Weird Science
Skämshyllan: När det blåser i Bens hjärta

2012-06-28  

Min kärlek till Sandra Bullock är komplicerad men gränslös – jag vill se allt hon gör, men det är ofta ganska kackigt. Min avsky för Ben Affleck som skådespelare är precis lika stor som min kärlek för Bullock, eftersom allt han rör vid (med några klart skinande undantag, ni vet nog vilka) förvandlas till bajs och kartong. Det är därför jag inte förmått mig se Forces of Nature (svensk titel Ödets makt) trots att den är från 1999 och jag haft den i hyllan i säkert sju år eller mer.

Rent statistiskt vet man ju att en film med Sandra Bullock och Ben Affleck i huvudrollerna kommer att vara usel. Den enda orsaken till att jag har köpt den på en utförsäljning i en videoaffär är min hemliga plan att en gång i framtiden skriva det definitiva verket om Bullocks karriär.

Forces of Nature är en variant på det gamla klassiska Planes, Trains and Automobiles-temat: X [Person] måste ta sig till Y [plats] senast b [tidpunkt] men möter ständiga komplikationer. På vägen drar X på sig en jävligt störig reskamrat och oväntad närhet uppstår. Här är det Ben Affleck som på grund av en mängd osannolika men genremässigt fullt acceptabla förvecklingar håller på att missa sitt eget bröllop. Sandra Bullock spelar den vilda, sexiga, men känsliga kvinnan, en messed-up scrapper som fått en unge i tonåren och sedermera försörjt sig på allt möjligt från telefonförsäljning till exotisk dans och som kanske, om resan går väl, nu är på väg till sin andra skilsmässa. Ljuv musik uppstår. [SPOILERS FÖLJER].

Fast det gör det ju inte, främst på grund av att hela road trip-sekvensen som tre fjärdedelar av filmen består av i stor utsträckning bygger på att Sandra interagerar charmigt, småsjälviskt och ibland lite råbarkat med folk de möter på vägen och fullständigt förtrollar dem medan Ben tittar på. Just förtrollelsen är ganska lätt att tro på. Bullock är en komedienne med fysisk stil och duktig på att spela oslipad, i grunden för mycket girl next door för att övertyga som tuffing, vilket här är perfekt, eftersom även rollen i grunden är en big softie. Bens karaktär, som praktiskt nog också heter Ben, har däremot egentligen inget att göra i hela filmen (utom en gång då han utför hjärt-lungräddning och det får vi egentligen inte se alls). Hans gryende känslor för Sandra/Sarah, liksom hans tvekan inför den stundande livslånga monogamin, måste kommuniceras helt i hans ansiktsuttryck när han iakttar den känsliga vildkvinnan in action. Det förstår ju vem som helst som känner till Ben Affleck att det inte kommer att funka.

Ben verkar i stället helt ljummen och menlös inför Sarah tills han, plötsligt, har blivit fångad av en stormvind och dödskär (man ba’… wtf?) och ska bryta upp sitt äktenskap (och man ba’…wtf? Kinda harsh?) tills han i den stora upplösningen konfronteras med sin brud i stormens öga, så att säga, och kommer på att han älskar henne mer än nånsin, att han faktiskt har gjort det hela tiden, och att de visst ska gifta sig, men nånstans där det inte regnar. Det här löser förstås wtf nr 2, men det gör det med en gigantisk slut-wtf i stället, särskilt som Sarah – som han dumpar utan ett ord – är fullständigt oberörd av att bli lämnad.

Alltså, Ben är en loser, och hon har sagt åt honom att han inte alls är så kär som han tror. Men det är ändå lite tråkigt, särskilt på grund av det implicita och helt okommenterade klassperspektivet. Sarah är en ne’er-do-well som uppenbarligen aldrig fått nåt gott av livet, utom en son hon förlorat, och hon förväntar sig inget gott och får det inte heller. Under filmens gång blir hon bestulen på alla sina pengar och alla sina besparingar, 20 000 dollar som skulle kunna förändra hennes liv, och hon tar det med samma slagen-hund-attityd som den slutgiltiga dumpningen. Plotten med de 20 000 dollrarna är så dum och slarvas bort så fullständigt att jag inte vill beskriva den men jag vill ändå nämna att bröllopet som Ben och hans brud ställer in för att, fuck it, det regnar – garanterat har kostat mer än 20 000 dollar. I de överlånga slutmontagen gosar Ben och hans fru på Hawaii medan Sarah som har återförenats med sonen tecknar stormväder med kritor.

Regissör är Bronwen Hughes som efter detta inte fick så mycket big screen-chanser (detta var hennes första biofilm) och jag har svårt att bedöma om det var rättvist. Mycket av det som är uselt här handlar antagligen att det var så man gjorde mainstreamfilm 1999. Hughes använder visuellt det kaotiska vädret för att kommunicera karaktärernas känslor, en smart strategi om en av dem ljuger för sig själv om sina känslor och den andra är Ben Affleck. Men hon överandvänder också montage av människor som har roligt – aldrig särskilt kul för oss som tittar – och låter sina huvudpersoner dansa etnodans i slow-motion i en hagelstorm till ett slags bluegrass-ambient som för tanken till, men inte är, den samtida Moby-succén Play. (Tricky, U2, Propellerheads och Cubanismo! är med och daterar soundtracket).

Jag är ändå glad att jag såg den här filmen, främst för att den inledde samarbetet mellan Sandra Bullock och hennes sedermera ständige vapendragare Mark Lawrence. Som i deras senare filmer ser man redan här att snubbarna är veka och fega, tjejerna äventyrliga och drivna och inte alltid helt säkra på att de trivs i de roller som samhället erbjuder dem. Det är inte otänkbart att huvudrollen här är skriven för Bullock och hade Ben Affleck ersatts med i princip vem som helst annan hade den här filmen möjligen kunnat landa nånstans i samma kvalitetsklass som Two Weeks Notice. Nu är det som att den fullständiga bristen på kemi och fungerande dialogscener tvingade fram… nå, ett överflöd av dansmontage.

Blythe Danner och Steve Zahn gör fina prestationer med det usla materialet (även om de, okej, kanske allra främst kommunicerar ett slags storögd förvåning över hur mycket dåligt skådespeleri som pågår omkring dem). Bäst är Richard Schiff som turistguide i lustig halmhatt i en av de sista rollerna han spelade innan han blev Toby Ziegler med oss alla.
Målet med den här processen var ju att minska antalet filmer i hyllan och det är ju inte av kvalitetshänsyn jag sparar denna. Men det tror jag faktiskt jag ska. Jag tror jag ska grunda en kartong på vinden som heter »Bullock« och parkera den däri. Trots citatet på omslaget är filmen inte »ustyrligt morsom«. Faktum är att det helt oförklarligt inte finns en enda rolig scen i hela filmen. Det är kanske därför den danska DVD-upplagan måste citera WNBC-teve i puffen. Det finns inga orsaker för någon av er att ödsla er tid på den här skiten.

[2012-06-28 18:57]
Anna M

Har tyvärr sett den..Stackars Sarah som blir dumpad så där av bleke Ben. hade glömt hur taskigt behandlad hon blir. Så himla kul recension.

[2012-06-29 12:34]
Flemming Hummer

Jag minns filmen som väldigt uppstyckad i allt det där jävla blåsandet, det var svårt att hitta ens det sammanhang som behövs för en någorlunda lyckad komedi. Sandra Bullocks karaktär är något djupare än en vanlig pixie, men det djupet gör mest att man tycker synd om henne. Hon är aldrig så charmig som hon är menad att vara, mera plågad.

Mycket riktigt blir hennes öde i slutet av filmen att fortsätta kastas runt i olika stormar utan något riktigt sammanhang.

[2012-06-29 15:47]
Marre

Ben Affleck skall dock ha beröm för att han styrt in på en regissörsbana istället. Det han hittills regisserat har varit riktigt bra (”Gone baby, gone” och ”The Town”).

[2012-06-29 22:42]
John

Har utan framgång försökt hitta klipp på Richard Schiffs medverkan. Någon som lyckats bättre? Annars LÄR man ju efter den här texten kunna kräva digitalisering -> länkning från skribenten. Så man slipper se skiten menar jag.

[2012-07-02 21:20]
Paul Stjernberg

När det reflexmässiga Ben Affleck-hatet dyker upp får jag lust att försvara honom även om jag tycker att han är en träig skådis.
I ”Chasing Amy” tycker jag han är bra, och där har han ändå en av huvudrollerna.
I ”Boiling Room” har han en mindre roll som slemmig försälningschef av värdelösa aktier och där är han också bra. Innehåller också en nedtonad Vin Diesel(!).
Sedan gjorde han en film med Samuel Jackson som jag inte minns namnet på där han var helt OK.
I ”The Town” är det Jeremy Renner som snor hela showen,men Ben Affleck är OK även där.
Däremot kan jag hålla med om att hsn var usel i ”Gigli” men den filmen är en katastrof i sig.

[2012-07-02 23:00]
Per

”Changing Lanes”! Ja, där var han bra. Jag hatade också Ben lite slentrianmässigt, men ”Hollywoodland” förändrade allt – där är han perfekt, precis som Keanu är så pundigt rätt i ”The Matrix”. Och i ”The Town” funkar han fint, även om några av scenerna med honom och Renner solo känns lite väl mycket showcase.
Tack för riktigt rolig text, Johanna!

[2012-07-04 20:21]
Paul Stjernberg

Kom på i efterhand att filmen ifråga heter ”Changing lanes” och att det är Kevin Smith som gjorde ”Chasing Amy”.
Har inte sett ”Hollywoodland” men jag har hört att Ben Affleck är mycket bra i den filmen.