Weird Science
Alla dessa fantastiska män i sina skumpande automobiler

2011-11-18  

Män föredrar bilar…

…eftersom de kan ha flera utan att någon frågar om den andra.

…eftersom man faktiskt får provköra grannens bil utan att någon höjer på ögonbrynen.

…eftersom man kan byta ut den gamla mot en nyare modell.

De dåliga skämten om män, bilar, sex och kvinnor ligger  nära efter att man har sett Steve McQueens Shame och Nicolas Winding Refn Drive på kort tid. Den förra handlar om en sexmissbrukande man i en kall kall storstad, den andra om en bilkörande man i en kall kall storstad.

Båda filmerna reducerar städer och människor till en svårpenetrerbar (förlåt) yta. Bägge häller musik över sig; McQueen får den att fastna medan Winding Refns party-like-its-1986-soundtrack rinner av som skum på en bilruta.

Föga förvånande då Drive är en av de mest teflonhala filmer jag sett – en film fullständigt besatt av sin yta.

Halast är huvudpersonen, Ryan Goslings namnlöse Driver: Föraren arbetar som stuntman i filmer, han kan köra bil jättesnabbt och ibland – kanske i ett tidigare liv han nu har lämnat – körde han bilar från rån och inbrott. Han var troligtvis bäst på det. Nu har han lagt av men dras in i en sista stöt. Ni fattar.

Goslings Förare är rakt av yta utan krusningar, med undantag för några brutala våldshandlingar. Något som i vanlig ordning tycks få kritiker att göra den här ekvationen: tystlåten man med begränsade uttryck + utbrott av extremt våld = komplex karaktär.

Men nej. Föraren är en känslokall psykopat. Fast en filmpsykopat gubevars: en av det där slaget som har färre känslolägen än det finns växlar på en bil. Infantilt leende när han umgås med Barnet och Kvinnan; förvridet galen när han mosat ett huvud – och nollställd med en hint av bajsnödig när han kör bil eller går eller pratar eller tänker eller meckar eller äter. (Glädjen över att Drive inte innehåller några sexscener… ).

Det är intressant att jämföra Föraren med Michael Fassbenders Brandon i Shame – en man som kan sammanfattas med att han ligger med allt och alla för att fylla ett stort tomrum i sitt bröst. Och när han inte ligger så runkar han till porr. Hans jobbdator är så infekterad av porr att den har burits bort.

Ändå: McQueen vågar låta Fassbender göra något som är så mycket svårare än att bara vara stereotyp-psyko. Man kan säga att McQueen som regissör försöker diagnostisera den sjuke utan att enbart skildra – tja, frossa i kanske är ett bättre begrepp – vad hans sjukdom orsakar. Just det här är intressant eftersom båda filmerna ur publikens synvinkel faktiskt också handlar om en slags vouyerism.

Sex i Shame, våld i Drive.

Och här finns det avgörande skillnader. Sexscenerna i Shame antar en skevhet som främst beror på inramningen. Måhända en filmens motsvarighet till föräldern som låser in det tjuvrökande barnet i garderoben med ett paket dödsgaddar. Ändå innehåller inte filmen alltför många sexscener, men när den avgjort längsta och porrigaste kommer – en trekant som tyvärr kan läsas som någon slags märklig kurering till en homosexuell erfarenhet Brandon just har haft – så är det också den mest frånstötande.

Detta trots att den är relativt konventionellt filmad – det vill säga den slags scen en regelbunden filmtittare konfronteras med ett par gången i månaden. Men jag kan inte skaka av mig obehaget som kommer med den, trots att den ser ut som så många andra scener jag ofta ser. Den är mer effektiv än alla antipornografiska diskussioner jag har hört och effektivare än Shocking Truth.

Vilket säger något om vad en films sammanhang gör för en kritisk läsning och tolkning.

Våldet i Drive däremot ska, antar jag, vara de enda utbrott som bryter igenom filmens övriga känslokyla. Problemet är att våldet förvisso bryter igenom – men att det ändå landar i ren och skär vouyerism (och audio-dito i en scen där ett huvud mosas lite väl många gånger; ljudet av fot-genom-melon är upprörande jobbigt efter ett tag).

Är jag en moraltant?

Nej, jag har inga problem med våld på film. Men jag har problem med våld som skildras på ett för filmen, dess berättelse och dess estetiska uttrycks, onödigt vis. Blodigt kletigt, hjärnsubstanshaltigt våld som försöker slå mynt av att det är just blodigt kletigt, hjärnsubstanshaltigt våld. Vulgärt, överdrivet och grafiskt. De flesta filmer tjänar inte på det, och Drive hör definitivt till dessa.

För chockeffekten av gulle-Goslings beteende fungerar i exakt en scen.

Men den scenen visar att själva det grafiska våldet är onödigt för filmens uttryck och berättelse. Föraren tilltalas i en kaffebar av en person han tidigare hjälpt med en stöt. Under en inzoomning replikerar Golsing att om mannen inte håller käften, så ska han sparka in tänderna på honom. Det är ett totalbrott mot Förarens coola karaktär dittills – och just därför effektivt och chockerande.

Den känslan har redan lagt sig när Föraren begår sitt första mord, kanske på grund av att kombinationen total kyla och den där kommentaren antyder att, ja, han är fullt kapabel att sparka in tänderna. DET är skrämmande. Inte gardinstång-genom-strupe-i-närbild. Där och då hade Winding Refn mig i sitt grepp i ungefär lika många sekunder som under den enda spännande biljakten i filmen, den i inledningen.

Under ett samtal med en dataspelsutvecklare häromdagen slog det mig också att det jag hade klottrat ner på mitt presspapper om The Fast & The Furious och Drive – ”jävla kvasiarthouseversion” – egentligen var en referens till The Fast & The Furious SPELET. Husen i Drive är tomma ytor, människorna har få begränsade uttryck. Det trubbiga, repetitiva grafiska våldet; den namnlöse huvudpersonen, redo att låna ut sig som speglingsyta.

Och The Bad Guy, så grovhuggen att man ringde Ron Perlman utan att ens gå via castingavdelningen.

Att Carey Mulligan spelar i både Drive och Shame är kanske mest en lycklig slump för skribenter som mig – men tjänar till ännu ett intressant åskådliggörande av de bägge filmernas likheter och skillnader. I Drive spelar Mulligan nämligen den kanske mest endimensionella ensamstående mamma som vandrat in och ut ur mäns liv på film. Något för Förarens längtan efter en slags normaltillvaro snarare än passion eller begär. Och passiv står hon där som ett föremål för hans ridderlighet, redo att låta sig ”räddas” utan att själv lyfta ett finger för hem eller barn eller sig själv.

I Shame är det inte mycket bättre: hon är huvudpersonens syster, som bannas inte för att hon knullar med brorsans chef utan för att hon, till skillnad från brodern, har den dåliga smaken att klibba sig fast känslomässigt vid sina gamla ligg. Att McQueen döpte henne till Sissy är, antar jag, ett skämt på någons bekostnad.

Sissy bjuder förvisso på några fler bottnar än sin syster i Drive, men också ett oundvikligt och alltför typiskt slut. För det är liksom inte kvinnor som klarar sig ur skörleverne med rak rygg om man säger så.

Ja, jag kan också tycka att Drive innehåller lite fräcka neo-noir inslag, en del bra casting och några balla biljakter (som tredje gången i och för sig är ungefär lika underhållande som däckbrännarsnubbarna framför grillkiosken i Sunne). Men som film förblir det stumt och dött för mig. Ointressant – lika gjort som det rosa 80-talstypsnittet (Grand Theft Auto någon?), lika trist som den lite coolt blinkande 80-talspastischen till musik. Det är nog bara »Heart of glass« och Richard Geres garderob som saknas för att stölderna från en bättre film som American Gigolo – ett amalgam av Shame och Drive – ska bli övertydliga.

Det finns en avgörande scen i Drive som hade jag suttit i juryn i Cannes, i sig själv hade gjort att jag hellre hade kedjat fast mig vid regipriset och sänkt mig utanför Cap d’Antibes än gett det till Winding Refn. Alltså: vem vid sina sinnens fulla bruk kan anse att  korsklippningen mellan Föraren och Kvinnan han åtrår till Desires ”Under your spell” om och om igen är bra?

Dels är scenen helt onödig – vi hade liksom fattat att det var något mellan dem, tack. Och dels, när den nu ändå är med: kan man slänga ihop en mindre subtil scen? Särskilt i en film som vill att saker ska vara undertext, en film som bönar om att tas för cool yta?

Shame använder filmens egna medel – den klassiska åtrå och begärspekten kring bilder av sex – till att problematisera vårt förhållande till det. Det är en snygg smart film med en del brister. Men Drive alltså… Det finns en logik här: Pusher-filmernas cyniska våldsbruk blev allt mindre befogat och i Valhalla Rising klev den danske regissören tillbaka i tiden för att ursäkta mannamod och ”ursprungliga manliga väreringar”. Och nu låser man in dessa i psykopatens cinematografiska glasbur som någon slags ursäkt. Man skildrar det medvetet känslokalla och kväver sig själv och sitt uttryck på kuppen.

Winding Refn bränner sitt krut på våld och sladdar och som filmskapare lämnar han mig efter Drive i ungefär det här tillståndet:

»Why are men so bad at sex and driving? Because the bastards always pull out with no thought of who else might be coming.«

Tack Nicolas, ring när du har lekt klart med dina leksaker.

Intressantast var det inte att se Drive – en film jag förhoppningsvis snart har glömt bort – utan att gå direkt från Drive till Andrea Arnolds Wuthering Heights. Jag har varit inne på det jag skriver nu förut, och det är alltid lite vanskligt, men i det här sammanhanget känns det så övertypiskt. Två filmer av män, om män, och krisande galen manlighet instängd i storstäders kvävande modernitet.

Och så en film av en kvinna, en film om en svart man och en vit kvinna och deras omtumlande kärlek på en dimmig hed i England. Inga krisande män som känner sig fångna under en eller annan modernitet (som tyvärr med största sannolikhet längtar till en hed i England).

Arnold gör precis tvärtemot McQueen och Refn; hon sveper undan all yta så att det som döljs under det visuella i filmspråket får chans att komma fram.

Det är ingen som helst tvekan om vem av dessa tre regissörer som bäst förmår förnya filmspråket – samtidigt som hon berättar en sammanhängande historia. Här finns inte tillstymmelse till 3D men det känns som att trädgrenarna som skrapar på fönstret lever och petar – de skrapar mig i ansiktet.

Wuthering Heights andas där Drive är kvävd. Arnold kastar tidsbegrepp överbord. Hon vågar berätta med en inklippsbild från ingenstans på något litet jordinsektsdjur – men man känner i hela kroppen hur detta lilla djur är kopplat till hennes film som handlar om kärlek som just hett pulserande liv. Det finns en känslomässig logik här, ett organiskt filmskapande som i Winding Refns trista klippschema nedgörs till ett nördens »wow, man har monterat kameror i bilen«.

Varje scen och rörelse, varje kameradragning i Wuthering Heights däremot är som blod i ådror – välbehövlig. Andrea Arnold är en brittisk Claire Denis med en brinnande kamera.

Man fångar upp hennes film med andra sinnen än hörseln och synen – eller påverkar de andra sinnena genom synen och hörseln kanske.

Diskussionerna om varför det är så många kvinnor som likt Denis, Arnold, Chantal Akerman och andra närmar sig det här taktila, ibland hallucinatoriska filmspråket – Arnold släpper definitivt taget mer än i någon av sina tidigare filmer –  får bero till en annan gång. (Att många kvinnor kommer till spelfilmen andra vägar än de klassiska? Att deras husgudar är andra än de vanliga manliga kanonregissörerna?)

Men det här livet är modernare än kalla städer; roligare än ännu ett varv av krisande manlighet; snyggare än något på duk det här året.

Och – bäst av allt – inte en enda jävla bil så långt ögat når.

[2011-11-18 12:54]
Fanny

Bravo!! Exakt!

[2011-11-18 12:56]
Brad Dourif

”Och The Bad Guy, så grovhuggen att man ringde Ron Perlman utan att ens gå via castingavdelningen.” – haha!

Bra text om riktigt trist film. Hade (av någon anledning) ganska höga förväntningar när jag satte mig framför Drive; kanske för att jag tycker bättre om Ryan än man borde, kanske för att Badalamenti gjort soundtracket. Och efter den första bilscenen, som kändes innovativ och modigt nedtonad men ändå lyckades vara mördande spännande, gratulerade jag mig fortarande till ett bra val av film. Efter två timmar hade jag dock haft tid att sansa mig, å var vansinnigt trött på det totalt meningslösa våldet, Goslings valpiga uppsyn, och Badalamentis malande jävla soundtrack. En av de sämre filmerna jag sett i år, och om man räknar in min förhandspepp är det troligtvis den sämsta.

[2011-11-18 13:13]
michael korine

Att du kommer glömma bort Drive inom en snart framtid känns föga troligt. Inte efter all den tid och möda som lagts ner på att skriva ner den i nån form av intellektuellt kontext. Jag misstänker att du fann något provocerande tilltalande med den, allt från det utstuderade soundtracket till den hyperstiliserade estetiken med psuedoambitionen att säga något om manlig identitet och filmiskt våld. Du kanske inte gillade den men din retorik får mig att tro att du inte är helt ärlig med hur du upplevde filmen. Sen hade väl Andrea Arnold senaste förtjänat mer än en relativt kort motpolsbenämning i slutet med Ackermanreferensen som grädde på moset.

[2011-11-18 13:25]
Hynek

Tro mig, jag har glömt bort bättre filmer som jag har skrivit om. Och jag kommer att återkomma till Arnolds film i sinom tid.

[2011-11-18 13:38]
Petra

@Brad Dourif

Det är Cliff Martinez som har gjort filmmusiken.

[2011-11-18 14:03]
Brad Dourif

Haha åh, vilken pinsam miss – vet inte varför, men jag var helt övertygad om att jag läst Badalamentis namn nånstans runt Drive. Jaja, soundtracket var enerverande i vilket fall. :)

[2011-11-18 14:16]
matte

Han dras väl inte alls in i ”en sista stöt”? Filmen börjar väl med att han förklarar reglerna för någon som anlitat honom som getaway-förare?

[2011-11-18 14:26]
Hynek

Jomen det är väl precis vad han gör? Att jag uttrycker mig slarvigt har att göra med att inte spoila för mycket: han dras väl inte in lika mycket som han erbjuder sig att köra till och från pantbanken. Men allt annat i filmen antyder att han lagt av det livet för stuntåkandet och vill satsa på att köra rallybil.

[2011-11-18 15:04]
matte

Jag tänkte inte på pantbanken utan telefonsamtalet i inledningen? Visst berättar han väl för uppdragsgivaren hur allt fungerar, och det är väl det första uppdraget (som inte har med pantbanken att göra) som innehåller just biljakten? Efter det såg åtminstone jag inga tecken på att han velat droppa allt ”tjuvåkande” utan att det mest känns som att han blidkar cranstons rollfigur. Fast vete fan, såg filmen för länge sen och bortsett från våldet du tar upp var det inte mkt minnesvärt

[2011-11-18 15:08]
Hynek

Jag får intrycket av att inledningens biljakt ligger långt bak i tiden. att han lever nytt liv nu och gör den sista stöten. sedan är det ju en biljakt även efter pantbanksstöten. Men jag förstår som sagt om du inte minns..

[2011-11-18 16:47]
r

Jag tycker Ryan Gosling kunde få fortrsätta göra mainstreamindie istället. Jag trivs bäst med Ryan i rullar som Half Nelson/United states of Lealand/Blue Valentine och liknande. Mainstreamindiefilmen behöver en fixstjärna, och jag hoppades Ryan skulle förbli denna.

[2011-11-18 17:12]
Sam

Nejnejnejnej, Ryan är en äkta badass och det är hög tid att han får spela en sådan! Bästa som Kanada släppt ur sig sen…Degrassi High?

[2011-11-18 23:39]
mxm

alla tjejer jag snackat med tycker Drive är det sexigaste dom någonsin sett i sina liv.

[2011-11-19 02:50]
UncleKaiser

@Sam
Jag ”skakar” fram Michael J Fox från Kanada..måste vara den bästa?
Räknar inte med Bryan Adams eller Celine D.

[2011-11-19 12:32]
Jonathan

Jag tolkade Goslings motvillighet till pantbanksstöten som en oro för hur detta skulle påverka Mulligan. Han ville inte se att hennes nyutsläppta make skulle trilla tillbaka. Han trodde att genom att assistera vid rånet skulle han kunne hindra allt att gå åt helvete.

Det handlade inte om en ”sista stöt före ett bättre liv”.

[2011-11-19 17:01]
LT

instämmer heelt, har varit mer och mer eeh för varje hyllning till drive jag läst.

[2011-11-20 11:11]
Henke

Jag trodde och hoppades att det var mer en klassisk heistrulle över den. Jag gillar ändå grundupplägget med en karaktär som till vardags kör stunts på filminspelningar och mekar med bilar och som på helgerna kör bankrånare. Det hade kunnat bli så mycket bättre. Filmen är så klart förbaskat snygg, men kärlekshistorien hade vi klara oss utan. Den drar ned det.

[2011-11-21 17:17]
Sam

UncleKaiser: Såklart, Fox är alltid nummer ett.

[2011-11-21 23:26]
Miang

@mxm: Håller med dem. Drive är helt enkelt en sådan film som heterosexuella män med iskall själ inte har sex att uppskatta.

[2011-11-22 20:57]
Petra

@Miang:

nailed it

[2011-11-24 11:26]
Nekromanen

Gosling i Drive – serietidningskaraktär i en serietidningsfilm. Fassbender i Shame – fullblodskaraktär i vad som känns som en film ”på riktigt”. Jag tycker att jämförelsen känns aningens långsökt.

[2011-12-03 00:20]
Erica

Eftersom 80-talet var 100% yta finns det ju nästan något metaaktigt över soundtracket; hans yrke som stuntman osv; massa saker pekar mot ett konstruerat tomrum. Jag försöker inte säga att Refn utforskar något metafysiskt hos människan; jag tror han säger att han opretentiöst nöjer sig med att knulla sönder det visuella (för att uttrycka sig barskt). Jag har ännu inte sett Drive, men jag tittar hellre på det än en ostig film med ordboksdialog.

Jag tyckte det var kul att han vann; han är en mycket duktig regissör som säkerligen kommer göra många bra filmer framöver. Jag älskade Pusher i & ii och även Bronson (Tom Hardy!).

[2011-12-03 00:25]
Hynek

Erica: im all for yta, men kan peka dig till hundra bättre filmer än drive, utan ostig ordboksdialog och yta så hal att du rinner av. Drive vill bara vara de filmerna – det är just därför du kan se det i teorin utan ens ha sett filmen.

[2011-12-07 10:38]
Jonathan L

Hynek: Det vore kanske mycket att påstå att du moraliserar, men du sållar dig helt klart till den skara som blundar för filmvåldets potentiella egenvärde. Filmvåldets bristande nödvändighet (”Men jag har problem med våld som skildras på ett för filmen, dess berättelse och dess estetiska uttrycks, onödigt vis.”) är ju som du säkert är medveten om den moralistiska filmkritikens kanske mest centrala argument.

Jag kan i sammanhanget varmt rekommendera Marco Abels Deleuze-doftande bok ”Violent Affect: literature, cinema, and critique after representation”. Författaren argumenterar för ett ”masokritiskt” förhållningssätt till den estetiska upplevelsen, och ifrågasätter våra föreställningar om ”motiverat” respektive ”omotiverat” våld.

[2011-12-08 13:44]
Hodden

Hynek, jag håller med om att Andrea Arnold är mycket bra, men menar du verkligen att du placerar henne i samma liga som Claire Denis? Under 2000-talets har hon i mina ögon varit den vassaste filmskaparen på planeten, plus att L’Intrus från -04 är den absolut bästa film jag sett från de senaste 10-15 åren.

[2011-12-12 08:41]
Hynek

Nä det är väl inte riktigt möjligt, aa har just gjort sin tredje film, cd har tre gånger fler bakom bältet. Men efter wh står det klart att denis till både tema och språk är den tydligaste europeiska inspirationen. Och ja intrus är så bra. Jag avgudar cd och tycker att det är sorgligt att hon inte visas mer i Sverige.
Jonathan l: tack flr lästipser. även om jag lite slarvigt slänger mig med begreppet moraltant ovan, är inte ”moral” på film alltid av ondo. Nu tycker jag förvisso att det inte ens behövs i sammanhanget – för mig är våldet i Drive lika överflödigt som om det skulle vara tre onödiga pratiga scener a la valdri svensk film i den här filmen: att det sedan handlar om grovt övervåld gör det inte bara överflödigt utan onödigt effektsökande, ingenstans gör det något för att vi ska förstå föraren bättre , att han är psyko står som jag skriver ovan redan klart. Att filmvåld sedan kan ha ett egenvärde… Kom igen, det förstår jag med:, det ovan är inte en kategorisk text om allt filmvåld. Jag vet att play-debatten förvirrar folk, men det är faktiskt så att man kan tycka att enskilda konstverk är bra fastän de inte passar in i redan tillskurna mallar om rätt teorier

[2012-01-09 11:56]
Kasen Grier

I really like and appreciate your article post.Thanks Again. Awesome.

[2012-01-26 03:15]
Jesper B

Du verkar vara lite ljud- och bildblind (utifrån sättet du skriver om Drive på). En svag variant av audiovisuell dyslexi?
Kanske lite taskigt eftersom ditt yrke bygger på perception av ljud och bild. Men fy fan vad störd jag blir av att du skriver så trovärdigt att jag skulle kunna skippa Drive efter att ha läst texten. Men nu såg jag Drive innan så då skippar jag förtroendet i stället.

Ganska galet att skriva om film som att du bara läst manus.
Citat:
”Arnold gör precis tvärtemot McQueen och Refn; hon sveper undan all yta så att det som döljs under det visuella i filmspråket får chans att komma fram.”

Bli literaturkritiker i stället då!

Intressant också hur du använder ordet yta.
citat:
”Båda filmerna reducerar städer och människor till en svårpenetrerbar (förlåt) yta”

”Föga förvånande då Drive är en av de mest teflonhala filmer jag sett – en film fullständigt besatt av sin yta.”

(förlåt)Vart kom ”(förlåt) yta” ifrån.
Yta är ju vad första intrycket av alla filmupplevelser och även verkligheten är. Och om den är riktigt välbyggd har den en stomme som känns genom ytan. Så tycker jag Drive är. Den har en väldigt traditionell stomme och en ganska traditionell yta, men det finns sprickor och konstiga proportioner som gör att intressanta energier fortplantar sig från ytan och inåt. Proportionerna framför allt gör att man inte känner igen sig. Det är nåt skumt med stämningen i det här nästan normala Drive-huset. Måste vara ett finlir med proportioner, var min reaktion. Enkelt att slakta i en ytlig recension. Jävligt tråkigt för framtidstron. Sånna här texter får mig verkligen att känna att videomediet är döende (om folk med intellektuell makt inom området rörliga bilder fortsätter skriva på det här sättet utan fördjupning och vilja att hitta på ett mer avancerat språk).

Tror du ska börja fota lite mer så kanske du lär dig att se proportioner. Och sen film lite och sen kan du skriva igen. Och börja laga mat så kanske du lär dig att kryddor är ganska viktiga.

Har inget emot att sånna som du( idagsläget) inte gillar rätten/huset/filmen/videon eller vad fan det är frågan om, men du måste i alla fall prata om ytans komponenter och lära dig hur man gör det.

Nu känner jag mig lugnare när det var sagt.

[2012-01-26 10:16]
Hynek

Hej Jesper. Jag tror att nyckeln i din kommentar är påståendet om att Drive-huset är ett hus där man inte känner igen sig. Kanske ligger skillnaden i vår uppfattning om filmen i detta, för, jo Jesper, jag känner bara igen bygget alltför väl.

Men innan jag återkommer till igenkännandet bör en del saker klargöras. ”(förlåt)” avser detta i relation till ”svårpenetrerbar” och det står i relation till en film om sexmissbrukare. Därav förlåt. Inte för bruket av uttrycket ”yta”. Men det misstänker jag att du förstår. Begreppet yta avser inte bara den bild som möter en betraktare av film (något jag också misstänker att du är väl medveten om) utan även hur denna samspelar med vad som berättas. Det du kallar för energin som går inåt möter i mitt tycke ett ointressant ingenting och alltså blir resultatet i mina ögon en ytlighet.

Refn i Drive har nämligen väldigt lite att berätta om – jag sammanfattar mitt intryck både av karaktärer och handling ovan och har ingen lust att repetera den trista formeln. Vill jag inte ha intressant innehåll i relation till en snygg yta, utan ”bara” yta (något jag iofs inte tror på – ytan säger alltid något, berättar något) men låt oss säga en mindre traditionell film, då har jag gott om avantgardefilm att välja på istället för Drive.

Men det behöver jag inte: jag kan idag välja regissörer som är mer än fräckt modefoto och som har något att säga under en extremt smart yta. I Arnolds film används det som i Refns film enbart kan vara kul för den som tycker att ett välkomponerat foto är det enda intressant i världen – ytan för ytans skull – till att berätta om något utan att skriva det på näsan.

Arnold bygger med det jag beskriver ovan (liksom t ex Claire Denis) en yta och ljud som i sig själva skapar associationer och känslor som samspelar med något i historien. Jämför hur Arnold i sin film bygger upp något så självklart som känslan av att vara i ett rum: trädgren som tillsammans med regnet slår mot fönstret. Det finns något hotfull i det återkommande, som en person som knackar och vill in. Klippen till den kala väggen med sitt inristade klotter. Mannen som vrider sig i plågor på golvet. Jump-cuts, tidsmässiga förskjutningar. Jag känner rummets kyla, känner plågan av kärlekstörst och ensamhet.

I Drive, Gosling som sitter rakt upp och ned på sin säng, eller Gosling som sitter bredvid pojken i soffan. Han är ensam och har svårt att kommunicera. Jaha. Nu är det förstås ohederligt att jämföra filmer på det här viset – men jag vill klargöra vad i ett audiovisuell bygge som intresserar mig, och varför.

Ett innehåll som det i Drive är i mitt tycke aldrig en ”välbyggd stomme”, det är ett innehållsmässigt och etiskt fuskbygge – dessutom byggt så många gånger förut. Med snälla ord kan det kallas ”neo-noir” men samtidigt är det lite av en förolämpning mot noir-genren.

Men låt oss istället jämföra med en mer närliggande film än Arnolds, en film som på ett liknande vis handlar om mannen som fånge i sig själv och i den moderna storstaden som en metafor för detta fängelse – American Gigolo. Eller för övrigt hela Paul Schraders produktion – som regissör har han gång på annan (Light Sleeper) gjort det Refn tycks sträva efter (så även David Mamet i sn riktigt skeva bild av staden och mannen i House of Games fö); dragit ett streck mellan den isolerade mannen fånge i sig själv, och staden: och på riktigt med en skevhet i framställningen av staden (ja, visuellt och på ljudspåret som samspelar med filmens historia).

»There is a crack in everything/ that´s where the light comes in« skrev Leonard Cohen en gång.

Men det räcker kanske inte med att ljuset släpps in genom en ny vinkel i en film, om inte ljuset belyser något alls? Goslings förvridna mun, hans sociopatiska lugn, kvinnas apatiska tystnad, ljudet av våldet i hissen. Eller, urgh, barnet som det genuina, det enda som Föraren kan relatera till – det är så … barnsligt, så ointressant… en så grund människoanalys att inget foto i världen skulle kunna rädda filmen.

Det ljuset faller på i sprickan, lämnar mig helt oberörd. Det är därför jag jämför med Shame ovan (eller med American Gigolo här) – missbrukarproblematiken i Shame säger något om en tomhet i en människa, skevheten i framställningen av scenerna (inte olik Drive i sin tomhet, men modernare) släpper in ett ljus och får oss att undra vad i Fassbenders karaktär som gör att han omger sig med en mur av porr och sex. Jag ser Gosling och undrar ingenting, bryr mig inte ett skvatt.

På grund av den ack så ointressanta stommen/ historien i Drive spelar det alltså ingen roll hur ”skevt” det estetiska bygget är/ kunde vara. Själv tycker jag inte att det är så mycket mer skevt än att staden är tom och färgerna och proportionerna ungefär lika spännande i sin förskjutning som ett modereportage i Bon ca 1997.

Men det kanske är ett utslag av audiovisuell dyslexi? Apropå detta – nästa gång du vill ha svar, eller bara inte håller med någon om en analys, var snäll och försök med lite mer hederliga läsningar och mindre raljerande påhopp. Texten ovan innehåller gott om analyser av både foto och ljud i Drive (och i de andra filmerna) – hade den inte gjort det kunde du ha fått gå loss.
Men att jag inte har samma åsikt som du har om Drives förträfflighet betyder inte att det inte är en medial analys eller att skribenten lider av någon som helst handikapp.

Däremot så blir jag naturligtvis – som en som vet att kryddor inte bara ska ge färg utan också smak – djupt oroad för den kommande regissörsgenerationen och videomediets framtid om välbyggd film och filmisk skevhet för er representeras av Drive.

[2012-02-21 21:02]
Anna-Klara Hvittfeldt

Håller med om att detta var en av de ytligaste filmerna jag sett på länge. Den lämnade mig tämligen oberörd.