jamenhallå!” och åtminstone försökt avbryta.

Det fanns gott om longörer i drapan där det garanterat hade kommit allra minst en syrlig kommentar från en modern republikan, eftersom ohejdad, osviklig och okritisk patriotism är det enda som gäller (utom förstås när det gäller hur mycket kommunisten Obama har sabbat allt).

Visst, musiksättningen var sliskig, men den fullständigt osannolika situationen var mångdubbelt värre i mina ögon, och hade dessutom varit rätt enkel att skriva runt genom att ändra frågeställarens inriktning och att kanske Daniels fått knipa av en protest från republikanen som kunde ha fått mumla ”I’ll let you dig your own grave…” eller nåt.

Vad som helst utom att han stum sitter och bara låter någon kritisera Världens Bästa Land (TM), eftersom en sådan tystnad skulle ses av andra republikaner som att han i stort sett höll med. Den politikern skulle nog få större problem av det där talet än Daniels nyhetsankare.

[2012-07-05 03:50]
D

Många ser ju The Newsroom som lite baserat på Keith Olbermann, även om Sorkin förnekar det, och han är inte direkt blyg med sina politiska åsikter så riktigt så svart och vitt som du försöker framställa det är det inte JET.

[2012-07-05 08:32]
Kjell

Ja, utan att i vidare mening försvara förvecklingen som ”realistisk” (som jag skrev i den länkade Expressentexten är utvecklingen från inlednings- till slutsekvenser mest bara skrattretande) så är väl just utbrottet i paneldiskussionen inte så mycket att orda om? Det är ju skildrat som en total anomali, och att republikanen i fråga inte Sean Hannity-reagerar direkt utan blir stum av förvåning kan jag acceptera. Det är värre med hela det här bisarra skyltspelet som exet bedriver i maskopi med stationschefen…

[2012-07-07 05:03]
SweepTheLeg

Går det inte uttrycka sina åsikter underhållande?
En utmaning, utan att devalvera.

Jag har börjat sträckkolla ”Lie To Me” nu…premissen är intressant…
Jag är nu extra uppmärksam på alla svar och kommer analysera dom noggrannt

[2012-07-28 09:12]
Ebbe

Nej tack! Såg tre första avsnitten och kommer inte att se mer. Det stora temat känns inte intressant för Sverige (ännu?) och inget annat är tillräckligt bra. Så fort en scen blir lite intressant så brer de på med så mycket sentimentalitet att man mår lite illa, skådespelet är ojämnt och mycket som händer är för orealistiskt.