Weird Science
Regelbrottet i ett musikaldramas musikalavsnitt

2012-03-08  

Som musikalälskare är man van att bli flörtad med. Bortskämd rent av. Den moderna tevehistorien är full av musikalepisoder, från Northern Exposure och Buffy till nu senast Grey’s Anatomy. Och så Glee, som är fullständigt nedsudlad med suktandet efter en plats på tiljorna. Förlåt därför ett flickebarn som sjungit »Don’t you fret, Monsieur Marius, I don’t feel any pain« fler gånger framför spegeln än vad som förmodligen är hälsosamt. Men när det så dyker upp en riktig, tvättäkta musikalserie – ja, då blir jag lite nervös. Tacksam också och full av förväntan, men mest nervös.

För NBC:s nya drama Smash är en serie som är gjord på allvar. Den vill underhålla, berätta sugande dramatiska historier och ge oss en fläkt av drömmen om att bli stjärna på Broadway. Och det riktigt spritter i mig när jag tittar. Det är fullproppat med vibrato och teaterslang och five-sex-seven-eight och ändå… det är något som skaver.

Piloten är bra. Inte perfekt som Awakes pilot, men riktigt bra. En musikalskrivarduo ska göra ett nytt projekt baserat på Marilyn Monroes livshistoria, och vi följer inledningsvis de två kvinnor som kämpar om huvudrollen samt diverse personer kring produktionen. Ena halvan av låtskrivarparet spelas av Debra Messing (Will & Grace) och det räcker med 30 sekunder för att man ska känna hur mycket man saknat att se henne på teve. Hon sveper in med långa sjalar och det där röda svallande håret och är helt, helt underbart kvick.

Mer plågsamt är att se Anjelica Hustons numera mycket underliga anletsdrag i rollen som producenten. Hon ligger i skilsmässa och kastar drinkar i fejan på sitt ex. Det blir gammalt rätt fort.

De två tampande Marilynarna (spelade av American Idol-deltagaren Katherine McPhee och musikalässet Megan Hilty) är däremot båda utmärkta, trots att det är svårt att förstå varför någon skulle få för sig att casta ståtliga och tunna McPhee som just Marilyn Monroe. Musiken är inte heller pjåkig och repetitionsscenerna som glider över i fullskaligt producerade shownummer är riktig njutning att se.

Men. Det finns några orosmoment. Ett spår om en hungrig och manipulativ assistent är alldeles för utstuderat tecknat och ett annat spår där Messings karaktär hoppas på en adoption är till döden tråkigt.

Ett par avsnitt in börjar man också bekymra sig för något annat. Länge lyckas nämligen Smash begränsa användandet av musiken till repetitionerna och iscensättningen av sånger som ska ingå i själva musikalen. Ett aningen krystat besök på ett karaokeställe kläms också in. Och som tittare börjar man klura lite på hur många låtar en musikal egentligen innehåller. Räcker det antalet – med lite självhushållning – för att fylla drygt 20 avsnitt i en tevesäsong? Man behöver ju mer än en låt per avsnitt? Vid vilka andra tillfällen skulle det kännas »naturligt« att musikalartister stämmer upp i sång? På fest kanske, vid lägerelden, ja må han leva och några situationer till… men inte så värst många fler.

Och det är då , i det femte avsnittet, som det händer. Plötsligt brister en skådespelare ut i sång som ett samtal till en annan skådespelare. Och blir ackompanjerad av ett osynligt piano. På en New York-trapp.

Det är detta, just detta, musikalälskare i alla tider varit tvungna att förklara för de oförstående medföljare som låtit sig släpas med till små, syrefattiga teatrar i London där de i höjd med pausen redan nickat till: Varför börjar de spontansjungas hela tiden i alla omöjliga och omöjliga situationer?

(Ursäkta en avstickare. I en musikal ingår alltså spontan- och pratsången helt naturligt, sådana är reglerna. Jämför: Varför tar inte Agon Mehmeti upp bollen med händerna och kastar in den i Palermos motståndares mål? För att sådana är reglerna i fotboll, man spelar med fötterna. På precis samma sätt sjunger man i musikal, det är regeln för musiksatt teater.)

Men Smash är inte i sig en musikal, utan en dramaserie om en musikal. Och när manusförfattarna bryter mot sitt eget upplägg, ja, då försvinner en del av magin. För det går inte att visa det svettiga slitet bakom den glittriga ytan om man låtsas som om ytskiktet är den riktiga föreställningen. Det blir lite Glee, lite pastisch.

Förlåt, nu lät jag kanske negativ. Men man ställer högre krav på genrer man älskar. Jag kommer naturligtvis inte missa ett enda avsnitt iallafall. Men musikalälskaren i mig förbereder sig på att slicka såren och återvända till tryggheten i ändlösa repetitioner av Annie, Singin’ in the Rain och Teaterbåten.

PS. Jack Davenport kommer tyvärr aldrig bli något annat för mig än den tosser han spelade i brittiska Coupling för tio år sen. Jag har smålett åt allt han gjort sen dess, inklusive Swingtown och FlashForward, och att se honom spela någon slags demonregissör à la Roy Scheider i All That Jazz… det håller faktiskt inte måttet. Killen kan inte ens dansa en vanlig foxtrot. DS.

[2012-03-08 10:27]
Calle

Det här var en riktig besvikelse. Enda ljuspunkten är Messing som du nämner. Hon är strålande.

Ska jag vara ärlig så var en stor anledning till att jag kollade (förutom att jag hoppades på en modern variant på Fame) att se Jack Davenport. Jag köper inte hans karaktär jag heller. Jag saknar Steve Taylor!

[2012-03-08 11:53]
LT

hallå, jack davenport ÄR ju miles i this life! samma när daniela nardini dök upp som präst/ghostbuster i the fades, typ ”nämen, vad gör anna från this life här…?”

[2012-03-08 11:56]
Philip

Ett annat problem, som jag uppfattade efter två avsnitt, var hela Marilyn-grejen. Debra Messings karaktär gör en stor grej av att hon ska teckna ett djupt Marilyn-porträtt, och vad får vi se i det första musikalnumret? En baseball-gangbang-scen som har mycket mera att göra med Marlyn-bilden än med henne som person. Det här hade kunnat bli en Studio 60 on the Sunset Strip för Broadway/West End men det blev i stället något slags fattigmans-dansfilm.

[2012-03-08 12:01]
Bine

Liten sidsteppning (sorry): Åh, vad jag inte köpte Jack Davenport i (korr) FlashForward.

[2012-03-08 13:37]
San

Ah, LT hann före med This Life. På den tiden London regerade över New York i folks sinnen.

[2012-03-08 13:45]
Calle

Herregud This life! Det är väl en generationsfråga. Men vi är många i min ålder som har den som en referenspunkt. Jag kollar alltid på serier där nån av skådisarna därifrån är med. Nu är det väl bara Miles (och Eg på senare tid) som lämnat avtryck. Fick dålig smak i munnen när nån berättade att Warren numera är stjärna i Midsomer murders.

[2012-03-08 13:58]
knastr

Jag vill se This Ligf igen. Men den är mycket rar på internet. Såg en kanadensisk utgåva där man skulle betala typ 600 kr för EN säsong. Det tycker jag är lite väl.

[2012-03-08 15:45]
San

Jag minns ”Livet efter 30″ som kom lite innan, de var för gamla, jag gick på högstadiet. Uppskattade serien men var lite för ung och de lite för gamla för att det skulle koppla.

”This life” var sista året på gymnasiet/första året på universitet. Precis när man drömde om nästa steg i livet, efter universitet, när man skulle bo i London, jobba med finans och ha Hugo Boss-kostym.

[2012-03-08 17:47]
johan,karlskrona

Jag tycker att det är rätt uppenbart att det inte bara är en dramaserie om en musikal, utan att det hela tiden också är en musikal. Det är ofta lite för teatralt(som en sitcom)för att det ska utela sig i ”verkligheten”, väl mycket scenografi över en del av hemmamiljöerna och den teatrala ljussättningen på balkongen när Messing och sonen pratade adoption. Plus alla sångnummer som vandrar mellan den här världen och full on Broadway. Även hur handlingen och musiknumren kommunicerar. Tänk filmversionen av ”A Chorus-Line”. Det är vuxen-Glee och tack och lov utan all jävla autotune. Men det är bara för oss som gillar musikal, ingen kommer att bli omvänd. Och McPhee är begåvad på alla sätt.

[2012-03-08 19:43]
JET

” et här hade kunnat bli en Studio 60 on the Sunset Strip för Broadway/West End”

Du menar ett pekoral som på intet vis fångar hur skapandeprocessen egentligen går till och där scenerna so spelas upp aldrig hade hållit måttet i den verkliga världen?

Och vad det gäller huruvida det är en musikal så skedde väl det redan i slutet på avsnitt två när Marilynaspiranterna hade en avståndsduett? Det var också då som jag började tappa intresset, för jag hade också hoppats på en dramaserie som i huvudsak skildrade arbetet med en musikal, inte en musikalserie.

Sen tror jag nog att det är autotune på just McPhee, faktiskt. Hon låter i alla fall mycket mer syntetisk än Hilty.

[2012-03-08 21:44]
Julia

Håller med Philip – jag trodde att när de såg koreografin för ”baseball-gangbang-scenen” (älskar den formuleringen) att de skulle bli förbannade och kränkta för att Derek våldfört sig på det som skulle vara djupt och så bara älskade de det! SÅ KONSTIGT.

[2012-03-09 00:28]
San

Har bara sett två avsnitt, men jag håller med Johan. Att serien är en musical hela tiden.

[2012-03-09 19:18]
Christina

Philip mfl, Håller med. I femte avsnittet kommer ett shownummer som försöker fördjupa Marilyn-bilden, men det är för lite för sent.
En annan grej som stör mig är att de gör Ivy så svidande elak. Hade varit mycket roligare att kunna sympatisera med de båda, särskilt eftersom den andra karaktären är så blek.
Bine, tack för korr!

[2012-03-17 21:56]
Fia

I love lucy har alltid ett sång och dansnummer i mitten och det känns alltid naturligt. Fast det är klart den serien är inte så seriös.