Weird Science
Spelets regler

2011-11-11  

Play börjar med ett utsnitt ur en tvåvåningsgalleria. I en statisk bild kommer två pojkar nerför trappan och kliver in centralt på scenen, varpå den ene av den inser att han har tappat en femhundring. När de börjar räkna sina sedlar lämnar kameran de vita pojkarna och vandrar långsamt åt vänster för att slutligen fånga en grupp svarta pojkar som iakttar dem.

Kameraföringen i scenen är nära på en kopia av inledningen till Battle at Kruger – ett YouTube-klipp om bufflar och lejon vid ett vattenhål i Sydafrika som Ruben Östlund nämnt som en inspiration till sin nya långfilm.

Det var en obehaglig upplevelse att känna igen klippet i filmens inledning (en inte helt okontroversiell analogi till hur en grupp unga svarta killar hotar till sig vita medelklassungars mobiltelefoner, eller ens som jämförelse till ungdomars relationer och rörelsemönster i en innerstadsgalleria) men inget mot den märkliga blandningen av obehag och befrielse jag kände andra gången jag såg filmen inför en debatt på Backateatern i Göteborg för en månad sedan. Mitt under debatten, inför ett rum fullt av människor, kom jag att tänka på händelser i mina tonår som jag inte har återvänt till på många år, tankar som fick mig att frysa till is – och sedan bli upprymd.

I mycket av det som skrivs om Ruben Östlunds filmer – främst De ofrivilliga – får man ibland intrycket av att de mest är teoretiska aktstycken, plakat. Men man får inte glömma att trots att hans filmer gör sig så bra som plakat och har fått pryda flertalet svenska skribenters populistiska åsikter om allt från inbillad svenskhet till civilkurage, så är det filmer som framförallt träffar i solar plexus. Det är filmer som är personliga eftersom de fångar de gemensamma nämnarna i vad det innebär att uppgå och ingå i en grupp människor.

Av vad jag förstod på Ruben Östlunds reaktion när vi senare samma kväll pratade om de här sakerna har han ännu inte fått så många personliga reaktioner och reflektioner efter Play. Och jag tror att de kommer att bli färre (alltså dem han får höra) än de blev efter De ofrivilliga. Eftersom de flesta som kan ha reaktioner på den här filmen av ett mer förstående och igenkännande slag är de icke-vita, eller de från mellanrummen.

Att veta var man befinner sig i en rasistisk maktordning, var ens nyans hör hemma, det är något icke-vita – framförallt svarta – tränas i. Men inte vita. Just här är den i kritiska vithetsstudier omtalade osynliga vitheten så relevant och sann: den gör folk blinda för privilegier. Hit hör hur man blir sedd eller inte sedd, övervakad eller inte övervakad i offentliga rum. Vem man antas och förväntas vara. Flera deltagare i diskussionen den där kvällen – där den svarta skådespelaren Lamine Dieng förkroppsligade problematiken när han räknade upp sitt CV – pekade på hur de roller vi ser på film har en betydelse för de roller vi kan anta vid behov i livet, som också (ofta) är de roller som förväntas av oss. Hotbilden de svarta pojkarna lär sig utgöra – och i filmen utnyttjar – bör ses i det sammanhanget.

För privilegier handlar inte bara om att ha något materiellt: blicken hos ett av filmens vita rånoffer på spårvagnen hem efteråt är, med den i debatten medverkande journalisten Shang Imams ord, en av de hårdaste stunderna i filmen: en pojke som alltid haft allt och har en framtidstro med tom stirrande blick.

Det senare kanske det som mest av allt skiljer de som har och de som inte har: hopp. Det är en klassfråga och en utanförskapsfråga, i filmen en dubbel- eller trippel sådan. De som inte har, eller de som tror att de har mindre än den här pojken men också vill vara lite mer konsumenter än vanligt för en stund, har just rubbat hans världsbild. Blicken är kuslig.

Ruben Östlund hajade till när jag började berätta om de mer personliga plan som Play träffar mig på. Hur, när någon där på Backa frågade om det var försvarbart att visa filmen om det nu satt någon liten pojke i salongen som blivit utsatt för liknande saker. Hur skulle han känna sig?

Jag.

Jag.

Jag.

Ville jag ropa men trots eller på grund av att jag satt längst fram i mitten under scenlampor och redan i mer svepande ordalag sagt att filmen även påverkade mig personligt, så kunde jag inte göra det. För det var först då som jag insåg att det hade tagit över tjugo år innan jag fick vara den pojken som fick se något som närmade sig denna verklighet och min upplevelse.

Den starkaste scenen i filmen för mig är en annan blick, en uppsättning gester som flera andra jag talade med missade. Mot slutet av Play, när den lille svarte pojken sitter på spårvagnen med vagga och lillebror, kliver en liten kille med brunt page på i sällskap med sin mamma. Det är samma pojke som i en av filmens första scener, alltså ett tidigt rånoffer som nu möter sin förövare. Scenen fångar väl inte hans panik kanske. Men efter igenkännandet av sin plågoande, en tilltagande obekvämhet och rädsla.

Jag kommer ihåg att det var en mardröm att åka in med mamma till centrum under de här åren, mer och mindre så under perioder när Stora torget i Uppsala dominerades av vissa gäng. Det var inte brorsan-tricket (som hot-rånet kallas i Play) – men brorsan-tricket summerar ett spel med roller, en förhandling med identiteter, underförstådda hot, nyanser som blir övertydliga för en klassresande vit tonårig invandrare som vill tillhöra flera världar – och först i en gränd från Uppsalas gågata egentligen märker av att det finns slitningar och starka murar mellan dem.

Det var ett jobbigt uppvaknande att få sin hudfärgs privilegier så tydligt utpekade. Inte minst som de formulerades som tydligast av en kille som i likhet med »medlaren« i gänget i Play var den smidigaste rolltolkaren. Det var också – milt uttryckt – jobbigt att känna att jag faktiskt kunde ha gett mycket för att »byta sida«, att få säga »men jag är ju också blatte«. »Jag har mer gemensamt med er än med svennarna jag hänger med.«

Liknande beteenden – som kommer att lämna brännsår av skuld och skam – är obarmhärtigt fångade även hos offren i Ruben Östlunds film. Man söker på olika vis vara till lags eller höra till. Jag tror att det är en relativt mänsklig sak, som vi dock talar tyst om.

Pojken i mig tänkte att pojken då skulle blivit förbluffad över att någon fångat detta i fiktion, att han därmed inte var ensam. (Om han hade kunnat ta till sig detta, då, är en annan fråga.)

Ruben Östlund påpekade själv att han hör skrattet och reaktionerna i salongen mestadels från de icke-vita. De ser vad som pågår eftersom förhandlingen och rolltolkandet är en del av deras vardag. De vita barnen har aldrig behövt bry sig om detta.

Finns det något jag verkligen hoppas på med Play, så är det två saker; att denna aspekt lyfts upp: vilka reagerar, varför och hur. Och vad innebär då de andras tystnad? Att de blir en ordentlig debatt där de som sällan får tala, en icke-vit underklass, nås av filmen och får tala om sina erfarenheter utifrån vad de ser (erfarenheter som inte behöver handla om det kriminella alltså, utan om roller de får eller antas ta, hur de övervakas i ett vitt samhälle och så vidare) och samtidigt vad den vita tystnaden och reaktionen innebär.

En reflektion över hur man ser och blir sedd om man inte är norm.

Under samtalet i Göteborg nämndes Londonkravallerna och sociologen Zygmunt Baumans påföljande essä om konsumenten. Och det är fullständigt logiskt: det här är en film som mer än någon annan samtidsskildring – vår tids Tingen – visar att den gemensamma nämnaren i den identitet vi alla bör sträva efter och stöpas i stavas Konsumenten. Det inledande vattenhålet är en Galleria, och den enda plats där filmens ungdomar (och dito verklighetens förlagor fick jag berättat för mig) möts; de vita kommer från sina medelklassområden, de svarta från miljonprogrammet. Filmens första tjugo minuter handlar om det som kan konsumeras, och rånet handlar om detsamma: viljan till en ny mobil, men också en ny jacka. Till och med en mössa stjäls. Och sakerna kommenteras och lyfts fram – »vad är det för märke?«, »kan vi byta?«.

Lamine Dieng talade om vikten att se förbi hudfärgen och påpeka att de alla är svenskar, att filmen handlar om en grupp svenskar som är offer och förövare. Jag anser att det av flera anledningar är fel: dels av den uppenbara anledning (som torde stå klar nu) – att jag tycker hudfärg betyder något. Och viktigare: vi kan inte byta ut en kategori som skapar rasism, genom att ringa in den med en annan gruppmarkör som stänger ute. Grupper kommer alltid att finnas, tillhörighet eller inte. Visst. Men just nationens… nationalismen kommer med ett bagage som är för tungt för oss att bära i dag.

Nej, varken Konsumenten eller Svensken – Medborgaren i Nationen – är särskilt lyckade vägar att gå för ett jämlikt globalt samhälle, och debatten om just detta fick mig att ligga vaken och tänka på hur det kan komma sig att vi lever i en värld där alternativen knappt ens diskuteras i dag.

I debatten fick deltagare vid flera tillfällen påpeka att det rör sig om ett fiktivt verk. Delvis för att ämnet är så brännhett och kontroversiellt. Men, tycker jag, också för att ämnet får en så okonventionell berättarform. Från inledningens flock som cirklar kring sina offer vid konsumismens vattenhål, till sprawlet utmed Göteborgs klassgeografi som syns mycket litet men är mer närvarande i namn och ljud och passagerare på bussar och spårvagnar.

Och när jag började skriva om Play var det först inom ramen för en större text om dokumentära processer och var den svenska »verklighetsfilmen« befinner sig i dag. Ganska snart lösgjorde sig dock Play ur texterna. Inte för att den inte försvarade sin plats. Tvärtom. Men den fiktiva processen är trots allt en nyckel i Östlunds film – och här bör man inte blanda ihop verklighet och fiktion, inte minst eftersom den också så väl understryker fiktionens värde i dagens värld.

Vi kan inte se processerna i de här rollerna och i de här grupperna med en hastig blick på verkligheten. Lena Andersson, författaren och krönikören, medverkade i debatten och påpekade hur Play accentuerar sin omgivning – cyklister, medpassagerare, korvätare – och därmed påpekar hur mycket av sådant här som antagligen pågår omkring oss hela tiden, och hur lite vi ser av det. Och det är tveksamt om en dokumentär film som följde ett gäng under begränsad tid skulle kunna fånga hur rollerna spelas, tänjs, förändras, utan att de i sin tur skulle spelas upp på ett nytt vis, som nya roller.

Där kan fiktionen som söker efter ett autentiskt ögonblick måhända komma närmare den verklighet som rapporter, intervjuer och studier visar, än en närvarande kamera som registrerar och påverkar skeenden.

Filmer som Play förskjuter, förändrar och vänder därför på begreppen om det dokumentära. Något som jag tycker att förskjutningen mot video inom filmen gör hela tiden: dels blir bilden och ljudet närmare vår föreställning om det dokumentära (den så kallade verkligheten) och vår tilltro till formen ska, som tusen kameraskakiga dokumentärer har visat, inte underskattas. (Play är också en film som gör sig bättre när den inte visas som filmkopia, både ljud och bild blir tydligare och mer direkta).

Play är inte en dokumentär, men den har ett dokumentärt uttryck och lyckas helt uppenbart i sitt sökande efter det autentiska ögonblicket – eller den autentiska smärtpunkten. Det är en spelfilm som vilar på dokumentär grund, och når just därför en verklighet/verkligheter/Verkligheten på många fler plan än de flesta svenska dokumentärfilmer. Det finns, bör finnas, många vis att nå de autentiska ögonblicken och verklighetens smärtpunkter – särskilt de som av olika anledningar är svåra att nå: blodfläcken på golvet i Ett anständigt liv är köpt grisblod men det är Kenta som gnuggar på samma fläck där han en gång gnuggat bort en död mans blod. Och Ruben Östlund har gjort sin verklighetsläxa som han sedan fiktionaliserat. Den blir inte trovärdigare för att man vet det, utan för att man faktiskt känner att han nått den – den autentiska smärtpunkten.

Visningen på Backa, med en mycket blandad publik blev en ögonöppnare för mig: jag hade ju redan sett Play och vissa tankar hade satts igång och grodde. Men att prata om detta, och lyssna på andra, möjliggör kopplingar mellan de egna synapserna, och till att se hur dessa händelser, identitetslekar och roller hänger samman. Om en av kvällens huvudfrågor var vad regissörens ansvar är som filmare, så fick denna mer sitt svar i den debatt som det bjöds upp till: jag anser inte att konstnären nödvändigtvis måste vara närvarande – att det är ett »ansvar« – men han eller hon får gärna möjliggöra den här sortens visningar. De är, som Ruben sa, filmvärldens motsvarighet till livespelningen i dagens musikvärld.

Ruben Östlunds storhet som filmare ligger inte i att han är talför efter sina filmer (även om det är en fin kvalitet att han möter och söker upp nya publikgrupper) eller att han kan teoretisera dem. Utan i att han hittar en personlig smärtpunkt i filmernas individer; hur få de individuella uppsättningarna än är i karaktärerna som nästan slukas av en grupp eller av filmens verklighetsanslag så uttrycker de alltid minst en känsla, eller gör alltid minst en handling som känns igen där det gör mest ont – där botten i mig är botten även i andra.

[2011-11-11 11:52]
Play (2011) | FLM

[…] & Bild där Helena Holgersson drar paralleller med upploppen i England tidigare i år, och på Weird science, där Hynek Pallas skriver personligt och politiskt med beröringspunkter till hans nyutkomna […]

[2011-11-11 15:27]
Flemming Hummer

Mycket bra. Går förresten din avhandling att hitta på nätet Hynek?

[2011-11-11 15:35]
Hynek

Tack. Nej, inte på det sättet – än. Men den går att köpa på nätet http://www.giff.se/publik/filmkonst/aeldre-nummer.html

[2011-11-11 21:20]
Jennifer

Gud så bra text att få läsa såhär tre timmar sen jag satt i biosalongen. Var ensam icke-vit där och kände mig konstig när jag skrattade på många ställen där andra var tysta. Känner mig inte konstig längre!

[2011-11-13 01:16]
Jonas nummer tre

Hynek, vill bara tacka för fantastisk läsning. Läst allt som gått att läsa om Play och det känns som att du är den som förstått bäst vad filmen försöker säga.

Recensionen i SvD var så klart också bra, och även om jag instämde i DN:s betyg var det synd att deras recension innehöll två onödiga sakfel:
1. Dom svarta och vita pojkarna från inledningsscenen samnanstrålar inte i sportaffären.
2. Tåget gick inte från Halmstad till Göteborg utan Malmö och Göteborg.

[2011-11-14 23:40]
Marre

Tycker det är avskyvärt hur brotten – rån och se facto kidnappning av barn – bagatelliseras och framställs om att gängen inte använder våld och bara ”lurar” offren och använder ”trick”, ”retoriska fällor” etc etc. Faktum är ju att de utnyttjar ett redan etablerat våldskapital. Har man redan misshandlat, knivskurit och förnedrat ett antal offer så behöver man inte ta till dessa medel i fortsättningen – offren vet vad som väntar om de inte ”frivilligt” ger med sig.

Undrar vad Ruben Östlund skulle tycka om Hells Angels eller Bandidos dök upp hemma hos honom och påstod att han var skyldig dem 100 000 kr – vore det en ”skickligt utförd retorisk fälla”?

[2011-11-15 06:34]
E-mannen

Jag har varit så galet pepp på den här filmen sedan jag hörde om den!

[2011-11-15 09:15]
Tomas

Marre: Brotten ”bagatelliseras” väl inte? Däremot förklaras de. Och jämförelsen med Hells Angels haltar betänkligt eftersom gruppen i filmen som utför dessa handlingar ju inte har något faktiskt ”etablerat våldskapital” , utan istället använder fördomar till sin fördel.

[2011-11-15 09:36]
Hynek

Marre: 1) Den här texten bagatelliserar inte på något sätt något brott. Men jag antar att du läser den lika lite som du läser andra texter där du lämnar samma kommentar, ordagrant. http://mosskin.se/2011/11/11/play-av-ruben-ostlund-filmrecension-for-psykologtidningen/

2) Ditt resonemang är helt fel: om gruppen och dess metoder var kända, så hade ungdomarna redan varit fast. Om inte, så har de som grupp inga andra kännetecken (signalement) än att de är svarta – så även om det vore så att de vid tillfället då de rånade barn hade varit ett känt gäng, vilkas metoder redan var etablerade och medialt kända, så skulle identifikationen – kapitalet – ligga i deras svarta hud. Och med den lilla fina undertexten i ditt inlägg kan vi väl konstatera detta: om det finns någon hudfärg vi kan anse ha ett hyfsat etablerat våldskapital så är det väl den som i bagaget har kolonialism, slaveri, nazism, stalinism, flertalet av världens terrordåd, historiens massmord och krig? Och i skenet av det bör vi fråga oss – varför finns det en hotbild förknippad med just svarta ungdomar, en hotbild som de själv känner av och kan utnyttja? Varför har det ”våldskapitalet” skapat just kring bilden av svarta män och pojkar? Varför inte kring alla dessa män som ser ut som Breivik på tunnelbanan varje morgon? http://www.weirdscience.se/?p=12443#comments

[2011-11-15 11:23]
Marre

Jag ger dig rätt i att du inte bagatelliserar så till vida att du ändå kallar det rån och inte ”trick” eller ”retorisk fälla” och annat trams som förekommit i så gott som varenda annan artikel om filmen.

Däremot vänder jag mig emot att du enligt min mening ändå via sedvanlig rutt genom ”vithet/den andre/rasism”-kvasianalys urskuldar brotten och försöker göra förövare till offer.

[2011-11-15 11:36]
Hynek

Du läser mig som fan läser bibeln. Och det är ju trist om du tror att försök att förklara omständigheter kring ett brott, eller förklara förövarnas beteende – eller att ÄVEN göra dem till offer utan att a) relativisera mot OFFREEN eller b) frånta dem ansvar – på något sätt urskuldar individens brott. Min poäng är att man måste kunna diskutera individer och deras ansvar, och samhällsstrukturer som rasism.

[2011-11-15 11:41]
Hynek

För extrem tydlighets skull kopierar jag in några kommentarer jag skrivit på FB angående detta:

”Idag – när jag än en gång fick frågor om Play i en intervju som handlade om psykologiska rollspel och grupp – tänkte jag en del på om huruvida oviljan att konfrontera filmens och de reaktioner man får på ett personligt plan, handlar en del om oviljan att ta ”rasistdebatten”. Att man som vit kan vara lite rädd att uttrycka just de frågor som rör gruppen av svarta kids som hot. Med det menar jag inte att det inte finns gott om vita bullies – eller bullies oaktat färg – men att man gärna hellre pratar om detta (den konversationen hade jag också på tuben imorse): att det finns bullies oaktat färg. Och att även de kan hota utan att hota. Men här, i Play, är hotet en del av hur vi uppfattar svarta ungdomar i grupp i en innerstadsmiljö – och det är helt ofrånkomligt. Med det sagt tycker jag det är fantastiskt att filmen lyckas drabba på ett personligt plan som handlar om bullies oavsett vilka de där, och det magont man får av dem. Det är så väldigt viktigt.”

och

”Jag tror att de flesta av oss har en blandning av bullies i vårt bagage. Egentligen helt ointressant att statistikföra vad bullies har för bakgrund eftersom det kan vara vem som helst. I mitt fall har nog fler vita svenskar varit bullies än andra – att jag överhuvudtaget diskuterar det personliga beror på att verktygen de vita svenska bullisarna hade i sin bullylåda, var inte verktyg som pga av mina erfarenheter kunde gå på djupet på samma sätt som den situation jag hamnade i, alltså den som jag berättar lite om i texten. Den handlade om mina önskningar och speglingar, vilket också säger en hel del antar jag. (Och det kanske blir uppenbart varför jag har valt att forska om det jag forskar i, och därför kan koppla direkt till Play). Men, jag är intresserad av att alla vita svenskar jag hittills har pratat med om filmen har sagt samma sak – bullies finns av alla färger (I likhet fö med t ex en svart skådespelare som jag debatterade frågan med – så önskan om, ”färgblindhet” finns hos många).

Ja, jag vet svarar jag – men filmen handlar inte om det. Den handlar om att vi har skapat en hotbild av svarta barn i grupp och att det är dags att deala med det.”

[2011-11-15 15:22]
Marre

Köper inte resonemanget om att ”vi spelade bara på offrens fördomar, så egentligen var felet deras eget – de rassarna”. Hotbilden har förövarna skapat alldeles på egen hand, och deras vidare handlande visar att det inte handlar om ”fördomar” utan om lärdomar.

Analogi: många kvinnor blir p g a ”fördomar” rädda när en okänd man går bakom dem i en mörk park. Ger detta på något sätt anledning för män att utnyttja denna rädsla till att begå övergrepp på en livrädd tjej?

[2011-11-16 09:52]
Flemming Hummer

Jag ser inte att Hynek ger de svarta killarna någon moralisk rätt att vara förövare. Han försöker diskutera hur deras identitet spelar in i situationen.

För att ta exemplet med manlig potentiell förövare, så är det riktigt att en kvinna kan uppleva ottrygghet gentemot män som grupp och att män kan utnyttja detta faktum. Det betyder inte att det ger män rätt att vara förövare, eller att utnyttja kvinnors rädsla. Snarare tvärtom, att vi bör försöka skapa ett samhälle där kvinnor inte behöver uppleva denna rädsla, och män inte kan utnyttja detta. Det tror jag att vi gör bäst genom att förändra könsrollerna i samhället.

Diskussionen kring svarta killar är lite mer komplex då grunden för deras identitet som svarta i den givna situationen är den rasism som finns gentemot svarta i samhället. Men Hynek benar upp det ganska bra tycker jag. Om man däremot inte anser att det finns någon rasism mot svarta i samhället, ser man det säkert på ett helt annat sätt. Och jag tror att det kan vara där den gamla skon klämmer här.

[2011-11-19 19:50]
Khemiris tårar och twitterkritiken | FLM

[…] Pallas argumenterar väl på Weird Science om varför han inte ser filmen som rasistisk, så jag nöjer mig med att ta upp ett par av Khemiris […]

[2011-11-24 10:43]
wot

Förklarandet av förövarnas brott är ofta svår att skilja från ursäktandet av deras beteende. Tror det är tydligt även i Pallas resonemang. Flemming klarar inte heller av att göra skillnaden. Spinner vidare på liknelsen: Skall vi alltså förbättra kvinnors säkerhet genom att övertyga dem om att de inte behöver vara rädda? Inte genom att förändra mäns beteende?

[2011-11-24 10:49]
wot

Hynek, du gör antagligen fel som antar att 12-åringar inte känner till hur invandrargäng kan agera. Det är deras vardag. Och du gör helt säkert fel som antar att 12-åringar känner till diskussionen om den vite mannens historiska skuld. Det är din vardag att vara en del av samhällsdebatten.

[2011-11-24 17:24]
Flemming Hummer

wot: Jag tror att du kan ha missförstått vad jag har skrivit. Jag vill förändra könsrollerna då jag tror att det skulle ge oss ett samhälle där kvinnor är mindre rädda, då det innebär att mäns beteende skulle förändras. Dvs om vi förändrar vad en ”man” är, på ett samhälleligt plan, förändrar vi också mäns beteende. Detta är helt och hållet förenligt med att anse att det är moraliskt fel att begå aggressionshandlingar.

Vi får som sagt göra skillnad mellan ett individualmoraliskt perspektiv och ett politiskt sådant.

Ur ett renodlat individualmoraliskt perspektiv kan vi säga att det inte finns några svarta eller vita ungdomar i situationen. Situationen urskiljd från resten av samhället innehåller bara några individer som utövar orättmätig makt över några andra. Och det verkar ju faktiskt vara lite Ruben Östlunds syn på det hela. Den som börjar tala om ”svart” och ”vit”, bryter dock med detta perspektiv och går över till ett politiskt sådant.

Och skall vi analysera situationen politiskt, är några av barnen svarta och några andra vita, och svarta som grupp utsätts för rasism i samhället, vilket vi då inte heller bör blunda för.

Om vi tar det lite grovhugget iallafall.

[2011-11-29 11:23]
Petra

Har nu läst Pallas recensioner av ”Drive” och ”Play”. Till nästa gång är det nog bäst att avvakta texter som t ex Khemiris och och efterföljande reaktioner innan man skriver sin egen recension, så slipper man avslöjas som den hutlösa opportunist man är.

[2011-11-29 11:27]
Hynek

Petra – eh? det där får du gärna utveckla.

[2011-11-30 09:17]
wot

Flemming: Vad för sorts förändring av könsrollerna skulle vi behöva göra av ”män” för att förbättra mäns beteende? Jag tror jag vet (och jag håller med): Mer jämställdhet.

Översätt nu denna liknelse till filmen och verkligheten som den utgår från: De vita har givit de svarta en makt som de svarta använder för att förtrycka de vita. Vad behöver vi göra för att komma åt detta problem? Skall vi kräva av de vita (kvinnorna) att de skall börja lita på de svarta (männen) istället för att uppfatta dem som hot? Nej, det var vi överens om att vi inte skulle. Då skall vi alltså istället börja kräva av de svarta (männen) att de skall låta bli att trakassera de vita (kvinnorna) och förändra sitt beteende till att bli mer som de vita är (bli mer jämställda).

Eller vad tror du?

[2011-11-30 10:23]
Flemming Hummer

wot: Jag tycker att vi bör röra oss bort från polariserade könsroller med män som agressiva, makthungriga och dominerande och kvinnor som passiva, underdåniga och eftergivna. Detta tror jag skulle leda till mindre våldsbrott från män och mindre rädsla hos kvinnor.

Exempel: För inte så länge sedan inkluderade inte lagen mot våldtäkt våld inom familjen. Hur kunde en kvinna våldtas av en man som redan ägde henne, frågade man sig. Sedan dess har könsrollerna förändrats så att kvinnor ses mindre som mäns egendom, och lagen har förändrats. Dvs en förändring av könsrollerna ledde till en förändring av samhället, till ett där kvinnor förhoppningsvis kan vara mindre rädda än de var förut.

För att då ta frågan om svart och vit, så bör vi skapa ett samhälle där svart inte är nedvärderat jämfört med vit och svarta inte bor i sämre områden, har sämre jobb och behandlas sämre av lagen.

För att ta den specifika situationen i filmen, så beror den på att svarta är socialt eftersatta och är givna en identitet som farliga. Denna identitet är given dem som en del av den rasistiska nedvärderingen av dem. Om vi ser detta som ett politiskt problem, bör vi alltså arbeta för att motverka rasismen, för att förhindra ilknande konflikter.

Om vi inte ser situationen ur ett politiskt perspektiv, så finns inte ”svart” eller ”vit”. Kvar finns bara individualmoral. ”Svart” och ”vit” är politiska, kulturellt definerade begrepp för beteckning av identitet.

För att sedan vända på det. Om man ser situationen politiskt och använder begreppen ”svart” och ”vit”, men inte tror att det finns någon rasism mot svarta i samhället som helhet (och jag tror som sagt att det är där skon klämmer, det brukar vara det) så har man säkert en annan syn på det som politisk fråga: ”svarta förtycker vita”, eller något liknande.

Exempel: I apartheidens Sydafrika, om en vit person åkte ner till Bantustan, kunde denna säkert känna rädsla, och uppleva svarta som farliga. De svarta kunde säkert i sin tur kanske se sig själva som farliga, det var den självbild som var dem given. Och kunde säkert vara farliga när de fick chansen. Detta var en konsekvens av det rasistiska samhället, menar jag, och jag har svårt att tänka mig att de svarta var lika farliga som den fascistiska staten eller det vita förtrycket, som helhet. De vita i Sydafrika, knappast alla förvisso, men de som var inne på den mera fascistiska linjen, såg däremot detta som ett inkräktande av de svarta på de vita.

[2011-11-30 13:55]
lennart sundin

När jag läst recensionerna av Play drar jag mig till minnes den reaktion som Scola’s Fula, skitiga och elaka fick då den hade premiär i Italien.

Filmen fördömdes av vänsterintellektuella då den valde att skildra de allra fattigaste som tygellösa amoraliska våldsbenägna driftsdjur – det gick emot den marxistiska doktrinen som skönmålade de fattiga som nobla.

Under 1800-talet fanns liknande föreställningar om fattiga som genetiskt defekta som därmed ”förtjänade” sin plats på samhällets botten.

under 1900-talet försvann de här föreställningarna till viss del från Sverige. Arbetarrörelsens framgångar byggde på att alla som ansträngde sig kunde skaffa sig ett drägligt liv. utbildning och skötsamhet var viktigt – det gällde att kunna matcha borgarna med sitt bildnings och retorikkapital.

Social mobilitet blev en av samhällets starkaste krafter – och många gjorde en klassresa – inkomstmässigt, bildningsmässigt och värderingsmässigt.

Problemet med filmen Play, eller snarare problemet med recensionerna av den, är att just denna sociala mobilitet försvinner eller implicit beskrivs som något förknippat med skuld.
Det svarta gänget är per definition för evigt placerade på samhällets botten – i kraft av sin hudfärg, sin sociala position, m.m.
de vita är per definition lyckade, ”har fått allt” och har sin framtid utstakad.
Den statiska bilden av social mobilitet stämmer inte överens med den verklighet som präglat Sverige under 1900-talet.

Men det är möjligt att det är ett avslutat kapitel för det här samhället, och att den statiska bilden är mer sann i dag.

Samtidigt erbjuds ännu möjligheter till klassresa som få andra länder. Möjlighet till högre utbildning för alla.

En avgörande faktor i arbetarrörelsen framgång var ett starkt social tryck som kontrollerade medlemmarnas beteende. Arbetaren skulle vara skötsam.Tillsammans skulle man göra en kollektiv klassresa, men det var bara möjligt om alla höll sig till vissa grundläggande normer. Bland dessa fanns flit, arbetsamhet, vilja att försaka och hålla igen, men samtidigt inte backa från den långsiktiga visionen.

Det fanns också ett stort mått av strategisk anpasslighet gentemot borgarna och kapitalet, men det är ju inte lika fint att tala om i vänsterkretsar.

I dagens konsumtions och kreditbaserade samhälle baserad på individuell materiell tillfredsställelse finns få utgångspunkter som kan gynna den typen av sociala kollektiva projekt som socialdemokratins välfärdssamhälle erbjöd.

Vissa tar för givet att de ska få allt, samtidigt som detta överflöd ofta bygger på en lögn, medan andra tar sig rätten att få det de inte har råd med, varmed deras välstånd också bygger på en lögn.

Invandrarkillen som går på stan med sin nya mobil vill nog inte skryta med att den kanske är stöldgods. Samtidigt går en vit medelklasskille med en dyr telefon som han fått av föräldrarna, som honom ovetandes sparat in på egna utgifter för att barnet ska ha det senaste och inte hamna utanför de statushöjande sociala nätverk som medelklassen numera verkar ser som de den enda säkra vägen till framgång.

Jag kan tyvärr inte se hur Sverige eller för den delen Västeuropa i nuläget ska kunna backa bandet och återskapa en kollektiv positiv samhällsanda som präglade delar av efterkrigstiden.

Den ekonomi som var basen för välfärdsprojektet – massproduktion med fabriker som svalde arbetarklassen och en framväxande offentlig sektor – finns inte kvar.

Det som återstår är en global liberal tjänstekonomi med macjobs för the have-nots och ekologiskt anpassade IT-konsulter för the have’s.

Det är modigt av Ruben Östlund att göra Play, för den skildrar hur Sverige av i dag ser ut för unga människor.

Sedan spelar det ingen roll om den framkallar guilt trips hos recensenter med komplex för sina klassresor.

Deras offentliga moraliska argument som i ett tidigare samhälle faktiskt återspeglade och stärkte rådande föreställningar är i dag reducerat till en intellektuell spegelsal för den närmast sörjande.

det blir fina, men maktlösa, ord.

Där är Play, med sin avsaknad av de sedvanliga garderade pekpinnarna, ett starkt undantag.

den förmedlar en sanning som vi känt till i snart 15 år, men offentligt förnekat för oss själv, för andra och inte minst för omvärlden.

För med Play är det nu sagt att välfärdssprojektet, med sina sociala, moraliska och ekonomiska visioner, nu är över.

[2011-12-01 02:17]
Helena

Intressant att ni tar upp klass- och konsumtionsperspektivet, Hynek och Lennart – har inte sett själva filmen än men mitt intryck är att det ofta verkar tappas bort i diskussionerna. För mig påminner det en del om debatterna kring Backa och Brixton i somras, där det också mest kretsade kring rätt och fel i ungdomarnas agerande istället för att gå in lite djupare på kontexten – ett väldigt individualistiskt, klassuppdelat samhälle där identitet och social tillhörighet är starkt kopplat till konsumtion och status i materiella termer. Det är ju effekterna av detta som verkar vara den röda tråden i dessa situationer, där ungdomar i socioekonomiskt och kulturellt utanförskap genom kriminellt beteende skaffar sig sådant som de upplever att de aldrig skulle få på vanligt sätt.

Att brotten är fel och inte ska ursäktas håller nog de flesta med om, men det intressanta är väl att gå ett steg till och titta både på drivkrafterna och hur klassklyftorna synliggörs. Hörde ungdomar i Brixton prata om att man kände sådan uppgivenhet inför framtiden att man inte hade något att förlora, och i Backa nämnde någon gängmedlem att det var enda vägen till att bli ”framgångsrik”. Det är förstås en mycket större och mer komplex diskussion, men alltid bra att se att någon tar upp den.

[2011-12-01 15:43]
Mariana

Erkänner att jag inte sett filmen och att jag är skeptisk mot den. Men du är trots allt den enda som jag tycker säger vettiga saker, så jag skulle vilja att du klargjorde två saker du sagt:

”Att de blir en ordentlig debatt där de som sällan får tala, en icke-vit underklass, nås av filmen och får tala om sina erfarenheter utifrån vad de ser” Behöver de se filmen för att tala om sina erfarenheter?

I gårdagens debatt i Studio Ett säger du (om jag tolkar dig rätt) att det inte går att lasta Play för att det saknas andra bilder av svarta än den som finns i Play, att det inte är Rubens ansvar att det är så. Varför inte det? Eller kanske ännu viktigare: Vems ansvar är det?

[2011-12-01 16:22]
Hynek

Hej Mariana. För det första är jag ledsen att du är skeptisk till filmen, det är det som stör mig mest med alla vanligtvis vettiga personer som i allt hårdare tonlägen ger sig på Play. Folk tycks gå in för att se den med hårt polariserade glasögon.

1) Jag ser Play i ett större sammanhang, där man talar väldigt tyst om hur en rasistisk bild i samhället och på film skapar roller och uppfattning av hot. Play kan tror jag användas till diskussion om detta – om folk bara lägger av att vara så extremt enkelspåriga och prata om hur den återanvänder stereotyper. Problemet är nämligen alla dessa slentrianmässiga stereotyper i både amerikansk svensk och annan film som varv efter annan dras helt okommenterat. De gör betydligt mycket större skada än Play (det är de som är ”vaga hot”, så som Jonas HK uttryckte det) en film som om man bara ser på vad som händer på duken faktiskt snabbt – inser man – problematiserar dessa olika roller, barn som konsumenter de som har och de som inte har – och att detta ibland hänger ihop med hudfärg och att detta också betyder något i vårt samhälle idag.

Om detta behövs definitivt en större och mer nyanserad diskussion, helst av andra röster än de gängse. För att sammanfatta: jag tror att bra konst kan ge möjlighet till diskussion och öppna för debatt – kanske t o m öppna för personer att formulera saker de aldrig kunnat formulera förut (OBS att konst skulle ha den effekten gäller alla oavsett klass och bakgrund, jag menar inte att icke-vit underklass skulle ha mindre kunskap om att formulera sig, jag menar att vi alla behöver konst som stimulerar vad vi talar om) – jag tror att medierna måste öppna sig för att personer med andra erfarenheter ska få uttrycka detta.

2)Det finns en hel del jag gärna hade fått mer utrymme för i Studio Ett. Vad jag menar är samma som ovan: man måste kunna föra en diskussion och hålla två saker i huvudet som inte står emot varandra – Play repeterar något vi ser som stereotyper men berättar om dessa på ett intressant och komplext vis. Samtidigt befinner vi oss i en filmvärld där det inte finns några som helst icke-vita karaktärer, och där vi behöver andra historier och karaktärer än sådana som Play visar upp. på det sättet är Play en ”dålig” film. Jag antar att Ruben Östlund har lika mycket eller lite ansvar som alla andra i filmsverige för att andra berättelser berättas. Men i den debatt som är nu saknas helt en diskussion om i vilket sammanhang Play kommer fram, så det var i det sammanhang jag uttryckte frågan om ansvar igår.

Och i ett land som Sverige tycker jag tydligt att man kan peka ut vilkas fel det är att vi inte har andra historier och andra karaktärer: Svenska filminstitutet och till viss del SVT. De är satta att fördela en del av pengarna till filmskaparna. När Harry Schein en gång i tiden diskuterade vad kvalitet i film var, då talade han om fräschör och film som speglar vårt samhälle. På den punkten har man på SFI fullständigt misslyckats. Jag håller dem främst ansvariga för den misslyckade integrationen i svensk film, som dessutom faktiskt nämns i 2006 års avtal. En tydligare uppmaning till dem som söker pengar, till produktionsbolag, till kreatörer – särskilda anslag till filmer som försöker förändra filmen, filmskapare som man vet har dessa berättelser i byrålådorna men inte tar fram dem för att de istället fått höra att ”vi har redan en zozo, vi behöver inte fler invandraskildringar” (jo, på riktigt).

Kanske är Play en film som är alldeles för tidigt ute. Kanske är det inte riktigt vad vi behöver i ett Sverige där det inte finns någon som helst vuxen diskussion om rasism och rasistiska strukturer. Kanske vore det mer balanserat om den kom i en framtid där den svenska filmen är mindre vit. Jag vet faktiskt inte, men vill och försöker fortfarande se den som det komplexa verk jag tycker att den är och göra vad jag tror är det bästa av detta i en debatt.

[2011-12-03 16:24]
Ibou

Intressant Hynek. Ser fram emot att läsa din avhandling.

[2011-12-05 13:38]
Flemming Hummer

”Kanske är det inte riktigt vad vi behöver i ett Sverige där det inte finns någon som helst vuxen diskussion om rasism och rasistiska strukturer.”

Jag har också en känsla av det, när debatten befinner sig i stadiet: ”Muslimer ritualmördar barn!” ”Nej, muslimer ritualmördar inte barn!”. Å andra sidan blir alla försök till en sundare diskussion desto viktigare.