Weird Science
Att leka är ingen konst, men att sluta…

2012-05-25  

Det är den tiden på året då man säger hejdå till teveserier. Vissa tills i höst, vissa för alltid. Den här våren har dramerna inte riktigt velat gripa tag i mig. Många har hållit en jämn och hög nivå (Good Wife, Fringe) men ändå inte riktigt gröpt ur mitt hjärta med slö sked som tidigare. Annat har jag »tittat av« nästan som en läxa, väl medveten om att jag i efterhand kommer att se det som förlorad tid. Gjorde också under vintern det närmast fatala misstaget att se om hela Deadwood, vilket får ses som tämligen orättvist mot vilket drama som helst som möter näthinnan därefter.

De senaste två veckorna har det ena dramat efter det andra vinkat hejdå. Kort avrapportering följer och ja… – SPOILERS GALORE.

Grey’s Anatomy. Det blir plågsamt tydligt att den här finalen är skriven innan Shonda Rhimes vet om de stora stjärnorna skriver på kontrakt för nästa säsong eller ej. Det känns i tempot redan inledningsvis att vi inte kommer att få någon riktig upplösning – och ärligt talat, har man lagt ner 24 gånger 42 minuter på en högst ojämn produkt så vill man åtminstone få lite avslut. Men med sedvanlig skicklighet lyckas Grey’s ändå ge den där växande känslan av obehag, särskilt som allt längre tid förflyter innan Dr Hunt (spelad av utmärkte Kevin McKidd) ens förstått att det skett en flygolycka. Dock att det får ses som ett väldigt nödgrepp att återigen riskera livet på en stor del av personalen. Särskilt som finalen i säsong sex, där en massmördande galning sköt sig genom sjukhuset, var ruskigt stark. Att den känslomässiga rehabiliteringen i den efterföljande säsongen var så fint skildrad, särskilt i Sandra Ohs Christina Yang, var det som gjorde att jag fortsatte följa serien. Nu tvekar jag. Inte ens cliffhangern på slutet, eller dödsfallet på berget intresserade mig riktigt.

Scandal. I den konstiga värld vi lever i gör sju avsnitt tydligen en tevesäsong och nu har serien om skandalfixaren Olivia Pope på detta skakiga underlag fått klartecken för en säsong till. De sista två avsnitten har varit klart bättre, jämförelsevis, vilket inte är så konstigt eftersom de fem första var i princip skräp. Vi kan alltså vara längst ner i böjen på en sån där fantastisk kurva över nån export som gått riktigt, riktigt bra på förstasidan på Dagens Industri – en där man inte alls ser vad axlarna står för, men där känslan är »det är på väg upp!«. Orosmomentet är emellertid att det enda som riktigt griper tag i Scandal är den bärande kärlekshistorien och den verkar milt sagt inte vara någon långdistansare. Är dock mycket, mycket glad över tre saker – manusförfattarna tog livet av journalisten, och innan dess utförde han journalistiska arbetsuppgifter på ett närmast plågsamt trovärdigt sätt (han attackringde samtal på samtal på samtal helt ensam med sin telefon) och det visade sig att nybörjaren i vår hjältinnas gäng inte var en fullt så meningslös karaktär som man inledningsvis trott.

Fringe. Det var väldigt skönt när vi, och inte minst Peter, mot slutet av säsongen fick klart för oss/sig vem som var den riktiga Olivia och vad som var hemma egentligen. Att hålla liv i flera olika tidslinjer och världar samtidigt var inledningsvis det som gav scifi-serien syre, men under våren har en lätt känsla av tomgång infunnit sig. Jag säger lätt eftersom Fringe i sin berättarglädje ändå sopar banan med de flesta amerikanska draman i tablån. Slutspurten var nu imponerande stark, och då var jag ändå tvungen att stå ut med Leonard Nimoy och en otroligt utdragen scen på slutet mellan Peter och Olivia som fick mig att minnas kallsvetten i biosalongen när Sagan om ringen-trilogin liksom aldrig ville ta slut. Det som stör mig – och då älskar jag ändå huvudpersonernas krångliga kärleksaffär – är känslan av att manusförfattarna sitter där i sitt lilla infista rum och liksom ska göra mig som tittare en tjänst med en gullig scen som ska mjölkas och mjölkas och mjölkas. »Jodu och sen håller vi kameran på hennes lite glada men osäkra ansikte fem sekunder till och sen går vi till hans ansikte där vi liksom ser honom mentalt lägga ihop pusslet min-spermie-in-i-hennes-vagina-vad-brukar-hända-då och sen ba GLÄDJEHÅNGEL!« Lyckligtvis hade man ju innan dess fått skrämselhicka över Walters tilltag för att rädda universum(en), så på hela taget var Fringes säsongsfinal en trivsamt omskakande historia.

Private Practice. En gråtfest utan dess like. Idén att låta en av huvudpersonerna föda ett barn utan hjärna för att kunna skänka organ till donation – ja det är ett skamlöst dragande i alla tåtar kring tårkanalerna, i sig så mästerligt utfört att man nästan förlåter serien flera av de poänglösa karaktärer som befolkat familjeläkarpraktiken. Att placera ett medicinskt drama i primärvården var ju ingen lysande idé från början direkt, men i takt med att alla läkarna – som genom ett under – börjat jobba/hänga på sjukhuset St Ambrose i stället så har dramakoefficienten uppats så att det står härliga till. (Man anar att Dr Addison Montgomery och hennes kollegor inte hade lyckats nåt vidare med ersättningssystemet i Stockholms läns landsting eftersom de i genomsnitt har ett patientbesök om dagen.) Säsongsfinalen fick mig att fulgråta med inslag av snor. Men det kändes mer som att bli rammad av en sån där skumgummirulle som Gladiatorerna motar bort utmanare med än en fint mejslad historia riktad mot hjärtat. Men det kändes.

Smash. Jag har noterat att flera amerikanska kritiker har börjat hat-titta på Smash, liksom för att försäkra sig om att den är så dålig som de tycker. Jag har svårt att reda ut för mig själv om det är därför jag tittar; är allt för förälskad i musikalgenren för att våga släppa serien. Men huvudpersonen Karen (spelad av en skönsjungande men närmast avtrubbad Katherine McPhee) är något av det mest menlösa som någonsin knäppt på sig ett par dansskor med klack. Och eftersom ingen annan nu levande människa skulle välja henne till att spela Marilyn Monroe, när det finns en dunderbegåvad look-a-like precis bredvid, är det svårt att ta uppsättningen på allvar. Men musiken! Åh det är så härligt med välskrivna shownummer, flera av sångerna närmar sig nästan Gershwin-nivå. Uma Thurman visade dessutom prov på ren komeditalang i flera scener under våren, särskilt den när hon oroligt frågade om förekomsten av jordnötter på en indisk restaurang lite för många gånger. Sista avsnittet var dock precis lika enerverande ostadigt som resten av säsongen. Men en solosjungande stjärna i glittrande fodral belyst bakifrån, med en manipulativt drivande melodi – och allt är förlåtet.

Awake. Det började så bra. Awakes pilot var så sällsynt vass att förväntningarna nog varit svåra att infria, men herrejösses vilken start. Man satt liksom längst ut på stolen för att hänga med i vändningarna mellan vår snuts två upplevda verkligheter. I bägge var han med om en bilolycka med familjen, men i ena varianten överlevde frun och i den andra sonen. Samtalen med terapeuterna på vardera sida utgjorde en klargörande brygga men efter några avsnitt där man varken sjönk riktigt knädjupt ner i sorgen eller mordfallen kändes allt lite blaha. Mot slutet fick Jason Isaacs karaktär vittring på konspirationen som orsakat allt elände och jakten kunde börja. Då var det tyvärr för sent. I nattens seriefinal fanns alltför många start- och stoppunkter i den dramaturgiska kurvan och hela avsnittet gav samma ryckiga känsla som att åka bil med en övningskörare. Men jag kommer att sakna Jason Isaacs och Wilmer Valderramas taggiga samspel som poliskollegor.

House. Ja, vart börjar man? Säsongsfinaler är svårt, seriefinaler är nästan omöjliga. De ska vara episka, gärna tillbakablickande, sätta in allt i ett sammanhang innan de rundar av och inte sällan ska de dessutom bjuda in nyckelkaraktärer från tidigare säsonger. Jag tyckte att Gregory House fick ett avsked som var helt okej, eller mer än helt okej. Men jag kände inte så mycket som jag hade trott. Det kan ha berott på att man släpade in precis alla kompisarna från förr utom Cuddy på slutet. Hur kan man utelämna henne i det läget? Obegripligt. Dessutom var vändningen på slutet så uppenbart suspekt att det för mig agerade som en riktig spänningsdödare. Men fokuset på House och Wilson tvåsamhet vägde upp det mesta. Att seriens allra sista patientfall rörde missbruk var också en fin touch och jag älskade påminnelsen om hur Amber var mot House, alltid ifrågasättande, alltid med ett finger i mellangärdet, alltid taggad. Jag ska smälta och se finalen igen.

Vilka slutavsnitt har berört er den senaste tiden?

[2012-05-25 17:53]
Jonas

Att Cuddy inte var med gissar jag beror på att hon var upptagen med annat och inte nåt medvetet från manusförfattarna. Annars, ja lite krystat slut; ”I went out the back […] I switched the dental records” … inte så troligt. Jag blev rätt besviken.

[2012-05-25 18:11]
rotv

Ja det kändes med Fringe som om det blev lite väl mycket avslut med tanke på de 13 ytterligare avsnitt som väntar oss! Superskurken avväpnad, porten mellan universum stängda, Peter inte längre i en tidslinje där han är ensam och måste komma tillbaka. Lite för många av de bärande spännings/ångestelementen är neutraliserade. Nu känns det plötsligt som om sista säsongen riskerar att bli en rad fristående en-avslutad-story-per-avsnitt i stil med första säsongen, istället för att bygga vidare med den typ av episka story arch som byggts upp de senaste två säsongerna.

[2012-05-25 18:12]
rotv

PS. Jag kanske borde spoilermarkerat det där..

[2012-05-25 20:47]
Björn

House: Älskade. Inte helt bästa säsongsavslutningen ever men jag köpte avsnittet som ett serieavslut, rakt av.

Fringe: Brukar ju säga att jag gillar Fauxlivia mer, så henne vill jag allt se lite nästa säsong också. Förstår om det inte blir så.

Awake: Inget man behöver se klart, med andra ord?

[2012-05-25 21:05]
Molly

Väldigt nöjd med House-finalen. Hoppades verkligen på ett värdigt ‘dra ut från stan i solnedgången’-slut och fick det! Yay.

Kollade House Swan Song också, direkt efteråt, sentimentalt fint och alldeles underbart med Hugh Laurie själv som ciceron, med alla gamla vänner och bekanta med, inkl Cuddy. Insåg att jag glömt jättemycket viktigt som hänt och ska se om hela alltet i vinter.

[2012-05-25 22:56]
lvrs

har också den känslan för vårsåsongens serier; övervägande slentrianmässigt slötittande. har sällan varit med om att så goda premisser slarvats bort och kvaddats så totalt som i awake. vad hände liksom, vad tänkte dom på? under housefinalen tänkte jag mest på hur illa jag tycker om avslutningsavsnitt, dessa långa sentimentala crescendon som ska hinna med allt och lite till. samt, som jonas säger, house lite väl billiga smitning och comeback. dom kanske öppnade för en sequel, house nya liv under ny identitet…

[2012-05-25 23:08]
jocke

Att Cuddy inte var med i avslutningen berodde väl på att Lisa Edelstein slutade efter ett skambud till kontraktsförslag efter förra säsongen? Lite svårt att locka tillbaka henne då, misstänker jag…

[2012-05-25 23:14]
KG

Grey’s Anatomy var horribelt dålig. Att döda en huvudkaraktär bara för sakens skull känns bara fel.
House var okej. Vändningen i slutet var lite väl uppenbar. Tycker faktiskt att man kunde skippat den och istället avslutat med storyn dessförinnan.

[2012-05-26 00:26]
Bobby

House-finalen var skitbra tycker jag, och det passade bra med ett riktigt Sherlock-slut med tanke på att det är förebilden.

[2012-05-26 00:28]
Bobby

Gillade också att de inte lät Wilson dö i finalen, det hade blivit förutsägbart och smetigt.

[2012-05-26 00:45]
SweepTheLeg

Jag hakade annars upp mig på denna meningen i Christinas inlägg:
”Annat har jag ”tittat av” nästan som en läxa, väl medveten om att jag i efterhand kommer att se det som förlorad tid”
Detta är en CENTRAL mening för oss TV-nördar.
Vi kan INTE kolla på allt…
Därmed kan man införa en regel för sig SJÄLV…
De programmen du kollar på så fort de sänds i USA, är JUST de du gillar extra mkt…no more no less….om du behöver kolla ikapp är det oftast för någon annans skull….
Jag ligger hjälplöst efter i ”Mad Men”, men är löjligt uppdaterad i ”Game Of Thrones”

[2012-05-26 04:53]
Ballongfärd

Det enda jag gillade med säsong 8 av House fram tills det att Wilson fick cancer var utvecklingen av Chase karaktär som har varit riktigt bra, i övrigt var serien trist (synd att han och Parks aldrig fick ihop det dock). Och sen. Helt plötsligt lika engagerad i serien som jag var i de första tre-fyra säsongerna. Tycker att slutet var fenomenalt, okej att större delen av avsnittet var ganska segt men det behövde vara det. Och jag hade aldrig gissat att det skulle sluta så. Och sherlock-referenserna (sms-et, gudars! och, ja, hela slutet). Har alltid tänkt att serien skulle sluta med att House dör, men inte på det sättet (för det är ju ett avslut på hans liv). Kan tänka mig ett bättre sista avsnitt, men inte ett bättre slut, så att säga. Har varit sur på serien i flera år eftersom den gått ner sig men nu vart jag sugen på att se om den…

[2012-05-26 06:51]
D

Som någon var inne på så var det väl passande att en serie som till viss del bygger på Sherlock Holmes också låter sin huvudperson fejka sin död precis som i förlagan.
Som svar på din fråga så blev jag faktiskt lite rörd av Desperate Housewives slut vilket jag inte räknat med. Egentligen kanske slutet inte var SÅ känslosamt utan det mer handlade om känslan av att nu kommer jag aldrig att få se dem igen men å andra sidan var det ju detsamma med House och där blev jag inte lika berörd även om det var bra.

[2012-05-26 08:50]
SweepTheLeg

Låt mig nyansera det där med ”för någon annans skull”
Ingen insinuation från min sida.
Nu är ju inte heller mitt jobb ”media”(LÅNGT ifrån), så jag MÅSTE inte vara uppdaterad för att kunna köpa mat till familjen, men visst fan känns vissa TV-serier som en hemläxa på högstadiet?
Jag nämner för tillfället inga exempel, men rannsakar man sig själv har vi nog alla exempel på favoriter kontra ”hemläxa”…
Kan även kallas ”guilty pleassures” i vissa fall.
Puuhh!…ibland önskar jag mig Kjells språkliga förmåga att kunna uttrycka sånt här i 2-3 meningar.
Anyway,carry on,as you were, ten hut, osv…*Nu är det ungdomar på min gräsmatta IGEN…måste gå ut och hytta med näven iluften lite*

[2012-05-26 10:30]
p.

Fringe. Hoppas nästan att hela sista säsongen kommer utspela sig i framtiden, känns som att allt är upplagt för det i och med att säsongsavslutningen så snyggt – jag älskade det smöriga – avslutade storyarcen i vår tid.

[2012-05-26 20:14]
Maria

Grey’s fick mig mest att känna ”men suck, det där har ni redan gjort förut.”

[2012-05-27 11:30]
Anna M

Fin säsongsfinal på Once Upon a time..Dramatisk och ledande fram till nästa säsong med en del avslut som var bra gjorda.
Usel final för nedlagda Ringer..men det var väntat.Hoppas Gellar får bättre projekt snart.
Helt ok final på Lost Girl..men de borde gjort en kortare säsong än 22 avsnitt..ideerna räckte inte till så långt.

[2012-06-01 06:47]
kalle

The Shield (några år sedan), det var TV historia hur de avslutade den. Så otroligt stort. Men house får godkännt.