Weird Science
Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 2

2012-06-19  

Här (lite försenad) kommer andra delen i min summering av hösten och vårens sitcoms. Förra veckan avhandlade jag nedläggningarna, serierna som såg lovande ut, och några som jag tröttnat på. I den här andra delen av genomgången skriver jag om gamla favoriter som lagt av sig, om serierna som puttrar på efter ett par bra säsonger, och om mina favoriter från året som gått. Och om en som behöver en egen kategori.

Fotnot: Den här veckan tänker jag inte debattera sitcommens existensiella villkor i kommentarerna. Om du undrar varför en viss serie saknas här, se del ett.

De som är på väg utför

(The Office, How I Met Your Mother)

Jo, jag hoppades på lite för mycket när jag tyckte att The Office verkade ha fått ny energi av förändringarna post Michael Scott. Premiäravsnittet var charmigt och hade tempo. The Office åttonde säsong i sin helhet var trött, seg och i desperat behov av riktning. De försökte, med utflykter till Florida och ett svårgreppat händelseförlopp som slutade med att Catherine Tate ersätter James Spader i den ordinarie rollbesättningen inför nästa säsong. Åtminstone tror jag att det blir så. The Office ser ju numera ut som en sköldpadda som hamnat på rygg: den brukade lunka på i stadigt, oinspirerat promennadtempo − nu sprattlar den omkring i ett tillstånd av utmattande förvirring. Tjugo minuter i veckan är i veckan är ingen uppoffring för en serie som man en gång i tiden älskade, så jag kommer nog att fortsätta att hålla koll på vad som händer på kontoret i Scranton. Men herregud vilken röra The Office har blivit.

How I Met Your Mother var aldrig lika bra som The Office, och det är egentligen inte särskilt konstigt att den här seriens sjunde säsong var andefattig för det mesta och bitvis rent irriterande. Vid det här laget är det svårt för manusförfattarna att inte antingen upprepa händelseförlopp som vi redan sett åtskilliga gånger, eller ta sig friheter med sina rollfigurer för att hitta nya riktningar att ta storyn. Den här säsongen av HIMYM hade sina ljusglimtar − tror jag, för jag kan inte minnas några av dem ens om jag försöker. Om det inte vore för löftet att nästa säsong blir den sista så hade jag satt punkt nu. Men tjugotvå avsnitt till ska man väl kunna stå ut med för att få veta hur de kommer fram till vem den där förbannade morsan är.

De som puttrar på

(Cougar Town, Happy Endings, Raising Hope, 30 Rock)

Jag kom ikapp Cougar Town inför årets midseason-premiär, och jo, jag fattade ju varför amerikanska kritiker (och Abed) hade tjatat om serien som jag övergav efter de första, rätt irriterande avsnitten. Säsong 2 av Cougar Town var underbart charmig hang out-humor med perfekt känsla för var gränsen går mellan luftigt lättsam och innehållslös. Säsong 3 hade inte satta oansträngda flow, och jag vet inte vad jag vågar hoppas på nu när serien byter kanal och får en ny showrunner. Kanske kan serien, precis som penny can-reglerna, må bra av att få en nystart.

Så här några månader efter att huvuddelen av Happy Endings andra säsong sändes har jag väldigt lite att säga om den. Happy Endings är definitionen av en gedigen sitcom: sällan riktigt dålig, sällan fantastisk. Den har nästan ingen serialisering, och i det här fallet känns det som en styrka. Jämför med HIMYM:s eländiga tragglande av Teds flickvänsförvecklingar, eller Barney och Robins evighetslånga will-they-won’t-they som inte har känts trovärdig på flera säsonger. Happy Endings nöjer sig för det mesta med att skriva fartfylda, roliga fristående avsnitt, och det är lätt att underskatta som varken gör mer eller mindre än så.

Raising Hope är motsatsen: ojämt, och väldigt serialiserad. Särskilt den här säsongen när en lång story-båge tog slut på ett fantastiskt fint sätt, och en annan klampade in med klumpfot från ingenstans. Jag älskade avsnittet när − SPOILER ALERT! − Jimmy äntligen fick ihop det med Sabrina. Det var feelgoodteve nästan i klass med Fancy Party-avsnittet av Parks & Rec. Tyvärr tappade Raising Hope riktningen efter det, och den röriga och inte särskilt organiska intrigen som avslutade säsongen gjorde mig rejält besviken. Avsnittet med Nancy Grace var det sämsta serien har gjort; en total katastrof i både koncept och utförande. Om det inte vore för att serien har en så stark kärna i Martha Plimpton och Garret Dillahunt skulle jag oroa mig för säsong tre. Nu hoppas jag ändå att Greg Garcia inser att hans serie funkar bäst när han inte krånglar till det utan koncentrerar sig på att göra den varma, excentriska relationskomedi Raising Hope är när den är som bäst.

30 Rock ryckte upp sig  i år. Det behövdes lite nya idéer, och Kristen Schaal som ersättare för Kenneth är väl den mest radikala förändringen serien har gjort nånsin (och Kristen Schaal är alltid en bra grej). Allra roligast blev det egentligen i live-avsnittets rena sketchformat − Alfie and Abner är en omedelbar klassiker − och det säger kanske något om var 30 Rock befinner sig efter sex säsonger. Den är smart för det mesta, roligt för det mesta, men inte en serie som man ser med något särskilt engagemang.

De riktigt bra

(Parks & Recreation, New Girl)

Jag tror inte att Parks & Recreation någonsin kommer att toppa sin tredje säsong, den som sändes förra året. Det gör att det här årets upplaga känns alldeles så lite som en besvikelse, men till skillnad från Community har ju Parks & Rec egentligen inte tappat så mycket i kvalitet. Okej, Mike Schur och hans team har fortfarande problem med Ann och verkar emellanåt ha glömt av hur man skriver för Tom Haverford, men serien har en sån urstark uppsättning rollfigurer att de har råd med det.

Leslies valkampanj kändes som ett risktagande och rubbade seriens rytm en aning. Samtidigt tog den story-bågen ett väldigt tydligt avstamp i vem Leslie är − det vore helt enkelt inte trovärdigt att hon skulle nöja sig med jobbet på Parkförvaltningen år efter år. Det krävde lite krunbukter, men jag tycker att det fungerade som helhet. Nu kan serien återgå till vardagen med Leslie i en delvis ny roll.

Annars vill jag bara nämna att Chris Pratt har varit helt lysande, i år också. Att han inte är den mest uppmärksammade skådisen i serien säger en hel del om vilken styrka Parks & Rec har framför kameran.

Serien som överraskade mig allra mest i år var New Girl. Jag gillade inte piloten − och i synnerhet inte Zooey Deschanel − men det fanns något slags potential, så jag fortsatte att titta. Och serien hittade balansen hos Deschanels rollfigur, och en dynamik mellan henne och grabbarna i lägenheten som jag inte trodde fanns där. Både Schmidt och Nick är rollfigurer som går genom rutan, och manusförfattarna verkar veta precis hur de ska skriva för dem. New Girl har hittat en röst som är distinkt men inte överdriven, egensinnig men inte flåsig eller flamsig. Det känns som att det finns ett självförtroende och en klar blick där bakom: en säkerhet som är enastående med tanke på att New Girls skapare Elisabeth Merriwether gör sin första serie som showrunner.

Och Zooey Deschanel funkar verkligen. Hennes excentricitet, en aning nedtonad, är trovärdig som en del av seriens universum. Hon må i någon mening vara en seriefigur, men hon är en tredimensionell seriefigur. Och är inte det en beskrivning av alla de riktigt minnesvärda sitcomrollfigurerna? Samtidigt är hon New Girls moraliska centrum, som förankrar serien i ett slags allvar. Till skillnad från en serie som Happy Endings, som kan skoja om att någon i gänget är deppig utan att vara i närheten av någon slags känslomässig verklighet, har New Girl tillgång till ett geniunt vemod.

De som… är Community

(Community)

På tal om vemod. Det är svårt att skriva om Communitys tredje säsong utan att det färgas av ket besvikelsen över hur Sony och NBC har hanterat frågan om seriens framtid den här våren. Utan Dan Harmon är det svårt att se hur Community kan vara den serie som visserligen har frustrerat mig ibland men som jag har tyckt intensivt mycket om när den har varit som bäst. Att en serie med samma namn och samma rollfigurer kommer att finnas kvar på teve i ytterligare 13 avsnitt gör bara känslorna mer komplicerade. En regelrätt nedläggning hade åtminstone varit lättare att processera och lägga bakom sig.

Samtidigt har den tredje säsongen av Community varit… bångstyrig. Krävande. Emellanåt lika bra som den andra säsongens bästa stunder. Remedial Chaos Theory kommer vara ett av de första avsnitten man plockar fram för att minnas Community, och ett exempel på hur serien när den var som mest inspirerad rörde sig på ett helt annan plan än 99 procent av alla sitcoms. Jag tyckte också mycket om tevespelsavsnittet, och även om den narrativa bågen kring Abeds problem var ofokuserad och ojämn hade den några väldigt fina ögonblick. Avslutningen på säsongen var finstämd och lite sorgsen. Det känns trots allt som ett passande slut på den »riktiga« Community.

[2012-06-19 11:58]
mxm

jag får så feta spel på att det nu finns två WS-skribenter som av outgrundliga anledningar sätter New Girl framför Happy Endings. orkar inte längre…

[2012-06-19 12:13]
D

Du kollar inte 30 Rock längre? Visserligen långt under sina bästa säsonger men fortfarande roligare än de flesta du skriver om här och i din förra text. Parks & Rec är dock överlägset bäst om vi följer din definition av sitcom (annars spöar inget IASIP).

[2012-06-19 12:28]
David

@D: Men vad tusan! Jag har bara helt förträngt 30 Rock när jag skrev det här. Får skylla på att jag hade en stressig vecka. 30 Rock ryckte upp sig en hel del i år tycker jag. Får se om jag hinner skriva ett tillägg så att det blir lite ordning på det här stället.
@mxm: Står förbehållslöst bakom att New Girl var bättre än Happy Endings den här säsongen och det var inte ens särskilt nära.

[2012-06-19 12:52]
Lars

Angående ”New Girl” så har jag oerhört svårt att ta Zooey Deschanel på allvar efter SNL:s ”Bein’ Quirky”.

[2012-06-19 13:34]
Kjell

mxm: TVÅ ws-skribenter? Med förbehåll för att det säkerligen är fler ändå så vet jag att åtminstone FEM ws-skribenter älskar New Girl och skiter heligt i Happy ”sucks even as guilty pleasure” Endings.

[2012-06-19 13:59]
lvrs

tycker både new girl och happy endings suger, men mxm och kjells utdragna lilla beef i ämnet har onekligen varit en höjdpunkt på ws i vår!

obs förresten cardinal burns, första bra brittiska komedin i klassiskt sketchformat på länge. t ex banksy-parodierna
http://youtu.be/Aexc-ojm-U0

[2012-06-19 14:14]
Julia

Men hallå hur många gånger ska jag behöva säga att jag gillade TV-spelsavsnittet av Community, men menade att det inte riktigt passade in i historieflödet i finalen? HALLÅÅÅÅÅ.

[2012-06-19 14:18]
David

Förlåt Julia. ;) Redigerar för att bättre återspegla verkligheten.

[2012-06-19 16:08]
mxm

lvrs: det är meningslöst att debattera med dom. hade det varit 90-tal hade jag skrikit mig hes över Seinfelds förtjänster medan David och Kjell hade gnällt att ”det handlar inte om någonting!” medan dom hyllade Step by Step.

[2012-06-19 18:09]
KG

Tyckte att denna säsong av HIMYM var den bästa på länge, med några riktigt bra avsnitt. Dock kvarstår problem att serien handlar om allt annat än just ‘how i met your mother’.
Skoj att du tar upp Raising Hope. Gillade faktiskt Nancy Grace-avnittet, även om det var lite väl extremt.

[2012-06-20 09:29]
Lars E

Kan bara instämma med min namne ovan, det går numer inte att se Zooey Deschanel utan att fundera på hur Abby Elliot hade sagt exakt samma repliker. Förmodligen tv-säsongens höjdpunkt.

[2012-06-21 14:27]
SweepTheLeg

Riktigt ännu vill(kan) jag inte döma nya säsongen av Community som ”the opposite of Batman”….
Några ”consulting producers” från Happy Endings tar över efter Dan Harmon.
Och som David var inne på:
”Happy Endings nöjer sig för det mesta med att skriva fartfyllda(tryckte dit ett L till på eget bevåg..:)..), roliga fristående avsnitt, och det är lätt att underskatta(fattas det ett ord här?) som varken gör mer eller mindre än så.”
Med en så bra grupp av aktörer med utmejslade karaktärer som i Community KAN det bli helt OK ändå.
Men Dan Harmons knepiga visioner(positivt) för serien går garanterat förlorat.
Bara en sån sak som att många(6st?) ggr under s03 nynnar någon på tema låten till ”Daybreak”.
Som ”running gag” är det…besynnerligt…och jag älskar det.

[2012-06-21 14:32]
SweepTheLeg

Jag rättar någons stavning och sär skriver själv.
Ett grövre brott.
Det är verkligen ”the opposite of Batman”.

[2012-06-23 12:14]
SweepTheLeg

Så…jag har precis börjat kolla på ”Green Room with Paul Provenza”…och det är riktigt ROLIGT, med betoning på roligt..
Ingen övrig cerebralisering(va!?) behövs.
Dana Gould, en utav manusförfattarna till Simpson visar i s01e03 var skåpet skall stå.
Rekommenderas varmt…stå-upp komiker pratar om sitt ”yrke”.
Har du någon kännedom om den scenen kommer du garva…det är en garanti