Weird Science
Från Crane till Kane

2011-12-02  

Av en ren tillfällighet tittar jag på säsong 3 av Cheers, den där Frasier Crane dyker upp för första gången, den här hösten när Kelsey Grammer gör sin första minnesvärda teveroll post-Frasier.

Man blir ju nästan vimmelkantig när man slår ihop siffrorna från IMDB och konstaterar att Grammer spelade Frasier i 465 sitcomavsnitt över 20 år. Det kan inte finnas många skådespelare i modern tid som har varit så intimt förknippade med en och samma rollfigur under så lång tid.

Med den utgångspunkten kan man föreställa sig att Kelsey Grammer måste älska sin roll som Tom Kane, Chicagoborgmästaren i Boss. Han följde upp Frasier med två snarlika sitcomroller (i Back to You och Hank) som floppade trots stora kvaliteter, och som 56-årig teveskådespelare måste det ha varit nära till tankarna på att karriären snabbt var på väg utför.

Och nu gör han en tung dramahuvudroll som − jag kan inte tänka mig annat − Emmyjuryn kommer att kasta sig över till våren.

Boss är ett kabeldrama med en plågad medelålders alfahanne i centrum, och vid det här laget finns det kanske inte så mycket annat att göra än att acceptera det som en egen genre, med sina egna konventioner. Där Tony Soprano hade maffiafamiljen och Don Draper hade reklambyrån har Tom Kane Chicagopolitiken. Där Tony hade sina psykiska problem, Don sitt mörka förflutna, har Kane en neurologisk sjukdom − i praktiken en långdragen, plågsam dödsdom. Han får den i seriens allra första scen, i en gammal slakteribyggnad.

Att Tom Kane träffar sin läkare i en övergiven industrilokal är hemlighetsmakeri för honom, symbolik för serieskaparna. Kane är det gamla, det patriarkala och traditionstyngda, som i Chicagos politiska liv förstås är korruptionen, maktspelet, det cyniska konstaterandet att hjulen måste smörjas för att maskinen ska fortsätta att fungera.

Kane är den som har spelat spelet allra bäst: utan skrupler, men ändå med kärlek till staden som en liten men viktig drivkraft vid sidan av maktbegäret.

Sjukdomsbeskedet tvingar honom att konfrontera sina problem, både de privata och de politiska. Guvernörsvalet, där Kane lanserar en ung påläggskalv mot den sittande guvernören, närmar sig. Samtidigt är en idog dagstidningsreporter med ett ont öga till Kane både hans nedtystade sjukdom och en större politisk skandal på spåren.

Boss sänds på kabeluppstickaren Starz, som hittills utmärkt sig mest för Party Down (som var fantastisk men som ingen tittade på) och Spartacus (som har hyfsade publiksiffror). Det är rätt tydligt att de ser Boss som sitt Sopranos, och serien är mer gediget hantverk än unik teveupplevelse. Här ska kanalens trovärdighet hos kritikerna etableras lika mycket som en historia ska berättas.

Handlingen i Boss är en aning överlastad − inte så att det stör tempot, men så att man oroar sig för att manusförfattarna ska måla in berättelsen i ett hörn innan de är färdiga med den.

Men jösses vad bra Kelsey Grammer är. Han gör Tom Kane precis så karismatisk och obehagligt gubbvidrig som rollen behöver vara. Och samtidigt, i de små ögonblicken när ingen annan än tittarna ser, med en rå känslomässig tillgänglighet som gör honom engagerande och trovärdig.

Än så länge kan Boss luta sig mot Grammer, och mot en story som åtminstone inte ännu har börjat köra in i återvändsgränder. Det räcker för att göra den till höstens klart bästa nya dramaserie vid sidan av Homeland.

[2011-12-04 00:03]
Henrik Ö

Håller med om att konceptet känns en smula standardiserat (särskilt om man är TV-knarkare – en vän sa att ”Boss är ju bara Boardwalk Empire i nutid) men FAN vad bra Kelsey Grammer är, vilken ångvältsprestation. Än repeterar han mumlande för sig själv vad han ska säga, än visar kan upp preciiis så mycket sympatisk sida han behöver för att få en annan politiker med sig i sin omröstning… Mäktigt.

[2011-12-04 15:18]
Rebecca

Har inte kommit fram till om han är sociopat eller bara väldigt, väldigt framgångskåt. Precis som om hela världen skulle gå under för att han inte längre är borgmästare. Att använda sin dotter för att återigen visa ”här ska skåpet stå” var väldigt lågt, i och för sig inte förvånande. Men att få nån chans till försoning mellan honom och dottern nu, det verkar ju mer än kört.

[2011-12-04 23:58]
mxm

off-topic: såg just black mirror – Charlie Brooker är ett geni. skulle inte förvåna mig om han har en egen serie på AMC eller Showtime om något år.

[2011-12-05 15:15]
Brad Dourif

”Det är rätt tydligt att de ser Boss som sitt Sopranos, och serien är mer gediget hantverk än unik teveupplevelse” – orden jag letat efter näg jag tänkt på å kring Boss. Den är välgjord, snygg, med bra skådespel, kort sagt andas den kabelteveseriositet. Men där större, bättre, mer originella tv-serier ofta framkallar rysningar med sina flåsande andetag i nacken känns Boss’ andedräkt lite unken, lite skämd, lite återanvänd. Aldrig förut har jag lika tydligt sett och känt ”seriös kvalitetsteve” som en mall, ett format som alla andra, en färdig stencil man kan smörpappra fram en teveserie från, men uppenbarligen går också det.

[2011-12-05 17:35]
linus

ja, kelsey grammer är utmärkt, men den som har imponerat på mig mest i boss är connie nielsen som hans kalkylerande och till synes lika kalla fru.

tycker att hon är lysande. det är ett annorlunda kvinnoporträtt som går emot vanliga klyschor av stöttande och gråa politikerfruar.

[2011-12-05 18:45]
Kjell

Håller inte alls med om ”mallen”. Älskar inte minst hur de införlivar politiska stories och Chicagonyhetshändelser i fiktionen. Älskar Boss.

[2011-12-05 19:16]
David

Jag vet inte om jag låter mer kritisk mot Boss än vad jag är. I den mån serien är ”mallad” efter t ex Sopranos är det ju i grova drag: den har en liknande grundstory om en plågad medelålders alfahanne med makt som hamnar inför ett vägskäl i livet på grund av yttre och inre faktorer.
Men Boss är fantastiskt snygg och skickligt gjort, välspelad och med engagerande rollfigurer (inte bara i form av Thomas Kane; jag håller med Linus om hans fru som också är väldigt intressant). Manuset väver ihop flera komplexa intriger utan att det, åtminstone inte än så länge, känns överlastat. Snarare är berättandet lika luftigt, klart och skarpt som HD-fotot. Någon formulaisk skåpmat är det verkligen inte fråga om.

[2011-12-05 19:17]
David

Ett totalt sidospår: när jag googlade ”formulaisk” för att försäkra mig om att ordet verkligen existerar så fick jag som första träff en WS-text av Philip från 2008. Jag betraktar den som prejudicerande.

[2011-12-05 20:15]
Kjell

David, vi borde skaffa gilla-knappar. ;)

[2011-12-06 13:11]
knastro

Jag skulle ge bra mycket för att få gå in i någon fans huvud och lära mig förstå tjusningen med ”Frasier”. Jag förstår den ju inte alls.

[2011-12-07 20:21]
hp

Herroo?

[2011-12-09 09:14]
Donny Depp

Som hp sa. Men mer utdraget och med ångest inbäddat.

[2011-12-09 19:33]
Michael

Like a boss, är allt jag har att säga.

[2011-12-10 12:07]
r

Beskriv gärna kopplingarna mellan Boss och där youtubevideon hp. Förstår inte alls, så jag är mycket nyfiken.

[2011-12-10 13:39]
Rebecca

Vad jag svor åt Kane i senaste avsnittet, men åh, så bra det är! Om en teveserie gör mig upprörd och engagerad, då vet jag att den är bra.

Men det är helt uppenbart att Kane gör vadsomhelst för att behålla sin makt.

[2011-12-11 22:53]
hp

Syftar på uppdateringstakten på min favoritblogg. Har således inget specifikt med Boss att göra. Nio dagar.

[2011-12-12 12:51]
r

Jag saknar en text och därtill hörande kommentaråsiktsplattform för senaste säsongen av Sons of anarchy.

[2011-12-12 13:40]
Nekromanen

@r, bra talat!

[2011-12-12 14:30]
Kjell

Varför inte den senaste WS-texten?