Weird Science
Michael Parks och John Goodman lyfter nya Kevin Smith

2011-09-26  

Protagonister som kanske inte är protagonister när allt kommer till kritan, en skurk med egen moralisk kod plus frisyr i kategorin funky samt en grånad polis som i slutet av filmen har en monolog om att »hans typ« inte riktigt har en plats i samhället längre.

Låter det bekant? Ni får gärna gissa i kommentarsfältet. Vinnaren blir bjuden på en öl av sunkmärket Pabst Blue Ribbon (om nu det ens finns i Sverige, har kollat för mycket Lynch) och en sådan där tiokronorsburgare.

Medan ni funderar, låt mig gå in på en ny film med samma upplägg – Kevin Smiths Red State. Den mest analysvänliga av de filmer jag har sett från detta året. Dels har vi en filmskapare som många skulle kalla juvenil som försöker tackla två bautafrågor (fire and brimstone-kyrkor och post 9/11-regleringar) och så har vi en juvel i ensemblen. Låt oss börja med juvelen.

Namnet är Michael Parks. Det är ingen du vill bråka med direkt. Jag skulle påstå att han är i samma kategori som Joe Don Baker. Honom vill du inte bråka med heller. Skitfilmstuffingarna torde vara värsta sorten. Jag och de flesta andra kommer vagt ihåg honom som Texas ranger Earl McGraw. Efter lite research kom jag på att han är den som knyter ihop hela Tarantinos universum på något sätt. Winston »the Wolf« har också tillståndet att hoppa från film till film eller vad man ska säga. From Dusk till Dawn, Kill Bill och Grindhouse-filmerna utspelar sig i samma dementa värld tack vare korta inhopp från den solglasögonsamlande lagmannen från syd, alltid redo med förfärliga ordvitsar och metaforer. Det är ju såklart en jäkla petitess, dock lite kul. Eller kul, nja det kanske trots allt var fel ord. Vad som är ganska coolt är att Parks på 1960-talet var något av en poor man’s Jimmy Dean. Han hade en egen teveserie pre-Easy Rider där han åkte land och rike runt på sin Harley och hjälpte och snackade med människorna på hans väg (Then Came Bronson). Han spelade även Adam i John Hustons mäktiga Bibeladaption. Efter ett tag försvann det fördelaktiga yttret och därmed en massa roller. Att han rebellade mot Huston gjorde knappast saken bättre heller. Vad som efterföljde var hårda ord och vad man skulle kalla för svartmålning. Rodriguez och Tarantino mindes hans episka swag och tyckte att han skulle passa bra i From Dusk till Dawn (möjligen påminda av att David Lynch fått en liknande idé fem år tidigare och stoppat in honom i en handfull Twin Peaks-episoder).

Han spelar i öppningsscenen mot den lika briljanta John Hawkes, kommer in och käkar upp sceneriet som det vore baba ganoush. Följande citat summerar hela Parks skådespelargärning plus karaktären McGraw: »Well, it’s been one long goddamn hot miserable shit-ass fuckin’ day every inch of the way.« Rollen som fick mig att ana att det är en alldeles storartad herre vi har att göra med var när han spelade den 80-årige mexikanske hallicken med passion för Lana Turner vid namn Esteban Vihaio. Efter »the Sicilians« är scenen mellan Vihaio och the Bride den bästa Tarantino skrivit. Man kan endast ana vad för skit Vihaio har för sig.

Kevin Smith har tänkt som jag (något jag för övrigt hoppas inte händer dagligen). Han har sett Michael Parks och utbrustit: »Fuck, that cat can act! By the way, where’s the fucking bong and hot tamales?« Kevin Smith skulle inte vara Kevin Smith om han inte skapat lite rubriker angående filmen. Kevin Smith är dock inte som han en gång brukade vara. He’s wisened up. Han snackar mycket om hur hockeyn räddat honom. Wayne Gretzky har blivit hans stora förebild i livet och det hans pappa Walter sa till honom när han var ung – »Don’t go where the puck’s been, go where it’s gonna be« – har blivit något av ett mantra. Han har gått ut med att han ska sluta göra film (återigen, rubriker!!!) efter en episk hockeyhistoria om en enforcers uppgång och fall. Hittills är Alan Rickman klar som lord Stanley och Michael Parks är stenhård coach i Tichonov-anda. Should be interesting.

När han nu skulle distribuera filmen tröttnade han rejält på studiosystemet. Budgeten är 4 miljoner dollar och bara marknadsföringen skulle kosta 20 miljoner. Smith hade gärna tagit 20 millar på filmen i stället och låtit alla skådespelare få betalt, liksom. Nu skulle han ha kämpat för att få ihop budgeten bara för att några low-lifes skulle kränga ut den för det femdubbla. Han har sålt ut Carnegie Hall utan att betala något för det genom Twitter. Nu valde han att distribuera filmen genom att sälja den genom auktion på Sundance (vilket mer var ett sätt att bevisa en poäng – han sålde den för 20 dollar till sig själv). Sedan åkte han land och rike runt med filmen till olika biografer som man gjorde förr i världen. Jag börjar gilla Kevin Smith mer och mer. Har jag brytt mig om hans filmer sedan Dogma? Nej! Tycker jag han är en särskilt begåvad filmskapare? Nja. Han har dock fått mig att tänka till lite om filmskapandet.

Nu till själva filmjäveln. Gillar ni inte spoilers kanske det inte är utmärkt att ni läser detta. Det är dock inte Game of Thrones vi snackar om direkt.

Det börjar med tre uttråkade och relativt kåta ungdomar som bor i en sömnig stad. Jag tycker deras utseenden passar karaktärerna bra. Vi har ledaren Travis som helt enkelt är slackeriffic. Vi har sonen till byfånen med Jagr/Danny McBride-frisyr. Han heter något stereotypt, kanske Billy Ray. Sen har vi den tredje. Han har lite James Franco-vibbar över sig. Jag gissar att det är han i gänget som köper sina kläder på Weekday och drömmer om Elin Kastlander. Hans namn minns jag inte. Han får heta Otto, efter rebellpsykologen.

Där har vi ett av filmens problem. Det man får reda på om filmens rollgestalter är Jack… and shit’s just left town. Travis har fått nys om ett säkert ligg borta vid ökända Cooper’s Dell och Billy Ray och Otto hakar självfallet på. Enter Melissa Leo (undrar hur pass upphetsad Sigge Eklund blev nu). Hon säger att han inte direkt kan göra »the devil’s business« utan ett par kalla, så de tre icke så smarta pojkarna dricker upp två och somnar accordingly.

Otto vaknar upp i en bur, normalt rekommenderad för någon störig rotweiler vid namn Friedrich. Han undrar vad som står på och innan han hunnit säga »get me the fuck out of here, you maniacs!« är han framme vid församlingen Five Points och familjen Cooper. Scenen när filten dras över buren där stackars Otto Gross ligger är den överlägset bästa sekvens som big man Kev någonsin kommer att regissera. Det är hans stadiumsekvens i The Secret in their Eyes. Det är total förvirring hämtat från mästare som Argento och Jodorowsky, i alla fall enligt den här anspråkslösa skåneglytten. Man får se ett litet barn stirra på honom genom buren samtidigt som Michael Parks sjunger i bakgrunden. Melissa Leo stirrar på honom och småflinar och drar ner filten igen. Jävligt obehagligt på alla sätt.

Vad som följer är filmens clou. Michael Parks släpps loss helt under tio minuter och håller en mässa. Han är alltså sjukligt bra. Hans rollgestalt pastor Abin Cooper blåser till och med Vihaio av stolen i läbbighetsgrad och det är en tall order. Jag kunde se lite Nicholson över hans leende. Hans klädsel är utmärkt. Lord Summerisle i The Wicker Man är som vi alla vet den bäst klädda filmskurken genom tiderna och Abin Cooper kanske inte riktigt når de höjderna, men jag skulle nog kalla honom för den mest effektivt klädda filmskurken jag har sett om nu det makes any sense. Han har långt grått hår, skäggstubb, en rutig kostym och en accessoar jag skulle kalla för »kulslips« fastklämd med en sådan där metallsak så att det inte fladdrar och drar. Han ser på många sätt mer ut som en slöjdlärare än en stereotyp sektledare vilket bara jobbar till hans fördel.

Han börjar med att utropa: »Good evening, family!« Familjen svarar: »Good evenin’, grandpa!« Direkt så kontrar han med ett »…but what’s so good with it?«. Det är en oerhört snärtig replik som sätter hela mässan i rullning. Han predicerar om sådant som Fred Phelps brukar snacka om och det är ganska tydligt att det är Westboro Baptist Church som var Smiths inspiration till Five Points. De har skyltar med exakt samma typsnitt och med ungefär samma budskap, und so weiter.

En annan viktig observation är att han är något av en mediehora. Han snackar om press coverage och att de ska se till att tivoa nästa teveinslag om dom vilket känns ganska mycket som något WBC också skulle göra, om man utgår från Louis Therouxs dokumentär. Jag tycker det är jätteintressant. Man skärmar av sig själv från världen men man använder sig ändå av nymodigheter som så att säga further helps the cause. Dock är pastor Cooper inget fan av »that hideous world wide web« som ju WBC är. Jag kan bara fortsätta pladdra om hur bra Michael Parks är, men låt oss vänta en aning med det. Det kommer igen, tro mig.

En subplot involverar den homosexuella sheriffen (spelad av en underanvänd Stephen Root) som blivit utpressad av Abin Cooper (»that picture of you with that boy would be nice to put between the two stockings come christmas, wouldn’t it?«) efter att hans hejduk dödat hans lite väl snokande deputy. Abin ser dock en ATF-flyer på sheriffens kontor och kommer på att agentbyrån är i färd med att utreda Five Points – och att de har resurser.

Klipp till en sovande John Goodman som likt Marge Gunderson blir introducerad lite mitt i, för att sedan ta över. Han vaknar av att telefonen ringer, blir informerad om vad som hänt och frågar lite snällt sin fru om kaffe. Väldigt mycket Fargo över deras relation.

En av filmens största svagheter, det finns några stycken, är att Goodman under en konversation med frugan nämner Fred Phelps, och jämför Westboro Baptist Church – inte Five Points – med Coopers familj (They’re sue-ers, not doers«). Det är ungefär lika illa tänkt som om 24, efter att ha kommit upp i marschhöjd med sin sedvanliga komplexa set-up med ett påhittat Iran-liknande land, plötsligt skulle slänga in riktiga Iran också i plotten…

Vad som sedan följer är en Waco-situation, där ATF:s metoder sätt under lupp. Och just det!!! Protagonisterna!!! De rymmer och har sin beskärda del i Waco-krisen. Fast de är mer av en deus ex machina än protagonister, så det kanske inte är så konstigt att jag inte minns vad snubben med James Franco-auran hette.

På grund av ATF:s tveksamma order (skjut på vad som än rör sig) blir också gisslan sedd som en del av familjen och därför måste de samarbeta. Det är en ganska intressant twist. Den penultimata scenen med Goodman är ganska smart, och väl det som mest liknar filmen jag sökte i inledningen (Härligt, va? Blir som ett sådant där test man gjorde i skolan efter någon snackat om Ales Stenar i två timmar. För att visa hur mycket man hängt med, liksom. Gissa nu i kommentarerna!) Här riktar Kevin Smith hård kritik mot hur paranoida vissa grenar av USA:s regering blivit efter 9/11 och det blir väl kanske inte samma sak om Silent fuckin’ Bob gör det som Oliver Stone, men jag tycker det är ganska fyndigt. Goodman berättar en anekdot värdig Lt Jim Gordon med en utmärkt punchline som jag tycker får avsluta den här texten:

»People just do the strangest things when they believe they’re entitled, but they do even stranger things when they just plain believe.«

Sen ska sägas att slutet är en jäkla höjdare också. Sitter som en Spector right in the kisser. Allt sammantaget tycker jag att det är en utmärkt film som jag misstänker att jag kommer uppskatta mer än majoriteten. Den har många svagheter, men jag tycker ambitionen var både god och hög nog för att vinna över mig. A for effort.

Jag höll inte mitt löfte om att avsluta texten med Goodmans punchline. Antar att jag inte är hederlig. Nej, vi gör en patenterad Parksare:

»I fear god. You better believe I fear god.«

 

[2011-09-26 07:59]
Andreas

No country for old men?

[2011-09-26 10:50]
Flemming Hummer

Haha skojigt. Jag kan känna igen mig i en viss tvetydig inställning gentemot Kevin Smith. Han är ju irriterande och enerverande på det sätt som pubertala pojkar är irriterande och enerverande, men ändå inte helt utan goda sidor.

[2011-09-26 12:06]
Kjell

Samma här. Jag älskade den bisarrt ofilmiskt pratiga Dogma samtidigt som jag bara kunde instämma i alla sågningar av den…

[2011-09-26 14:58]
Anna-Maria

Efter att ha lyssnat på SModcast i flera år och hört vägen fram till Red State – fiaskot med Zack & Miri, brytningen från Harvey W – såg jag verkligen fram emot att se filmen. Ack, besvikelsen. Det jag såg var ännu en pratig Kevin Smith film där all spänning och momentum tvångsmässigt bromsades av malplacerade skämt och onödigt långa dialogavsnitt. Ambitionen var god men Smith tycks fortfarande inte lita på sin förmåga som regissör. Inte heller publikens intelligens. Istället skriver han med STORA BOKSTÄVER oss på näsan att fascism är fel, bla bla bla. Synd på det som började som så rara ärtor.

[2011-09-27 21:07]
Nekromanen

Det finns egentligen bara en riktigt bra Kevin Smith- film och det är Chasing Amy.

[2011-09-28 13:00]
Johan

Tycker om vägledning, tips om filmer som denna bort från ringleder, motorvägar, trafikljus, flerfiliga allfartsvägar. Har sett filmen du skriver om nu. Börjar verka kärlek banne mig jag som annars bara gillar pang-pang. Gillar sättet Michael Parks agerar i Dusk-Dawn kan liknas vid De Niro, en slö blick som släntrar runt i rummet, återvänder medan orden han säger faller som spottloskor som kyssar som örfilar.Bra skrivet och stort tack.

[2011-10-03 02:35]
T

Tyckte verkligen inte om denna och jag är en av dem få som gillar Kevin Smith, Zach and Miri tyckte jag om. Visst, Parks var bra men jag fattar inte idén. Den började iaf väldigt lovande. Det som var bäst var att den lille snubben från De misstänkta blev skjuten snabbt. Han e så irriterande.